Nu får det vara nog!

Igår skedde det igen! Ännu ett våldtäktsförsök i vår stad. Det är helt sjukt att människor inte kan gå säkra hem på kvällarna i Sverige. Niklas med protestlistorna i all ära, men det räcker inte längre med protestlistor och prat, nu måste samhället i praktisk handling förhindra fler våldtäkter och våldtäktsförsök. Jag har därför gått ut i tidningarna och krävt handling av kommunen, polisen och hela samhället. Här har vi några krav som snarast måste drivas igenom.

• Mer resurser till polisen!
• Polisen måste ut på gatan, polishuset är bara 50 meter från Hoglands park!!!
• Överväg att legalisera pepparspray!
• Ha alltid särskild våldtäktsberedskap på akuten!
• Göra stadsmiljön säkrare så att alla alltid är trygga!
• Fortsätt skriv under alla protestlistor du kommer över!
• Erbjud överfallslarm till alla kvinnor!
• Anordna kurser i feministiskt självförsvar i kommunen!
• Fixa rabatt för så kallad "ensamtaxi" på kväller och nätter!

Sydöstran skriver om bloggen

Min blogg skapade genast debatt. :-) Här hittar ni Sydöstrans artikel.

Nu startar bloggen!!!

Äntligen är det dags att köra igång min blogg! Från och med idag lovar jag att jag ska vara den politiker som träffar flest väljare i Blekinge. Jag vet, det är ett högt mål, men jag är en väldigt social och utåtriktad person. På den här bloggen kommer jag varje dag att kommentera och diskutera politik i Blekinge, riket och världen. Inget är för stort för en ung visionär sosse. :-)

Är du sugen på att hänga med i debatten för en bättre och rättvis värld så är det här helt enkelt sidan för dig. Så kolla in när du får tid, lämna en kommentar och delta i kampen!!!

På bloggen kommer jag varje dag berätta allt från vad jag åt till frukost till vad jag verkligen tycker om USA:s president. Jag lovar, det kan bli rätt spännande!

Varje onsdag kommer jag också publicera mina krönikor som jag skriver på Sydöstrans ledarsida. Det är bl.a. de artiklarna som jag redan lagt in här på bloggen.

Tack för att du besökte min sida! Vi ses på barrikaden!!!

Utrota fattigdomen nu!

När jag var liten brukade jag fundera på vilken otur jag hade haft som hade fötts i Sverige. Här var ju det bara kallt, fanns inga roliga vilda djur eller öknar eller djungler. Allt spännande jag brukade se på naturprogrammen på TV fanns då bara i mina drömmar. När jag började växa upp och få lite fler referensramar än ”Ett med naturen” på SVT, förstod jag att jag hade haft en otroligt stor tur eftersom jag fötts i Sverige. De exotiska människorna på savannerna och i Amazonas djungler var kanske inte alltid så glada som de såg ut på TV.



I själva verket är det så att en överväldigande majoritet av världens befolkning idag lever nära eller under den extrema fattigdomsgränsen. Varje dag dör över 30 000 barn på grund av fattigdom. Orsakerna är främst svält och sjukdom. Det är fruktansvärt och vi får aldrig, aldrig acceptera det. Det skulle räcka med bara 13 miljarder dollar till i bistånd för att kunna förse alla människor på jorden med mat och grundläggande sjukvård. Jämför det med att bara Europas och USA:s kostnader för smink och glass är över 18 miljarder dollar. Det är sjukt. Hela världens samlade bistånd är idag på 50 miljarder dollar medan hela världens militära utgifter är på 900 miljarder dollar. Vi i Sverige har i och för sig världens högsta bistånd i förhållande till storleken på landet och dess ekonomi, men det räcker knappast. Det behövs mycket mer insatser.

Vi kan börja att genom vårt medlemskap i EU höja hela det Europeiska biståndet till minst samma nivå som Sveriges. Sedan kan vi avskaffa EU:s jordbrukspolitik. EU ger idag tre gånger mer bistånd till en ko i Frankrike än till en fattig människa i tredje världen. Nästa insats kan vara att vi ser till att de fattiga ländernas skulder skrivs av och att vi slopar våra handelshinder mot Afrika och Sydamerika. Det skulle vara flera bra steg på vägen mot en rättvisare värld.

