En amerikansk önskedröm i TV-soffan

Under de senaste åren har jag fastnat mer och mer framför TV:n om kvällarna. ”Inte ännu en dokusåpagalning”, tänker ni säkert. Jag kan försäkra er om att det verkligen inte är såporna som fångat mitt intresse. Nej, det som fångat mig är alla de påkostade amerikanska serierna som alla tävlar om tittarnas gunst. Förra året var det Desperate Housewives, Lost, Vita Huset och CSI som slogs om min uppmärksamhet, men i år har de fått konkurrens. Årets nykomling är nämligen fyrans storsatsning Commander in Chief och det verkar redan som om den vunnit min kärlek.



Serien handlar om USA:s första kvinnliga president och spelar upp ett scenario som inte är helt omöjligt om Hillary Clinton eller Condoleezza Rice får chansen i presidentvalet 2008. Det finns en liten chans i alla fall. Scenariot med en kvinnlig president är alltså inte helt uteslutet, men en president med åsikter liknande seriens presidents går inte ens att drömma om. I seriens första fyra avsnitt har president Mackenzie Allen inte bara lagt ner miljoner dollar för att rädda livet på en nigeriansk kvinna som haft sex och därmed av sharialagarna blivit dömd till döden, utan också genomfört en oblodig revolution mot en diktatur samt fått fängslade ryska regeringskritiska journalister befriade.

Den verkliga amerikanska utrikespolitiken är dock tyvärr ljusår ifrån den i sagan. Bushs utrikespolitik håller snarare ett antal diktaturer om ryggen. Inte minst vår i dagarna väldigt omtalade motståndare i fotboll, Saudiarabien. USA:s biståndspolitik är inte heller något att vara stolt över. Idag ställer amerikanerna krav på att de länder som vill ta emot bistånd från USA varken får tillåta abort eller uppmana sina medborgare att använda kondom. Ett faktum som är riktigt sjukt då en stor del av USA:s bistånd går till de delar av Afrika som är värst drabbade av HIV/AIDS-epidemin. En sådan biståndspolicy borde i internationella sammanhang likställas med folkmord.

Det verkar tyvärr som om seriens amerikanska ideal inte är något annat än en önskedröm. Faktum är att oavsett vilket parti det är som styr i USA så kommer det alltid att vara högerpolitik som gäller. Att välja mellan demokraterna och republikanerna är som att välja mellan moderaterna och en extrem form av kristdemokraterna. Inget av alternativen lär ju leda till en bättre eller rättvisare värld. Chanserna att USA ska få en så rakryggad och humanistisk utrikespolitik som i TV-serien är alltså mindre än mikroskopisk. Vi får istället sätta vårt hopp till oss själva och EU:s framtida gemensamma politik för en rättvisare värld. Det är mycket tråkigt att USA:s ledare alltid är uppfyllda av egoism och religiös fundamentalism. Det vore enklare om världen såg ut som på TV.

Dags att knäcka segregationen

Sverige är ett land som fortfarande har stora klyftor. Människor lever åtskilda trots vår höga välfärd. Skillnaden mellan fattig och rik ökar mellan vissa grupper i vårt land. Inte minst gäller detta mellan de infödda och de nya svenskarna. Det är ett delat Sverige som, även om de höga politikerna lovat bättring med stora ord inför förra valet, inte har gått åt helt rätt håll. Som ett monument över vår misslyckade integrationspolitik står miljonprogrammet. Byggt med en god tanke om allas rätt till bostad, men politiskt fruktansvärt misshandlat. Istället för att storsatsa och göra dessa bostadsområden till en stolthet för våra städer har 80- och 90-talens politiker gjort dem till fattigdomsfällor. Miljonprogramshusen har blivit som omringade av en osynlig mur mot övriga delar av våra städer. De ökande klyftorna och segregationen mellan bostadsområdena har skapat ett utanförskap för många av invånarna i de fattiga förorterna. Ett utanförskap som reser murar mot det övriga samhället.

Tack vare det socialdemokratiskt styrda Sveriges välfärdsmodell har vi än så länge klarat oss från så tydliga tecken på kris som exempelvis höstens kravaller i Frankrike. I ett Frankrike som i många år styrts av Chiracs högerregering har klyftorna vuxit sig enorma och invånarna i förorterna har år efter år i frustration sett på medan högerns politik avskärmat dem allt mer från det övriga franska samhället. Genom fler privatskolor, privata sjukförsäkringar och avgifter för högre utbildning har Chirac skapat ett allvarligt segregerat land. För att undvika en liknande utveckling i Sverige måste socialdemokratin göra en rejäl uppryckning och fokusera all sin kraft på att knäcka segregationen i landet nu. Det duger inte längre att bara tala om integration, den socialdemokratiska regeringen måste ta sitt ansvar och fokusera på att skapa möjligheter för att utvecklas och leva för människor i alla delar av landet. Det ska vara en självklarhet att du ska ha lika stora möjligheter att bli vad du vill oavsett om du kommer från Rinkeby eller Lidingö.

Det måste också skapas fler möjligheter för människor från olika delar av samhället att träffas. När människor inte träffas växer fördomar. Fördomar leder till diskriminering och orättvisor som märks överallt. Möjligheten att få jobb, hyra en lägenhet eller gå på krogen avgörs ofta av hudfärg eller efternamn. Det ska inte spela någon roll om din pappa heter Ahmed eller Gunnar eller om du tror på Jesus eller Allah. Det som behövs är att vi slutar döma folk utifrån deras språk, utseende och religion och istället ser människan bakom. Vi har alla en skyldighet att göra upp med våra fördomar. Det räcker alltså inte med att endast sossarna och regeringen slår hårt mot segregationen och diskrimineringen. Det är lika viktigt att du och jag gör detsamma. Låt oss börja det nya året med att göra det.