Slå mynt av fort och bunker

I mina två senaste krönikor har jag skrivit om Karlskronas stora potential som turiststad. Världsarvet och skärgården är utan tvekan otroliga resurser som tillsammans med en målinriktad satsning skulle kunna skapa tusentals nya jobb. Karlskrona har emellertid ännu en unik tillgång som skulle kunna vara lika betydelsefull för den lokala turistindustrin som de två redan nämnda. Tillgången jag talar om är alla de hundratals fortifikationer och byggnader som uppförts i samband med de två världskrigen.

Många tänker kanske inte på Karlskronas militära fortifikationer från 1900-talet som en framtida turistmagnet, men i många andra länder drar redan försvarsverk och anläggningar från världskrigen storpublik. Det är klart att platser för stora slag och strider som blev vändpunkter i krigen drar till sig mycket uppmärksamhet, men Karlskronas fördel är just att Sverige aldrig involverades i något av världskrigen. Därför klarade sig befästningarna undan oskadda och är än idag i princip helt intakta.

Runt om i Karlskrona kommun finns massor av värn, skyddsrum, kanontorn och fort som för länge sedan övergavs av försvaret och nu egentligen endast står och förfaller. Många karlskronabor ser dem varje dag då de tar sig till och från jobbet, är ute på promenad eller går till affären. Överallt finns lämningar från en tid då militären var förberedd för att försvara varenda skärgårdsö, kulle och skogsdunge. Bara i skärgården återfinns ett tiotal större fort, varav flera är världsunika i sitt slag.

Ett av de mest storslagna är Västra Hästholmens fort som ligger längs bron strax innanför Hasslö. En annan imponerande anläggning är fortifikationsområdet Oscarsvärn som tusentals karlskronabor passerar dagligen på vägen in till centrum. Under Trossö finns exempelvis bergrum byggda för att skydda både militären ochstadens alla civila mot bombanfall och inuti Bryggareberget finns liknande bergrum vars främsta syfte istället var att förvara försvarsmateriell och bränsle.

Alla dessa fantastiska byggnader, bergrum och konstruktioner borde snarast restaureras och öppnas upp för allmänhet och turism. I kombination kan världsarvet, försvarsverken från världskrigen och skärgården göra Karlskrona till Östersjöns främsta turistdestination.

Världsarvet kan skapa tusentals nya jobb

Karlskrona sitter på en gömd skatt som väldigt få har sett. Själv fick jag för snart tio år sedan utbilda mig till turistguide för att överhuvudtaget få möjlighet att se en bråkdel av de världsunika miljöer och byggnader som finns i vår stad. Medan andra världsarvsstäder som exempelvis Visby lyckas locka hundratusentals turister med sitt världsarv verkar Karlskrona snarare allt mer vilja gömma undan sina fantastiska sevärdheter för turister och allmänhet.

Varje sommar då jag tillbringar min semester i Karlskrona ägnar jag minst ett par dagar åt att gå de guidade turer som finns samt besöka eventuella utställningar. Varje år slås jag återigen av känslan att Karlskrona antingen vill gömma världsarvet eller inte förstår vilka oerhörda möjligheter världsarvet erbjuder. Varvets och örlogsbasens miljöer är ensamma i sitt slag i världen och de många välbevarade och enastående forten i skärgården är oslagbara resmål.

Ändå finns det knappt möjlighet att få uppleva några av dessa miljöer ordentligt. Turism skulle kunna bli Karlskronas viktigaste framtidsbransch och skapa tusentals nya jobb på relativt kort sikt. Men ska det bli verklighet måste stora förändringar ske då det gäller inställningen till världsarvet. Till att börja med behöver stat, kommun och försvarsmakt ta ansvar för att tillgängliggöra många fler av Karlskronas otroliga byggnadsverk och platser.

Det lysande arbete som har gjorts för att öppna upp och restaurera Drottningskärs kastell de senaste åren kan tjäna som en utmärkt förebild. Där har det offentliga tagit ett stort ansvar samtidigt som privata entreprenörer getts chansen att utveckla delar av sevärdheten. Motsvarande insatser borde också göras då det gäller forten Kungsholmen, Godnatt och Kurrholmen samt i de unika miljöerna på Basareholmen, Koholmen och Skärfva.

Samtidigt är det viktigt att även världsarvet på Trossö blir mer publikt. Där skulle troligen stora delar av det historiska området söder om Kungsbron redan idag kunna öppnas upp för allmänheten. Där finns bland annat den vackra befästningen Bastion Aurora som skulle kunna bli ett riktigt smultronställe för både karlskronabor och besökande turister.

Världsarvet har potential att göra Karlskrona till Östersjöns främsta turistmecka. Det enda som fordras är vilja och insikt om att det ”gaur”.

Fler behöver upptäcka Blekinge

Turismen har blivit en av Sveriges viktigaste framtidsbranscher. Förra året omsatte turistnäringen 254 miljarder och sysselsatte fler än 165 000 personer. Det är dubbelt så mycket som den svenska bilindustrin. Turism är en stark tillväxtbransch som växer varje år, även under lågkonjunktur. Enligt beräkningar kommer turismen i Sverige att ha ökat sin omsättning till nästan 500 miljarder om tio år.

Ökad turism innebär många nya jobb, vilket inte minst Blekinge har ett stort behov av idag. Samtidigt finns det få platser i Sverige som är lika lämpade för turism som Blekinge. Länets geografiska placering i hjärtat av Östersjön gör att det bor över 70 miljoner människor inom en radie av endast 60 mil och möjligheterna för att ta sig hit med bil, tåg eller båt är relativt goda.

Med sin kombination av enastående natur och unikt välbevarade historiska miljöer finns det egentligen inget annat område i norra Europa som kan mäta sig med Blekinge. Att Blekinge är representerat på både Unescos lista av historiska världsarv och på Unescos lista över världsunika natur- och biosfärsområden talar sitt tydliga språk.