Är man född i Sverige innebär det att man har haft ungefär lika mycket tur som någon som vunnit miljonvinsten på Bingolotto två gånger. Det är ett privilegium, men det innebär inte bara en massa rättigheter. Vi har också en skyldighet att faktiskt hjälpa de miljarder människor som lever i extrem fattigdom. Där har vår regering ett stort ansvar, men också den enskilda individen. För nu är det hög tid att utrota fattigdomen och för det krävs att alla är med. I ett tal uttryckte Nelson Mandela kampen mot fattigdomen så här: Ibland är det upp till en generation att utföra stordåd. Ni kan bli den generationen.

Det är lönsamt att hjälpa de utsatta

För 15 år sedan kom jag i kontakt med politiken för första gången. Jag gick då i femman och vi fick lära oss att det fanns politiska partier. När jag kom hem frågade jag min mamma vad det var de där sossarna stod för. De hjälper de mest utsatta fick jag till svar. Min sinnesbild blev att de var som Robin Hood på julafton. Tog från de rika och hjälpte de fattiga och mest utsatta. Det var inte förrän ett par år senare som jag förstod att de där sossarna inte handgripligen snodde de där guldsäckarna utan att de kommit på något så finurligt som progressiv skatt. Det vill säga att alla i samhället bidrar, men de rika måste betala mer.

Visst är det en genialisk idé? Fast frågan jag ställde mig då var varför alla de där rika gick med på att dela med sig. Nu, ett antal år senare, kan jag konstatera att väldigt många i samhället, oavsett storleken på plånboken, faktiskt tycker att det är bra att dela med sig. De som inte gillar den idén har för enkelhetens skull bildat ett eget parti, nämligen moderaterna. På senare tid har de i och för sig börjat tysta ner sina krav på sänkta skatter, men deras uttalade mål på lång sikt är att sänka skatten till ett EU-snitt. Det innebär en sänkning av skatten på 250 miljarder. Det är en femtedel av statskassan eller enkelt uttryckt lika mycket som kostnaden för all sjukvård i landet.

Förutom att sänka skatterna har moderaterna också valt att slå på de mest utsatta genom krav på sänkt ersättning till sjuka och arbetslösa. Något som är både omänskligt, men framförallt också fullständig samhällsekonomisk idioti. Det de inte verkar fatta är att trygga människor vågar mer. På arbetsmarknaden behövs mer trygghet inte mindre. Man kan säga mycket om Danmark, men deras arbetslöshetssystem är fantastiskt bra. Där har man a-kassa i fyra år, högre ersättning och undantag från karenstiden då man säger upp sig själv. Det gör att människor vågar mer. Trivs man inte på sitt arbete gör man inte heller något bra jobb. Det är varken bra för den anställde eller företaget. Kan man byta jobb utan att behöva sälja både hus och bil, blir arbetsmarknaden mycket mer dynamisk och bättre för alla. En sådan arbetsmarknad skapar tillväxt bara i sig.

En annan effekt av sänkt ersättning för sjuka och arbetslösa är att man minskar landets totala köpkraft. Vår välfärdsstat är idag uppbyggd på att alla ska ha möjlighet att konsumera. Något som i och för sig borde drivas i en mer hållbar riktning, men ändå. Konsumtionen generar skatt som i sin tur betalar för välfärden. Tar man bort ersättningen för de redan utsatta grupperna i samhället, urholkar man alltså både tillväxten och därmed välfärden. Den idén gillar i alla fall inte jag.

Presidentval i mini-Sovjet

På söndag är det presidentval i Vitryssland, men valet är givet på förhand. Oavsett vilka valsedlar vitryssarna väljer, kommer diktatorn Lukasjenko att vinna. Om han får 60 eller 100 procent av rösterna bestämmer han själv. Alla valfunktionärer kommer från presidentens eget parti och igår, en vecka innan valdagen, gick Lukasjenko ut med att alla utlänningar som ”stör” valet måste lämna landet. De som ”stör” är allt ifrån journalister och valobservatörer till utländska politiker och diplomater.


Lukasjenko har gjort Vitryssland till ett mini-Sovjet. Där oliktänkande fängslas och mördas, oppositionella partier förbjuds och fri media helt upphört att existera. De senaste veckorna har jag fått många email från de unga sossarna som är med i oppositionen i Vitryssland. De berättar om att 100-tals oppositionsaktivister har fängslats och misshandlats, däribland flera av dem jag träffade i Minsk förra året. KGB har format mängder av ”ordningspatruller” som förföljer och misshandlar demokratikämpar på gator och torg, men också söker upp dem i deras hem. Många försvinner spårlöst eller fängslas på obestämd tid.

