Inget annat än rasism

Roten till Sverigedemokraternas framgångar är fördomar och rasism. Inget annat. Från politikens höger- och vänsterkant har partierna sedan valet mest ägnat sig åt att skylla SD:s framgångar på varandra. Ofta påstås det att väljare som röstar på SD endast är missnöjda. Skälen som radas upp är många. Det kan handla om allt från arbetslöshet, skenande globalisering och ökande klyftor till att Sverige anses ha ett för slappt flyktingmottagande eller ha misslyckats med integrationen.

Det är ingen tvekan om att olika samhällsproblem, både verkliga och påhittade, kan göra det lättare för människor att stödja en politik som bygger på grova förenklingar och lögner. Men för att lägga sin röst på ett parti som SD krävs mer än simpelt missnöje. Det krävs fördomar och det krävs rasism. Detta är knappast SD först i historien med att saluföra. I Sverige har vi haft högerextrema partier och organisationer som agerat megafon åt den rasistiska opinionen sedan slutet av 1800-talet.

Därför är det viktigt att vi inser att arbetet för att motverka SD och deras hatbudskap är mycket större än det sverigedemokratiska partiet. Det finns rasism och det finns rasister i samhället och dessa människor har fördomar precis som du och jag. Nu handlar det om att långsiktigt ta kampen för människovärdet genom ökad kunskap och dialog. Att förändra människors värderingar tar tid. Ingen blir rasist över en natt och ingen slutar heller att vara rasist över en natt.

För att lyckas med detta behövs emellertid ett särskilt fokus på landets unga. Då Forum för levande historia i höstas släppte sin intoleransrapport var det tydligt att det bland ungdomar finns ett oväntat starkt stöd för intoleranta idéer och rasism. Det visade sig även i skolvalet där SD fick stöd av 13 procent av eleverna. Detta är alarmerande siffror och visar på ett stort behov av insatser. Det första och viktigaste steget för samhället är dock att erkänna rasismen som problem.

Ge ålen en chans

Ålbeståndet i Sverige är idag bara en procent av vad det var för 30 år sedan. Ålen är näst intill utrotad och det kan redan vara försent för att rädda dess existens. Trots det ytterst allvarliga läget har landets beslutsfattare och Fiskeriverket gjort väldigt lite för att ändra på det.

Personligen tror jag att det fortfarande finns en chans för ålen att överleva om både Sverige och de andra länderna i Europa genast agerar kraftfullt. Det måste alltså göras något nu direkt och den helt avgörande åtgärden som krävs är ett totalt ålfiskestopp i europeiska vatten.

I Sverige har vi ett ”låtsas”-ålfiskestopp som infördes 2007. Fiskestoppet innebär att fritidsfiskare inte längre får fiska ål. Stoppet gäller dock inte yrkesfiskare. Eftersom yrkesfisket vid införandet av fiskestoppet stod för ungefär 75 procent av ålfångsterna är fiskestoppet i praktiken inget stopp.

En annan av Fiskeriverkets åtgärder för att hjälpa ålen är import av ålyngel. Sedan ett antal år tillbaka importerar Sverige ålyngel, så kallade glasålar, från kustremsorna i Västeuropa. Denna ål, som annars skulle ha vandrat den långa och naturliga vägen till våra vatten, får skjuts hit med lastbil.

Bara under 2010 sattes nästan 2 miljoner importerade ålar ut i Sverige. Huvudproblemet med den här strategin är att den egentligen inte tillför några nya ålar. Eftersom alla ålar i Europa tillhör samma bestånd betyder importen bara att de förflyttas från ett ställe till ett annat.

Forskning visar även på att importerade ålar inte hittar tillbaka till Sargassohavet när de ska leka, vilket borde vara oerhört väsentligt då ålen endast kan fortplanta sig där. Dessa fakta är knappast någon nyhet för de ansvariga på Fiskeriverket.

Det är därför pinsamt uppenbart att Fiskeriverkets åtgärder först och främst inte handlar om att rädda ålens existens. Syftet verkar istället vara att säkra yrkesfiskarnas inkomster i så stor utsträckning som möjligt.

Med ett sådant fokus är det inte konstigt att ålens situation har blivit så katastrofal. Vi är redan ute i elfte timmen och Sverige måste nu våga gå före om vi ska lyckas rädda ålen.

Till att börja med behöver riksdagen snarast besluta om ett fullständigt ålfiskestopp. Sedan bör Sverige se till att samma krav röstas igenom i EU. Först då har ålen en chans.