Åtala ayatollan för brott mot mänskligheten!

Sverige måste se till att Irans regim ställs inför rätta för brott mot mänskligheten. I över trettio år har det varit uppenbart att Irans ledare borde ha åtalats för det hänsynslösa styret av Iran. Tiotusentals oppositionella har fått sätta livet till i kampen för frihet och demokrati under Ayatolla Khomeini och Khameneis tyranni. Den iranska revolutionen som för folket länge var en dröm förvandlades till en tre decennier lång mardröm.

Irans demokratiska opposition råkade väldigt illa ut efter protesterna mot det illegitima presidentvalet i somras. Det rapporteras om att regimen fängslat minst femtusen nya politiska fångar och av dessa har flera hundra avrättats eller mördats genom grym tortyr i fängelserna. Trots detta har Irans befolkning fortsatt att demonstrera hela hösten och modiga kvinnor och män riskerar dagligen liv och lem i kampen för mänskliga rättigheter.

Av Irans över sjuttio miljoner invånare är en otroligt stor del unga. Nästan femtio miljoner iranier är yngre än 35 år. Alla dessa unga skulle naturligtvis kunna ha en enorm påverkan på det iranska samhället. För att få kontroll över situationen har regimen försökt etablera en religiös livsstil bland unga. Detta har misslyckats och det verkar nu bli allt svårare för ayatollan att hålla tillbaka den unga generationens krav på sociala rättigheter.

Det senaste halvårets folkresning mot regimen skiljer emellertid sig på ett viktigt sätt från tidigare års protester. Den här gången har världen direkt kunnat följa mycket av det som hänt genom media. Även då landets auktoritära ledning slängde ut den internationella pressen fortsatte rapporter och nyheter sippra ut till omvärlden genom bloggar, twitter och hemsidor. Kritiken från omvärlden har därför varit oerhört hård.

Tyvärr betyder inte det att världens ledare nödvändigtvis går från ord till handling. Det är egentligen inga länder som riktigt följt upp sina fördömanden av regimen med att praktiskt göra något. Den svenska regeringen borde ha varit först ut med att lyfta frågan i FN och sett till att åtala ayatollan för brott mot mänskligheten i den internationella domstolen i Haag. I alla fall om Bildt menat allvar när han sagt sig värna de mänskliga rättigheterna.

Blekinge - Ett grönt Silicon Valley?

Nu för tiden talas det mycket om hur framtidens Blekinge kommer att se ut. Hur ska Blekinges kommuner utvecklas positivt och vad ska länets invånare arbeta med i framtiden? Jag tror att lösningen går att finna i något som ligger de flesta blekingebor nära hjärtat, nämligen miljön.

Genom Blekinges starka tradition av högteknologisk tillverknings- industri, det initiativrika näringslivet och en högskola med spjutspetskompetens har Blekinge en unik möjlighet att bli ledande i Sverige när det gäller grön tillväxt.

Det råder ingen tvekan om att den gröna sektorn kommer att sysselsätta miljoner människor i flera årtionden framöver. För att möta klimatförändringarna beräknas världens länder behöva satsa minst 33 biljoner dollar för att ställa om till ett hållbart samhälle.

De stater och regioner som ligger i framkant med forskning och tillverkning av nya energikällor, infrastruktur och energieffektivisering är morgondagens vinnare. I Europa ligger redan Danmark och Tyskland bra till, men Sverige har definitivt möjligheten att bli ett grönt föregångsland.

Mest framgångsrika med grön tillväxt hittills är förvånande nog några regioner i Kina. I en av dessa regioner ligger den kinesiska staden Baoding. Enbart sedan år 2002 har 150 företag inom alternativa energiformer skapats där och idag drivs både hotell, fabriker och stadens infrastruktur av helt förnybar energi.

Utvecklingen i Baoding kom dock inte av sig själv. Det krävdes en lång och ihärdig kamp av stadens ledande politiker och det var absolut nödvändigt att det offentliga vågade gå före och satsa stora summor på gröna investeringar och forskning.

Jag tror på samma utveckling i vårt län. Blekinge är på rätt spår och har alla förutsättningar för att kunna utvecklas till Sveriges Silicon Valley för grön teknologi. I Karlskrona byggs just nu ett miljöanpassat kraftvärmeverk för hundratals miljoner, Ronneby kommun är i full färd med en satsning för att skapa gröna jobb för unga och i Olofström tillverkas allt mer miljöanpassade Volvobilar.

Nu gäller det bara för Blekinges politiker att samla länets näringsliv och högskolan för en gemensam storsatsning på hållbar utveckling och gröna jobb. På så sätt kan vi göra en insats för miljön och skapa framtidens nya arbetstillfällen samtidigt.

Varning för vänsterextremism

Som en motreaktion mot att de högerextrema och främlings-fientliga krafterna växer i styrka i Sverige är nu även vänsterextrema grupper på frammarsch. Högerns och vänsterns mest extrema politiska grupperingar möts ofta i flera av sina ståndpunkter. Deras motstånd mot representativ demokrati, förakt av människovärdet och vilja att se våld och tvång som lösningen på samhällets problem är vanligtvis åsikter som förenar dem.


Den svenska högerextremismen företräds i allmänhet av det nazistiska Folkfronten, de halvfascistiska Nationaldemokraterna och de främlingsfientliga och islamofobiska Sverigedemokraterna. Medan de största vänsterextremiska grupperingarna går att finna i det militanta Antifascistisk aktion, det antiparlamentariska Reclaim the Streets samt i den ”autonoma rörelsen” som för en väpnad kamp mot både fascism och kapitalism.

I tider som dessa då de högerextrema Sverigedemokraterna är i medias blickfång är det lätt att glömma att också de vänsterextrema gruppernas framväxt är ett allvarligt hot. Ett exempel på detta är det allt mer aktiva Antifascistisk aktion som med våld vill ändra det svenska statsskicket och i väntan på att det inträffar försöker hindra medborgare och politiker från att utöva våra grundlagsfästa fri- och rättigheter genom hot.

Även om Sveriges vänsterextrema framförallt är aktiva i sin våldsamma kamp mot extremhögern i landet och mot kapitalismen vid olika toppmöten i Europa har de under senare år lyckats hitta nya arenor. Bland annat satsar de på att få fredliga protester att urarta till våldsamma kravaller, vilket hänt flera gånger i Malmö det här året. Sist hände det i Rosengård och innan dess utanför Baltiska hallen vid Sveriges Davis Cup-match med Israel.

Vid Davis Cup-matchen använde den ”autonoma rörelsen” till och med antisemitisk propaganda och blandade ihop kritik mot staten Israel med hela det judiska folket. Ett fruktansvärt angreppssätt som de direkt har gemensamt med nazistiska grupper. I Rosengård spädde de vänsterextremas agerande enbart på främlingsfientliga strömningar och minskade förståelsen för den ekonomiska misär som många i stadsdelen befinner sig i.

Det är uppenbart att vi i kampen för ett demokratiskt samhälle har motståndare både på den yttersta vänster- och högerkanten. För demokratins skull får vi aldrig glömma det.

Reinfeldts nya Sverigemoderater

Statsminister Reinfeldt borde skämmas. Det är många som sedan en längre tid med oro sett en förskjutning av Moderaternas politik åt det främlingsfientliga hållet och den senaste veckan tar verkligen priset. Först ut var Malmömoderaternas utspel om samarbete med Sverigedemokraterna, sedan kom regeringen med sitt förslag om försörjningskrav vid anhöriginvandring följt av Vellinges moderata kommunalråds föraktfulla inställning till ett boende för flyktingbarn.


Moderaternas nya ljusblå färg börjar allt mer flagna och te sig något brunfläckig. Det gäller dock inte att glömma att de nya Moderaterna är mästare på att byta färg och åsikter. Redan inför förra valet använde sig Fredrik Reinfeldt av en amerikansk politisk strategi som kallas triangulering. Denna innebär att ett parti byter uppfattning i centrala frågor, där ens egen politik är mindre uppskattad än motståndarens, för att inta en tredje ståndpunkt närmre motståndaren.

På så sätt framstår partiets politik som attraktivare för bredare grupper och det gör det möjligt att lättare vinna väljare från andra partier. Det negativa med den här strategin är att den är ideologiskt ohederlig och tenderar till att öka politikerföraktet eftersom resultatet blir att det låter som att allt fler politiker tycker likadant. I valet 2006 använde sig Moderaterna av den här taktiken, mot de socialdemokratiska väljarna, då de kallade sig för ”Sveriges nya arbetarparti” och till synes bytte fot i arbetsmarknadspolitiken.

Inför valet 2010 verkar Reinfeldt ha tänkt sig att göra om samma trick. Fast den här gången riktat mot Sverigedemokraternas väljarbas. Förutom förra veckans utspel var det tydligaste exemplet på detta när Moderaterna hösten 2008 la förslag om att inrätta ett ”Svenskkontrakt för invandrare”. Ett kontrakt om värderingar som invandrare skulle tvingas skriva under för att följa några godtyckliga regler som egentligen redan gäller alla enligt svensk lag.

Det enda positiva Reinfeldt har gjort kring främlingsfientligheten var när han i oktober till sist gav ett klart besked om att Moderaterna inte kan tänka sig regera med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Fast att istället försöka vinna över deras väljare genom att kopiera deras främlingsfientliga politik är knappast lösningen. Då kan Reinfeldt lika gärna kalla sig för Sverigemoderat.

Regeringen struntar i Mellanöstern

Sveriges regering sviker folken i Mellanöstern. Under det svenska ordförandeskapet i EU har regeringen haft en unik chans att göra en insats för freden mellan Israel och Palestina. Den chansen har herrarna Reinfeldt och Bildt nu försuttit, fastän det är nio veckor kvar av ordförandeskapet.


EU:s stora möjlighet till påverkan i regionen grundar sig i att unionen är den viktigaste ekonomiska aktören för både Israel och Palestina. EU är den överlägset största handelspartnern till Israel samt den mest betydelsefulla biståndsgivaren för Palestina. Detta gör att EU kan backa sina krav för förändring med starka ekonomiska muskler.

