Stoppa våldet i Gaza

De senaste dagarnas attacker av Gaza är några av de blodigaste någonsin. I skrivande stund har drygt trehundra människor dött av det brutala våldet. Den israeliska regeringen försöker rättfärdiga attackerna genom att tala om självförsvar och att anfallen bara är svar på Hamas raketbeskjutningar under förra veckan. Dödsiffrorna på de respektive sidorna talar dock sitt tydliga språk. Med över trehundra döda på den palestinska sidan och två på den israeliska är det uppenbart att ansvaret för situationen är den israeliska regeringens.


Genom en lång och omänsklig isolering av Gaza har Israel skapat ett fruktansvärt humanitärt läge för Gazas en och en halv miljon invånare. Gazas befolkning har tvingats att anpassa sig efter en vardag med en stor brist på mat, medicin och utan någon tillgång till el. Israels mål med isoleringen var att minska stödet för den styrande Hamas-rörelsen, men resultatet har blivit det direkt motsatta. Den hopplösa situationen har istället lett till en radikalisering bland många människor.

Omvärlden har emellertid också ett ansvar för det upptrappade våldet. Inte minst Sverige och EU borde för länge sedan tydligare satt press på Israel för att få ett slut på blockaden av Gaza. Den kollektiva bestraffning som isoleringen innebär strider mot folkrätten och är utan tvekan ett skäl för EU att frysa sina handelsavtal med Israel. Här borde Sverige för länge sedan ha sagt ifrån.

Samtidigt spekuleras det i Israel kring att offensiven mot Gaza kan vara ett politiskt spel från regeringen, som på senare tid legat väldigt dåligt till i opinionsmätningarna inför det israeliska valet i februari. För i Israel är det tyvärr inte vanligt att välfärd eller utbildningsfrågor avgör val. Den som vill vinna val i Israel måste vara stenhård i Palestinafrågan och i dagens läge innebär det att visa tuffa tag mot Hamas.

För att få ett slut på våldet i Gaza krävs att både omvärlden och den israeliska opinionen nu ryter ifrån. I Sverige har många medborgare redan demonstrerat och krävt ett stopp på våldet. Nu behöver också regeringen göra det och då inte enbart med fördömanden och uttalanden. Det är dags att någon gör något konkret för att förhindra att fler människor dör. Det är dags för Sverige och EU att frysa sina handelsavtal med Israel.

Åtta år med George W Bush

Det går inte att bortse från att världspolitiken de senaste åtta åren har präglats oerhört mycket av president George W Bush och den republikanska administrationen i Vita huset.

På nittiotalet under Bushs föregångare Bill Clintons tid kändes världen väldigt annorlunda. Visst fanns det skurkstater i strid med USA då med och utan tvekan genomfördes en och annan militär intervention i strid folkrätten även på den tiden, men de saknar helt motstycke i jämförelse med Bushs globala krig med terrorismen.

Självklart spelade attackerna den elfte september 2001 en avgörande roll för att möjliggöra den drastiska kursändringen i den amerikanska utrikespolitiken. Den republikanska administrationen var dock inte sena med att använda den amerikanska opinionens ilska för att starta ett världsomspännande krig mot terrorismen i strid med stora delar av världssamfundet och FN. Bara ett och ett halvt år senare hade Bush invaderat både Afghanistan och Irak med hundratusentals amerikanska trupper.

Sedan dess har vi egentligen bara sett en upptrappning av våldet i de ockuperade länderna och runt om i världen. Vi hör dagligen om självmordsattacker i Irak och Afghanistan. Tågbomberna i Madrid, discobombningen på Bali och nu senast attackerna i den indiska mångmiljonstaden Bombay är bara några exempel på att amerikanarnas världskrig mot terrorn inte går att isolera.

Samtidigt som USA de senaste åren har talat sig varma om att de i terrorismens fotspår ska sprida demokrati och frihet har Bushadministrationen i en närmast sorglig repris av det Kalla kriget gett ekonomiskt och militärt stöd till åtskilliga diktatorer som ställt upp som allierade i kriget mot terrorn.

De senaste åtta åren med George W Bush måste tyvärr sägas vara förlorade år. Världen har inte blivit säkrare, klyftorna har inte minskat och den globala ekonomin har inte heller direkt skjutit i höjden. Det är inte annat än att man får stor respekt för de utmaningar som väntar USA:s nya ledare Barack Obama.

Med både ett stort internationellt stöd samt en demokratisk majoritet i det amerikanska representanthuset och senaten har den kommande presidenten alla möjligheter att genomdriva stora reformer och skapa sin egen utrikespolitiska doktrin. Det är bara att hålla tummarna för Barack Obama.

