Fred i Irak kräver omvärldens stöd

Efter en veckas arbete i Irak landade jag igår på Arlanda. Att Irak är ett så komplext land hade jag inte insett förrän jag kom dit. En stat delad i tre delar med en mängd olika folkgrupper som alla gör anspråk på specifika geografiska områden. De olika grupperna vill alla också ha en bit av den kaka som de stora intäkterna från Iraks olja ger.

De tre största och dominerande grupperna är kurderna i norr, shiamuslimerna i söder och sunnimuslimerna i de centrala delarna. Samspelet mellan dessa tre grupper är färgat av århundraden av rivalitet och krig, men man lyckades ändå för fyra år sedan komma överens om en gemensam konstitution som säkerställer ett framtida Irak där alla grupper är representerade och ingen ska behöva bli överkörd.

Området som jag besökte var norra Irak, även kallat irakiska Kurdistan. Där styr idag kurderna i princip själva efter århundraden av ockupation och förföljelse, senast av den grymme Saddam Hussein. När den forne irakiske diktatorn blev störtad firades det med obeskrivlig glädje i de kurdiska delarna.

Irakiska Kurdistan har ibland liknats vid en demokratisk ö i en region där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter annars är mycket sällsynt. Det var de kurdiska partierna som tog striden för kvinnlig representation i det irakiska parlamentet och de spelade en viktig roll när den demokratiska konstitutionen förhandlades fram med de rivaliserande muslimska folkgrupperna.

Hur framtiden för hela landet ser ut är det dock svårt att sia om. Irak har en central roll i utvecklingen för regionen, vilket gör att de kringliggande staterna ständigt lägger sig i på olika sätt. Saudiarabien, Turkiet, Iran och Syrien har alla stora intressen i vad som kommer att hända i Irak. Det har självklart också USA som har investerat ofantliga summor i oljan, men även i Iraks nya styrelseskick och förvaltning.

Iraks konstitution är unik i sitt slag, men har på senare tid börjat ifrågasättas av den shiamuslimska majoriteten. De kräver större inflytande och ändringar i konstitutionen. Något varken kurderna eller sunnimuslimerna håller med om. En ändring av konstitutionen skulle till och med kunna leda till inbördeskrig. Det är därför viktigt att omvärlden och framförallt Europa fortsätter att stödja Iraks nya styre och arbetet för fortsatt maktdelning, fred och demokrati.

Skarsgård till skolminister

Härom veckan såg jag SVT:s talkshow Skavlan och fick där höra skådespelaren Stellan Skarsgård kritisera Sveriges friskolor och i synnerhet religiösa sådana. Skarsgård var skarpare i sina uttalanden mot friskolorna än vad jag hört någon politiker vara på väldigt länge.

Stellan Skarsgård riktade huvuddelen av sin kritik mot de religiösa friskolorna, men vände sig också emot att aktiebolag och multinationella företag tillåts driva friskolor och tjäna stora pengar genom att ta ut vinst av skattepengar som är avsedda för att gå till barn och ungdomars utbildning.

Skarsgård menade även att de religiösa friskolorna i verkligheten motverkar religionsfriheten eftersom elever i skolor som drivs med en särskild trosinriktning ofta utestängs från möjligheten att själva få välja sin religion. Barn som växer upp i religiösa hem måste få chansen att veta att det finns alternativ. De ska inte behöva gå till skolan och höra samma sak som hemma.

Jag håller helt med Skarsgård om detta och har ett färskt exempel från Bandhagen, i södra Stockholm, där en grupp kopplad till Scientologerna har fått bidrag för att driva friskola. Det är galet att sekter som Scientologerna eller för den delen Livets ord i Uppsala kan få offentliga medel för att starta religiösa skolor.

Det är inte bara orättvist mot de elever som går på dessa skolor utan också början på en allvarlig samhällsutveckling som leder till större uppdelning mellan människor och familjer med olika bakgrund. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har med åren har gjort upprepade försök att stoppa de religiösa friskolorna samt begränsa den totala etableringsfrihet av friskolor som de borgerliga partierna genomdrev på nittiotalet.

Tyvärr har man inte nått någon framgång eftersom miljöpartiet alltid har röstat med högern i riksdagen när det handlar om friskolor. Uppenbarligen behövs det ett bredare stöd än bara socialdemokraterna och vänstern för att lyckas.

