Kravlista till Sahlin

På söndag startar SSU sin 35:e kongress och jag filar nu på den kravlista som jag tycker att SSU borde lämna till partiordförande Sahlin efter kongressen.

I Sverige har det stora socialdemokratiska partiets ungdomsförbunds roll länge varit betydelsefull. Inget starkt parti utan ett livskraftigt ungdomsförbund har parollen från Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen varit. SSU har under 1900-talet tagit ett stort ansvar för den politiska och ideologiska utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Det behövs inte minst nu i tider av opposition och för att ha ett färdigt och spetsigt socialdemokratiskt program att genomföra efter valsegern 2010. Det är därför jag hoppas att SSU skickar en tuff kravlista med fyra huvudpunkter till Sahlin efter kongressen. Det första kravet är att föräldraförsäkringen ska delas lika. I dagens Sverige måste det vara en självklarhet att samhällets signal till landets föräldrar är att ansvaret för barnen ligger lika mycket på båda föräldrarna.

Som sitt andra krav bör SSU kräva krafttag mot friskolorna. Varje månad ploppar fler och fler religiösa friskolor upp samtidigt som även vanliga friskolor i många kommuner nästan helt tar över skolsektorn. Det är hög tid att förbjuda religiösa friskolor, införa ett kommunalt veto vid nyetableringar av friskolor samt att helt sätta stopp för aktiebolag som vill tjäna pengar på skolan.

När Socialdemokraterna kommer till makten är det även dags att stoppa utförsäljningarna av de offentligt ägda företagen. Borgarna har genom dessa fått kapital för att kortsiktigt sänka skatterna, men samtidigt sålt ut vinstbringande företag som innan utförsäljningarna årligen bringat stora inkomster till statskassan. Genom att inte bara haft en rejäl offentlig sektor utan även starka gemensamt ägda företag har svenska staten under årtionden också kunnat vara en motvikt mot den fria marknaden.

Den fjärde punkten handlar om Västsahara. Den svenska utrikespolitiken måste återigen våga stå upp för folkrätten, demokrati och mänskliga rättigheter. Det får inte längre vara någon tvekan om att Sverige ska erkänna Västsahara. Skulle Sverige erkänna Västsahara hade vi varit det första EU-landet som gjorde det. Det skulle få en avgörande effekt på EU:s utrikespolitik och förhoppningsvis kunna leda till att Afrikas sista koloni blir fri.

Glöm inte folket i Iran

En torsdagskväll i våras träffade jag en grupp iranska aktivister som var i färd med att planera en manifestation för demokrati på Sergels torg i Stockholm. De unga aktivisterna menade att omvärlden glömt bort det iranska folket och att frågan om ett fritt Iran de senaste åren hade kommit i skuggan av diskussionerna om Irans eventuella kärnvapenprogram.

Jag höll med dem, men det var nog ingen av oss som i sin vildaste fantasi kunde ana vad som skulle hända på Teherans gator bara några veckor fram i tiden. Efter det riggade iranska presidentvalet den 12 juni har mycket hänt. I över tre veckor trotsade hundratusentals iranier den hårdnackade och våldsamma regimen för att varje dag ge sig ut på gatorna för att demonstrera för fria val och demokrati.

Trots veckor av massprotester lyckades folket inte att avsätta det styrande prästerskapet. Istället har tusentals aktivister blivit misshandlade, fängslade och mördade av den iranska säkerhetstjänsten. Alla utländska journalister har slängts ut ur landet och de få medier som fanns i Iran har stängts ned av regimen.

Nu har det gått över en månad sedan demonstrationerna började och det verkar redan som om omvärlden håller på att glömma det iranska folkets protester. Världens ledare som för en månad sedan riktade hård kritik mot de blodiga attackerna mot aktivister lever idag inte upp till vad de sagt. Inget land har infört nya sanktioner eller vidtagit starka diplomatiska åtgärder för att protestera mot det som hänt.

I Iran har ingenting blivit bättre, tusentals aktivister sitter fängslade och den auktoritära regimen försöker stärka sitt hårda grepp om landet. Nu gäller det att visa att vi inte glömt det modiga iranska folket och därför måste vi fortsätta de internationella protesterna. Senast häromdagen försökte Irans försvarsstabschef skrämma EU till tystnad på grund av kritiken som kommit från en del EU-länder. Det får han inte lyckas med.

Så även om det nu är semestertider i Sverige uppmanar jag dig till att ägna en stund åt kampen för demokrati i Iran. Skriv något i tidningen, gå med i en demonstration eller skicka rent av ett eget protestbrev till den iranska ambassaden i Stockholm. Det är oerhört betydelsefullt att vi visar att världen bryr sig om vad som händer i Iran och att vi aldrig glömmer det iranska folket.

Generationsskifte i Mellanöstern

För att nå fred mellan Israel och Palestina är ett generationsskifte nödvändigt på bägge sidor. Efter att ha arbetat nära tillsammans med israeliska och palestinska politiker under några år är min främsta slutsats just det här. Idag leder i princip samma politiker Palestina och Israel som för trettio år sedan. Det tydligaste exemplet är det högsta ledar-skapet i respektive land. I Israel fyller president Shimon Peres åttiosex år i sommar och i Palestina har president Mahmoud Abbas nyligen fyllt sjuttiofyra.

Det är ingen tvekan om dessa herrar sitter på mycket viktiga kunskaper. Problemet är att de genom sina erfarenheter av otaliga krig, konflikter och brutna överenskommelser har saker i sitt bagage som är till nackdel för freden och skapar låsningar i dagens förhandlingar. Samtidigt har dessa politiker effektivt hållit borta nya generationer från maktens korridorer och därigenom skapat en osund maktkoncentration kring ett fåtal politiker i varje land.

Detta kan emellertid vara på väg att förändras. Just nu håller Fatah, partiet som president Abbas tillhör, på att arrangera sin första kongress på tjugo år. Kongressen har bland annat tvingats fram genom internationella påtryckningar, men framförallt av den outtröttliga kampanj för förnyelse som Fatah Youth, Fatahs egen studentrörelse, drivit. En kongress kommer att innebära möjligheter att byta ut det åldrade ledarskapet mot yngre personer som är mer hängivna att få igång fredsprocessen på allvar.

I Israel är också saker och ting på väg att förändras. I de nationella valen i februari led den israeliska vänstern ett stort nederlag. Sammantaget fick de två partierna till vänster, Meretz och Labor, knappt femton procent av rösterna. Valförlusten har lett till ett uppvaknande inom den israeliska vänstern där studentledare och unga politiker från flera partier nu går i främsta ledet i skapandet av ny israelisk vänster med siktet inställt på fred.

Förhoppningsvis betyder dessa händelser att fredsprocessen i framtiden får förnyad kraft och att de politiska partierna på båda sidor gör upp med maktkorruptionen samt att Israel slutar med sin vålds- och ockupationspolitik för gott. För utan ett slut på Israels ockupation av Palestina kommer även nya generationer att misslyckas komma överens.