I valrörelsen har jag träffat många väljare som påpekat att de tycker att de politiska partierna inte håller sig tillräckligt mycket till rena fakta. Svenska mästare i denna gren är utan tvekan partiet Sverigedemokraterna. Dess två ledande företrädare i Blekinge, Richard Jomshof och Jimmie Åkesson, har nästintill lärt sig konsten att undanhålla fakta till sin fulländning.SD:s förvanskning av fakta gäller såväl deras politiska förslag som sakförhållanden i det egna partiet. Eftersom SD är ett relativt ungt parti kan det vara av värde att känna till under vilka förhållande som partiet bildades. Detta vägrar idag ledande sverigedemokrater att tala om och det kan jag förstå. För det är verkligen ingen trevlig skara män som ligger bakom SD.
Grundandet av SD skedde en kall vinterdag i februari 1988 i en lägenhet i en Stockholmsförort. Där hade ett antal herrar med en brokig bakgrund från den högerextrema rörelsen samlats för att bilda ett nytt parti. Syftet var att lyfta in den högerextrema kampen in i Sveriges parlamentariska församlingar i valet samma år.
Av den samlade gruppen män var det framförallt sex personer som kom att spela en avgörande roll för bildandet av SD. Dessa var Sven Davidsson, Leif Zeilon, Anders Klarström, Johan Rinderheim, Ulf Ranshede och Gustaf Ekström. För att förstå SD som parti är det därför av stor vikt vilka dessa personer var och vilka mål de hade med sitt engagemang.
Skåningen och pensionären Gustaf Ekström kämpade själv som frivillig i Hitlers Waffen-SS under andra världskriget. Leif Zeilon hade haft kontakter med det nationalsocialistiska partiet Nordiska Rikspartiet samt varit aktiv i organisationen Demokratisk Allians, vilken gjort sig känd för sitt stöd för apartheidregimen i Sydafrika och för militärjuntan i Chile.
Sven Davidsson kom från den nazistiska Nysvenska Rörelsen som bland annat hjälpt efterlysta tyska krigsförbrytare att fly till Sydamerika. Ulf Ranshede var skinnskalle och tvingades ganska snart att lämna SD efter att bland annat ha misshandlat en 14-årig invandrarpojke. Johan Rinderheim var student och den enda utan direkta kopplingar till extremhögern.
Den siste av männen hette Anders Klarström och han kom med tiden att bli talesperson och partiledare för SD. Klarström hade sina rötter i det nazistiska Nordiska Rikspartiet.