Blekinge har redan många fantastiska besöksmål och det finns en mängd engagerade småföretagare och eldsjälar som har lagt ner ett otroligt arbete på att bevara och tillgängliggöra dessa miljöer. Blekinges turism har emellertid en potential att växa sig mångdubbelt större än vad den är idag och då är det främst de offentliga aktörerna som måste skapa bättre förutsättningar för turismföretag.

Med fler och tydligare strategiska satsningar skulle exempelvis Karlskrona kunna bli en lika känd och populär turiststad som Visby eller Strömstad. I första hand handlar det om att på allvar lyfta fram och göra världsarvet tillgängligt, men också om att använda stadens unika läge vid havet för att skapa fler möjligheter till ett levande stadsliv med uteserveringar, gågator, parker och affärsliv.

En lyckad storsatsning på turism i Blekinge kommer att få massor av positiva effekter. En direkt effekt är såklart fler arbetstillfällen och ökade skatteintäkter. Men det är bara början. Ökat turismutbud höjer även livskvalitén i länet och gör Blekinge till en attraktivare plats att leva och verka på för både företag och privatpersoner. Alla har något att vinna på att fler upptäcker Blekinge.

Det våras för Löfven

Enligt de senaste opinions-mätningarna har Stefan Löfven på endast sex veckor stärkt Socialdemokraternas stöd bland väljarna med nästan tio procent. I gårdagens mätning var S till och med återigen största parti. Det kan utan tvekan talas om en Löfven-effekt, även om Löfven inte förtjänar hela äran för den historiska återhämtningen. Förtroendet för Socialdemokraterna var under Håkan Juholts sista tid det lägsta som någonsin uppmätts och bara att tumultet kring Juholt slutade innebar en återhämtning i opinionen som skulle skett oavsett vem som tog över rodret för partiet.

Löfvens nya laguppställning, den så kallade skuggregeringen, har definitivt haft en positiv effekt för det ökade stödet. Löfvens lagbygge, som grundar sig på en bra mix av föryngring, kompetens och erfarenhet, hamnar i skarp kontrast gentemot Juholts utnämningar som mest verkar ha byggt på maktspel och interna överväganden. Att som Löfven utse talespersoner som inte sitter i riksdagen var ett lysande drag som direkt tillfört partiledningen sakkunskaper och insikter som inte hade varit möjliga att finna i dagens socialdemokratiska riksdagsgrupp.

Löfvens uppdrag med att förnya och vitalisera det socialdemokratiska partiet har dock knappt börjat. Partiets problem sitter djupt och går inte att komma åt genom att enbart byta ut ett fåtal personer i partiledningen. Många av bekymren under Juholts tid var egentligen bara toppen av ett isberg och har vuxit fram under årtionden av stagnation. Det är på lokal nivå som Löfven verkligen måste få igång ett grundligt förändringsarbete genom att öppna upp partiet, demokratisera interna valprocesser och införa tidsbegränsningar för politiska uppdrag.

För att få igång partiets politiska utveckling behöver Löfven också återupprätta en socialdemokratisk utrikespolitik värd namnet. Det måste vara en självklarhet för Löfven att förkasta svensk vapenexport till blodtörstiga diktaturer. Löfvens ickesvar om vapenexporten till Saudiarabien som uppmärksammades förra veckan underminerar övrig svensk vapenindustri och duger inte om man är ledare för ett parti som förväntas driva en utrikespolitik i Olof Palmes och Anna Lindhs anda.

SD - Sveriges mest fackfientliga parti

Sverigedemokraterna är Sveriges i särklass mest fackfientliga riksdagsparti. Alltjämt sedan SD:s grundande har partiet varit motståndare till fackföreningsrörelsen. På senare år har SD:s ställningstaganden mot facket och Sveriges löntagare blivit än mer tydliga även om de själva inte vill medge det. I partiets nyligen antagna arbetsmarknadspolitiska handlingsprogram går det att läsa att SD är positiva till den svenska modellen på arbetsmarknaden. Samtidigt, några rader längre ner i programmet, föreslår SD åtgärder som i praktiken helt skulle slå undan benen för den svenska modellen.

SD:s arbetsmarknadspolitik är full av motsägelsefulla påståenden och förslag. Samma inkonsekvens återfinns i varje kapitel av SD:s partiprogram. Det är egentligen inte konstigt eftersom alla frågor, förutom hatet mot invandrare och muslimer, är ointressanta för SD. Motståndet mot invandringen är SD:s enda ideologiska konstant, vilket gör att de senaste landsdagarnas beslut om att anta en ny socialkonservativ ideologi ekar ihåligt. SD kan i princip fortfarande ändra ståndpunkt i vilken fråga som helst, förutom invandringen, från den ena dagen till den andra.

I sitt arbetsmarknadspolitiska program föreslår SD att a-kassan ska göras obligatorisk och bör vara en del av socialförsäkringssystemet. Om detta förverkligas skulle fackföreningsrörelsen inte bara förlora sitt inflytande över a-kassan utan med största sannolikhet också tappa stort i organisationsgrad. I förlängningen skulle det kraftigt försvaga facket och förändra maktförhållandena på arbetsmarknaden i så stor utsträckning att det troligen innebar slutet för den arbetsmarknads-modell som har tjänat Sverige sedan Saltsjöbadsavtalet slöts.