M ute i grumliga vatten

För två veckor sedan presenterade Moderaterna ett förslag om så kallade värderingskontrakt för invandrare. Moderaterna menar att de invandrare som vill stanna och leva i Sverige måste upprätta ett kontrakt mellan sig och svenska staten där de lovar att följa ”svenska värderingar”. Ifall en person bryter mot kontraktet kan straffet bli indragna ersättningar och bidrag.

Detta utspel kommer i en tid då oppositionen sedan i somras har krävt svar av Moderaterna ifall en eventuell borgerlig regering efter valet 2010 kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Något som Socialdemokraterna och Miljöpartiet redan har deklarerat som otänkbart om det blir en regeringskoalition från vänster.

Reinfeldt har upprepade gånger vägrat svara på frågan om samarbete med Sverigedemokraterna i riksdagen. Nu har vi svaret. Reinfeldt och Moderaterna har en annan taktik. Genom att ta till sig Sverigedemokraternas kärnfrågor och göra dem till sina egna hoppas Reinfeldt vinna deras röster och på så sätt aldrig behöva samarbeta med dem.

Leijonborg och fp fiskade i grumliga vatten redan inför valet 2002.

Det är en skamlig taktik och något som senast användes av Folkpartiet inför valet 2002 då Lars Leijonborg i strid med sitt partis egen arbetsgrupp för integrationsfrågor presenterade ”Språktest för invandrare” som valfråga. Folkpartiet var ute och fiskade i grumliga vatten då och det är likadant med Moderaterna nu.

Ett värderingskontrakt skulle vara lika meningslöst som Folkpartiets språktest. Problemen i Sverige är varken att invandrade svenskar inte kan tala svenska eller respekterar grundläggande värderingar. Problemet är att vi har en utbredd diskriminering av människor med utländsk bakgrund i Sverige. Det är den som delar vårt land.

Det kan handla om att svenskar med utländsk bakgrund inte släpps in på krogen, väljs bort till intervjuer, vägras lägenhetskontrakt eller utestängs från ledande positioner i samhället och näringslivet. Det är diskrimineringen vi behöver ta krafttag emot och då hjälper språktest och kontrakt föga.

Frågan är också vad det är för ”svenska värderingar” som moderaterna syftar på. När Moderaterna presenterade förslaget menade de att det t.ex. kan handla om jämställdhet. Med den ojämställdhet som råder mellan kvinnor och män i Sverige undrar jag om inte alla medborgare skulle behöva skriva under ett sådant kontrakt. Inte minst Moderaterna själva.

Nu vill M sänka biståndet

I flera år har ledande debattörer och personer inom biståndssektorn varnat för att den moderatledda regeringens politik urholkar biståndet och indirekt leder till en minskning av det. Den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson har i strid med OECD:s fastslagna definition av bistånd argumenterat för att bistånd inte alls måste syfta till fattigdomsbekämpning på plats i världens mest utsatta länder.

Biståndsminister Carlsson har den ena dagen använt biståndsmedel för att skriva av u-länders illegitima skulder, för att den andra dagen använda pengarna för att betala kostnader för fredsbevarande trupper eller ta emot flyktingar i Sverige. Trots att experter inom bistånd radat upp bevis efter bevis på att dessa saker inte kan eller ska klassas som bistånd har Carlsson ihärdigt hävdat att det inte alls handlar om att biståndet får mindre pengar.

Det som gör det hela ännu mer pinsamt för biståndsministern är att hon själv tillsammans med moderaternas partisekreterare i mitten av förra veckan presenterade moderaternas nya biståndspolitik där moderaternas partistyrelse svart på vitt skriver att de vill att det svenska biståndets enprocentsnivå ska överges och ersättas av ett golv för biståndets storlek på 0,7 procent. Detta innebär i verkligheten cirka 10 miljarder mindre i bistånd, det vill säga nära en tredjedel av det svenska biståndet.

Det mest skandalösa i det hela är att när biståndsminister Gunilla Carlsson i fredags i Sveriges Radios program ”Studio Ett” blir utfrågad om den nya biståndspolitiken menar hon att moderaternas nya biståndspolitik inte alls innebär någon sänkning av biståndet. När reportern ännu en gång frågar henne hur en minskning från 1 procent till 0,7 procent inte kan ses som en sänkning vägrar biståndsministern svara på frågan.

Idag avslutar FN sitt globala toppmöte med temat ”bistånd i finanskrisens tid” i Quatar. Där har man kommit fram till att det aldrig funnits större behov av ett ökat internationellt bistånd till den fattiga världen än just nu. I dessa sammanhang har Sverige tidigare varit ett föredöme. Att nu avisera en svensk minskning till det internationella biståndets så kallade skamgräns ger helt fel signaler. Det är inte bara egoistiskt och oansvarigt av moderaterna. Det är tyvärr också väntat.