Här kommer min tisdagskrönika från Sydöstran

En världsorganisation i Karlskrona

Som karlskronabo funderade jag egentligen aldrig över vad Unesco var. Det enda jag kopplade samman det med var att Karlskrona var en världsarvsstad och att vi för tio år sedan fick utmärkelsen av en FN-organisation som hette Unesco. I och med världsarvsutnämningen antog jag också att det bara var skyddande av världsarv som var Unescos uppgift. Jag hade fel.


Unesco är den FN-organisation som utan tvekan har det bredaste arbetsfältet. Organisationen grundades av FN, år 1945, direkt efter andra världskriget. Syftet med Unesco var att främja fred och förståelse i världen genom att på global nivå samarbeta kring kultur, utbildning och forskning. På så vis skulle olika länders sammanhållning stärkas och den grundläggande respekten för demokrati och mänskliga rättigheter, som uttalas i FN-stadgan, säkras.

Mycket har hänt sedan 1945 och det vore att ljuga om man påstod att det idag saknas uppgifter för Unesco. I denna stund finns det 774 miljoner analfabeter i världen, i Kongo går det 83 elever på varje lärare och i Malawi är var tredje lärare som inte dyker upp på jobbet antingen sjuk i aids eller har redan dött i sjukdomen. Samtidigt lever mer än 500 miljoner människor i stater som anses instabila och en miljard människor tvingas leva i slummen utanför världens nya megastäder.

Vad kan då Unesco göra åt allt det här? Faktum är att Unesco är en av de FN-organisationer som lyckas genomföra mest projekt och arbete ute i fält. Till skillnad från FN i stort är Unesco inte bakbundet av obstruerande vetoländer som sätter käppar i hjulen. Unescos situation är snarare den motsatta där tusentals idéer och projekt nästan drunknar i ett ändlöst behov av insatser.

Unesco finns på plats i de flesta av jordens länder och verksamheten är vidsträckt. Projekten handlar om allt från att bevara kulturell mångfald i Ukraina och värna dricksvattnet i Palestina till att kartlägga mangroveträsk i Belize och bygga nya skolor på Madagaskar. Behovet av stöd är dock stort på många håll runt jorden och resurserna för att verkligen göra skillnad finns inte alltid.

I själva verket är Unescos budget knappt större än de största europeiska fotbollsklubbarnas och man får därför ofta hoppas på välgörenhet eller vänligt inställda regeringar för att kunna genomföra sina projekt. Detta är inte hållbart i en tid då klyftorna mellan rika och fattiga i världen aldrig varit större. Hela FN-systemet och inte minst Unesco är allvarligt underfinansierat. Därför måste FN:s medlemsländer i framtiden ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar om de verkligen vill ha jämlikhet och stabilitet i världen.

Ny krönika i Sydöstran

Från och med idag kommer jag att lägga upp de krönikor som jag skriver i tidningen Sydöstran här på bloggen. Jag har varit krönikör för Sydöstran i snart tre år och har nu för tiden min plats på ledarsidan varje tisdag. Här kommer dagens:

Sjuk medielogik kring Burma

De senaste veckorna har jag blivit väldigt upprörd över det sätt som media och nyhetsjournalistiken värderar människoliv olika. På fjorton dagar har två helt ohyggliga naturkatastrofer inträffat i Asien. Hundratusentals människor har dött i det cyklondrabbade Burma och tiotusentals liv har förlorats i den jordbävningsdrabbade Sichuanprovinsen i Kina. Två fruktansvärda katastrofer som om de hade inträffat i Europa eller Nordamerika hade orsakat ändlösa spaltmeter efter spaltmeter i tidningar, radio och tv.

Hur har då rapporteringen sett ut här i Europa? Trots att dödssiffran i Burma verkar hamna någonstans mellan 100 000 och 200 000, ungefär lika många som den sammanlagda dödssiffran vid tsunamikatastrofen, har rapporteringen kring Burma inte varit ens en tjugondel så stor som den var om tsunamin i december 2004. Cyklonen och tsunamin slog till mot två platser som ligger mycket nära varandra, de verkar ha krävt ungefär lika många liv och den humanitära situationen är i mångt och mycket likadan i båda fallen.

Den stora skillnaden mellan tsunami- och cyklonkatastroferna är att tsunamin även drabbade några tusen turister från Europa. Cirka 500 svenskar miste livet och flera hundra norrmän, engelsmän och tyskar dog också. Dessa européers öden har dock uppmärksammats otroligt mycket mer än de över hundratusen människorna som dog av tsunamin i Sri Lanka, Indonesien och Indien.

Det är klart att medielogiken säger att det som engagerar människor och då även massmedia är lokala händelser eller internationella nyheter som kan få en lokal koppling. Att exempelvis en svensk varit med om något utomlands, men att media tycker att några hundratusen liv i Burma inte är intressant nog att belysa eller diskutera kring är stor skandal.

Vad hade svensk media skrivit om det var hundratusen danskar som dött i en naturkatastrof eller om det var hundratusen amerikaner. I Burmafallet finns det egentligen än mer anledning att protestera och uppmärksamma det som hänt eftersom man förmodligen kunde räddat mer än hälften av de som dött ifall inte militärjuntan hållit ute all internationell hjälp från landet.

Trots att världssamfundet faktiskt skickat mycket förnödenheter och katastrofbistånd till Burma har alltså den burmesiska regimen konsekvent vägrat att ta emot hjälp. Detta har lett till ett indirekt folkmord mot de katastrofdrabbade burmeserna och är utan tvekan ett mångdubbelt mycket värre agerande än då man slog ner munkarnas protester förra hösten.

