Staden med potential

Karlskrona har potential att bli södra Sveriges turistmetropol. Varje sommar då jag kommer hem till Karlskrona för att fira semestern slås jag av hur otroligt vacker min hemstad är. Så var definitivt även fallet det här året då jag anlände för en vecka sedan. Blekinges residensstad är helt unik och det finns ingen motsvarighet till den i världen. Det har till och med FN-organet Unesco uppmärksammat då de utsett Karlskrona till en världsarvsstad.


Det som dock inte slog mig då jag bodde här var att vi faktiskt inte tillräckligt utnyttjar kommunens potential som turistmagnet. För oss som kommer från Karlskrona är det lätt att finna och hålla koll på alla smultronställen och för mig slår utan tvekan sommaren i Karlskrona en semester på den allra finaste söderhavsö. Men trots att världsarvet är en framstående del av staden så finns det oändligt många fler fantastiska delar av Karlskrona att uppleva.

Ur historisk synpunkt skulle det vara möjligt att turista i Karlskrona i månader utan att lyckas besöka alla intressanta platser. Runt om i kommunen finns mängder med historiska lämningar från olika tidsepoker. Några av de mest uppskattade är de välbevarade hällristningsområdena i kommunens östra delar, den rika förekomsten av vikingagravar, de danska medeltida städerna Kristianopel och Lyckeby och Nils Dackes gömställen i Rödebyskogarna.

Själva Karlskrona stads historia började inte förrän 1680, men har sedan dess försett kommunen med över 300 år av oerhört spännande sjökrigshistoria i form av befästningar och byggnader uppförda för att konstruera och utrusta Sveriges flotta. Sist men verkligen inte minst har Karlskrona en mycket vacker natur som bjuder på allt en svensk sommar kan erbjuda.

Från den norra kommundelens skogsbygd i riktig Emil i Lönneberga stil till en skärgård som slår ”Vi på Saltkråkan” med hästlängder. Mittemellan dessa finns ett stråk av bördig jordbruksmark med böljande slätter. Det är emellertid först då vi på allvar skapar möjligheter för turister att uppleva allt detta som Karlskronas turistnäring kan komma till sin fulla rätt.

En mer utvecklad turistnäring skulle innebära många nya arbetstillfällen och bidra till Karlskronas utveckling. En storsatsning på turism skulle mycket väl kunna vara det som för kommunen bort från de senaste årens dåliga tider.

Centern finns ej mer

En gång i tiden fanns det ett parti som kallades för Centerpartiet. Partiet var känt för att det slogs för miljön och landsbygden och låg ideologiskt någonstans i politikens mittfåra. Nu för tiden finns det ett parti som heter Centerpartiet i Sveriges riksdag, men det är inte längre det Centerparti som vi kände till. Det partiet finns ej mer. Den sista spillran av det Centerparti som vi kände försvann i torsdags efter att Centern röstade igenom en utbyggnad av kärnkraften.


Centerpartiet var förr i tiden det borgerliga parti som brann starkast för miljöfrågorna. Under 70-talet ledde partiet motståndet mot kärnkraften och hösten 1978 ledde till och med Centerns oenighet med den resterande borgerligheten till högerregeringens avgång. Efter folkomröstningen 1980 fördes kärnkraftsfrågan mer eller mindre bort från den politiska dagordningen även om Centerpartiet höll fast vid sin hållning i ytterligare trettio år.

Torsdagens riksdagsbeslut som det nya Centerpartiet tillsammans med regeringen Reinfeldt drev igenom möjliggör att nya kärnkraftverk får byggas i Sverige. Beslutet innebär att Centern nu driver en totalt motsatt kärnkraftslinje än den de tidigare hade. För Centerpartiet är detta bara en av många frågor som de fullständigt ändrat uppfattning i de senaste åren. Men de mest anmärkningsvärda förändringarna är trots allt inte i sakfrågorna, utan i ideologin.

Centerpartiets ideologi har traditionellt haft inslag av socialliberalism och viss ekohumanism. Partiet har som partinamnet avslöjar kunnat placeras i närheten av mitten på den politiska skalan. Sedan Maud Olofsson tog över partiet 2001 har detta helt förändrats och Centern har dragit allt mer högerut. Dagens Centerparti ligger längst till höger av de borgerliga partierna och har intagit en närmast hatisk inställning mot skatter, fackföreningar och välfärd.


Denna förskjutning är kanske inte så konstig eftersom det nya Centerpartiet styrs av en gruppering som kallas för Stureplanscentern. Stureplanscentern är fjärran från Centerpartiets klassiska medlemsbas på landsbygden och håller istället till i Stockholms innerstads mest exklusiva finanskvarter. Dessa storstadscenterpartister har med Maud Olofssons goda minne förskjutit makten i partiet från Centerns folkrörelse till ett gäng nyliberala finansvalpar.

Högsta betyg till alla

Skolans mål måste vara att alla elever ska få högsta betyg. Mina egna första skolbetyg fick jag på högstadiet när jag gick i åttan och nian under den första hälften av 90-talet. På den tiden bestod betygen av en femgradig skala där 1 var det lägsta och 5 det högsta. Det betygsystemet var ett så kallat relativt betygssystem vars huvudsakliga syfte var att rangordna eleverna.

Det relativa systemet för att sätta betyg byggde på den matematiska teorin om normalfördelning. Enligt dess formel skulle en normalfördelning i en klass vara uppdelad enligt exakta procenttal. Sju procent av eleverna skulle få en etta i betyg, tjugofyra procent en tvåa, trettioåtta procent en trea, tjugofyra procent en fyra och sju procent en femma.

Grundidén med dessa betyg var att systematiskt klassa elever som ”duktiga” eller ”dåliga”. En klassificering som sedan följde med eleverna under resten av deras liv. Jag minns hur min kompis äldre syster berättade att hon en gång förvägrats en femma eftersom femmorna enligt läraren tagit slut. Då sju procent var fördelade fanns det helt enkelt inga kvar att dela ut.

Att använda betyg på detta sätt strider fullständigt med min syn på hur skolan och samhället ska fungera. Tanken med skolan ska vara att ge eleverna bästa möjliga förutsättningar i livet och inte att stänga dörren för dem och begränsa deras livsval. För mig visar det relativa betygssystemet kategoriserande av människor på en förkastlig människosyn.

Ett samhälle med någon som helst ambition och självinsikt borde ha högre mål med skolan än att rangordna eleverna. Skolan har potential att förändra och driva på samhällsutvecklingen och vore utan betygshetsen en än mer fantastisk plats där alla engagerade lärare ostört kunde ha fått arbeta med att utveckla elevernas kunskaper och talanger till sin fulla potential.

Under de senaste femton åren har Sverige emellertid använt ett nytt betygssystem som är mål- och kunskapsrelaterat. Det har utan tvekan fungerat mycket bättre än det relativa. Skolans värld präglas dock fortfarande ofta av en allt för sorterande syn när det gäller mätning av elevers kunskap.

Skolans mål bör naturligtvis vara att samtliga elever lär sig bra nog för att få högsta betyg. Någon annan målsättning för skolan är inte värdigt Sverige år 2010.