Det samarbetsavtal som EU har med Israel kallas för ett associationsavtal. Avtalets huvudsyfte är att skapa en fördelaktig handelsuppgörelse. I den andra artikeln i avtalet står det att samarbetet baseras på respekten för mänskliga rättigheter och att demokratiska principer styr parternas politik och utgör grunden för överenskommelsen.

Fina ord, men i verkligheten har EU inte ställt några krav kring den här delen av uppgörelsen förrän i december 2008 då Europaparlamentet beslutade att frysa den planerade förnyelsen av avtalet. Orsaken var Israels fortsatta brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna framförallt i samband med den fortsatta utbyggnaden av bosättningar och blockaden av Gaza.

Beslutet chockade den israeliska regeringen som vid det här laget var vana vid att aldrig bli allvarligt pressade från väst, trots att Israel är världsmästare i att bryta mot FN-resolutioner. Sedan dess har den blodiga massakern i Gaza ägt rum och efter det israeliska valet i februari där en extrem högerregering vann har Israels konfrontationspolitik snarast stärkts.

Att EU inte följt upp frysningen av associationsavtalet med ytterligare krav mot Israel under det tjeckiska ordförandeskapet, första halvåret 2009, är föga förvånande eftersom Tjeckien i princip ser sig som lillebror till USA. Sverige som har en tradition av att stå upp för folkrätten borde dock ha agerat annorlunda.

Istället valde den svenska regeringen att i strid mot Europaparlamentets beslut förnya delar av associationsavtalet i onsdags förra veckan. Med Reinfeldts och Bildts goda minne skrevs nya avtal angående jordbruk och polisiärt arbete. Därmed förlorade EU sitt starkaste påtryckningsmedel för fred.

Nu vill Socialdemokraterna erkänna Västsahara!

Vid en rödgrön valseger nästa år kan Sverige bli först i Europa med att erkänna Afrikas sista koloni. Det avgjordes i torsdags då de internationella frågorna debatterades på Socialdemokraternas kongress. En av de största striderna handlade just om Sverige ska erkänna Västsahara. I ena ringhörnan stod SSU och i den andra Urban Ahlin som är utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna.


Ungdomsförbundet har sedan mitten av nittiotalet ihärdigt drivit på mot Marockos ockupation av Västsahara, men nådde ingen verklig framgång förrän under Perssons sista år vid makten. Då beslutade den socialdemokratiska regeringen att Sverige som enda EU-land skulle rösta nej till EU:s och Marockos fiskeavtal. Ett avtal som uppenbart bröt mot folkrätten eftersom det också inkluderade kusten utanför det ockuperade Västsahara.

I ett antal år har nu Marocko fullständigt vägrat att följa de avtal som landet har kommit överens om med FN. Marocko har satt käppar i hjulen för den utlovade folkomröstningen om självständighet, avslagit FN-medling mellan parterna och förkastat möjligheten till ett fritt Västsahara. Detta har låst den diplomatiska vägen och egentligen endast lämnat möjligheten till ekonomiska sanktioner kvar.


Enbart svenska sanktioner kan sannolikt inte leda någonstans, men om hela EU beslutar sig för att använda ekonomiska påtryckningar skulle Marocko bli tvunget att agera. Tanken är att ett svenskt erkännande ska fungera som en katalysator för att få andra EU-länder att våga lyfta frågan. Redan ett par dagar efter S-kongressen talas det om andra socialdemokratiska partier i Europa som funderar på att följa svenskarnas exempel.

Ett svenskt erkännande av Västsahara ligger nu nära eftersom även Miljöpartiet och Vänsterpartiet är positiva till ett erkännande. Självklart vore det fantastiskt om de borgerliga partierna också vågade erkänna Västsahara. Av erfarenhet är det dock knappast Carl Bildt och högern som går först i striden mot ockupation och förtryck. Det är starkt av SSU att lyckas driva igenom frågan om Västsahara i det socialdemokratiska partiet. För att göra verklighet av beslutet gäller det nu bara att de vinner valet.

Jordens öde avgörs i Köpenhamn

Om fem veckor kan världens framtid bestämmas i Köpenhamn. Då kommer nämligen Danmarks huvudstad att stå värd för den största internationella klimatkonferensen sedan Kyoto för tolv år sedan. Målet med konferensen är att skapa ett globalt avtal för att en gång för alla sätta stopp för klimatförändringarna. Tanken är att samtliga jordens länder ska komma överens om att minska världens koldioxidutsläpp med hälften till år 2050.


Genom ett sådant avtal tror forskarna att det går att komma undan klimatförändringarnas allvarligaste följder. Det är dock omöjligt att slippa undan helt. De senaste fyrtio åren har mänsklighetens leverne orsakat utsläpp som med tiden troligen leder till att jordens medeltemperatur ökar med två grader. Polarisarna kommer därför att fortsätta smälta samtidigt som ökenspridningen tilltar. Med ett nytt avtal kan denna utveckling emellertid få en gräns.

Klimathotets paradox är att de rikaste länderna i världen som också bär mest skuld för utsläppen kommer lindrigast undan konsekvenserna av klimatförändringarna. Medan de slår hårdast mot de fattigaste som bär minst ansvar. Ökenspridningen drabbar främst den redan utsatta befolkningen i de torra regionerna kring ekvatorn och havsnivåns höjning hotar de flera hundra miljoner fattiga som bor i södra Asiens floddeltan.

Vill man ro hem ett globalt klimatavtal krävs att alla länder gör sitt och de rika länderna måste tveklöst ta ett större ansvar. Det är inte svårt att gissa sig till att det funnits stora åsiktsskillnader kring hur den rika världen ska bidra. Det är därför mycket positivt att se att flera av världens mäktigaste länder med USA, Kina, Indien och Storbritannien i spetsen förra veckan kom överens om att stärka sina ambitioner inför klimatmötet.

För att lyckas i Köpenhamn krävs att världens ledande politiker vågar sätta blicken längre fram än nästakommande val. En överenskommelse kan till och med vara nödvändig för en global ekonomisk återhämtning. För att få fart på ekonomin behövs investeringar och det är precis det som världen kommer tvingas till med ett nytt avtal.

Vill man skapa ett hållbart jordklot krävs gigantiska satsningar på infrastruktur, nya energikällor och effektivisering av energiförbrukningen. Faktum är att vi kanske till och med står för dörren av en grön revolution.

Hur gör Reinfeldt med SD?

Valet 2010 är ett ödesval. Om den borgerliga alliansen fortsätter att regera riskerar nedmonteringen av välfärdsstaten att ha blivit så djup att den nästan är oåterkallelig. Socialdemokraternas huvudmotståndare är utan tvekan Moderaterna och deras utstuderade attacker mot välfärden. Vänsterns chanser att vinna valet kan dock grusas av ett annat parti, nämligen de främlingsfientliga Sverigedemokraterna.

Sedan valet 1988 då Sverigedemokraterna för första gången ställde upp i val har deras väljarstöd i det närmaste fördubblats vid varje val. Under det senaste årtiondet har de ökat från 1,4 procent 2002, till 2,9 procent 2006, till att i de färskaste opinionsmätningarna ligga på 4,2 procent. Om deras väljarstöd håller i sig skulle det innebära att Sverigedemokraterna passerar fyraprocentsspärren och kommer in i riksdagen 2010.

Ifall Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen kommer de aldrig att ha något samröre med de rödgröna. Det har gjorts klart från båda håll. De riskerar emellertid att bli vågmästare. Det finns flera olika scenarion för vad som händer om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Det första är att det görs ett blocköverskridande samarbete för att hålla de främlingsfientliga borta från makten. En förutsättning för det är att något av de borgerliga partierna är intresserade av det, vilket är långt ifrån säkert.

Ett annat scenario kan vara att de borgerliga partierna välkomnar det främlingsfientliga partiet i sin regeringskoalition och startar ett aktivt samarbete med dem. Det har hänt i flera länder och i Sverige har redan borgerliga ledarskribenter lyft möjligheten. Om skälet till detta enbart är att få makt eller ett seriöst försök att krama ihjäl de främlingsfientliga är svårt att veta.

Det sista och troligaste scenariot är att Reinfeldt bildar regering med passivt stöd av Sverigedemokraterna som Carl Bildt gjorde med Ny Demokrati 1991. Det vore att utsätta Sverige för ett parlamentariskt kaos i likhet med det som vi har sett i Karlskrona sedan valet 2006. Reinfeldt har hittills vägrat lämna besked om hur han kan tänka sig göra med Sverigedemokraterna. Den riktigt intressanta frågan är varför.

Slå hål på myterna om Sverigedemokraterna

Om de demokratiska partierna ska klara av att hantera Sverigedemokraterna på allvar är det dags att vi en gång för alla slår hål på flera populära myter som spridits om partiet. Detta är ämnet för den här krönikan och jag kommer även att fortsätta på temat om Sverigedemokraterna de kommande två tisdagarna.


Under tjugo års tid har både Sverigedemokraterna själva och deras motståndare skapat mängder av olika föreställningar och myter kring partiet och dess politik. Dessa vanföreställningar har ibland varit till fördel för Sverigedemokraterna, fast lika ofta legat dem i fatet.

Myterna har gjort det svårt för de demokratiska partierna att förstå vad Sverigedemokraterna är för parti och på vilket sätt det går att formulera ett svar på deras främlingsfientliga politik. Genom att göra ett försök att slå hål på fyra av de vanligaste myterna om Sverigedemokraterna hoppas jag kunna skapa en något klarare bild.

Den första myten är att Sverigedemokraterna i grunden är ett missnöjesparti. Det stämmer inte. I väljarundersökningarna är det mycket tydligt att majoriteten av partiets väljare lägger sin röst på Sverigedemokraterna för att de håller med om deras invandringspolitik och motstånd mot globaliseringen.

Myt nummer två utgår från påståendet att Sverigedemokraterna har en dold agenda. Detta kan ha varit riktigt på 90-talet då partiet fortfarande var ungt och hade många medlemmar som tillhörde extremhögern. Idag har dock partiledningen rensat i leden och agendan är lika öppen som vilket annat partis som helst.

