Krönika: Möjligheternas land?

För några år sedan var jag och besökte min utvandrade släkt i den amerikanska mångmiljonstaden Chicago. På nyårsafton, efter middag med Kentucky Fried Chicken, då hela släkten var samlad för att skåla in det nya året fick jag frågan om jag längtade efter att få bo i USA. En något komisk fråga tyckte jag och svarade att det inte var det jag oftast drömde om på nätterna.

Möjligheternas land?

Deras fråga är emellertid mycket intressant och visar på den självbild som en stor del av det amerikanska folket lever med. Tydligen verkar min utvandrade släkt fortfarande tro att svenskarna lever i samma armod som deras förfäder lämnade i Blekinge för hundra år sedan. Att Sverige idag är ett välfärdssamhälle som mer än väl kan mäta sig med USA verkar inte alla amerikaner känna till.

Ett TV-program som tydligt visar på bristerna i det amerikanska samhället är TV3:s Extreme Home Makeover. Programmet har ambitionen att visa hur fantastiskt USA är och vilka himmelska stordåd en kringresande byggcirkus kan göra för människor runt om i landet. Sorgligt nog fastnar programmet bara i att visa hur allvarligt segregerat USA faktiskt är.

Ett avsnitt brukar utgå från en mycket fattig och utsatt familj som bor i ett fallfärdigt hus. Familjen har ofta någon svårt sjuk familjemedlem och inte tillräckligt med pengar för att låta ungdomarna i familjen studera vidare. Under programmets gång förvandlar Extreme Home Makeover-teamet huset från fallfärdigt ruckel till skinande slott och som avslutning brukar de skänka familjen pengar som täcker en medicinsk behandling för den svårt sjuka familjemedlemmen eller kostnaderna för ungdomarna att läsa vidare på universitet.

Kan det verkligen vara så att man behöver hjälp av ett TV-program för att få möjlighet att få en god sjukvård eller läsa vidare i USA? Nej, inte för alla, men tyvärr är det realiteten för miljoner amerikaner. Mer än vart femte barn som föds i USA växer upp i fattigdom och kan sällan förverkliga sina drömmar om livet. Att läsa vidare är en lyx som bara finns för dem som har pengar att betala för sig eller turen att lyckas få ett stipendium.

Blir du allvarligt sjuk får du hoppas att du inte är en av de 44 miljoner amerikaner som saknar sjukförsäkring. I annat fall är det upp till storleken på din egen plånbok om du har råd med den cancermedicin som förlänger ditt liv med fem eller tjugo år. Någon heltäckande sjukvård för alla som i t.ex. Sverige och en del andra västeuropeiska länder finns inte.

Vid närmare eftertanke är jag rätt säker på att jag inte längtar efter att emigrera till Amerika. Fastän USA påstås vara möjligheternas land där man har chansen att göra i princip vad man vill. Amerika har nämligen ett litet krux. Inga pengar - inga möjligheter.

Min senaste krönika i Sydöstran

Borgerlig attack mot fria medier

En mycket viktig del i den svenska demokratin är utan tvekan den mångfald och frihet som medierna har. Sverige har genom en stark public service, där Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) utgör ryggraden, en internationellt erkänd neutral och objektiv nyhetsförmedling.
Public service fyller dock även andra viktiga syften som plattform för folkbildning, idrott, kultur och fri debatt.

Förutom detta har Sverige en stor mångfald av medier med framförallt dagstidningar som spelar en grundläggande roll för demokratin. Genom hundratals dagstidningar spridda över landet granskas både makthavare, näringsliv och samhället i övrigt på såväl nationell som lokal nivå. Det betyder oerhört mycket för förtroendet och kontakten mellan medborgare och samhälle.

Synen på media och dess roll är emellertid inte likadan i de politiska lägren till höger och vänster. Det borgerliga kravet på slopat presstöd är ideologiskt och har inte minst drivits hårt av den förre folkpartiledaren samt under senare år tagits upp i olika förslag av de moderata kulturministrarna.
Slopat presstöd skulle innebära en stor minskning av antalet dagstidningar och indirekt leda till färre journalister, färre arenor för debatt och sämre granskning av nyheter.

Den borgerliga regeringens mediepolitik drivs som sagt inte slumpmässigt utan riktar medvetet udden mot svenska medier. När det handlar om public service är borgarnas förslag att TV-avgiften ska bort och istället ska pengarna till public service ta omvägen över statsbudgeten. Det är ett hårt angrepp mot SVT:s och SR:s oberoende och sätter public service i en beroendeställning till staten.

Medborgarna måste känna sig trygga med att det som sänds från SVT och SR är oberoende och fritt från påverkan. Exemplet Ryssland där presidenten har alla fingrarna i mediernas syltburk borde avskräcka och även exemplet USA där kommersiella medier dominerar och oberoende medier helt har marginaliserats. Sverige bör slå vakt om sin unika situation och den svenska regeringen skulle egentligen snarare hitta reformer för att stärka public service än tvärtom.

Jag håller fullständigt med socialdemokraternas kulturpolitiska talesman i det hon tidigare i sommar uttryckte då hon menade att friheten på medieområdet är en demokratisk kärnfråga som ständigt måste hållas levande och aldrig får tas för given. I den frågan kommer vi socialdemokrater aldrig att vika ner oss.

