Varning för vänsterextremism

Som en motreaktion mot att de högerextrema och främlings-fientliga krafterna växer i styrka i Sverige är nu även vänsterextrema grupper på frammarsch. Högerns och vänsterns mest extrema politiska grupperingar möts ofta i flera av sina ståndpunkter. Deras motstånd mot representativ demokrati, förakt av människovärdet och vilja att se våld och tvång som lösningen på samhällets problem är vanligtvis åsikter som förenar dem.


Den svenska högerextremismen företräds i allmänhet av det nazistiska Folkfronten, de halvfascistiska Nationaldemokraterna och de främlingsfientliga och islamofobiska Sverigedemokraterna. Medan de största vänsterextremiska grupperingarna går att finna i det militanta Antifascistisk aktion, det antiparlamentariska Reclaim the Streets samt i den ”autonoma rörelsen” som för en väpnad kamp mot både fascism och kapitalism.

I tider som dessa då de högerextrema Sverigedemokraterna är i medias blickfång är det lätt att glömma att också de vänsterextrema gruppernas framväxt är ett allvarligt hot. Ett exempel på detta är det allt mer aktiva Antifascistisk aktion som med våld vill ändra det svenska statsskicket och i väntan på att det inträffar försöker hindra medborgare och politiker från att utöva våra grundlagsfästa fri- och rättigheter genom hot.

Även om Sveriges vänsterextrema framförallt är aktiva i sin våldsamma kamp mot extremhögern i landet och mot kapitalismen vid olika toppmöten i Europa har de under senare år lyckats hitta nya arenor. Bland annat satsar de på att få fredliga protester att urarta till våldsamma kravaller, vilket hänt flera gånger i Malmö det här året. Sist hände det i Rosengård och innan dess utanför Baltiska hallen vid Sveriges Davis Cup-match med Israel.

Vid Davis Cup-matchen använde den ”autonoma rörelsen” till och med antisemitisk propaganda och blandade ihop kritik mot staten Israel med hela det judiska folket. Ett fruktansvärt angreppssätt som de direkt har gemensamt med nazistiska grupper. I Rosengård spädde de vänsterextremas agerande enbart på främlingsfientliga strömningar och minskade förståelsen för den ekonomiska misär som många i stadsdelen befinner sig i.

Det är uppenbart att vi i kampen för ett demokratiskt samhälle har motståndare både på den yttersta vänster- och högerkanten. För demokratins skull får vi aldrig glömma det.

Reinfeldts nya Sverigemoderater

Statsminister Reinfeldt borde skämmas. Det är många som sedan en längre tid med oro sett en förskjutning av Moderaternas politik åt det främlingsfientliga hållet och den senaste veckan tar verkligen priset. Först ut var Malmömoderaternas utspel om samarbete med Sverigedemokraterna, sedan kom regeringen med sitt förslag om försörjningskrav vid anhöriginvandring följt av Vellinges moderata kommunalråds föraktfulla inställning till ett boende för flyktingbarn.


Moderaternas nya ljusblå färg börjar allt mer flagna och te sig något brunfläckig. Det gäller dock inte att glömma att de nya Moderaterna är mästare på att byta färg och åsikter. Redan inför förra valet använde sig Fredrik Reinfeldt av en amerikansk politisk strategi som kallas triangulering. Denna innebär att ett parti byter uppfattning i centrala frågor, där ens egen politik är mindre uppskattad än motståndarens, för att inta en tredje ståndpunkt närmre motståndaren.

På så sätt framstår partiets politik som attraktivare för bredare grupper och det gör det möjligt att lättare vinna väljare från andra partier. Det negativa med den här strategin är att den är ideologiskt ohederlig och tenderar till att öka politikerföraktet eftersom resultatet blir att det låter som att allt fler politiker tycker likadant. I valet 2006 använde sig Moderaterna av den här taktiken, mot de socialdemokratiska väljarna, då de kallade sig för ”Sveriges nya arbetarparti” och till synes bytte fot i arbetsmarknadspolitiken.

Inför valet 2010 verkar Reinfeldt ha tänkt sig att göra om samma trick. Fast den här gången riktat mot Sverigedemokraternas väljarbas. Förutom förra veckans utspel var det tydligaste exemplet på detta när Moderaterna hösten 2008 la förslag om att inrätta ett ”Svenskkontrakt för invandrare”. Ett kontrakt om värderingar som invandrare skulle tvingas skriva under för att följa några godtyckliga regler som egentligen redan gäller alla enligt svensk lag.

Det enda positiva Reinfeldt har gjort kring främlingsfientligheten var när han i oktober till sist gav ett klart besked om att Moderaterna inte kan tänka sig regera med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Fast att istället försöka vinna över deras väljare genom att kopiera deras främlingsfientliga politik är knappast lösningen. Då kan Reinfeldt lika gärna kalla sig för Sverigemoderat.