Att ingen tar debatten med Sverigedemokraterna är den tredje myten och är ett felaktigt påstående. Partiledaren Jimmie Åkesson mötte själv det socialdemokratiska kommunalrådet i Sölvesborg i debatt i TV redan 1988 och sedan 2006 har nästan alla Sveriges partiledare mött Åkesson i direktsända tv-debatter.

Den sista myten är att det finns ett enhetligt svar på Sverigedemokraternas politik. Det gör det inte. Politik handlar i grunden om motsättningar och inte ens en centerpartist och en folkpartist har samma syn på flyktingpolitik och integration.

Varje person och parti måste helt enkelt utifrån sin egen värdegrund finna sina svar på Sverigedemokraternas politik. De bästa argumenten för att bekämpa främlingsfientligheten hittar vi hos oss själva.

Karlskrona - Kulturens Gnosjö

Karlskrona är på väg att bli kulturens Gnosjö. Det är jag övertygad om efter några soliga veckors semester hemma i Blekinge. Det är lätt att bli hemmablind när man kommer från en så unik kommun som Karlskrona, men den kulturella mångfalden och initiativkraften som finns i Blekinges residensstad är imponerande.


Det som verkligen fick mig att haja till i sommar var det nyöppnade museet ”The Kulenovic Collection” på Stortorget. I den anrika Vattenborgen har bröderna Kulenovic slagit upp portarna för ett konstmuseum som saknar motstycke i Sverige. Museet bjuder på en enastående samling målningar och föremål från ett flertal världskända konstnärer.

Även om konsten i sig är överväldigande är jag personligen mycket imponerad av bröderna Kulenovics initiativ och drivkraft. De har på egen bekostnad inte bara restaurerat en av stadens historiska byggnader utan har också skapat ett helt museum för att inspirera karlskronaborna.

Museet på Stortorget är emellertid bara ett exempel på hur eldsjälar driver på Karlskronas levande kulturliv. Under sommarhalvåret har olika evenemang avlöst varandra. På Ungskär har det bjudits på opera i världsklass, i Lyckeby har den utmärkta kammarmusikfestivalen fortsatt locka internationell publik och på Hasslö har öns populära festival dragit tusentals musikälskare.

För att inte tala om Marinens Musikkårs många förstklassiga spelningar samt stadens nya lyckade kulturfestival Viva Karlskrona. Faktum är att kommunen under stora delar av året verkligen sjuder av kulturaktiviteter med allt från konstrundor till barnteater och världsarvsturer.

Kulturen bidrar utan tvekan till att sätta Karlskrona på kartan och stärker stadens attraktionskraft. I kombination med världsarvet och att staden ligger mitt i en fantastiskt vacker skärgård har Karlskrona en otroligt stor potential att skapa en ännu starkare kulturprofil och lyckas locka fler turister.

Fler turister betyder fler jobb och vad vore väl en bättre satsning i dessa tider av ekonomisk kris. En storsatsning på kulturen skulle i själva verket kunna vara en av de viktigaste åtgärderna för att lyfta Karlskrona ur lågkonjunkturen den här gången. Bröderna Kulenovic har visat vägen. För att lyckas gäller det bara att fortsätta i samma anda.

Inkludera eller frysa ut?

Frågan handlar om på vilket sätt de övriga partierna efter nästa riksdagsval kan behöva hantera Sverigedemokraterna, Sveriges största främlingsfientliga parti. Samma fråga har på senare tid allt oftare ställts på sin spets då främlingsfientliga partier i flera europeiska länder stärkt sina positioner.


En stark extremhöger går inte att ignorera och Europas etablerade partier har framförallt valt att möta den på två olika sätt. Den första och vanligaste metoden har varit att öppna armarna för de främlingsfientliga partierna och deras åsikter. Genom att inkludera dem i koalitioner och olika typer av samarbeten har man hoppats försvaga extremhögern, vilket exempelvis Berlusconi försökt men misslyckats med i Italien.

I andra länder såsom Danmark och Polen har man valt att försöka absorbera extremhögern genom att anamma dess politik. I Polen har bröderna Kaczynskis högeroppositionella parti fullkomligt krossat två rasistiska partier längst ut på högerkanten genom att vända sig till deras väljare med likartade politiska förslag.

I Danmark fick samma försök motsatt effekt och Dansk Folkeparti har istället blivit ett av landets största partier. Resultatet blev också att samhällsklimatet hårdnade då främlingsfientlighet knappt längre var tabu för något parti.

Den andra metoden som går ut på att frysa ut extremhögern har prövats i Frankrike och Nederländerna. En förutsättning för att lyckas med detta är att den moderata högern och vänster- och mittenpartierna är eniga om det. Detta har lyckats i båda länderna och de främlingsfientliga har hållits borta från makten.

Franska Front National har på det här sättet försvagats medan den nederländska extremhögern ändå vuxit under tiden man hållits utanför. Det finns helt enkelt ingen mirakelkur mot extremhögerns framgångar. En sak är dock säker.

Om det står mellan att behöva acceptera främlingsfientlighet och rasism eller att fortsätta stå upp för människovärdet genom blocköverskridande samarbete är valet enkelt. Som demokrat och i mitt fall socialdemokrat kommer aldrig en inkludering av Sverigedemokraterna och deras unkna värderingar att vara ett alternativ.

Kritik av Israel är inte antisemitism

Efter en artikel som publicerades i Aftonbladet förra veckan har Sverige kallats antisemitiskt i israelisk media. Den israeliska utrikesministern har till och med öppet uttryckt att svenskar nästan är som nazister. Jag tänker själv inte ta ställning till om artikeln, som handlar om påstådd organhandel i Israel och är skriven av journalisten Donald Boström, är sann eftersom jag inte har möjlighet att undersöka de påståenden och fakta som presenteras i artikeln.

Däremot är det väldigt olyckligt när israelisk media och den israeliska regeringen kallar Sverige för antisemitiskt. Att dra ett helt folk över en kam, i det här fallet svenskarna, är i grunden samma sak som antisemitism och annan rasism. Eftersom Israel och Sverige är demokratiska länder som båda har en stark yttrande- och pressfrihet är det också märkligt att den israeliska regeringen nu kräver att Sverige ska ursäkta sig för något som är skrivet av en fri tidning.

Det är även synd att artikelns kritiker inte dementerar den med korrekta fakta, utan istället enbart påstår att den är antisemitisk. Jag har själv fått ett antal mail från kollegor i Israel som är oroade för att de nu läst om att antisemitismen har blivit starkare i Sverige. De menar att det i israelisk media påstås att artikeln i Aftonbladet bara är en del av en trend av ökande svensk kritik av Israel och att den kritiken likställs med antisemitism.

Här är de verkligen fel ute. Det är farligt om ett lands regering och massmedia rakt av klassar kritik av landet som rasism. Varken den svenska kritiken av Gazakriget eller av Israels fruktansvärda ockupation av Palestina är antisemitisk. En osaklig diskussion kring detta gagnar ingen och i framförallt inte den israeliske utrikesministern som här uppenbarligen försöker vinna billiga politiska poänger genom att missbruka ordet antisemitism.

Farlig lax i fiskdisken

Framgången för den odlade laxen i fiskdisken hotar livet i haven. Detta är entydigt efter SVT:s Uppdrag gransknings program om Norges nya exportsuccé, ”Laxen - det rosa guldet”. Den odlade laxen från Norge står idag för hälften av världens odlade lax och 98 procent av all lax som konsumeras i Sverige. Odlad lax framhålls ofta som ett miljövänligt alternativ av fiskeindustrin. Sanningen är den direkt motsatta.

I verkligheten är den explosionsartade ökningen av laxodlingar en av de störst växande orsakerna till havens utfiskning. Laxen är en rovfisk och livnär sig naturligt på småfisk och kräftdjur. I fiskodlingarnas kassar där laxen odlas i miljontal kommer födan istället genom pellets gjorda av fiskmjöl. Fiskmjölet är i sin tur gjort på nedmalen vildfisk som ansjovis, blåvitling och tobis. Fiskarter som väldigt ofta tjuvfiskas och som är hotade i stora delar av världshaven.

Huvudproblemet är emellertid att det krävs minst två och ett halvt kilo vildfisk i form av foder för att odla ett kilo lax. Det innebär att ju mer lax du odlar, desto mindre fisk blir det i haven. Odlad lax är alltså inte alls någon lösning för våra redan utfiskade hav såsom fiskelobbyn gärna påskiner. Det kan inte klassas som en miljöinsats på något annat sätt heller, utan det handlar bara om att industrin använder fisken för att tjäna pengar.

Detta är en knepig paradox och något vi borde tänka på när vi står vid fiskdisken och ska handla fisk till middagen nästa gång. Det blir ingen mer odlad lax för mig i alla fall.

Ett starkare SSU

Det är ett starkt SSU som i fredags avslutade sin 35:e kongress i Uppsala. Till skillnad från det senaste årtiondets kongresser var årets möte utan några stora upprivande personstrider. Fokus blev därför lyckligtvis på politiken och under den sex dagar långa kongressen arbetade de 249 ombuden fram ett politiskt program lika omfattande som något av riksdagspartiernas.


SSU gör en imponerande insats inom flera politiska områden. Bland annat antogs ett nytt HBT-politiskt program som nu särskilt lyfter upp transpersoners rättigheter. Vidare tog SSU-kongressen hård ställning mot friskolornas totala etableringsfrihet. Ungdomsförbundet menar att det är den offentliga instans som betalar för skolan också måste få hålla i avgörandet vid nya skoletableringar. Det innebär ett kommunalt veto.

Det är viktigt att även påpeka att SSU har vänt medlemstrenden och i år ökar sitt medlemsantal för tredje året i rad. Efter att ungdomsförbundens tidigare medlemssystem havererade då oegentligheter framkommit 2005 gjorde SSU som enda ungdomsförbund helt om sitt system. Samtliga medlemmar skrevs ut och idag kan ingen som själv inte gett sitt medgivande samt betalat in sin medlemsavgift bli medlem.