Dagens krönika i Sydöstran

Fria val enda lösningen i Zimbabwe

Att det är dags för en demokratisk förändring i Zimbabwe kan knappt ha undgått någon de senaste månaderna. Efter det omdiskuterade presidentvalet i april, då diktatorn Robert Mugabe trots bevis på valfusk förlorade, har omvärlden väntat på att en andra valomgång skulle hållas.

Eftersom det demokratiska oppositionspartiets MDC:s ledare Morgan Tsvangirai fick en majoritet av rösterna redan i valet i april kunde man anta att en andra valomgång skulle leda till vinst för Tsvangirai. Detta skulle troligen också ha skett ifall valrörelsen sedan april skötts på ett fredligt, öppet och demokratiskt sätt.

Så blev tyvärr inte fallet. Istället har Mugabe skickat militären och sin partimilis för att förfölja och misshandla alla MDC-anhängare de kunnat hitta. Detta har lett till att hundratals medlemmar av MDC blivit mördade och tusentals blivit allvarligt skadade. Oppositionen har förbjudits från att hålla valmöten, presidentkandidat Tsvangirai har utsatts för mordförsök och till sist tvingats att hoppa sin kandidatur till presidentposten.

Ett problem för oppositionen har emellertid varit västvärldens sätt att tackla situationen. Europas ledare har med den tidigare brittiska premiärministern Blair i spetsen ställt krav på att Robert Mugabe måste bort oavsett vad. Tony Blair som idag är medlare i Mellanöstern uttryckte sig mycket klumpigt då han menade att man bara rakt av borde byta ut Mugabe med Tsvangirai.

När Europa på ett sådant onyanserat sätt lägger näsan i blöt spelar man bara Mugabe i händerna och han kan då peka på att MDC stöds av de tidigare kolonialherrarna och sitter på någon typ av dold agenda. Det Europa och omvärlden istället borde göra är att fortsätta ställa krav på att fria val hålls.

Det som nu är på väg att hända i Zimbabwe är att en samlingsregering håller på att skapas under den sydafrikanske presidenten och medlaren Thabo Mbekis överinseende.
Det kan bli en bra övergångslösning, precis som i Kenya, tills att ett nytt val kan hållas. Zimbabwe är olyckligtvis i ett mycket svårt ekonomiskt läge och kommer att behöva stöd utifrån för att över huvud taget kunna stabilisera landet och ha en chans att genomföra nya val inom några månader.

Därför är det viktigt att den svenska regeringen i fortsättningen först och främst står fast vid kravet på fria och rättvisa val. Samtidigt skulle Sverige på grund av sina goda kontakter med medlarna från Sydafrika kunna hjälpa till med att stötta de insatser som nu kommer krävas för att demokratisera landet.

Krönika om SD

SD står inte upp för allas lika värde

Att stå upp för demokrati betyder inte alltid att man tar striden för just rösträtt eller öppna och fria val. Sedan mitten av nittiotalet har exempelvis en kamp för demokrati mot de odemokratiska krafterna i Nationalsocialistisk front och Sverigedemokraterna pågått i Blekinge.
Kampen för demokrati i vårt län har inte i grunden handlat om allas rätt att rösta i val utan har snarare varit en kamp för att försvara de demokratiska värdena. Det vill säga att alla människor är lika mycket värda.

Dessa värderingar kan tyckas självklara i ett land som Sverige, men det är de tyvärr inte. Framförallt hos oss i södra Sverige där vi i nästan alla kommuners valda församlingar har främlingsfientliga partier som hävdar motsatsen. Det finns emellertid de som hävdar att de främlingsfientliga Sverigedemokraterna visst är demokratiska. Sverigedemokraterna har ju både interna demokratiska strukturer genom kongresser och årsmöten samt att de faktiskt även är demokratiskt valda av medborgarna till sina platser i olika kommunfullmäktige.

Det stämmer att Sverigedemokraterna både är demokratiskt valda och att de internt också fungerar på ett demokratiskt sätt. Det betyder dock inte nödvändigtvis att de är ett demokratiskt parti. Den väsentliga frågan är om Sverigedemokraterna står upp för alla människors lika värde. Är alla människor lika mycket värda i Richard Jomshofs ögon? Enligt min erfarenhet, som jag fått efter att ha suttit i samma kommunfullmäktige som Richard Jomshof i över fyra år, tycker Richard och hans parti inte det.

Jomshof och hans partikamrater har under många fullmäktigemöten uttalat att Sverige inte kan ta hand om alla fattiga i världen. Sverigedemokraterna har också rätt i det, fast argumentet saknar egentlig mening då Sverige inte heller tar emot några flyktingar av fattigdomsskäl.
Det skulle utan tvekan urholkat den svenska asylpolitiken som under årtionden varit lyckosam och räddat livet på tiotusentals människor på flykt undan diktatur och förföljelse.

Det som tydligast skiljer Sverigedemokraternas politik mot de andra partiernas är att Sverigedemokraterna gör skillnad på människor utifrån hudfärg och religion. Den gången jag verkligen förstod det var då Richard Jomshof för ungefär två år sedan äntrade talarstolen i Karlskrona och menade att det han framförallt ville förhindra med sin politik var att etniskt svenska skulle bli en minoritet i Sverige.

Med det resonemanget gör Sverigedemokraterna och Richard Jomshof skillnad på svenska medborgare utifrån vilken religion, hudfärg och tradition de har. Alla svenskar har enligt denna syn inte samma rätt till sitt medborgarskap. Det är här Sverigedemokraternas odemokratiska människosyn lyser igenom och det är här vi från de demokratiska partierna tänker fortsätta att ta striden. För demokrati och alla människors lika värde.