Svårt läge i Israel

Den politiska vänstern i Israel är idag i en svårare situation än på årtionden. I det israeliska valet i februari lade en överväldigande majoritet av väljarna sina röster till höger och mitten. De två partierna på vänsterkanten, arbetarpartiet Labour och vänsterpartiet Meretz, fick tillsammans bara 16 av Knessets 120 platser.

Det blåser verkligen starka högervindar i Israel och den israeliska högern som i valet fått ett ökat stöd är knappast några fredsduvor. Att den saken är säker visar utnämningen av den öppet rasistiske Avigdor Lieberman till utrikesminister i den nya regeringen. En regering som leds av Benjamin Netanyahu, partiledare för Likud, som länge varit en ihärdig motståndare till någon fredsuppgörelse med palestinierna.

När det politiska landskapet har glidit så långt till höger som det israeliska blir det mycket svårt för vänsterkrafter och fredsaktivister att vinna någon mark. Då Israel nu valt en utrikesminister som öppet säger att arabiska israeler och judiska israeler med samma medborgarskap inte förtjänar samma rättigheter är det väldigt allvarligt.

Avigdor Lieberman är med svenska mått mätt en politiker till höger om till och med Sverigedemokraterna. När österrikarna valde in den främlingsfientlige Jörg Haider i den Österrikiska regeringen valde Israel att protestera genom att kalla hem sin ambassadör. Lieberman är av precis samma kaliber och omvärlden borde därför ägnat en tanke åt att kanske göra samma sak.

Med Netanyahus regering vid rodret i Knesset lär fredsprocessen riskera att stanna upp de kommande åren. Det vi får sätta vårt hopp till är att Barack Obama anser att Mellanösternfrågan är tillräckligt viktig och sätter press på den israeliska regeringen.

Samtidigt får vi hoppas att den israeliska vänstern tar sig i kragen och hittar tillbaka till väljarna. För det kommer att krävas stor självinsikt samt ett riktigt generationsskifte inom vänsterpartierna där flera av dagens ledare som ofta styrt i tjugo till trettio år måste inse att det är dags att dra sig tillbaka.

Unga inte viktiga för högern

Om Sverige inte ska få stora problem i framtiden måste vi satsa särskilt hårt för att unga ska få jobb. Idag har Sverige näst högst ungdomsarbetslöshet i Europa och i många kommuner är var fjärde ung utan arbete. Detta riskerar att ekonomiskt skada Sverige för lång tid framöver då en stor del av ungdomsgenerationen berövas chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.

Än så länge har regeringen varit nästan helt passiv i denna fråga. Skatteavdrag för de som redan har arbete och hög inkomst har varit viktigare än att satsa på återgärder för att skapa nya jobb. Det första riktigt skarpa förslaget kring ungdomsarbetslösheten kom borgarna med förra veckan då Centerpartiet återuppväckte sitt gamla förslag om ungdomsavtal.

Ungdomsavtal innebär att unga står utan anställningstrygghet och Centerpartiet tror därmed att fler företag ska anställa dem på grund av det. Kortsiktigt kan det ha en liten effekt, men i realiteten skapar det inga nya jobb och leder till att ungas situation blir än mer otrygg.

Maud och Centerpartiet verkar inte se några problem med att ungdomsavtal kan innebära att Sveriges unga får stora svårigheter att få bostad, bil, telefon och alla former av lån. Det som istället behövs är stora satsningar på utbildning så att unga kan skaffa sig den kunskap som behövs för att matcha de jobb som ändå finns. Kommuner och landsting behöver också få extra resurser för att kunna anställa unga under krisåren.

Ett annat sätt för få in unga på arbetsmarknaden är att ge företag som anställer unga långtidsarbetslösa ett första-jobbetavdrag samt erbjuda fler lärlingsutbildningar. På så sätt får unga en trygg erfarenhet av arbetslivet som förhoppningsvis kan leda till fortsatt arbete. Även sommarjobb kan vara ett bra sätt för att ge unga en möjlighet att få in foten på arbetsmarknaden.

Säkert är att högerns politik varken gynnar de unga eller kommer att ta Sverige ur den kris vi nu upplever. Det är tur att det bara är ett och ett halvt år till nästa riksdagsval.

Riv muren mellan Hästö och Kungsmarken!

Jag tror att huvudorsaken till Sveriges misslyckade integrationspolitik är att invandrare och svenskar träffas alldeles för sällan. För att lyckas med integrationspolitiken måste vi skapa fler mötesplatser mellan svenskar med utländsk bakgrund, i den här krönikan kallade invandrare, och infödda svenskar, här kallade svenskar. På så sätt skulle fördomarna och segregeringen minska i Sverige.