Mest utrymme på kongressen fick ändå debatten om ungdomsarbetslösheten. Det är ingen tvekan om att detta är en ödesfråga för landet. SSU som inte bara är ungdomsförbund till Socialdemokraterna utan också LO har en avgörande roll i att formulera en politik för att få dagens ungdomsgeneration i arbete.

Här har SSU:arna mängder av förslag. Det handlar om praktikplatser, lärlingsutbildningar och nyföretagarsatsningar för unga. Framförallt handlar det dock om att hålla dörren öppen till vidareutbildning och högskolestudier för de unga som vill, en dörr som den borgerliga regeringen allt mer försökt stänga de senaste åren.

Det är bra att SSU lägger sin kraft på att bryta arbetslösheten bland unga. Just nu har Sverige näst högst ungdomsarbetslöshet i Europa. Om människor hamnar utanför arbetsmarknaden redan i unga år riskerar de att få problem med arbete även under senare delar av livet. Det är därför skrämmande att se högerregeringens passivitet i frågan.

Kravlista till Sahlin

På söndag startar SSU sin 35:e kongress och jag filar nu på den kravlista som jag tycker att SSU borde lämna till partiordförande Sahlin efter kongressen.

I Sverige har det stora socialdemokratiska partiets ungdomsförbunds roll länge varit betydelsefull. Inget starkt parti utan ett livskraftigt ungdomsförbund har parollen från Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen varit. SSU har under 1900-talet tagit ett stort ansvar för den politiska och ideologiska utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Det behövs inte minst nu i tider av opposition och för att ha ett färdigt och spetsigt socialdemokratiskt program att genomföra efter valsegern 2010. Det är därför jag hoppas att SSU skickar en tuff kravlista med fyra huvudpunkter till Sahlin efter kongressen. Det första kravet är att föräldraförsäkringen ska delas lika. I dagens Sverige måste det vara en självklarhet att samhällets signal till landets föräldrar är att ansvaret för barnen ligger lika mycket på båda föräldrarna.

Som sitt andra krav bör SSU kräva krafttag mot friskolorna. Varje månad ploppar fler och fler religiösa friskolor upp samtidigt som även vanliga friskolor i många kommuner nästan helt tar över skolsektorn. Det är hög tid att förbjuda religiösa friskolor, införa ett kommunalt veto vid nyetableringar av friskolor samt att helt sätta stopp för aktiebolag som vill tjäna pengar på skolan.

När Socialdemokraterna kommer till makten är det även dags att stoppa utförsäljningarna av de offentligt ägda företagen. Borgarna har genom dessa fått kapital för att kortsiktigt sänka skatterna, men samtidigt sålt ut vinstbringande företag som innan utförsäljningarna årligen bringat stora inkomster till statskassan. Genom att inte bara haft en rejäl offentlig sektor utan även starka gemensamt ägda företag har svenska staten under årtionden också kunnat vara en motvikt mot den fria marknaden.

Den fjärde punkten handlar om Västsahara. Den svenska utrikespolitiken måste återigen våga stå upp för folkrätten, demokrati och mänskliga rättigheter. Det får inte längre vara någon tvekan om att Sverige ska erkänna Västsahara. Skulle Sverige erkänna Västsahara hade vi varit det första EU-landet som gjorde det. Det skulle få en avgörande effekt på EU:s utrikespolitik och förhoppningsvis kunna leda till att Afrikas sista koloni blir fri.

Glöm inte folket i Iran

En torsdagskväll i våras träffade jag en grupp iranska aktivister som var i färd med att planera en manifestation för demokrati på Sergels torg i Stockholm. De unga aktivisterna menade att omvärlden glömt bort det iranska folket och att frågan om ett fritt Iran de senaste åren hade kommit i skuggan av diskussionerna om Irans eventuella kärnvapenprogram.

Jag höll med dem, men det var nog ingen av oss som i sin vildaste fantasi kunde ana vad som skulle hända på Teherans gator bara några veckor fram i tiden. Efter det riggade iranska presidentvalet den 12 juni har mycket hänt. I över tre veckor trotsade hundratusentals iranier den hårdnackade och våldsamma regimen för att varje dag ge sig ut på gatorna för att demonstrera för fria val och demokrati.

Trots veckor av massprotester lyckades folket inte att avsätta det styrande prästerskapet. Istället har tusentals aktivister blivit misshandlade, fängslade och mördade av den iranska säkerhetstjänsten. Alla utländska journalister har slängts ut ur landet och de få medier som fanns i Iran har stängts ned av regimen.

Nu har det gått över en månad sedan demonstrationerna började och det verkar redan som om omvärlden håller på att glömma det iranska folkets protester. Världens ledare som för en månad sedan riktade hård kritik mot de blodiga attackerna mot aktivister lever idag inte upp till vad de sagt. Inget land har infört nya sanktioner eller vidtagit starka diplomatiska åtgärder för att protestera mot det som hänt.

I Iran har ingenting blivit bättre, tusentals aktivister sitter fängslade och den auktoritära regimen försöker stärka sitt hårda grepp om landet. Nu gäller det att visa att vi inte glömt det modiga iranska folket och därför måste vi fortsätta de internationella protesterna. Senast häromdagen försökte Irans försvarsstabschef skrämma EU till tystnad på grund av kritiken som kommit från en del EU-länder. Det får han inte lyckas med.

Så även om det nu är semestertider i Sverige uppmanar jag dig till att ägna en stund åt kampen för demokrati i Iran. Skriv något i tidningen, gå med i en demonstration eller skicka rent av ett eget protestbrev till den iranska ambassaden i Stockholm. Det är oerhört betydelsefullt att vi visar att världen bryr sig om vad som händer i Iran och att vi aldrig glömmer det iranska folket.

Generationsskifte i Mellanöstern

För att nå fred mellan Israel och Palestina är ett generationsskifte nödvändigt på bägge sidor. Efter att ha arbetat nära tillsammans med israeliska och palestinska politiker under några år är min främsta slutsats just det här. Idag leder i princip samma politiker Palestina och Israel som för trettio år sedan. Det tydligaste exemplet är det högsta ledar-skapet i respektive land. I Israel fyller president Shimon Peres åttiosex år i sommar och i Palestina har president Mahmoud Abbas nyligen fyllt sjuttiofyra.

Det är ingen tvekan om dessa herrar sitter på mycket viktiga kunskaper. Problemet är att de genom sina erfarenheter av otaliga krig, konflikter och brutna överenskommelser har saker i sitt bagage som är till nackdel för freden och skapar låsningar i dagens förhandlingar. Samtidigt har dessa politiker effektivt hållit borta nya generationer från maktens korridorer och därigenom skapat en osund maktkoncentration kring ett fåtal politiker i varje land.

Detta kan emellertid vara på väg att förändras. Just nu håller Fatah, partiet som president Abbas tillhör, på att arrangera sin första kongress på tjugo år. Kongressen har bland annat tvingats fram genom internationella påtryckningar, men framförallt av den outtröttliga kampanj för förnyelse som Fatah Youth, Fatahs egen studentrörelse, drivit. En kongress kommer att innebära möjligheter att byta ut det åldrade ledarskapet mot yngre personer som är mer hängivna att få igång fredsprocessen på allvar.

I Israel är också saker och ting på väg att förändras. I de nationella valen i februari led den israeliska vänstern ett stort nederlag. Sammantaget fick de två partierna till vänster, Meretz och Labor, knappt femton procent av rösterna. Valförlusten har lett till ett uppvaknande inom den israeliska vänstern där studentledare och unga politiker från flera partier nu går i främsta ledet i skapandet av ny israelisk vänster med siktet inställt på fred.

Förhoppningsvis betyder dessa händelser att fredsprocessen i framtiden får förnyad kraft och att de politiska partierna på båda sidor gör upp med maktkorruptionen samt att Israel slutar med sin vålds- och ockupationspolitik för gott. För utan ett slut på Israels ockupation av Palestina kommer även nya generationer att misslyckas komma överens.

Karlskronavarvet i fara

Om Fredrik Reinfeldt och regeringen får som de vill kan mycket väl Karlskronavarvet vara nedlagt inom en snar framtid. Den borgerliga regeringen genomför just nu ett systemskifte när det handlar om Sveriges försvarsindustri. Borgarna har med Moderaterna i spetsen valt att bryta helt med Sveriges tidigare linje där vi värnat om den svenska neutraliteten och därmed den egna försvarsindustrin.

Det senaste exemplet kom förra veckan då den svenska militärfordonstillverkaren Hägglunds i Örnsköldsvik förlorade en stor 2,7 miljarders order från försvaret. Trots att försvarsdepartementet under förra mandatperioden redan satsat över en miljard kronor i forskningspengar på Hägglunds toppmoderna splitterskyddsfordon beslutade sig regeringen för att köpa nya fordon från utlandet.

Det är uppenbart att Reinfeldt inte är intresserad av att Sverige ska behålla någon inhemsk försvarsindustri. Det framkommer inte minst i regeringens nya materialförsörjningsstrategi för försvaret där det svart på vitt står att Sverige inte ska utveckla försvarsenheter på egen hand, utan istället köpa från den globala marknaden.

Jag tror att det finns två orsaker till den borgerliga regeringens agerande. För det första är de svenska högerpartierna marknadsfundamentalister. De struntar fullständigt i konsekvenserna, bara fler och fler områden utsätts för konkurrens och säljs ut till högstbjudande. I det här fallet leder regeringens agerande till att Örnsköldsvik förlorar hundratals arbetstillfällen samt att miljarder svenska skattekronor kastas bort.

Den andra orsaken är att högern vill begrava den svenska neutralitetspolitiken. Ett modernt försvar samt en självständig och stark försvarsindustri har alltid varit grunden i vår alliansfrihet. Om försvarsindustrin försvinner kommer det på sikt att vara omöjligt för Sverige att fortsätta vara alliansfria. Sverige kommer att tvingas in i NATO, vilket är vad flera av regeringspartierna vill.