Trots att SD endast nämner facket två gånger i sitt handlingsprogram har partiet laddat med mångdubbelt fler angrepp mot facket. Bland annat föreslås fler undantag från LAS samt särskilda ungdomslöner utanför kollektivavtalens ramar. SD:s allvarligaste attack mot det fackliga löftet är dock de hatkampanjer partiet driver mot invandrare och muslimer. Dessa vittnar om en djupt rasistisk politik vars mål är att fördriva eller assimilera svenska medborgare. Denna politik är ett direkt hot mot hela samhället och inte minst mot fackföreningarnas alla medlemmar med utländsk eller muslimsk bakgrund.

Uteslut SD-politiker ur facket

För en tid sedan fick sverigedemokraten Fredrik Lantz från Motala reda på att han riskerar att uteslutas ur facket. Han är medlem i fackföreningen Transport och skälet till uteslutningen är att han är förtroendevald i ett parti som i grunden bekämpar allt som fackföreningar står för.

Fredrik Lantz, som är ordförande för Sverigedemokraterna i Motala, menar i en intervju i lokaltidningen att fackets agerande både är en form av åsiktsregistrering och ett hot mot demokratin. Fredrik verkar uppenbarligen ha varit medlem i en förening utan att ha en aning om vad föreningen står för eller handlar om.

Att gå med i ett fackförbund är inte som att köpa ett telefonabonnemang. Ett medlemskap i ett fackförbund är ett ställningstagande för att försvara medlemmarnas och löntagarnas intressen. I Transports stadgar står det klart och tydligt att facket värnar alla medlemmars intressen. Detta gäller oavsett bakgrund, religion eller kön.

SD som parti ägnar mycket energi åt att driva hetskampanjer mot muslimer med målet att få alla svenskar med muslimsk bakgrund att antingen lämna landet eller ta avstånd från islam. Ledande sverigedemokrater hävdar, med stöd i sitt nya partiprogram, att svenskar med muslimsk bakgrund inte tillhör den svenska nationen.

Detta är en djupt rasistisk syn och bör i sig vara skäl nog att utesluta sverigedemokrater från allt från fackföreningen till frimärkssamlarklubben. När Transport bestämmer sig för att utesluta förtroendevalda sverigedemokrater handlar det i verkligheten om att försvara sina egna medlemmar med muslimsk bakgrund från förföljelse.

Det är extra lustigt att SD inte förstår Transports skäl till uteslutningarna eftersom SD själva är det svenska parti som uteslutit flest medlemmar för att de inte ställt upp på partiets idéer. Att Transport utesluter sverigedemokrater är egentligen inte konstigare än att SD utesluter medlemmar som inte delar partiets idéer.

Den svenska föreningsfriheten är grundlagsstadgad och ger alla medborgare rätt att bilda och tillhöra föreningar. Det finns dock inget i lagen som säger att det går att tillhöra vilken förening som helst på vilka grunder som helst. Det är det upp till föreningarna själva att avgöra. Det gäller för såväl fackliga som politiska föreningar.

Nazisterna tillbaka i Blekinge

Det är den sista lördagen i november. Klockan närmar sig lunchtid och på Stortorget i Sölvesborg håller enstaka flanörer på att avsluta helgens inköp. Från en sidogata dyker plötsligt en grupp unga män upp. De marscherar sida vid sida och mannen i första ledet bär en grönsvart fana. Med bestämda steg tågar gruppen in och ställer sig i formation i mitten av torget. Ett par av männen delar ut flygblad och resten står kvar med bistra uttryck. De har kommit för att meddela att kampen mot judarna har nått Sölvesborg.

Denna händelse kunde ha varit hämtad från 1930-talet, men utspelade sig i själva verket häromveckan. Gruppen på torget kommer från den militanta nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen, SMR. Organisationens mål är ett våldsamt maktövertagande av Sverige, avskaffande av demokratin och förföljelse av judar och andra oliktänkande. Att SMR menar allvar råder det ingen tvekan om. Många av aktivisterna är dömda för allt från mord, dråp, och misshandel till bankrån, grova vapenbrott och inbrott på polisstationer.

Skälet till att SMR besökte Sölvesborg lördagen den 26 november 2011 var för att underrätta sölvesborgarna om att organisationen nu har etablerat sig i kommunen. SMR har ett starkt fäste i Kristianstad och representanter därifrån har på senare år genomfört flera aktiviteter både i Sölvesborg och i Karlshamn. Att SMR nu startar upp lokalt i Sölvesborg innebär att den nazistiska rörelsen efter flera års frånvaro nu har kommit tillbaka till Blekinge. Det är oerhört alarmerande nyheter för alla blekingebor.

En etablering av SMR i Blekinge kommer att få svåra konsekvenser för länet i form av våld och hot mot allmänhet, politiker och näringsidkare. Det är därför av yttersta vikt att det snarast sätts in resurser för att motverka SMR. Ett första steg för att stoppa SMR:s nyrekrytering skulle kunna vara att starta djupgående toleransprojekt på länets högstadie- och gymnasieskolor. Sådana projekt kostar pengar och där borde Blekinges näringsliv kunna stötta.

Nästa steg bör vara att hämta inspiration från kommuner där man lyckats stoppa nazistiska organisationers verksamhet. Två sådana platser är Alingsås och Kungälv. Där har kommunerna genom punktinsatser från skola, polis och sociala myndigheter varit mycket framgångsrika i sitt förebyggande arbete. Det är ingen tvekan om att det finns bra arbetsmodeller för Blekinges kommuner att kopiera. Nu gäller det bara för någon att sätta igång det arbetet.

Jorden lever farligt

Nästan allt liv i haven har dött ut. Stora delar av världens kontinenter har slukats av oceanerna. De människor som överlevt har fått söka skydd i högt belägna områden. Över 90 procent av alla planetens arter har försvunnit. Det är den värsta utrotningen i jordens 4,5 miljarder år långa historia. Om bara hundra år kan det här vara verklighet enligt många av världens klimatforskare. Det enda som krävs för att scenariot ska realiseras är att jordens medeltemperatur stiger med 6 grader.