Regeringen struntar i Mellanöstern

Sveriges regering sviker folken i Mellanöstern. Under det svenska ordförandeskapet i EU har regeringen haft en unik chans att göra en insats för freden mellan Israel och Palestina. Den chansen har herrarna Reinfeldt och Bildt nu försuttit, fastän det är nio veckor kvar av ordförandeskapet.


EU:s stora möjlighet till påverkan i regionen grundar sig i att unionen är den viktigaste ekonomiska aktören för både Israel och Palestina. EU är den överlägset största handelspartnern till Israel samt den mest betydelsefulla biståndsgivaren för Palestina. Detta gör att EU kan backa sina krav för förändring med starka ekonomiska muskler.

Det samarbetsavtal som EU har med Israel kallas för ett associationsavtal. Avtalets huvudsyfte är att skapa en fördelaktig handelsuppgörelse. I den andra artikeln i avtalet står det att samarbetet baseras på respekten för mänskliga rättigheter och att demokratiska principer styr parternas politik och utgör grunden för överenskommelsen.

Fina ord, men i verkligheten har EU inte ställt några krav kring den här delen av uppgörelsen förrän i december 2008 då Europaparlamentet beslutade att frysa den planerade förnyelsen av avtalet. Orsaken var Israels fortsatta brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna framförallt i samband med den fortsatta utbyggnaden av bosättningar och blockaden av Gaza.

Beslutet chockade den israeliska regeringen som vid det här laget var vana vid att aldrig bli allvarligt pressade från väst, trots att Israel är världsmästare i att bryta mot FN-resolutioner. Sedan dess har den blodiga massakern i Gaza ägt rum och efter det israeliska valet i februari där en extrem högerregering vann har Israels konfrontationspolitik snarast stärkts.

Att EU inte följt upp frysningen av associationsavtalet med ytterligare krav mot Israel under det tjeckiska ordförandeskapet, första halvåret 2009, är föga förvånande eftersom Tjeckien i princip ser sig som lillebror till USA. Sverige som har en tradition av att stå upp för folkrätten borde dock ha agerat annorlunda.

Istället valde den svenska regeringen att i strid mot Europaparlamentets beslut förnya delar av associationsavtalet i onsdags förra veckan. Med Reinfeldts och Bildts goda minne skrevs nya avtal angående jordbruk och polisiärt arbete. Därmed förlorade EU sitt starkaste påtryckningsmedel för fred.

Nu vill Socialdemokraterna erkänna Västsahara!

Vid en rödgrön valseger nästa år kan Sverige bli först i Europa med att erkänna Afrikas sista koloni. Det avgjordes i torsdags då de internationella frågorna debatterades på Socialdemokraternas kongress. En av de största striderna handlade just om Sverige ska erkänna Västsahara. I ena ringhörnan stod SSU och i den andra Urban Ahlin som är utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna.


Ungdomsförbundet har sedan mitten av nittiotalet ihärdigt drivit på mot Marockos ockupation av Västsahara, men nådde ingen verklig framgång förrän under Perssons sista år vid makten. Då beslutade den socialdemokratiska regeringen att Sverige som enda EU-land skulle rösta nej till EU:s och Marockos fiskeavtal. Ett avtal som uppenbart bröt mot folkrätten eftersom det också inkluderade kusten utanför det ockuperade Västsahara.

I ett antal år har nu Marocko fullständigt vägrat att följa de avtal som landet har kommit överens om med FN. Marocko har satt käppar i hjulen för den utlovade folkomröstningen om självständighet, avslagit FN-medling mellan parterna och förkastat möjligheten till ett fritt Västsahara. Detta har låst den diplomatiska vägen och egentligen endast lämnat möjligheten till ekonomiska sanktioner kvar.


Enbart svenska sanktioner kan sannolikt inte leda någonstans, men om hela EU beslutar sig för att använda ekonomiska påtryckningar skulle Marocko bli tvunget att agera. Tanken är att ett svenskt erkännande ska fungera som en katalysator för att få andra EU-länder att våga lyfta frågan. Redan ett par dagar efter S-kongressen talas det om andra socialdemokratiska partier i Europa som funderar på att följa svenskarnas exempel.

Ett svenskt erkännande av Västsahara ligger nu nära eftersom även Miljöpartiet och Vänsterpartiet är positiva till ett erkännande. Självklart vore det fantastiskt om de borgerliga partierna också vågade erkänna Västsahara. Av erfarenhet är det dock knappast Carl Bildt och högern som går först i striden mot ockupation och förtryck. Det är starkt av SSU att lyckas driva igenom frågan om Västsahara i det socialdemokratiska partiet. För att göra verklighet av beslutet gäller det nu bara att de vinner valet.