Jordens öde avgörs i Köpenhamn

Om fem veckor kan världens framtid bestämmas i Köpenhamn. Då kommer nämligen Danmarks huvudstad att stå värd för den största internationella klimatkonferensen sedan Kyoto för tolv år sedan. Målet med konferensen är att skapa ett globalt avtal för att en gång för alla sätta stopp för klimatförändringarna. Tanken är att samtliga jordens länder ska komma överens om att minska världens koldioxidutsläpp med hälften till år 2050.


Genom ett sådant avtal tror forskarna att det går att komma undan klimatförändringarnas allvarligaste följder. Det är dock omöjligt att slippa undan helt. De senaste fyrtio åren har mänsklighetens leverne orsakat utsläpp som med tiden troligen leder till att jordens medeltemperatur ökar med två grader. Polarisarna kommer därför att fortsätta smälta samtidigt som ökenspridningen tilltar. Med ett nytt avtal kan denna utveckling emellertid få en gräns.

Klimathotets paradox är att de rikaste länderna i världen som också bär mest skuld för utsläppen kommer lindrigast undan konsekvenserna av klimatförändringarna. Medan de slår hårdast mot de fattigaste som bär minst ansvar. Ökenspridningen drabbar främst den redan utsatta befolkningen i de torra regionerna kring ekvatorn och havsnivåns höjning hotar de flera hundra miljoner fattiga som bor i södra Asiens floddeltan.

Vill man ro hem ett globalt klimatavtal krävs att alla länder gör sitt och de rika länderna måste tveklöst ta ett större ansvar. Det är inte svårt att gissa sig till att det funnits stora åsiktsskillnader kring hur den rika världen ska bidra. Det är därför mycket positivt att se att flera av världens mäktigaste länder med USA, Kina, Indien och Storbritannien i spetsen förra veckan kom överens om att stärka sina ambitioner inför klimatmötet.

För att lyckas i Köpenhamn krävs att världens ledande politiker vågar sätta blicken längre fram än nästakommande val. En överenskommelse kan till och med vara nödvändig för en global ekonomisk återhämtning. För att få fart på ekonomin behövs investeringar och det är precis det som världen kommer tvingas till med ett nytt avtal.

Vill man skapa ett hållbart jordklot krävs gigantiska satsningar på infrastruktur, nya energikällor och effektivisering av energiförbrukningen. Faktum är att vi kanske till och med står för dörren av en grön revolution.

Hur gör Reinfeldt med SD?

Valet 2010 är ett ödesval. Om den borgerliga alliansen fortsätter att regera riskerar nedmonteringen av välfärdsstaten att ha blivit så djup att den nästan är oåterkallelig. Socialdemokraternas huvudmotståndare är utan tvekan Moderaterna och deras utstuderade attacker mot välfärden. Vänsterns chanser att vinna valet kan dock grusas av ett annat parti, nämligen de främlingsfientliga Sverigedemokraterna.

Sedan valet 1988 då Sverigedemokraterna för första gången ställde upp i val har deras väljarstöd i det närmaste fördubblats vid varje val. Under det senaste årtiondet har de ökat från 1,4 procent 2002, till 2,9 procent 2006, till att i de färskaste opinionsmätningarna ligga på 4,2 procent. Om deras väljarstöd håller i sig skulle det innebära att Sverigedemokraterna passerar fyraprocentsspärren och kommer in i riksdagen 2010.

Ifall Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen kommer de aldrig att ha något samröre med de rödgröna. Det har gjorts klart från båda håll. De riskerar emellertid att bli vågmästare. Det finns flera olika scenarion för vad som händer om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Det första är att det görs ett blocköverskridande samarbete för att hålla de främlingsfientliga borta från makten. En förutsättning för det är att något av de borgerliga partierna är intresserade av det, vilket är långt ifrån säkert.

Ett annat scenario kan vara att de borgerliga partierna välkomnar det främlingsfientliga partiet i sin regeringskoalition och startar ett aktivt samarbete med dem. Det har hänt i flera länder och i Sverige har redan borgerliga ledarskribenter lyft möjligheten. Om skälet till detta enbart är att få makt eller ett seriöst försök att krama ihjäl de främlingsfientliga är svårt att veta.

Det sista och troligaste scenariot är att Reinfeldt bildar regering med passivt stöd av Sverigedemokraterna som Carl Bildt gjorde med Ny Demokrati 1991. Det vore att utsätta Sverige för ett parlamentariskt kaos i likhet med det som vi har sett i Karlskrona sedan valet 2006. Reinfeldt har hittills vägrat lämna besked om hur han kan tänka sig göra med Sverigedemokraterna. Den riktigt intressanta frågan är varför.

Slå hål på myterna om Sverigedemokraterna

Om de demokratiska partierna ska klara av att hantera Sverigedemokraterna på allvar är det dags att vi en gång för alla slår hål på flera populära myter som spridits om partiet. Detta är ämnet för den här krönikan och jag kommer även att fortsätta på temat om Sverigedemokraterna de kommande två tisdagarna.


Under tjugo års tid har både Sverigedemokraterna själva och deras motståndare skapat mängder av olika föreställningar och myter kring partiet och dess politik. Dessa vanföreställningar har ibland varit till fördel för Sverigedemokraterna, fast lika ofta legat dem i fatet.

Myterna har gjort det svårt för de demokratiska partierna att förstå vad Sverigedemokraterna är för parti och på vilket sätt det går att formulera ett svar på deras främlingsfientliga politik. Genom att göra ett försök att slå hål på fyra av de vanligaste myterna om Sverigedemokraterna hoppas jag kunna skapa en något klarare bild.

Den första myten är att Sverigedemokraterna i grunden är ett missnöjesparti. Det stämmer inte. I väljarundersökningarna är det mycket tydligt att majoriteten av partiets väljare lägger sin röst på Sverigedemokraterna för att de håller med om deras invandringspolitik och motstånd mot globaliseringen.

Myt nummer två utgår från påståendet att Sverigedemokraterna har en dold agenda. Detta kan ha varit riktigt på 90-talet då partiet fortfarande var ungt och hade många medlemmar som tillhörde extremhögern. Idag har dock partiledningen rensat i leden och agendan är lika öppen som vilket annat partis som helst.

Att ingen tar debatten med Sverigedemokraterna är den tredje myten och är ett felaktigt påstående. Partiledaren Jimmie Åkesson mötte själv det socialdemokratiska kommunalrådet i Sölvesborg i debatt i TV redan 1988 och sedan 2006 har nästan alla Sveriges partiledare mött Åkesson i direktsända tv-debatter.

Den sista myten är att det finns ett enhetligt svar på Sverigedemokraternas politik. Det gör det inte. Politik handlar i grunden om motsättningar och inte ens en centerpartist och en folkpartist har samma syn på flyktingpolitik och integration.

Varje person och parti måste helt enkelt utifrån sin egen värdegrund finna sina svar på Sverigedemokraternas politik. De bästa argumenten för att bekämpa främlingsfientligheten hittar vi hos oss själva.