Världens klimatforskare är eniga om att medeltemperaturen kommer att öka med minst 1,3 grader det kommande seklet. Det beror inte på dagens eller morgondagens föroreningar utan är ett resultat av de växthusgaser mänskligheten har släppt ut fram till idag. Om utsläppen inte stoppas är sannolikheten stor att temperaturhöjningen inte stannar vid 1,3 grader. Forskare har slagit fast att temperaturen snarare kommer att stiga mellan 2,0 och 6,4 grader.

Redan vid 3,0 graders högre medeltemperatur kommer bland annat världens korallrev att förstöras och Amazonas tropiska regnskogar att förvandlas till öken. Detta leder till att klimatförändringarnas takt kan accelerera och om temperaturen fortsätter stiga upp emot 4 till 5 grader kommer också all havsis vid polerna att smälta. Resultatet blir stigande havsnivåer som kommer att dränka de flesta av världens kuststäder.

Det finns en risk att en sådan utveckling kan utlösa en galopperande uppvärmning som i värsta fall kan göra jordens yta obeboelig, liknande den extrema växthuseffekt som forskarna tror drabbade planeten Venus. Enligt rymdforskningens senaste rön ska Venus för miljarder år sedan ha haft hav och ekosystem som påminde om jordens. Ökad värme från solen förångade till sist allt vatten och idag består planetens atmosfär mest av koldioxid.

På jorden är det emellertid människorna själva som ligger bakom det förändrade klimatet. Det betyder att mänskligheten kan stoppa klimatförändringarna. De globala utsläppsavtal som hittills har satts upp har på grund av brist på politisk vilja inte lett till nödvändiga förändringar. Varken politiker eller allmänhet verkar ha insett hur allvarligt läget är. I stället lever alla fortfarande som om det inte finns någon morgondag. Fortsätter vi så här kanske det inte gör det heller.

En ovärderlig skatt på BTH

Blekingeborna har Blekinge Tekniska högskola, BTH, att tacka för otroligt mycket. Idag leder BTH:s forskare och studenter den globala utvecklingen inom flera områden och utan högskolan skulle länets strukturomvandling på 90-talet förmodligen inte varit möjlig. BTH:s fortsatta existens är troligen den enskilt viktigaste faktorn för länets framtid. BTH har flera värdefulla tillgångar, men jag skulle vilja påstå att den mest ovärderliga skatten är de utländska studenterna. Trots detta har de flesta av Blekinges invånare ingen aning om vilka studenterna är.

BTH har länge haft många utländska studenter. De söker till BTH för att forska eller ta examen, oftast med inriktning mot IT- och telekom. De utländska studenternas närvaro har bland annat inneburit att BTH trots sviktande intresse från svenska studenter lyckats få fortsatta anslag för sin forskning. Men dessa studenter berikar också BTH:s forskning genom de unika kunskaper och erfarenheter de har med sig från universiteten i sina hemländer. Studenterna kommer exempelvis från Indien, Nigeria, Pakistan och Iran och studerar i Blekinge i allt från sex månader till ett par år.

För Blekinge skulle varje student som efter sina studier väljer att stanna kvar för att leva och arbeta vara en otrolig vinst. Idag flyttar tyvärr nästan alla de utländska studenterna från länet efter erlagd examen. Det finns i huvudsak två anledningar till detta. Den ena orsaken är att Sveriges regler för arbetskraftsinvandring är för dåliga och den andra är att studenterna inte får en tillräckligt stark koppling till Blekinge under sin vistelse. Blekinge är ett väldigt vackert län och det finns få platser i Sverige som har mer att erbjuda i form av boendemöjligheter, naturupplevelser och enastående historiska lämningar.

Idag kämpar ett fåtal eldsjälar på BTH med att försöka få upp studenternas ögon för den fantastiska miljö de befinner sig i. Det borde dock ligga i alla Blekinges invånares intresse att marknadsföra länet för studenterna. Enskilda personer och familjer skulle kunna vara faddrar och företag och politiker skulle kunna öppna upp sina dörrar för studenterna. Om studenterna verkligen fick uppleva länet skulle de med största sannolikhet bli ambassadörer för Blekinge i resten av sina liv. Det har Blekinge inte råd att gå miste om.

Rädda Blekinges näringsliv!

Blekinge har alltid varit beroende av kunskap och impulser från omvärlden för att utvecklas. Örlogsstaden Karlskrona hade inte kunnat grundas utan inspiration och kunskapsöverföring från centraleuropeiska stadsarkitekter och engelska skeppskonstruktörer. Dagens blekingska IT- och telekomindustri hade inte kunnat utvecklas utan USA:s och Asiens vetenskapliga framsteg.

Utan input utifrån skulle Blekinges IT-företag ha mycket svårt att hävda sig gentemot exempelvis Indien, där det idag finns över tre miljoner anställda programmerare och mjukvaruutvecklare. Sveriges och Blekinges sätt att hantera detta har i årtionden varit att öppna sig mot omvärlden och erbjuda forskare och studenter från andra länder att komma till Sverige för att utveckla sina idéer.

Att samla studenter och forskare med erfarenheter och forskningsrön från hela världen har visat sig vara en genial strategi, vilket inte minst bidragit till att göra Sverige till världsledande inom flera forskningsområden. Denna unika tillgång till spetskompetens och ny forskning har sedan svenska företag kunnat dra nytta av för att förbättra sina produkter och stärka sin konkurrenskraft.

Det här är det dock slut med nu. Sedan regeringen i höst infört studieavgifter för utomeuropeiska studenter har antalet nya studenter från dessa länder minskat från 16 600 studenter höstterminen 2010 till 1 200 studenter hösten 2011. På Blekinge Tekniska Högskola har de nya utomeuropeiska studenterna minskat med mer än hälften. Från 700 hösten 2010 till 300 hösten 2011.