Ett uppmärksammat försvinnande är journalisten Dimitiv Zavadskayas. Han arbetade åt den ryska tv-kanalen ORT när han rapporterade att Vitryssland kan ha hjälpt tjetjenska rebeller. Sedan dess har varken hustrun Svetlana eller sonen Yuri sett skymten av honom. Troligen dödades han av KGB:s särskilda mordkommando. Hans fall är knappast unikt.

Vitryssland största arbetsgivare är idag militären och polisen. Deras kombinerade säkerhetsstyrkor är lika stora som Frankrikes och Tysklands tillsammans. Under mitt eget besök i Minsk såg jag minst en polis i varje gathörn. Det var inte heller ovanligt med militärfordon och tanks som patrullerade på gatorna. Det är kanske inte helt oväntat att det börjat breda ut sig en viss rädsla för att uttala sig emot diktaturen i landet.

Allt detta låter helt overkligt för oss som lever i Sverige idag. De låter till och med för sjukt för att kunna vara hämtat från en film. Sanningen är tyvärr att allt detta händer bara 60 mil från Sverige. Utan att vi vet särskilt mycket om det. Det gör mig så förbannad så att jag nästan exploderar. Världen måste göra något åt detta nu. Sverige och EU måste säga ifrån. Det gör vi bäst genom att bojkotta allt som har med Vitrysslands diktatur att göra, men också genom att stötta oppositionen i landet. EU måste inte minst sätta ett hårt tryck mot Ryssland, som är det land som idag håller den vitryska diktaturen om ryggen.

På söndag tänker jag tända ett ljus för demokratikämparna i Vitryssland. På måndag fortsätter dock kampen mot diktaturen. I den behövs både du och jag.

Sverige är inget jämställt land

Igår åkte jag tåget från Malmö till Karlskrona. Mitt emot mig satt en kvinna i övre medelåldern. Efter en stund började vi samtala om en artikel som stod i tidningen. Hon hade hört hur jag över telefon ondgjorde mig över artikeln som handlade om hur illa det står till med jämställdheten inom EU. Hon menade att vi som lever i Sverige inte borde klaga över jämställdheten. Vi är ju världens mest jämställda land. Här har kvinnor samma möjligheter som män i livet. Det resonemanget köper jag inte. Jag har visserligen bara levt i 25 år, men på de åren har jag ändå insett att vi i Sverige har så långt ifrån samma möjligheter för kvinnor och män, att vi inte ens borde få använda j:et i jämställdhet.

För att förklara min ståndpunkt för min kvinnliga medpassagerare bad jag få berätta om några av orsakerna varför jag var så förbannad över vår ojämställda värld. För det första för: - att kvinnor över hela världen utför ungefär 60 procent av allt arbete i världen och äger ungefär 1 procent av alla tillgångar, - att det 2004 i Sverige anmäldes 23 000 misshandelsbrott och 11 000 sexualbrott mot kvinnor, - att kvinnor i nästan samtliga yrkeskategorier har lägre lön än sina manliga kollegor, - att män tar ut endast 15 procent av föräldradagarna, då oftast under sommarmånaderna, idrottsmästerskap eller älgjakt, - att kvinnor över hela världen säljs av män till män, - att män fortfarande är norm överallt i samhället, - att kvinnor måste vara allt som en man inte är, - att manliga idrottare får mycket mer resurser, - att kvinnor är rädda när de vistas ute på offentliga platser efter skymning, - att många kvinnor är rädda i sina hem, - osv, osv, osv.

Som du märker finns det fortfarande många orsaker till kamp för att bryta de sjuka orättvisorna mellan könen. Ojämställdheten finns i våra liva varje dag. Det är bara så att många av oss har vant sig vid den. Vem är det som oftast tjänar mest i familjen, vem är det som är hemma med barnen, vilka är det som dag efter dag exponeras halvnakna i TV och på framsidan på Aftonbladet och Expressen? Vi lever alla liv som lätt faller i historiens ojämställda hjulspår. Därför är det viktigt att vi ibland stannar upp och funderar över vad vi verkligen gör i våra liv. Kan du kanske enkelt göra något annorlunda för att din flickvän, fru, sambo eller kompis i framtiden kan få en större chans att få göra vad hon vill i sitt liv?

Imorgon är det internationella kvinnodagen och ojämlikheten mellan könen kommer att uppmärksammas världen över. Det är då viktigt att vi inte glömmer att kampen för jämställdhet pågår hela tiden, inte bara en dag om året. För det är i vardagen som vi verkligen kan göra skillnad.