Det kan låta förenklat när jag påstår att lösningen ligger i att bara skapa mötesplatser mellan invandrare och svenskar. Självklart är inte nyckeln till problemet att enbart sammanföra människor med olika bakgrund, men jag övertygad om att det är ett stort steg i rätt riktning.


Idag är nyblivna svenskars vanligaste möte med infödda svenskar när man träffar personal från myndigheter som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Dessa möten är formella och är inte några trevliga möten som skapar vänskapsband eller ökad förståelse för det nya landet.

Ett sätt för att skapa bättre möten mellan invandrare och svenskar skulle kunna vara genom att inrätta ett fadderfamiljssystem i Sveriges kommuner. Faddersystemet ska vara helt frivilligt från båda parter och kommunernas uppgift ska endast vara att förmedla kontakt mellan familjerna.

Jag tror att det hade varit ett utmärkt vaccin mot fördomar om invandrade familjer och svenska familjer på ett avslappnat vis skulle kunna träffas och exempelvis äta middag tillsammans någon gång i månaden. Det skulle öka förståelsen från båda familjernas håll och säkert leda till många positiva insikter för alla.

Under min egen uppväxt i radhusidyllen på Hästö i Karlskrona kom jag och min familj väldigt sällan i kontakt med invandrare. Trots att jag från mitt sovrumsfönster kunde se Karlskronas invandrartäta område Kungsmarken bara några kilometer bort var det nästan som om det fanns en osynlig mur mellan de två områdena.

Jag träffade aldrig någon från Kungsmarken på fotbollsträningen eller i skolan och mina föräldrar kom heller inte i kontakt med någon invandrare via sina jobb. Det var faktiskt inte förrän jag flyttade från Karlskrona som jag fick vänner med utländsk bakgrund.

Vad jag förstår från min familj och vänner hemma i Karlskrona verkar den osynliga muren fortfarande finnas kvar. Det är hög tid att vi river den. Att införa ett fadderfamiljssystem i kommunen kan vara ett bra steg på vägen.

Obefintlig jobbpolitik från borgarna

En av de svenska bloggar som blivit mest uppmärksammad den senaste tiden är Aftonbladet-journalisten Jessica Ritzéns ”Fattigbloggen”. Bloggen bygger på att journalisten lever på socialbidrag en månad och beskriver de många fallgropar och svårigheter som finns för de människor som lever på socialbidrag.

”Fattigbloggen” har skapat otroligt mycket reaktioner och kommentarer, vilket ledde till att TV-programmet Debatt förra veckan till och med lade hela sitt program för att diskutera bloggen och den snårskog som socialbidrag kan innebära för människor.


Jag skulle gärna diskutera de stora problem socialbidrag ställer till med för många personer, men tycker att det är bättre om du följer den diskussionen på ”Fattigbloggen” istället. Att bara läsa några av de kommentarer som finns där tar dig med på en resa som skildrar levnadsöden som får en att häpna och inse att det fortfarande finns ofantligt mycket att förbättra i välfärdens Sverige.

Det som dock gjort mig mest orolig den senaste tiden är de siffror som visar på att antalet socialbidragstagare kommer att öka lavinartat den kommande två åren. Detta är en följd av den ekonomiska krisen, men försvåras avsevärt av den borgerliga regeringens obefintliga jobbpolitik samt deras försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna.

Samtidigt har den borgerliga regeringen skurit ner på Arbetsförmedlingens möjligheter att erbjuda omskolning, vidareutbildning eller lärlingspraktik vilket betyder att fler människor låses fast i arbetslöshet. Det drabbar självklart alla, men främst de unga som nu får ännu mindre chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Nästa år kommer Sverige att ha över en halv miljon arbetslösa. Hittills har den svenska regeringen valt att sitta med armarna i kors och bara konstatera att så är fallet. Det verkar nästan som om regeringen vill ha en utveckling där klyftorna ökar i det svenska samhället och varför ska man egentligen vara förvånad över det?

Den svenska högern har alltid förespråkat en samhällsmodell där klyftorna mellan rik och fattig ökar. Ett samhälle där statens omfördelande roll ses som något smutsigt. Det enda motmedlet är en rättvis politik som vågar satsa under svåra tider. Fler jobb kräver fördelningspolitik och offentliga investeringar. Den politiken kallas socialdemokratisk.