Det här är på sikt ett allvarligt hot mot både Blekinge Tekniska Högskola och Blekinges näringsliv. Blekinges beslutsfattare och företagare borde därför snarast göra gemensam sak för att uppvakta regeringen om detta. En temporär lösning på problemet fram till dess att regeringen tagit sitt förnuft till fånga vore att skapa en lokal fond för att bekosta de utomeuropeiska studenternas studieavgifter.

En sådan stipendiefond skulle kunna skapas genom att Blekinges stora företag går in med hälften av insatsen och Region Blekinge och de blekingska kommunerna går in med den andra hälften. Det skulle utan tvekan vara en av Blekinges viktigaste investeringar för framtiden. Vi har helt enkelt inte råd att gå miste om de utomeuropeiska studenterna och deras kompetens.

Konsekvent antirasism efterlyses

Det är hög tid att de etablerade riksdagspartierna tar sig i kragen när det gäller hanteringen av Sverigedemokraterna. Allt sedan SD fick sina första kommunala mandat 1991 har de andra partierna haft svårt att upprätthålla en konsekvent hållning gentemot dem. I många fall har de skiftande attityderna främst handlat om okunskap. Ibland har det handlat om ren och skär populism.

Socialdemokraternas debattvägran i SVT och utspelet om temporära medborgarskap visar att också landets största parti behöver se över sina demokratiska principer. Även Folkpartiet har nyligen varit ute och fiskat i grumliga vatten angående minskad föräldrapenning för medborgare med utländsk bakgrund. Ur ett europeiskt perspektiv finns det viktiga lärdomar att dra av liknande utspel.

I Frankrike och Danmark har de etablerade partierna på höger- och vänsterkanten försökt vinna den främlingsfientliga opinionen genom att kopiera de rasistiska partiernas förslag och retorik. I båda länderna har denna strategi lett till ett ökat väljarstöd för de rasistiska partierna, men det mest allvarliga har givetvis varit det politiska etablissemangets misslyckande med att stå upp för de demokratiska värdena.

Det är även helt nödvändigt att de svenska partierna i grunden ändrar sin syn på rasismen som fenomen. Idag förklarar högern de rasistiska valframgångarna som ett resultat av globaliseringen och en allt för omhuldande välfärdsstat, medan vänstern envist hävdar att rasismen endast beror på ökade klassklyftor.

Partiernas ideologiska skygglappar gör att de missar att rasism alltid har handlat om nedsättande värderingar och fördomar mot andra människor. Människor röstar inte på SD trots partiets rasistiska politik utan på grund av den. Så snart övriga partier inser detta så kan också det antirasistiska arbetet sätta igång på allvar.

Apartheid i Sverige

I fredags gjorde Socialdemokraterna ett av sina dummaste politiska utspel i modern tid. Förslaget gick ut på att man i vissa fall skulle kunna upphäva medborgarskapet för svenska medborgare med utländsk bakgrund. Ett djupt odemokratiskt och omänskligt förslag som i praktiken skulle innebära apartheid i Sverige. Tyvärr var utspelet inte helt oväntat då Socialdemokraterna sedan Håkan Juholts tillträde allt mer börjat vackla när det gäller demokratisyn och hållning gentemot Sverigedemokraterna.

Trots starka främlingsfientliga opinionsvindar och de fruktansvärda händelserna på Utöya har Juholt knappt sagt ett ord om dessa saker. Det verkar som om Juholt fortfarande inte förstår vilka konsekvenser de rasistiska partiernas retorik kan få på samhället om den får stå oemotsagd. Detta gäller inte minst för Socialdemokraterna själva där redan två av Juholts talespersoner i riksdagen har slirat rejält på frågan om SD-samarbete, men där även lokala S-företrädare visat stöd för SD.

Vill Juholt och Co ägna sig åt att spå framtiden för partier som slänger sin demokratiska ryggrad och medmänsklighet överbord behöver de inte ta sig längre än till andra sidan Öresund. För Socialdemokraternas systerparti i Danmark är inte längre någonting heligt i jakten på kortsiktiga opinionsvinningar och makt. Där valde de att rätt och slätt kopiera det främlingsfientliga Dansk Folkepartis politik och retorik för att vinna tillbaka sina traditionella väljare från det rasistiska lägret.

Problemet för de danska Socialdemokraterna, förutom förlusten av sin ideologiska själ, är att de danska väljarna inte var dumma. Trots att Socialdemokraterna i Danmark sedan valet häromveckan innehar statsministerposten gick de tillbaka i valet och gjorde sitt sämsta val sedan allmän rösträtt infördes i landet. Vinnarna i det danska valet blev de småpartier som tydligast tagit avstånd från den rasistiska retoriken och fortsatt stått upp för sina demokratiska grundvärderingar i valdebatten.

Vill Håkan Juholt ha en chans på statsministerposten i valet 2014 måste han dra lärdom av sina danska partikamraters misstag och snarast ta kampen mot rasism och intolerans på allvar. Det håller inte att bara hålla tyst, vägra ta debatten och vänta på att striden blåser över.

Politikens stora utmaning

Samtidigt som människor runt om i världen engagerar sig i frihetsrörelser och slåss för sina demokratiska rättigheter har antalet medlemmar i Sveriges partier nu nått rekordlåga nivåer. På 15 år har medlemsantalet i de åtta riksdagspartierna nästan halverats. Värst ute är de båda gamla folkrörelsepartierna Socialdemokraterna och Centern som tillsammans står för över 90 procent av minskningen. På en del håll i landet har några av partierna till och med så få aktiva medlemmar att man tvingas annonsera i lokaltidningen efter kandidater till exempelvis kommunalråd.