Därför ligger just nu hela den svenska försvarsindustrin risigt till. Ingen vet vilket företag som regeringen kommer att punktera härnäst. Nästa gång kan det vara JAS i Linköping eller varvet i Karlskrona som förlorar sitt kontrakt. Endast en sak är säker. Med Fredrik Reinfeldt som statsminister blir det inte bättre.

Agera för demokrati i Iran!

Just nu befinner jag mig i Sydafrika för att arbeta med ANC. Även här är nyhetssändningarna fulla av bilder från demonstrationerna för demokrati i Iran. Den senaste veckan har tusentals modiga demonstranter trotsat den hårdföra iranska regimen för att gång på gång, under livsfara, ta sig ut på gatorna för att protestera.


Jag kan inte undvika att dra paralleller till den sydafrikanska historien och hur det krävdes enorma massprotester och blodig kamp av den sydafrikanska befrielserörelsen innan apartheid föll. Tusentals sydafrikanska frihetskämpar mördades och fängslades av den hårdföra apartheidregimen enbart för att de kämpade för alla människors lika värde.

Iran har precis som Sydafrika lidit av årtionden av förtryck. Den iranska regimen är oerhört brutal och de trettio år som prästerskapet styrt landet har varit fruktansvärda. Där har också väldigt många människor fått betala med sina liv i kampen för mänskliga rättigheter och för att fritt få uttrycka sin mening.

I Iran har prästerskapet bestämt att en kvinna bara är hälften så mycket värd som en man. Kvinnor har utsatts för en hänsynslös diskriminering. Det har emellertid lett till att det är den iranska kvinnorättsrörelsen som stått längst fram i striden för demokrati och frihet. Det har nästan dagligen kommit rapporter från Amnesty och Human Rights Watch om hur kvinnorättsaktivister misshandlats, torterats och ibland dömts till offentlig stening till döden.

Den tändande gnistan till den senaste veckans protester var det stora missnöje som fanns mot valfusket i det redan illegitima presidentvalet. Sedan dess har protesterna breddats till att handla om krav på genomgripande reformer för demokrati.Under de senaste dagarna pekar många rapporter på att över hundra demonstranter i Teheran har dödats i sammandrabbningar med kravallpolis. Nu måste Sveriges regering agera.

Regimens illdåd i Iran är inte mindre förkastliga och avskyvärda än de som skedde i Sydafrika. Sverige måste därför stödja den iranska frihetsrörelsen på samma sätt som vi stödde den sydafrikanska. Carl Bildt måste ta bladet från munnen och omedelbart ta kraftigt avstånd från det som händer. Bildt borde också öppna ambassaden i Teheran för förföljda demonstranter.För nu handlar det inte bara om demokrati. Det handlar om att rädda liv.

Kryssa på söndag

På söndag ska jag använda min rätt att rösta i valet till Europaparlamentet. I valet finns det möjlighet att kryssa en särskild kandidat på valsedeln. Den chansen ska jag ta. Genom att kryssa för en kandidat på röstsedeln kan du påverka vilka personer som blir inröstade och ska representera det parti som du röstar på, men först och främst är Europaparlamentsvalet ett val som handlar om parti och ideologi.

I valet avgörs det om det blir högern eller vänstern som kommer att styra Europaparlamentet de kommande fem åren. Sedan 1999 har högerns nyliberala och konservativa partier haft en majoritet i Europaparlamentet. Den regerande högern har under dessa år försökt göra EU till ett högerprojekt med syfte att motverka exempelvis fackliga rättigheter och miljöhänsyn. Det är i grunden det som valet handlar om. Frågan är om EU i första hand ska stå på människan eller marknadens sida.

I Europaparlamentsvalet har personvalet kommit att bli mer uppmärksammat och avgörande än i de nationella valen. I EU-valet 2004 var det flera kandidater från Sverige som kryssade sig in i parlamentet, däribland Anna Hedh och Åsa Westlund från Socialdemokraterna. I årets val finns det många intressanta kandidater på partiernas listor. Jag har själv bestämt mig för att kryssa Ardalan Shekarabi som är nummer åtta på Socialdemokraternas lista. Shekarabi är en ung och engagerad socialdemokrat som till vardags jobbar som jurist i Gävle.


Shekarabi har bland annat gjort sig känd för sin kamp mot SMS-lånen och den skuldfälla som dessa lån innebär för många människor. Han har också visat sig modig då han vågat stå upp mot partilinjen när det gäller Ipredlagen, men huvudorsaken till att jag kommer att kryssa honom är hans inställning till utrikespolitiken och framförallt i konflikten mellan Israel och Palestina.

Ardalan är anhängare av Olof Palmes linje när det gäller Mellanöstern. Han menar att Sverige och EU borde ta en tydligare ställning för fred och villkora handelsavtalen med Israel med krav på att ockupationen av Västbanken och Gaza upphör. Samtidigt bör biståndsavtalen med Palestina villkoras med krav på demokratisering av det palestinska samhället.

Valet på söndag är främst ett partival, men ta även chansen att kryssa. Jag lägger min röst på Socialdemokraterna och på Ardalan Shekarabi.

Lärartjänsterna upp i rök

Skolbränder stjäl hundratals miljoner kronor av Sveriges utbildningsresurser varje år. Det brinner i mer än en skola varje dag i Sverige. Detta blev åter aktuellt i Blekinge i helgen då någon anlagt en mindre brand i anslutning till Sunnadalskolan i Karlskrona. Som tur var brann skolan inte ner, men sanningen är att Sveriges skolor årligen brinner för summor motsvsrande minst 1200 lärartjänster.


Dessa pengar borde istället för att ha försvunnit i lågor använts för att öka lärartätheten och skapa bättre förutsättningar för barn och ungdomar. Framförallt i tider då Sveriges kommuner och deras skolors ekonomi redan är allvarligt ansträngda på grund av lågkonjunkturen och den ohejdade framväxten av friskolor.

Nedbrända skolor ställer emellertid till med mer bekymmer än att det bara kostar mycket pengar. Då en skola brinner ner måste elever och lärare skickas till andra skolor. Klasser splittras, eleverna blir oroliga, lärarkåren delas upp till olika skolor och undervisningen blir lidande. För att inte tala om alla böcker, anteckningar och lärares lektionsplaner som går upp i rök.

Enligt räddningstjänstens statistik har man kunnat bevisa att cirka hälften av skolbränderna är anlagda. Sanningen är nog att det kan vara uppåt 9 av 10 bränder som faktiskt är anlagda. Det är vanligast att skolbränder anläggs på dagtid strax efter lunch. Eftersom detta är en tid då det är mycket folk i skolan upptäcks de ofta snabbt och hinner bli släckta innan elden spritt sig.

Skulle branden ta sig vid ett sådant tillfälle är det dock väldigt farligt just eftersom det är som mest människor i skolan vid den tiden. Det finns emellertid många enkla sätt för att förebygga skolbränder. Det är bra att klippa ner buskage intill skolan samt att anlägga gång och cykelstråk så att man får en naturlig närvaro utanför skolan. Att ha god belysning kvälls- och nattetid kan avskräcka personer från att närma sig skolan vid denna tid på dygnet.

Det är även bra att laga småskador på en gång. Som till exempel trasiga lister, nedfallen puts eller söndriga lampor. Ju fler skador det finns, desto lägre blir tröskeln för ytterligare skadegörelse och bränder. Det är utan tvekan viktigt att lägga energi på att minska antalet skolbränder. Både för elever och lärares säkerhet, men även för undervisningens skull.

Stoppa drevet mot Mona Sahlin!

Nu får det vara nog med hatkampanjen mot Mona Sahlin. Efter nästan en hel månad av massmedial förföljelse av Socialdemokraternas ledare är verkligen måttet rågat. Det är framförallt de nationella dags- och kvällstidningarna DN, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet som alla hakat upp sig och i princip dagligen skrivit något nedsättande om Mona Sahlin.


Det är självklart att medias roll är att granska makthavare i samhället, men att så okritiskt fokusera på att smutskasta en politiker kan inte klassas som journalistiskt hederligt. De som målat med de mörkaste penslarna är främst de politiska ledarskribenterna i de borgerliga tidningarna. Det som dock varit mest uppseendeväckande är att även nyhetsjournalisterna i tidningarna har hakat på det drev som ledarskribenterna initierat.

Det värsta exemplet var under den gångna helgen då kvällstidningarna efter demonstrationerna på första maj valde att inte lyfta fram någon av de orättvisor som tiotusentals människor varit ute och demonstrerat mot. Istället publicerades stora artiklar om att arbetarrörelsen inte var ense och att det fanns intern kritik, eller ”attacker” som tidningarna kallade det, mot Mona Sahlin och Vanja Lundby Wedin.

I arbetarrörelsen har det alltid funnits intern kritik. Det är knappast något nytt. Därför borde det heller inte vara av något större nyhetsvärde och kan definitivt inte vara det i trettio dagar i streck. Vilka lösningar landets ledande oppositionspolitiker presenterade för den ekonomiska krisen eller att klyftorna nu ökar lavinartat i Sverige verkar inte vara tillräckligt intressant för journalisterna att skriva om.

Uppenbarligen är det inte någon journalistisk etik som styr vad våra rikstäckande tidningar skriver om. Negativa rubriker och sensationella nyheter är det som säljer och alltså det man väljer att lyfta fram. Det är mycket tråkigt med denna sorgliga nyhetslogik som riskerar att få konsekvenser för demokratin i vårt samhälle. Det är viktigt att våra politiker står emot den här typen av mediedrev. Stå på dig, Mona Sahlin!

Svårt läge i Israel

Den politiska vänstern i Israel är idag i en svårare situation än på årtionden. I det israeliska valet i februari lade en överväldigande majoritet av väljarna sina röster till höger och mitten. De två partierna på vänsterkanten, arbetarpartiet Labour och vänsterpartiet Meretz, fick tillsammans bara 16 av Knessets 120 platser.

Det blåser verkligen starka högervindar i Israel och den israeliska högern som i valet fått ett ökat stöd är knappast några fredsduvor. Att den saken är säker visar utnämningen av den öppet rasistiske Avigdor Lieberman till utrikesminister i den nya regeringen. En regering som leds av Benjamin Netanyahu, partiledare för Likud, som länge varit en ihärdig motståndare till någon fredsuppgörelse med palestinierna.

