Främlingsfientlig fara från höger

De senaste åren har det verkligen inte blåst vänstervindar i Europa. Över hela kontinenten har vänsterregeringar i land efter land förlorat makten till högerns konservativa och nyliberala partier. Detta oroar självklart oss som är socialdemokrater, men är ändå något som är en del av det politiska livet och en utveckling som det ytterst är Europas medborgare som bestämmer över.

Borgerliga högerpartier har i många fall en agenda och en politik som jag definitivt inte håller med om. Jag har dock en stor respekt för dessa partiers åsikter och vi är alltid överens om de grundläggande uppfattningarna om alla människors lika värde.

Tråkigt nog är det även andra politiska strömningar på högerkanten som fått ökat stöd, nämligen den främlingsfientliga rörelsen. Partier som bygger sin politik på rasism och främlingshat har skördat stora framgångar, inte minst i flera centraleuropeiska länder där de till och med lyckats vinna regeringsmakten.

Givetvis ska dessa partiers framgångar tas på största allvar och deras åsikter bör också bemötas. Det är trots allt åtskilliga miljoner européer som röstat på dem. Jag kan dock som socialdemokrat och humanist aldrig acceptera en politik som inte ställer upp på alla människors lika värde. Det gör varken Front Nationals politik i Frankrike eller Sverigedemokraternas i Sverige.

Det som är mest oroande med de främlingsfientliga partiernas medvind är emellertid att även om de inte klarat av att vinna regeringsmakten i så många länder har de i nästan samtliga lyckats radikalisera det politiska diskussionsklimatet kring flyktingar och mångkultur.

I flera länder har debatten nästan helt kantrat och diskussionen blivit avsevärt hårdare och inhumanare. I Danmark kan exempelvis folkvalda i de flesta politiska läger inte längre ses som politiskt korrekta ifall de inte lägger an en främlingsfientlig ton i sitt budskap.

Några första rejäla kliv i den främlingsfientliga riktningen tog tyvärr folkpartiet inför valet 2002 med sina krav på bland annat språktest och hårdare straff för invandrare. Ett par nästan större kliv i samma riktning tog moderaterna förra veckan då de föreslog värderingskontrakt och inskränkningar i invandrares rättigheter i Sverige. Detta är en farlig utveckling som måste stoppas. Vi får hoppas att både folkpartiet och moderaterna tänker om.

Katastrofal situation i Zimbabwe

Tänk dig att du lever i ett land utan pengar. Nio av tio invånare i landet saknar arbete och fler än sju av tio lever nära svältgränsen. Stora delar av landet är drabbat av en koleraepidemi som kräver tusentals liv. Sjukvården har slutat fungera eftersom det varken finns några mediciner eller betalas ut löner till vårdpersonalen.

Allt detta är verklighet i dagens Zimbabwe. Trots att oppositionsledaren Morgan Tsvangirai tillträdde som premiärminister förra veckan och då ingöt ett litet hopp är ändå situationen i Zimbabwe katastrofal. Från att för några decennier sedan varit ett av den afrikanska kontinentens länder med högst inkomst- och utbildningsnivå bland folket är Zimbabwe nu ett land i total misär.


Till följd av den zimbabwiska diktatorn Mugabes väldigt oansvariga ekonomiska politik med tvångsövertaganden av företag och mark, utbredd korruption och fantasiräntor är Zimbabwes inflationsgrad idag över en triljon procent, det vill säga mer än en miljard miljarder. Detta har gjort att bara spillror av Zimbabwes tidigare starka exportindustri av jordbruksprodukter och mineraler återstår.

År 2001 gjorde hälsovården en uppskattning att andelen hivsmittade var 30 procent av befolkningen. Sedan dess vet ingen hur situationen har förändrats, men på landsbygden märks tydligt att hela generationer har mist livet och förlorats till följd av det fruktansvärda viruset. Det får givetvis också enorma följder för hela samhället och möjligheten till ekonomisk utveckling.

Situationen i Zimbabwe har inte blivit så här utan att någon har sett eller vetat vad som var på väg att hända. Sydafrika, den regionala stormakten och Zimbabwes grannland i söder, som styrs av de välkända frihetskämparna i ANC har hela tiden följt läget hos grannen i norr. ANC och dess ledare har dock valt att i realiteten inte ställa några hårda krav på att diktatorn Mugabe ska genomföra reformer för stabilitet eller demokrati.