Men även om partierna just nu upplever den allvarligaste medlemskrisen i historien ser det ut som att det finns stora möjligheter att vända trenden. Enligt en undersökning av fackförbundet Vision vill fler än någonsin engagera sig och fler än vad fjärde medborgare kan tänka sig att bli partipolitiskt aktiv. Undersökningen visar också att det bland väljarna finns ett stort förtroende för den lokala politikens företrädare. Förutsättningarna för att värva nya medlemmar är utan tvekan mycket goda. Det enda partierna behöver är att undanröja de hinder som verkar finnas för nyrekryteringen.

En central del av lösningen är att utveckla medlemskapets värde genom att ge medlemmarna ökat inflytande och fler chanser till att vara direkt delaktiga. Partierna behöver komma bort ifrån de slutna rummens politik och våga låta medlemmarna på allvar få diskutera och bestämma över politikens utformning. Tre arbetssätt som direkt skulle vitalisera partierna vore att använda sig av öppna möten, hearings av kandidater och medlemsomröstningar för att avgöra viktiga frågor. På så sätt skulle medlemmarna sluta behandlas som statister i en demokratisk kuliss.

Sist men inte minst behöver de politiska partierna även omvärdera sin syn på politiska uppdrag. Fler människor behöver få chansen att komma med goda idéer för att påverka politiken och då måste det finnas ett tak för hur länge samma person får sitta på samma förtroendeuppdrag. Idag kan vanligtvis en hög politiker sitta kvar på sitt uppdrag i årtionden oavsett om personen eller partiet förlorar eller vinner val. För att komma åt detta problem vore det utmärkt att införa ett tak på två mandatperioder per förtroendeuppdrag.

Vänd inte egyptierna ryggen

Det har nu gått över ett halvår sedan de unga egyptiska revolutionärerna lyckades rensa bort diktatorn Mubarak och hans gamla garde från makten. Om bara några veckor är det dags för Egypten att genomföra landets första fria parlamentsval och innan årsskiftet kommer landet även ha fått sin första folkvalda president. Det är ingen tvekan om att det egyptiska folket har stora förväntningar på det nya styret.

Egypten har i årtionden varit i desperat behov av såväl sociala som ekonomiska reformer. Ett särskilt eftersatt område är utbildning. Då Egypten nyligen deltog i ett standardiserat mattetest för åttondeklassare fick de en bottenplacering. De fem bästa länderna var alla asiatiska länder med Taiwan och Sydkorea i topp och det är ingen tillfällighet att dessa länder haft mycket snabbare tillväxt än Egypten.

Av Egyptens 85 miljoner invånare är mer än hälften under 25 år. Den unga generationen är både utmaningen och den stora möjligheten för Egypten. Arbetslösheten är kolossal bland dagens unga egyptier och för att suga upp alla arbetslösa kullar som kommer ut på arbetsmarknaden skulle Egyptens ekonomi behöva växa med minst tio procent per år i tio år.

Samtidigt är det Egyptens unga som ligger bakom revolutionen och det är de unga som just nu driver fram kraven på fortsatta reformer samt ligger bakom bildandet av flera partier inför valet. Enligt de opinionsmätningar som gjorts ser det emellertid inte så ljust ut för de unga och sekulära grupperna i valet. Istället leder de religiösa och starkt konservativa grupperingarna.

Om de religiösa partierna med Muslimska brödraskapet och de islamistiska Salafisterna i spetsen vinner valet är risken stor att de unga frihetstörstande egyptierna blir mycket besvikna. I det läget är det extra viktigt att omvärlden inte vänder Egypten ryggen. Tvärtom, landet och dess befolkning kommer då vara i ännu större behov av internationella kontakter.

Sverige skulle kunna spela en viktig roll för det framtida Egypten genom att skapa ett stort studentutbytesprogram med subventionerade utbildningsplatser för egyptier. På så sätt får vi betydelsefulla forsknings- och näringslivskontakter med ett av Afrikas största länder samtidigt som fler egyptier kan få med sig värdefull kunskap hem för att utveckla nya företag och skapa fler arbetstillfällen.

Tio förlorade år

Om två veckor går Danmark till folketingsval. Den borgerliga regeringen som suttit vid makten sedan 2001 ser enligt de senaste opinionsmätningarna ut att förlora. Ett regeringsskifte är också nödvändigt för danskarna som redan kan se tillbaka på tio förlorade år. Sedan folketingsvalet 2001 har det liberalkonservativa Venstre byggt sin minoritetsregering på stöd av det öppet rasistiska och antimuslimska Dansk Folkeparti. För att köpa Dansk Folkepartis röster i Folketinget har Venstre med jämna mellanrum låtit Danske Folkeparti få realisera sina rasistiska och diskriminerande lagförslag.

Ledande företrädare för Dansk Folkeparti, som även är Sverigedemokraternas systerparti, ser inga problem i att göra skillnad på danska infödda medborgare och danska medborgare med invandrarbakgrund. Den danska utvecklingen har uppmärksammats av många internationella människorättsorganisationer som på senare år påpekat att Danmark allt mer har börjar likna en apartheidstat. Regeringen och Dansk Folkeparti har bland annat försämrat invandrade danskars möjlighet till att gifta sig, få tillgång till sjukvård och nu diskuteras en sänkning av deras pensioner.

Resultaten av den danska apartheidpolitiken har inte låtit vänta på sig. Under de senaste tio åren har antalet utländska turister i Danmark stadigt minskat till att idag befinna sig på rekordlåga nivåer. Det är kanske inte så konstigt i ett land som osar av främlingsfientlighet. Regeringens rasistiska agenda har också fått allvarliga konsekvenser för utvecklingen av näringsliv och forskning. Idag har danska företag svårt för att locka till sig kvalificerad personal från övriga världen och detsamma gäller när det handlar om att hitta internationell spetskompetens till de danska universiteten.