När det politiska landskapet har glidit så långt till höger som det israeliska blir det mycket svårt för vänsterkrafter och fredsaktivister att vinna någon mark. Då Israel nu valt en utrikesminister som öppet säger att arabiska israeler och judiska israeler med samma medborgarskap inte förtjänar samma rättigheter är det väldigt allvarligt.

Avigdor Lieberman är med svenska mått mätt en politiker till höger om till och med Sverigedemokraterna. När österrikarna valde in den främlingsfientlige Jörg Haider i den Österrikiska regeringen valde Israel att protestera genom att kalla hem sin ambassadör. Lieberman är av precis samma kaliber och omvärlden borde därför ägnat en tanke åt att kanske göra samma sak.

Med Netanyahus regering vid rodret i Knesset lär fredsprocessen riskera att stanna upp de kommande åren. Det vi får sätta vårt hopp till är att Barack Obama anser att Mellanösternfrågan är tillräckligt viktig och sätter press på den israeliska regeringen.

Samtidigt får vi hoppas att den israeliska vänstern tar sig i kragen och hittar tillbaka till väljarna. För det kommer att krävas stor självinsikt samt ett riktigt generationsskifte inom vänsterpartierna där flera av dagens ledare som ofta styrt i tjugo till trettio år måste inse att det är dags att dra sig tillbaka.

Unga inte viktiga för högern

Om Sverige inte ska få stora problem i framtiden måste vi satsa särskilt hårt för att unga ska få jobb. Idag har Sverige näst högst ungdomsarbetslöshet i Europa och i många kommuner är var fjärde ung utan arbete. Detta riskerar att ekonomiskt skada Sverige för lång tid framöver då en stor del av ungdomsgenerationen berövas chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.

Än så länge har regeringen varit nästan helt passiv i denna fråga. Skatteavdrag för de som redan har arbete och hög inkomst har varit viktigare än att satsa på återgärder för att skapa nya jobb. Det första riktigt skarpa förslaget kring ungdomsarbetslösheten kom borgarna med förra veckan då Centerpartiet återuppväckte sitt gamla förslag om ungdomsavtal.

Ungdomsavtal innebär att unga står utan anställningstrygghet och Centerpartiet tror därmed att fler företag ska anställa dem på grund av det. Kortsiktigt kan det ha en liten effekt, men i realiteten skapar det inga nya jobb och leder till att ungas situation blir än mer otrygg.

Maud och Centerpartiet verkar inte se några problem med att ungdomsavtal kan innebära att Sveriges unga får stora svårigheter att få bostad, bil, telefon och alla former av lån. Det som istället behövs är stora satsningar på utbildning så att unga kan skaffa sig den kunskap som behövs för att matcha de jobb som ändå finns. Kommuner och landsting behöver också få extra resurser för att kunna anställa unga under krisåren.

Ett annat sätt för få in unga på arbetsmarknaden är att ge företag som anställer unga långtidsarbetslösa ett första-jobbetavdrag samt erbjuda fler lärlingsutbildningar. På så sätt får unga en trygg erfarenhet av arbetslivet som förhoppningsvis kan leda till fortsatt arbete. Även sommarjobb kan vara ett bra sätt för att ge unga en möjlighet att få in foten på arbetsmarknaden.

Säkert är att högerns politik varken gynnar de unga eller kommer att ta Sverige ur den kris vi nu upplever. Det är tur att det bara är ett och ett halvt år till nästa riksdagsval.

Riv muren mellan Hästö och Kungsmarken!

Jag tror att huvudorsaken till Sveriges misslyckade integrationspolitik är att invandrare och svenskar träffas alldeles för sällan. För att lyckas med integrationspolitiken måste vi skapa fler mötesplatser mellan svenskar med utländsk bakgrund, i den här krönikan kallade invandrare, och infödda svenskar, här kallade svenskar. På så sätt skulle fördomarna och segregeringen minska i Sverige.

Det kan låta förenklat när jag påstår att lösningen ligger i att bara skapa mötesplatser mellan invandrare och svenskar. Självklart är inte nyckeln till problemet att enbart sammanföra människor med olika bakgrund, men jag övertygad om att det är ett stort steg i rätt riktning.


Idag är nyblivna svenskars vanligaste möte med infödda svenskar när man träffar personal från myndigheter som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Dessa möten är formella och är inte några trevliga möten som skapar vänskapsband eller ökad förståelse för det nya landet.

Ett sätt för att skapa bättre möten mellan invandrare och svenskar skulle kunna vara genom att inrätta ett fadderfamiljssystem i Sveriges kommuner. Faddersystemet ska vara helt frivilligt från båda parter och kommunernas uppgift ska endast vara att förmedla kontakt mellan familjerna.

Jag tror att det hade varit ett utmärkt vaccin mot fördomar om invandrade familjer och svenska familjer på ett avslappnat vis skulle kunna träffas och exempelvis äta middag tillsammans någon gång i månaden. Det skulle öka förståelsen från båda familjernas håll och säkert leda till många positiva insikter för alla.

Under min egen uppväxt i radhusidyllen på Hästö i Karlskrona kom jag och min familj väldigt sällan i kontakt med invandrare. Trots att jag från mitt sovrumsfönster kunde se Karlskronas invandrartäta område Kungsmarken bara några kilometer bort var det nästan som om det fanns en osynlig mur mellan de två områdena.

Jag träffade aldrig någon från Kungsmarken på fotbollsträningen eller i skolan och mina föräldrar kom heller inte i kontakt med någon invandrare via sina jobb. Det var faktiskt inte förrän jag flyttade från Karlskrona som jag fick vänner med utländsk bakgrund.

Vad jag förstår från min familj och vänner hemma i Karlskrona verkar den osynliga muren fortfarande finnas kvar. Det är hög tid att vi river den. Att införa ett fadderfamiljssystem i kommunen kan vara ett bra steg på vägen.

Obefintlig jobbpolitik från borgarna

En av de svenska bloggar som blivit mest uppmärksammad den senaste tiden är Aftonbladet-journalisten Jessica Ritzéns ”Fattigbloggen”. Bloggen bygger på att journalisten lever på socialbidrag en månad och beskriver de många fallgropar och svårigheter som finns för de människor som lever på socialbidrag.

”Fattigbloggen” har skapat otroligt mycket reaktioner och kommentarer, vilket ledde till att TV-programmet Debatt förra veckan till och med lade hela sitt program för att diskutera bloggen och den snårskog som socialbidrag kan innebära för människor.


Jag skulle gärna diskutera de stora problem socialbidrag ställer till med för många personer, men tycker att det är bättre om du följer den diskussionen på ”Fattigbloggen” istället. Att bara läsa några av de kommentarer som finns där tar dig med på en resa som skildrar levnadsöden som får en att häpna och inse att det fortfarande finns ofantligt mycket att förbättra i välfärdens Sverige.

Det som dock gjort mig mest orolig den senaste tiden är de siffror som visar på att antalet socialbidragstagare kommer att öka lavinartat den kommande två åren. Detta är en följd av den ekonomiska krisen, men försvåras avsevärt av den borgerliga regeringens obefintliga jobbpolitik samt deras försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna.

Samtidigt har den borgerliga regeringen skurit ner på Arbetsförmedlingens möjligheter att erbjuda omskolning, vidareutbildning eller lärlingspraktik vilket betyder att fler människor låses fast i arbetslöshet. Det drabbar självklart alla, men främst de unga som nu får ännu mindre chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Nästa år kommer Sverige att ha över en halv miljon arbetslösa. Hittills har den svenska regeringen valt att sitta med armarna i kors och bara konstatera att så är fallet. Det verkar nästan som om regeringen vill ha en utveckling där klyftorna ökar i det svenska samhället och varför ska man egentligen vara förvånad över det?

Den svenska högern har alltid förespråkat en samhällsmodell där klyftorna mellan rik och fattig ökar. Ett samhälle där statens omfördelande roll ses som något smutsigt. Det enda motmedlet är en rättvis politik som vågar satsa under svåra tider. Fler jobb kräver fördelningspolitik och offentliga investeringar. Den politiken kallas socialdemokratisk.

Fred i Irak kräver omvärldens stöd

Efter en veckas arbete i Irak landade jag igår på Arlanda. Att Irak är ett så komplext land hade jag inte insett förrän jag kom dit. En stat delad i tre delar med en mängd olika folkgrupper som alla gör anspråk på specifika geografiska områden. De olika grupperna vill alla också ha en bit av den kaka som de stora intäkterna från Iraks olja ger.

De tre största och dominerande grupperna är kurderna i norr, shiamuslimerna i söder och sunnimuslimerna i de centrala delarna. Samspelet mellan dessa tre grupper är färgat av århundraden av rivalitet och krig, men man lyckades ändå för fyra år sedan komma överens om en gemensam konstitution som säkerställer ett framtida Irak där alla grupper är representerade och ingen ska behöva bli överkörd.

Området som jag besökte var norra Irak, även kallat irakiska Kurdistan. Där styr idag kurderna i princip själva efter århundraden av ockupation och förföljelse, senast av den grymme Saddam Hussein. När den forne irakiske diktatorn blev störtad firades det med obeskrivlig glädje i de kurdiska delarna.

Irakiska Kurdistan har ibland liknats vid en demokratisk ö i en region där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter annars är mycket sällsynt. Det var de kurdiska partierna som tog striden för kvinnlig representation i det irakiska parlamentet och de spelade en viktig roll när den demokratiska konstitutionen förhandlades fram med de rivaliserande muslimska folkgrupperna.

Hur framtiden för hela landet ser ut är det dock svårt att sia om. Irak har en central roll i utvecklingen för regionen, vilket gör att de kringliggande staterna ständigt lägger sig i på olika sätt. Saudiarabien, Turkiet, Iran och Syrien har alla stora intressen i vad som kommer att hända i Irak. Det har självklart också USA som har investerat ofantliga summor i oljan, men även i Iraks nya styrelseskick och förvaltning.