En lösning hade kanske varit att låta Skarsgård få posten som skolminister och ge honom uppdraget att finna en överenskommelse om friskolorna. Med det stöd han hade för sina åsikter hos talkshowpubliken i Skavlan borde det inte vara några problem alls.

AFA är Palestinas fiende

Jag är en allmänt ganska glad person. Det är sällan jag blir arg, men nu är jag riktigt förbannad. Efter den senaste helgen hoppas jag att aktivisterna från organisationen Antifascistisk Aktion, även kallade AFA, inser att de borde lägga ner sin verksamhet för gott.

Genom att attackera polisen och förstöra lördagens fredliga demonstration mot Israels våldspolitik utanför Baltiska hallen i Malmö gjorde vänster- och högerextrema grupper, ledda av AFA, kampen för ett fritt Palestina en stor otjänst.

Så fort de kastade den första gatstenen flyttades fokus bort från det som hela ”Stoppa matchen” kampanjen handlade om. Det vill säga Israels blodiga övergrepp i Gaza och den folkrättsvidriga ockupationen av Palestina.

Att ta till våld mot polisen som AFA gjorde är oacceptabelt och fullkomligt idiotiskt. En vän till mig som var med i den fredliga demonstrationen såg hur svartklädda och maskerade män kastade stora tillvässade gatstenar och sköt av hemmagjorda rörraketer som träffade polisen.

Det är skandal att fler och fler demonstrationer blir kapade av ligister som AFA eller Reclaim the Streets. Det förstör för de viktiga sakfrågorna, utsätter våra poliser för stor fara och är i längden ett allvarligt hot mot Sveriges demokrati.

Även om de svenska tennisspelarna förlorade matcherna i Baltiska hallen är det inte de som är de stora förlorarna. Det är det demokratin och den palestinska saken som är. Det är mycket tråkigt att behöva konstatera att Palestina har fått ännu en fiende, nämligen AFA.

Stå upp för Mona Sahlin

Den senaste veckan har debatten i media gått het om Mona Sahlins ledarskap för socialdemokraterna. Den socialdemokratiska partiordföranden har kritiserats av både egna partimedlemmar och fackföreningsfolk. En stor del av kritiken verkar handla om samarbetet med miljöpartiet samt åt vilket ideologiskt håll socialdemokraterna är på väg.

För det första är debatten och striden om arbetarpartiets politiska utveckling knappast ny. Den har pågått i alla tider. Socialdemokraterna är ett brett parti och innehåller således olika åsikter på den politiska vänsterskalan. Det vore snarare ett misslyckande för Sahlin om hennes parti inte mäktade med att föra en livlig intern debatt.

Den stora skillnaden mellan idag och tidigare är att Mona Sahlin nu genomför ett välbehövligt förnyelsearbete inom partiet. Det handlar såväl om att pröva nya politiska idéer som att vädra ur partiet och låta fler komma till tals. Detta hotar givetvis socialdemokraternas mer traditionalistiska grupperingar som inte gillar för stora förändringar.

Sahlin är som tur är en modern partiledare och hon var säkerligen förberedd på att hennes förändrings- och demokratiseringsarbete inom socialdemokraterna skulle stöta på ett starkt motstånd. Samarbetet med miljöpartiet har också orsakat hård kritik av Sahlin. Enligt min bedömning valde hon emellertid rätt strategi vid bildandet av vänsterns regeringsalternativ.

Miljöpartiet är definitivt det mest ideologiskt förvirrade partiet i den svenska riksdagen. De har alltid tvekat kring sin politiska hemvist. Under tidigare mandatperioder har miljöpartiet samarbetat med borgarna i flera avgörande frågor. Något som vänsterpartiet aldrig gjort eller skulle göra.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade troligtvis inte heller haft någon möjlighet att vinna regeringsmakten själva med de senaste årens opinionssiffror. Det var därför klokt att börja med att knyta till sig miljöpartisterna.

Även om det går att hålla med kritikerna om att miljöpartiet ibland är politiskt opålitliga och att vänsterpartiet ofta är ekonomiskt övermodiga måste jag ändå konstatera att Sahlin lyckats forma en historisk koalition med dessa partier. En koalition som är en förutsättning för att över huvud taget ha chansen att få ut Reinfeldt från Rosenbad nästa år.