Makten till medlemmarna!

Just nu känner jag för att tvinga alla socialdemokrater att läsa Palme. Inte för att jag tror att vi löser partiets allvarliga kris genom att enbart blicka bakåt utan för att Palme hade en unik kärlek och känsla för det Socialdemokrat- iska partiet och arbetarrörelsen. På 60-talet upplevde den socialdemokratiska rörelsen en liknande kris som idag och Palme var inte sen med att peka på var han ansåg att felet låg.

”Partiets aktiva kader består till väsentlig del av aktiva kommunalmän, intensivt upptagna med administrerande och nämndmöten.” Han fortsatte sin svidande kritik mot den rent administrerande politiken med att peka på konsekvenserna av denna. ”Den dag det så kallade praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin.”

Femtio år senare är det precis det här som jag upplever var jag än befinner mig i arbetarrörelsen och det gör väldigt ont att se. Partiet har från lokal till nationell nivå förvandlats till en administrerande koloss där sällan nya medlemmar välkomnas eller nya idéer diskuteras och utvecklas. Besluten i partiet tas inte längre av medlemmarna utan bakom stängda dörrar av valberedningar och styrelser.

Vill vi att arbetarrörelsen ska överleva måste detta få ett slut. Jag vill inte gå på ytterligare ett välregisserat sossemöte där dagordning och beslut redan är uppgjorda på förhand och där partimedlemmarna bara ses som statister. Palme uttryckte det så här. ”Om politik icke formas av människorna själva, blir partierna propagandamaskiner, och människorna förlorar förtroendet för politiken.”

Jag tror att en del av lösningen på arbetarrörelsens problem är att återlämna makten över partiet till medlemmarna. Genom att minimera valberedningarnas inflytande och istället låta medlemmarna avgöra både frågor om politik och person genom direkta medlemsomröstningar skulle vi kunna återfå en sund maktbalans i partiet samt ge medlemskapet ett ökat värde.

Med en sådan ordning skulle partiets ledande politiker få ett större och mer direkt stöd av medlemmarna. Även den politiska diskussionen skulle vitaliseras och det skulle inte längre gå att sitta kvar på samma position i mandatperiod efter mandatperiod bara genom att vara god vän med den lokala valberedningens ordförande.

Ett förlorat paradis

Just nu befinner jag mig i Thailand. Ett land som för många svenskar är synonymt med semesterparadis. Det finns dock fler sidor av Thailand, vilket inte minst hundratusentals turister har blivit varse då Thailand på senare år allt oftare har lamslagits av våldsamma politiska sammanstötningar i landets större städer. Dessa oroligheter har allvarligt skadat omvärldens bild av Thailand som ett turistmecka med snabb tillväxt och stabil demokrati.

Det finns flera orsaker till landets problem, men grundorsaken är de ledande politikernas oförmåga att komma överens och lyfta landets majoritet fattiga ur deras svåra situation. Det komplicerade läget har nu skapat två politiska läger som har mycket svårt för att komma överens. De beskrivs i daglig media som gul- och rödskjortor. Rödskjortorna utgörs i huvudsak av landets stora fattiga landsbygdsbefolkning och de flesta av dem lever av jordbruk.


Rödskjortorna är anhängare till landets förre premiärminister Thaksin Shinawatra som under sin tid vid makten genomförde omfattande program för att hjälpa landsbygdens fattiga genom riktade investeringar till småjordbruk och tillgång till sjukvård för landsbygdens invånare. Gulskjortorna består främst av städernas växande medelklass och stödjer den nuvarande premiärministern Abhisit Vejjajiva vars koalition har styrt sedan Thaksin störtades år 2006.

Ingen av sidorna har de demokratiska värdena på sin sida. Gulskjortorna tvingade Thaksin från makten trots att han hade segrat i två val med majoriteten av folket bakom sig. Samtidigt missbrukade företagsmagnaten Thaksin och hans närmsta sina folkvalda ämbeten då de använde sina uppdrag för att öka sina privata förmögenheter. Landets problem har ytterligare förvärrats då ledarna på båda sidor vägrat göra upp om långsiktigt nödvändiga beslut.

Resultatet har blivit att Thailands gammalmodiga utbildningssystem har fortsatt att stagnera. På den teknologiska sidan har landet hamnat rejält på efterkälken i jämförelse med Taiwan, Singapore eller Indien. Regeringen har inte heller hållit efter överexploateringen av det ena natursköna området efter det andra. Det finns inga enkla recept för att lösa problemen, men att kompromissa samt följa demokratins grundläggande spelregler skulle vara bra första steg.

Utbildning nyckel till framgång

Utbildning är och har alltid varit en av Socialdemokrat- ernas viktigaste kärnfrågor. Genom att använda utbildning för att minska klassklyftor har vi lyckats med något som få andra länder har gjort; att ge alla möjlighet att förverkliga sina livsdrömmar oavsett storlek på plånboken. För framtiden är det angeläget att Socialdemokraterna fortsätter satsa på utbildning och på att tydligare belysa dess enorma betydelse för vårt samhälle.

För våra barn och ungdomar utgör utbildning en nödvändig grund för deras fortsatta liv. Därför är det viktigt att framtidens skola är jämlik och inte, som idag, delar upp elever i A- och B-lag utifrån exempelvis vilken skola de går på. Utbildning får heller aldrig bygga på tanken att någon kan försitta sin chans. Unga som gamla måste erbjudas möjlighet att skola om sig och att ständigt höja sin kompetens.

En förutsättning för god och produktiv utbildning är synen på pedagogik. Sverige ligger redan i topp vad det gäller modern pedagogik där lust att lära, förmåga att ta egna initiativ samt såväl kritiskt som kreativt tänkande står i fokus. Denna utveckling vill Major Björklund nu förflytta flera steg bakåt genom att återinföra pekpinnar och katederundervisning i skolan. Vad Sveriges barn och unga behöver är inte tidigare betygssättning utan möjlighet till ett lustfyllt lärande.

Tillsammans med forskning utgör utbildning grogrunden till nya företag som i sin tur skapar morgondagens arbetstillfällen. Om Sveriges framtid ska bygga på att konkurrera med kunskap och inte med låga löner behöver Sverige bli av med den borgerliga regeringen som knappast är vän av högre utbildning eller skälig lönesättning. Under borgarnas styre har högskolan och forskningen attackerats genom bland annat minskat studentinflytande och utestängning av fattiga utländska studenter.

Utbildning är helt enkelt svaret på många av Sveriges problem. Det behövs därför en rejäl omprioritering till utbildningssektorn från både staten och kommunernas sida. Det är den bästa investeringen vi kan göra för framtiden, inte minst när det gäller skolan för våra barn och unga. För morgondagens tillväxt börjar med barnens uppväxt.