Ur ett skandinaviskt perspektiv är en valförlust för den danska regeringen och Dansk Folkeparti viktig. Det skulle visa att det är möjligt att slå tillbaka rasistiska och antimuslimska partier, trots att de redan blivit etablerade på den politiska arenan. Dansk Folkeparti kan bli det första av dessa partier som slås tillbaka i modern tid. Om antirasister och demokratikämpar även gör sitt jobb i Sverige kan förhoppningsvis Sverigedemokraterna stå näst på tur.

Hatet får aldrig vinna

Det har nu gått över två veckor sedan de ofattbara dåden i Oslo och på Utøya. Från en del håll har Anders Behring Breivik redan målats ut som en ensam galning. Vi vet fortfarande inte om han agerade ensam, men däremot vet vi att han hade en gemenskap, en idévärld där hans hat mot muslimer fick näring.

I Europa finns det mängder av partier som delar samma antimuslimska tankegods som Breivik. Ett av dessa partier är det norska Fremskrittspartiet, ett parti som Breivik varit aktiv och förtroendevald i, och i Sverige är motsvarigheten de högerextrema Sverigedemokraterna. Enligt Breivik och hans meningsfränder befinner sig Europa i krig mot islam.

I detta krig anses Europa vara utsatt för en ”islamisering” där de europeiska ländernas existens och kultur är hotad av en växande muslimsk del av befolkningen. Den antimuslimska rörelsen menar att de etablerade partierna medvetet har öppnat upp för islamisering genom att tillåta invandring och ett mångkulturellt samhälle.

De etablerade partierna ses i detta sammanhang som kollaboratörer och landsförrädare och i Skandinavien är det i synnerhet Socialdemokraterna och arbetarrörelsen som sätts i centrum för detta hat. Det var därför ingen slump att Breivik riktade sin terror mot just de norska Socialdemokraterna och deras ungdomsförbund.

Breiviks syn på våld som medel är han emellertid relativt ensam om inom den antimuslimska världen. Därför bär han själv och ingen annan skulden för dåden. Det är viktigt att poängtera att partier som Sverigedemokraterna, trots sina hatiska idéer, inte kan ställas till svars för det som hänt.

Det är däremot ingen tvekan om att Sverigedemokraterna bär skulden för att sprida hat och rasism mot muslimer och för det måste de alltid ställas till svars.

Klimatkrigen är redan ett faktum

Experter varnar för att världen står inför en era av klimatorsakade krig och konflikter. I flera centralafrikanska länder har konflikter redan blossat upp till följd av minskade vattenresurser och betesmarker då regnen uteblivit och öknen brett ut sig. Torka som förr slog till ungefär en gång vart hundrade år kommer nu vartannat eller vart tredje år. En direkt följd är att de stora afrikanska sjöarna blivit allt mindre och Tchadsjön har förlorat 90 procent av sitt vatten sedan 1960-talet. Det allt varmare klimatet påverkar även vattentillförseln från Kilimanjaros isklädda topp och glaciär som riskerar bli helt isfria år 2020.


Då tillgången till dricksvatten minskar leder klimatförändringen till nya konflikter eller till att gamla kommer upp till ytan. Detta var exempelvis en del av bakgrunden till folkmordet i Darfur. Där drev ökenspridningen i norra Darfur boskapsskötarna allt längre söderut, varvid de inkräktade på böndernas marker. Den sudanesiske presidenten Omar al-Bashir, som nu är åtalad för folkmordet av den internationella brottsmålsdomstolen i Haag, utnyttjade konflikten genom att beväpna och liera sig med boskapsskötarna. I praktiken uppmuntrade han deras blodiga attacker mot bönderna.

Samtidigt håller det varmare klimatet på att skapa nya tvister om naturresurser som tidigare var otillgängliga, men nu håller på att smälta fram. Under Arktis krympande istäcke beräknas över 25 procent av världens kvarvarande olje- och naturgasfyndigheter finnas. Här står både oljebolagen och stormakterna i kö för att prospektera och muta in så stora områden som möjligt. Från diplomatiskt håll finns det stor oro för att tvister om rätten till dessa resurser kan leda till vapenskrammel. Enligt en rysk ambassadör kan det inte uteslutas att en felaktig resursfördelning på sikt kan leda till väpnade insatser.

Den är ingen tvekan om att världen är på väg att förändras radikalt. För det krävs en beredskap och det är i sådana tider som mellanstatliga organisationer som FN är viktigare än någonsin. För världens medborgare är det tyvärr inte längre enbart en fråga om att stoppa klimatförändringen. För innan vi lyckats stoppa den behöver vi också lära oss leva med den och stötta dem som råkat bli offer för den. En politik mot klimatförändringen måste därför stå i centrum för alla världens länder.

Myten om massinvandringen

I Sverige är det framförallt två partier som använder sig av begreppet massinvandringen. De partierna är Sverigedemokraterna (SD) och det nazistiska Svenskarnas parti. För SD är myten om massinvandringen central eftersom partiet bygger hela sitt existensberättigande på den. Partiet lägger därför ner mycket tid för att på olika sätt upprätthålla den genom att sprida felaktiga fakta och lögner om hur många asylinvandrare som varje år får stanna i Sverige.

I Sverige är det Migrationsverket som är ansvariga för att föra statistik över alla personer som anländer och lämnar landet. Genom att gå in på Migrationsverkets hemsida www.migrationsverket.se kan du bara genom ett par klick hitta all fakta som behövs för att med säkerhet kunna säkerställa om Sverige har en massinvandring eller inte. Detta känner SD till, men väljer att ignorera och sprider istället egna påhittade siffror om invandringen.