Resultatet är det Zimbabwe vi ser idag. Lösningen ligger emellertid fortfarande i att de kringläggande länderna går in och tar ett stort ansvar. Ett sådant initiativ måste även EU stötta ekonomiskt. Förra veckans samlingsregering där både oppositionens Tsvangirai och diktatorn Mugabe ingår lär tyvärr få stora problem att komma överens. Därför måste omvärlden fortsätta engagera sig i Zimbabwes framtid.

Håll isär förintelsen och gazakriget

Alltsedan den israeliska arméns attack av Gaza har debatten kring Israels aggressiva utrikespolitik varit hätsk i både svensk som internationell media. I arabvärlden har det trots det blodiga resultatet av anfallet varit förvånansvärt tyst och istället är det från Europa som huvuddelen av kritiken mot Israel har kommit.

Från flera europeiska länder har krav om att de ansvariga för massakern i Gaza ska ställas inför rätta ställts. Ett krav som också organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch står bakom. Tyvärr har även antisemitiska grupperingar stämt upp i kören av kritiker mot Israel.

Europas högerextrema var inte heller sena att utnyttja tillfället för att sprida rasism mot judar. Vilket inte var helt oväntat eftersom dessa krafter gärna vill blanda ihop den israeliska statens politik med judendomen för att försöka spä på olika fördomar som finns om det judiska folket.


När detta händer är det oerhört viktigt att samhället säger ifrån. Antisemitism får aldrig accepteras och måste bekämpas precis lika hårt som hat mot muslimer, kristna eller andra religiösa grupper. Den israeliska statens handlingar ska inte blandas ihop med judendomen såväl som den palestinska statens handlingar inte ska blandas ihop med islam.

Tyvärr tenderar även den mest sansade europeiska debatten om Mellanöstern att väga över åt det ena eller andra hållet. När Israel tas i försvar känns ibland inte ens ockupationen vid och när någon tar palestiniernas parti menas emellanåt att allt som görs från palestinsk sida är berättigat.

Detta är en farlig väg att gå och vi fick sorgligt nog prov på den i slutet av januari då påven återigen öppnade den katolska kyrkan för en biskop som förnekar förintelsen. I Sverige var det emellertid flera kyrkor som på förintelsens minnesdag, för exakt två veckor sedan, valde att ställa in sina minnesstunder med hänvisning till attackerna mot Gaza.

Till och med den annars så vidsynte, tidigare ärkebiskopen, KG Hammar valde att ställa in ett framträdande denna dag. Förintelsen och staten Israels krigshandlingar ska dock inte sammanblandas. De är två helt skilda saker. Precis som att det är viktigt att Hamas extrema åsikter och handlingar inte förväxlas med det palestinska folkets.

Farligt beroende av rysk gas

För några veckor sedan blev det återigen tydligt att Ryssland använder sin gasexport till Europa som en bricka i det politiska spelet mot den Europeiska Unionen. Då ryssarna vred åt kranarna blev det snabbt allvarlig energibrist i delar av Europa.

Eftersom flera medlemsländer importerar en stor del av sin energi från Ryssland har den Europeiska Unionen i princip blivit beroende av Rysslands goda vilja för att kunna hålla igång industrin och värma miljontals människors hem. Det är verkligen inte bra ur många aspekter.

För det första är det inte bra att vara i beroendeställning till ett land som idag i allmänhet skulle kunna kallas för auktoritärt. Rysslands regering har en mycket tvivelaktig syn på demokrati och Georgienkriget visar inte minst att dess ledning är beredd att göra vad som helst för att försvara sina intressen.

För det andra bör EU inte göra sig beroende av fossila bränslen. Den Europeiska Unionen har beslutat att man ska vara en föregångare på miljöområdet och ligga längst fram när det gäller att minska växthusgaserna och satsa på nya energikällor. För att göra det måste man hitta en annan väg.

Om EU på allvar vill klara att göra sig oberoende av fossila bränslen såsom rysk gas borde medlemsländerna skapa en gemensam strategi. Idag satsar EU-länderna stora pengar på forskningsprojekt inom olika energislag, men ingen riktig samordning görs. Med samlade krafter inom Europa skulle EU med sin storlek kunna leda världens utveckling mot framtidens energikällor.

Ett bra tillfälle att starta detta skulle kunna vara under det svenska EU-ordförandeskapet som börjar i sommar. Då skulle Carl Bildt som den senaste tiden så gärna velat diskutera det nya säkerhetspolitiska läget angående Ryssland kunna knyta ihop säcken och kombinera det med miljöpolitiken. Vilket redan är det givna huvudämnet under det svenska ordförandeskapet.