Iraks konstitution är unik i sitt slag, men har på senare tid börjat ifrågasättas av den shiamuslimska majoriteten. De kräver större inflytande och ändringar i konstitutionen. Något varken kurderna eller sunnimuslimerna håller med om. En ändring av konstitutionen skulle till och med kunna leda till inbördeskrig. Det är därför viktigt att omvärlden och framförallt Europa fortsätter att stödja Iraks nya styre och arbetet för fortsatt maktdelning, fred och demokrati.

Skarsgård till skolminister

Härom veckan såg jag SVT:s talkshow Skavlan och fick där höra skådespelaren Stellan Skarsgård kritisera Sveriges friskolor och i synnerhet religiösa sådana. Skarsgård var skarpare i sina uttalanden mot friskolorna än vad jag hört någon politiker vara på väldigt länge.

Stellan Skarsgård riktade huvuddelen av sin kritik mot de religiösa friskolorna, men vände sig också emot att aktiebolag och multinationella företag tillåts driva friskolor och tjäna stora pengar genom att ta ut vinst av skattepengar som är avsedda för att gå till barn och ungdomars utbildning.

Skarsgård menade även att de religiösa friskolorna i verkligheten motverkar religionsfriheten eftersom elever i skolor som drivs med en särskild trosinriktning ofta utestängs från möjligheten att själva få välja sin religion. Barn som växer upp i religiösa hem måste få chansen att veta att det finns alternativ. De ska inte behöva gå till skolan och höra samma sak som hemma.

Jag håller helt med Skarsgård om detta och har ett färskt exempel från Bandhagen, i södra Stockholm, där en grupp kopplad till Scientologerna har fått bidrag för att driva friskola. Det är galet att sekter som Scientologerna eller för den delen Livets ord i Uppsala kan få offentliga medel för att starta religiösa skolor.

Det är inte bara orättvist mot de elever som går på dessa skolor utan också början på en allvarlig samhällsutveckling som leder till större uppdelning mellan människor och familjer med olika bakgrund. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har med åren har gjort upprepade försök att stoppa de religiösa friskolorna samt begränsa den totala etableringsfrihet av friskolor som de borgerliga partierna genomdrev på nittiotalet.

Tyvärr har man inte nått någon framgång eftersom miljöpartiet alltid har röstat med högern i riksdagen när det handlar om friskolor. Uppenbarligen behövs det ett bredare stöd än bara socialdemokraterna och vänstern för att lyckas.

En lösning hade kanske varit att låta Skarsgård få posten som skolminister och ge honom uppdraget att finna en överenskommelse om friskolorna. Med det stöd han hade för sina åsikter hos talkshowpubliken i Skavlan borde det inte vara några problem alls.

AFA är Palestinas fiende

Jag är en allmänt ganska glad person. Det är sällan jag blir arg, men nu är jag riktigt förbannad. Efter den senaste helgen hoppas jag att aktivisterna från organisationen Antifascistisk Aktion, även kallade AFA, inser att de borde lägga ner sin verksamhet för gott.

Genom att attackera polisen och förstöra lördagens fredliga demonstration mot Israels våldspolitik utanför Baltiska hallen i Malmö gjorde vänster- och högerextrema grupper, ledda av AFA, kampen för ett fritt Palestina en stor otjänst.

Så fort de kastade den första gatstenen flyttades fokus bort från det som hela ”Stoppa matchen” kampanjen handlade om. Det vill säga Israels blodiga övergrepp i Gaza och den folkrättsvidriga ockupationen av Palestina.

Att ta till våld mot polisen som AFA gjorde är oacceptabelt och fullkomligt idiotiskt. En vän till mig som var med i den fredliga demonstrationen såg hur svartklädda och maskerade män kastade stora tillvässade gatstenar och sköt av hemmagjorda rörraketer som träffade polisen.

Det är skandal att fler och fler demonstrationer blir kapade av ligister som AFA eller Reclaim the Streets. Det förstör för de viktiga sakfrågorna, utsätter våra poliser för stor fara och är i längden ett allvarligt hot mot Sveriges demokrati.

Även om de svenska tennisspelarna förlorade matcherna i Baltiska hallen är det inte de som är de stora förlorarna. Det är det demokratin och den palestinska saken som är. Det är mycket tråkigt att behöva konstatera att Palestina har fått ännu en fiende, nämligen AFA.

Stå upp för Mona Sahlin

Den senaste veckan har debatten i media gått het om Mona Sahlins ledarskap för socialdemokraterna. Den socialdemokratiska partiordföranden har kritiserats av både egna partimedlemmar och fackföreningsfolk. En stor del av kritiken verkar handla om samarbetet med miljöpartiet samt åt vilket ideologiskt håll socialdemokraterna är på väg.

För det första är debatten och striden om arbetarpartiets politiska utveckling knappast ny. Den har pågått i alla tider. Socialdemokraterna är ett brett parti och innehåller således olika åsikter på den politiska vänsterskalan. Det vore snarare ett misslyckande för Sahlin om hennes parti inte mäktade med att föra en livlig intern debatt.

Den stora skillnaden mellan idag och tidigare är att Mona Sahlin nu genomför ett välbehövligt förnyelsearbete inom partiet. Det handlar såväl om att pröva nya politiska idéer som att vädra ur partiet och låta fler komma till tals. Detta hotar givetvis socialdemokraternas mer traditionalistiska grupperingar som inte gillar för stora förändringar.

Sahlin är som tur är en modern partiledare och hon var säkerligen förberedd på att hennes förändrings- och demokratiseringsarbete inom socialdemokraterna skulle stöta på ett starkt motstånd. Samarbetet med miljöpartiet har också orsakat hård kritik av Sahlin. Enligt min bedömning valde hon emellertid rätt strategi vid bildandet av vänsterns regeringsalternativ.

Miljöpartiet är definitivt det mest ideologiskt förvirrade partiet i den svenska riksdagen. De har alltid tvekat kring sin politiska hemvist. Under tidigare mandatperioder har miljöpartiet samarbetat med borgarna i flera avgörande frågor. Något som vänsterpartiet aldrig gjort eller skulle göra.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade troligtvis inte heller haft någon möjlighet att vinna regeringsmakten själva med de senaste årens opinionssiffror. Det var därför klokt att börja med att knyta till sig miljöpartisterna.

Även om det går att hålla med kritikerna om att miljöpartiet ibland är politiskt opålitliga och att vänsterpartiet ofta är ekonomiskt övermodiga måste jag ändå konstatera att Sahlin lyckats forma en historisk koalition med dessa partier. En koalition som är en förutsättning för att över huvud taget ha chansen att få ut Reinfeldt från Rosenbad nästa år.

Främlingsfientlig fara från höger

De senaste åren har det verkligen inte blåst vänstervindar i Europa. Över hela kontinenten har vänsterregeringar i land efter land förlorat makten till högerns konservativa och nyliberala partier. Detta oroar självklart oss som är socialdemokrater, men är ändå något som är en del av det politiska livet och en utveckling som det ytterst är Europas medborgare som bestämmer över.

Borgerliga högerpartier har i många fall en agenda och en politik som jag definitivt inte håller med om. Jag har dock en stor respekt för dessa partiers åsikter och vi är alltid överens om de grundläggande uppfattningarna om alla människors lika värde.

Tråkigt nog är det även andra politiska strömningar på högerkanten som fått ökat stöd, nämligen den främlingsfientliga rörelsen. Partier som bygger sin politik på rasism och främlingshat har skördat stora framgångar, inte minst i flera centraleuropeiska länder där de till och med lyckats vinna regeringsmakten.

Givetvis ska dessa partiers framgångar tas på största allvar och deras åsikter bör också bemötas. Det är trots allt åtskilliga miljoner européer som röstat på dem. Jag kan dock som socialdemokrat och humanist aldrig acceptera en politik som inte ställer upp på alla människors lika värde. Det gör varken Front Nationals politik i Frankrike eller Sverigedemokraternas i Sverige.

Det som är mest oroande med de främlingsfientliga partiernas medvind är emellertid att även om de inte klarat av att vinna regeringsmakten i så många länder har de i nästan samtliga lyckats radikalisera det politiska diskussionsklimatet kring flyktingar och mångkultur.

I flera länder har debatten nästan helt kantrat och diskussionen blivit avsevärt hårdare och inhumanare. I Danmark kan exempelvis folkvalda i de flesta politiska läger inte längre ses som politiskt korrekta ifall de inte lägger an en främlingsfientlig ton i sitt budskap.

Några första rejäla kliv i den främlingsfientliga riktningen tog tyvärr folkpartiet inför valet 2002 med sina krav på bland annat språktest och hårdare straff för invandrare. Ett par nästan större kliv i samma riktning tog moderaterna förra veckan då de föreslog värderingskontrakt och inskränkningar i invandrares rättigheter i Sverige. Detta är en farlig utveckling som måste stoppas. Vi får hoppas att både folkpartiet och moderaterna tänker om.

Katastrofal situation i Zimbabwe

Tänk dig att du lever i ett land utan pengar. Nio av tio invånare i landet saknar arbete och fler än sju av tio lever nära svältgränsen. Stora delar av landet är drabbat av en koleraepidemi som kräver tusentals liv. Sjukvården har slutat fungera eftersom det varken finns några mediciner eller betalas ut löner till vårdpersonalen.

Allt detta är verklighet i dagens Zimbabwe. Trots att oppositionsledaren Morgan Tsvangirai tillträdde som premiärminister förra veckan och då ingöt ett litet hopp är ändå situationen i Zimbabwe katastrofal. Från att för några decennier sedan varit ett av den afrikanska kontinentens länder med högst inkomst- och utbildningsnivå bland folket är Zimbabwe nu ett land i total misär.


Till följd av den zimbabwiska diktatorn Mugabes väldigt oansvariga ekonomiska politik med tvångsövertaganden av företag och mark, utbredd korruption och fantasiräntor är Zimbabwes inflationsgrad idag över en triljon procent, det vill säga mer än en miljard miljarder. Detta har gjort att bara spillror av Zimbabwes tidigare starka exportindustri av jordbruksprodukter och mineraler återstår.