Den vanligaste siffran som SD sprider är att Sverige tar emot över 100 000 flyktinginvandrare varje år. SD målar upp en bild av att Sveriges gränser är vidöppna och att det formligen väller in asylflyktingar. Vad säger då Migrationsverkets statistik? Om vi kikar på Migrationsverkets siffror för år 2010 ser vi att 105 102 personer beviljades uppehållstillstånd det året, men att endast 12 130 av dem var asylflyktingar. Resterande kom hit av andra skäl.

I princip tog Sverige emot lika många studenter som flyktingar förra året. 14 188 personer erhöll uppehållstillstånd för att de skulle studera i Sverige. 13 113 personer kom som tillfälliga besökare, oftast som turister. 18 857 personer var EU- eller EES-medborgare som kom till Sverige för att jobba och ytterligare 21 507 personer var arbetskraftsinvandrare från övriga världen. För att de ska få stanna krävs det att de redan har ett arbete då de kommer till Sverige.

Sist men inte minst kom det 3 166 personer som var anhöriga till asylflyktingarna samt 21 460 som var anhöriga till svenska medborgare eller arbetskraftsinvandrare. Den största gruppen anhöriginvandrare kom från Thailand. Med facit i hand är SD:s snack om massinvandringen inget annat än en seglivad myt. 15 296 personer borde inte ens i Jimmie Åkessons huvud kunna uppfattas som en massinvandring till ett land med 9 433 875 invånare.

Valchocken

I det senaste valet blev Sverigedemokraterna Blekinges tredje största parti. I skolvalen på Blekinges gymnasieskolor krönte SD ännu större framgångar. På Törnströmska gymnasiet i Karlskrona blev SD störst och fick stöd av 37,76 procent av eleverna och på EC Gymnasiet i Karlshamn vann SD med ett resultat på 31,63 procent. På Furulund i Sölvesborg och Knut Hahn i Ronneby blev SD näst största parti med ett stöd på 26,56 respektive 23,51 procent. På Nordenberg i Olofström kom partiet på tredje plats med 10,76 procent.

Dessa siffror är chockerande och bör vara en rejäl väckarklocka för alla som värnar ett öppet och demokratiskt samhälle. SD:s framgångar bland unga är extra alarmerande eftersom skolvalsresultaten brukar vara en indikator på vilka väljartendenser som blir gällande inför nästkommande val. Om Sveriges gymnasieelever hade fått bestämma skulle SD redan kommit in i riksdagen 2006. Då fick SD nästan 4,5 procent i det nationella skolvalet trots att det inte ens var möjligt att rösta på partiet på alla skolor.

I riksdagsvalet 2010 passerade SD fyraprocentsspärren med råge och går samma tendens igen i valet 2014 lär SD hamna på en bra bit över 10 procent. För att stoppa denna utveckling krävs omfattande åtgärder, men först och främst behövs en insikt om varför människor röstar på SD. Då är det nödvändigt att sticka hål på alla de myter som finns kring SD-väljaren. De undersökningar som har gjorts om SD:s väljare visar att de röstar på SD av samma anledning som andra väljare röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna.

Människor röstar på SD för att de håller med dem och tror på deras beskrivning av samhället. Det finns alltid ett missnöje inblandat, men den primära frågan för SD:s väljare är och har alltid varit invandringsfrågan. Väljare röstar på SD på grund av deras invandringsfientlighet och hets mot muslimer, inte trots den. Med denna kunskap i bagaget behövs sedan en landsomfattande diskussion om människovärdet, inte minst om vilka förödande konsekvenser SD:s hatläror kan få på det svenska samhället.

Var fjärde för diktatur

En färsk studie kring svenskarnas värderingar och attityder visar att nästan var fjärde svensk anser att det vore bra om Sverige var en diktatur. Studien heter World Values Survey och är den kanske största globala studien av människors värderingar och attityder. Enligt studien svarade 23,4 procent av de av undersökningens 1208 slumpvis utvalda personerna att det vore ganska eller mycket bra om Sveriges styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller politiska val”.

Studien visar sammantaget att svenskarnas attityder till demokrati inte är särskilt mer positiva än i länder där demokratibegreppet främst kopplas samman med valfusk och korruption. Extra allvarligt verkar läget vara bland unga mellan 18 och 19 år. Av dem är hela 26,5 procent för ett diktatoriskt ledarskap och en nästan lika stor andel kan tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar. Studiens resultat visar att den svenska demokratin står inför stora utmaningar.

Då studiens svenska forskningsledare Staffan I. Lindberg i en artikel i DN spekulerar kring orsakerna bakom resultaten pekar han framförallt på tre punkter. En bristfällig demokratisk skolning i grund- och gymnasieskolan, avsaknad av tydlig ideologisk debatt mellan de politiska partierna samt att tv och dagspress har misslyckats med att informera medborgarna om hur demokratin ska fungera. Dessa saker spelar säkerligen in till viss del, men jag tror grundorsaken är en annan.

I över två decennier har det talats om de politiska partiernas kris. I rapport efter rapport har det konstaterats att de politiska partierna har växande problem med allt från medlemsrekrytering till intern idédebatt. Partierna är demokratins ryggrad och det är inte så konstigt att krisen för dem också får konsekvenser för det övriga samhället. Partiernas kris kan dock inte skyllas på någon annan än politikerna själva.

Krisen kan lösas genom att partierna gör en välbehövd självrannsakan. Partierna behöver öppnas upp och alla som vill ska erbjudas en seriös möjlighet att engagera sig och komma med idéer. Politiken måste också ändras från det idag allt för förvaltande arbetssättet till att fokusera på dialogen med väljarna. Slutligen vore det sunt och vitaliserande att sätta ett tak på åtta år för alla politiska förtroendeuppdrag.