Det är omvärldens ansvar att nu på riktigt uppmärksamma det som hänt i Burma. Medkänsla och engagemang borde inte styras av hur långt ifrån våra medmänniskor vi bor. Burmesernas öde får aldrig vara mindre värt än danskarnas.

Global matkris rika världens ansvar

De senaste månaderna har stora delar av världen drabbats av en allvarlig matkris. Det är den första globala matkrisen vars egentliga orsak inte är brist på mat. Det har i själva verket aldrig producerats mer livsmedel i världen än idag. Problemet är att maten finns på fel plats och att den kostar mer än vad de fattiga har råd med. Huvudorsaken till krisen är en snabb ökning av det internationella spannmålspriset.

Några faktorer som bidragit till de ökande priserna är dåliga skördar i Europa och Australien som trots livsmedelsdumpning av EU lett till ökad europeisk import av mat från de traditionellt spannmålsexporterande länderna i Sydostasien. Detta har i sin tur lett till ökade priser lokalt i Asien. Till detta bör man också räkna med effekten på priset i regionen av att efterfrågan på livsmedel nu ökar rekordsnabbt hos den alltmer växande medelklassen i miljardländerna Kina och Indien.

Även det höga oljepriset har nu en stor inverkan på prisutvecklingen på livsmedel. Då olja blir dyrt ökar de ekonomiska incitamenten för att producera alternativa drivmedel som biobränsle. Biobränsle produceras främst i den fattiga delen av världen och tar då upp jordbruksmark som annars skulle ha använts för att producera mat åt befolkningen. Dessa faktorer leder sammantaget paradoxalt nog till en minskad tillgång på mat i de matproducerande, men fattiga regionerna i världen. En minskad tillgång betyder ökade priser för hundratals miljoner människor som redan innan hade mycket små ekonomiska medel att röra sig med.

En familj i den fattigare delen av världen är också mycket känsliga för förändringar i livsmedelspriset eftersom maten i snitt lägger beslag på upp emot 80 procent av hushållsekonomin jämfört med bara 15 procent hos en genomsnittlig familj i Europa.

För att kortsiktigt lösa matkrisen har FNs livsmedelprogram, World Food Program, nyligen vädjat om 500 miljoner dollar i bistånd för att klara av de högre kostnaderna för livsmedel i de allvarligast drabbade områdena. Detta var dock innan den humanitära katastrofen i Burma. Säkert är att den rika delen av världen och inte minst Europa måste förändra sin galna jordbrukspolitik och öka sitt bistånd.

När hundratals miljoner människor svälter trots att det finns nog med mat åt alla på vår jord kan ingen längre säga att det beror på något annat än den sjukt orättvisa världsordningen. Ansvaret för den ligger helt uppenbart på oss som till så stor grad tjänar på den. Biståndet är självfallet en av nycklarna för att förändra det. Att sänka biståndet som regeringen nu gör är inget annat än att spotta dessa människor i ansiktet.

Dyrt att resa miljövänligt

Dagens samhällsdebatt kretsar mycket kring hur vi ska leva miljövänligt och på ett så hållbart sätt som möjligt. Allt ifrån vad vi äter till vad vi gör på vår fritid ska helst vara ekologiskt och förnybart. Det har faktiskt skett en mycket bra utveckling på det här området de senaste åren. Priserna mellan ekologiska och vanliga alternativ skiljer inte så mycket, vilket har lett till att hela folket har kunnat ha råd att övergå till en mer miljövänlig konsumtion.

Den stora klimatboven är som bekant koldioxidutsläppen. Dessa orsakas främst av förbränning av fossila bränslen vid tillverkning av energi eller transporter. Det som vi privatpersoner lättast kan påverka är just våra egna transporter. I Sverige finns inget modernt transportmedel som är miljövänligare än tåget. Statens Järnvägar AB (SJ) brukar själva stoltsera med sin Bra Miljöval-klassificering och använder detta till och med i sin reklam. ”När andra skryter om kraften från hundratals hästar, skryter vi om en liten fågel.”

Det enda problemet med SJ är priset. Till skillnad från de flesta andra områden där vanliga och ekologiskt hållbara produkter ligger nära varandra i pris är det en stor skillnad när det gäller priser för att resa med tåg eller med ett för miljön betydligt sämre alternativ. Kostnaden för att flyga mellan Stockholm och Malmö är hälften så stor som den är om man väljer att åka tåg. Detta är helt oförsvarbart, framförallt för landets politiska ledning som ständigt påpekar att medborgarna bör tänka på miljön.

Det är svårt att tänka på miljön när de ekonomiska incitamenten inte finns. Den här situationen har idag lett till att studenter och mindre förmögna personer, som ändå vill bry sig om miljön, tvingas välja flyget då de ska transportera sig inrikes. Inrikesflyg är emellertid riktigt dåligt för miljön och utsläppen för bara en persons flygresa enkel väg kan jämföras med att låta en bil stå på tomgångskörning i femtio år.

Ansvaret för det här har ingen annans än regeringen. Det är dags för regeringen Reinfeldt att gå från ord till handling när det gäller klimatpolitiken. En ny flygskatt måste utan tvekan införas för att man ska lyckas styra om inrikestransporterna mot miljövänligare alternativ. Regeringen måste också ge nya tydliga direktiv till SJ om att minska avkastningskraven och sänka priserna. För detta krävs politiskt mod. Visst vore det fantastiskt om regeringen Reinfeldt kunde överraska oss med det.