År 2001 gjorde hälsovården en uppskattning att andelen hivsmittade var 30 procent av befolkningen. Sedan dess vet ingen hur situationen har förändrats, men på landsbygden märks tydligt att hela generationer har mist livet och förlorats till följd av det fruktansvärda viruset. Det får givetvis också enorma följder för hela samhället och möjligheten till ekonomisk utveckling.

Situationen i Zimbabwe har inte blivit så här utan att någon har sett eller vetat vad som var på väg att hända. Sydafrika, den regionala stormakten och Zimbabwes grannland i söder, som styrs av de välkända frihetskämparna i ANC har hela tiden följt läget hos grannen i norr. ANC och dess ledare har dock valt att i realiteten inte ställa några hårda krav på att diktatorn Mugabe ska genomföra reformer för stabilitet eller demokrati.

Resultatet är det Zimbabwe vi ser idag. Lösningen ligger emellertid fortfarande i att de kringläggande länderna går in och tar ett stort ansvar. Ett sådant initiativ måste även EU stötta ekonomiskt. Förra veckans samlingsregering där både oppositionens Tsvangirai och diktatorn Mugabe ingår lär tyvärr få stora problem att komma överens. Därför måste omvärlden fortsätta engagera sig i Zimbabwes framtid.

Håll isär förintelsen och gazakriget

Alltsedan den israeliska arméns attack av Gaza har debatten kring Israels aggressiva utrikespolitik varit hätsk i både svensk som internationell media. I arabvärlden har det trots det blodiga resultatet av anfallet varit förvånansvärt tyst och istället är det från Europa som huvuddelen av kritiken mot Israel har kommit.

Från flera europeiska länder har krav om att de ansvariga för massakern i Gaza ska ställas inför rätta ställts. Ett krav som också organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch står bakom. Tyvärr har även antisemitiska grupperingar stämt upp i kören av kritiker mot Israel.

Europas högerextrema var inte heller sena att utnyttja tillfället för att sprida rasism mot judar. Vilket inte var helt oväntat eftersom dessa krafter gärna vill blanda ihop den israeliska statens politik med judendomen för att försöka spä på olika fördomar som finns om det judiska folket.


När detta händer är det oerhört viktigt att samhället säger ifrån. Antisemitism får aldrig accepteras och måste bekämpas precis lika hårt som hat mot muslimer, kristna eller andra religiösa grupper. Den israeliska statens handlingar ska inte blandas ihop med judendomen såväl som den palestinska statens handlingar inte ska blandas ihop med islam.

Tyvärr tenderar även den mest sansade europeiska debatten om Mellanöstern att väga över åt det ena eller andra hållet. När Israel tas i försvar känns ibland inte ens ockupationen vid och när någon tar palestiniernas parti menas emellanåt att allt som görs från palestinsk sida är berättigat.

Detta är en farlig väg att gå och vi fick sorgligt nog prov på den i slutet av januari då påven återigen öppnade den katolska kyrkan för en biskop som förnekar förintelsen. I Sverige var det emellertid flera kyrkor som på förintelsens minnesdag, för exakt två veckor sedan, valde att ställa in sina minnesstunder med hänvisning till attackerna mot Gaza.

Till och med den annars så vidsynte, tidigare ärkebiskopen, KG Hammar valde att ställa in ett framträdande denna dag. Förintelsen och staten Israels krigshandlingar ska dock inte sammanblandas. De är två helt skilda saker. Precis som att det är viktigt att Hamas extrema åsikter och handlingar inte förväxlas med det palestinska folkets.

Farligt beroende av rysk gas

För några veckor sedan blev det återigen tydligt att Ryssland använder sin gasexport till Europa som en bricka i det politiska spelet mot den Europeiska Unionen. Då ryssarna vred åt kranarna blev det snabbt allvarlig energibrist i delar av Europa.

Eftersom flera medlemsländer importerar en stor del av sin energi från Ryssland har den Europeiska Unionen i princip blivit beroende av Rysslands goda vilja för att kunna hålla igång industrin och värma miljontals människors hem. Det är verkligen inte bra ur många aspekter.

För det första är det inte bra att vara i beroendeställning till ett land som idag i allmänhet skulle kunna kallas för auktoritärt. Rysslands regering har en mycket tvivelaktig syn på demokrati och Georgienkriget visar inte minst att dess ledning är beredd att göra vad som helst för att försvara sina intressen.

För det andra bör EU inte göra sig beroende av fossila bränslen. Den Europeiska Unionen har beslutat att man ska vara en föregångare på miljöområdet och ligga längst fram när det gäller att minska växthusgaserna och satsa på nya energikällor. För att göra det måste man hitta en annan väg.

Om EU på allvar vill klara att göra sig oberoende av fossila bränslen såsom rysk gas borde medlemsländerna skapa en gemensam strategi. Idag satsar EU-länderna stora pengar på forskningsprojekt inom olika energislag, men ingen riktig samordning görs. Med samlade krafter inom Europa skulle EU med sin storlek kunna leda världens utveckling mot framtidens energikällor.

Ett bra tillfälle att starta detta skulle kunna vara under det svenska EU-ordförandeskapet som börjar i sommar. Då skulle Carl Bildt som den senaste tiden så gärna velat diskutera det nya säkerhetspolitiska läget angående Ryssland kunna knyta ihop säcken och kombinera det med miljöpolitiken. Vilket redan är det givna huvudämnet under det svenska ordförandeskapet.

Åtala Israel för krigsbrott

Efter mer än tre veckor av israeliska attacker mot Gaza har över 1300 palestinier mördats och 5000 skadats allvarligt. Den största delen av dessa människor var oskyldiga civila och nästan en tredjedel var barn. I media förmedlas emellertid ofta bilden av att Israels anfall av Gaza var ett berättigat svar på Hamas raketbeskjutningar mot Israel. Det var det inte.

I jämförelse har tolv israeler dödats av Hamas raketer sedan december medan cirka 1300 palestinier mist livet av Israels bombardemang av Gaza under samma tid. Detta är utan tvekan en massaker. Samtidigt har inte heller raketbeskjutningarna från Gaza minskat i styrka vilket var huvudmålet för den israeliska attacken.


Israels brutala våld mot civila i Gaza är ett brott mot folkrätten, men framförallt också ett brott mot krigets lagar. Enligt dessa lagar, exempelvis Genèvekonventionerna, får en stat inte attackera civila mål som skolor och sjukhus. I Gaza har Israel jämnat ett antal sjukhus och skolor med marken. Flera av skolorna och sjukhusen drevs av FN och Röda Korset och bomberna dödade även personal från dessa organisationer.

Den israeliska armén sprängde också flera ambulanser och bröt de temporära eldupphören som utropats för att ta hand om sårade och sköt då ihjäl hjälparbetare och sjukvårdspersonal. Alla dessa handlingar är allvarliga krigsbrott, i synnerhet angreppen på sjukvårdspersonal och Röda Korset som enligt internationella krigslagar har en särställning i krig och därmed aldrig får attackeras.

Nu är dags att någon på allvar drar Israel och de ansvariga ledarna inför rätta. Precis som många länder försökte göra med Milosevic och Pinochet. I gårdagens tidningar menade SSU-ordförande Jytte Guteland att det är omvärldens roll att åtala Israel för de här avskyvärda brotten. SSU-ordförande meddelade också att SSU anlitat folkrättsjurister för att förbereda ett åtal av de israeliska ledarna som håller för internationell prövning.

Den femtioåriga olagliga ockupationen av Palestina och inte minst den omänskliga blockaden av Gaza de senaste åren måste få ett slut. Det är den enda vägen till en långvarig fred i Mellanöstern. För det behövs att omvärlden höjer rösten på allvar och ställer de skyldiga till svars. SSU:s åtal av Israels ledare är ett bra första steg i den riktningen.

Sund splittring i Sydafrika

Förra året var första gången det var riktigt turbulent i den sydafrikanska politiken sedan apartheids fall. Nelson Mandelas parti African National Congress, ANC, har sedan mitten av nittiotalet fullständigt dominerat den politiska scenen i Sydafrika. Både i det nationella parlamentet och i provinsernas parlament har ANC styrt med en överväldigande majoritet av väljarnas stöd.

ANC:s storlek och bredd i det sydafrikanska samhället har på många sätt varit en av de viktigaste nycklarna för dess framgång. Genom att ANC samlat mängder av olika gräsrotsorganisationer, fackföreningar och studentorganisationer har dock partiet med tiden blivit ganska spretigt ur en politisk och ideologisk synvinkel.

ANC har i grunden kallats sig för socialister och har sedermera varit medlemmar av den världsomfattande international som samlar socialistiska och socialdemokratiska partier, men har alltid varit under står påverkan av Sydafrikas kommunistiska parti som man hade som nära allierad under kampen mot apartheid.

Detta tog sig bland annat i uttryck i den mycket bittra maktstriden om ledarskapet i ANC vid kongressen i december 2007. Då dåvarande president Mbeki, en nästan politiskt liberal president, stöttad av stora delar av det politiska etablissemanget förlorade ordförandevalet i ANC mot Jacob Zuma, en vänsterradikal politiker med ett starkt stöd i ANC:s ungdomsförbund, kommunistpartiet och fackföreningarna.

Då Zuma vann ordförandevalet var det droppen som fick bägaren att rinna över för många ANC-aktivister som redan tyckte att partiet hade börjat glida för mycket till vänster. Det blev startskottet för stora massavhopp av ANC-medlemmar över hela landet och i december 2008 samlades tusentals tidigare ANCare för att bilda ett nytt parti. Partiet döptes till Congress of the People, COPE, och hade vid bildandet redan samlat 430 000 medlemmar enligt partiledningen.

Det som skedde för Socialdemokraterna i Sverige 1917 då man splittrades mellan ett reformistiskt parti, Socialdemokraterna och ett revolutionärt parti, Vänsterpartiet, har nu alltså även hänt i Sydafrika. ANC var utan tvekan för stort och hade alldeles för stora politiska skillnader internt. Splittringen av ANC var förmodligen sund både för ANC själva och för den sydafrikanska demokratin.