ATOMKRAFT? NEJ TACK

Det har nu gått många år sedan jag som liten pojke hittade ett fint märke i mammas byrålåda. Det var runt, gult, ett par centimeter brett och i mitten var det målat en rödskinande och glad sol. Med svarta och tydliga bokstäver var det längs den runda kanten textat – ATOMKRAFT? NEJ TACK. Jag minns hur jag lite ängsligt frågade vad märket betydde och fick ett svar som jag som sexåring kunde relatera till. Märket handlade om att stoppa sådana fabriker som den som hade gått sönder i vintras och nu gjorde att jag inte längre kunde äta frukt eller bär som jag hittade hemma i trädgården.

När jag blev några år äldre började jag läsa mer om mammas gamla märke och med skräck i blicken läste jag i skolan om kärnkraft och den fruktansvärda katastrofen som hade ägt rum i Tjernobyl. På ett avstånd som för oss i Blekinge var kortare än till Luleå hade människor i tiotusental utsatts för livsfarligt höga doser strålning som snabbt ledde till mångas död. Jag läste också om att vi i Sverige redan hade bestämt oss för att sluta med kärnkraft i en folkomröstning 1980. Det var inför den som det gula märket hade tagits fram.

Idag, trettio år senare, skulle ha varit slutåret för svensk kärnkraft enligt de riktlinjer som riksdagen antog efter omröstningen. Men istället för avveckling av kärnkraften röstade Reinfeldt och hans högerregering förra månaden igenom en satsning på svensk kärnkraft. Ett mycket korkat beslut. Inte först och främst för att det strider mot folkomröstningens beslut utan för att folket hade rätt. Kärnkraft är definitivt ingen bra investering för framtiden och det finns inga miljömässigt bärande argument för den.

Ur miljösynpunkt är kärnkraft den farligaste energiproduktionen som finns. De arbetare som tvingas bryta uranet till kärnkraftverken kan räkna med en för tidig död i lungcancer och skulle en riktigt allvarlig olycka inträffa på ett kärnkraftverk vet vi vilka konsekvenser det får. I debatten hävdas det ofta att kärnkraften skulle kunna rädda klimatet. Inget kunde vara mer fel. Växthusgaser släpps ut i de flesta led i kärnbränslekedjan. Därför kommer jag idag att sätta på mig mammas gamla märke.

Vem vinner valet?

Vem vinner valet? Det måste vara den fråga jag har fått flest gånger den här sommaren. Efter att ha svarat på den ett oräkneligt antal gånger känner jag nu att jag även vill berätta för dig. Sossarna vinner. Och i den här krönikan tänker jag förklara varför.

Skälet till att Mona Sahlin kommer att bli vårt lands första kvinnliga statsminister är att majoriteten av vårt lands befolkning anser att den socialdemokratiska välfärdsmodellen har fungerat riktigt bra. Reinfeldt vann valet 2006 genom att påstå att Moderaterna var ett mittenparti som stod på folkets sida. Sedan dess har Reinfeldts bluff avslöjats och det är pinsamt uppenbart att det är samma gamla Moderater och samma gamla högerpolitik som gäller.

De som tjänat allra mest på att ha Moderaterna vid makten är som vanligt Sveriges mest välbärgade. Den procent som tjänar bäst av befolkningen har fått lika mycket gåvor i form av skattelättnader och avdrag som 25 procent av folket tillsammans. Detta har skett på bekostnad av de allra fattigaste och svagaste i samhället som har blivit än mer utsatta. Reinfeldts facit är fler socialbidragstagare, ökande barnfattigdom och att cancersjuka skickas till arbetsförmedlingen.


På jobbfronten kan Reinfeldt knappast heller stoltsera. Vallöftet om att minska utanförskapet och skapa fler arbetstillfällen har det inte blivit något av. Istället finns det idag 25 000 färre jobb inom välfärden och över 100 000 färre jobb i landet totalt. Inte heller ungdomarna har fått det bättre. Av de rekordstora kullarna av gymnasiestudenter har var tredje gått direkt ut i arbetslöshet och Sverige ligger idag nästan högst i Europa när det gäller ungdomsarbetslöshet.

Väljarna har helt enkelt fått nog av högerpolitik och är inte intresserade av Reinfeldts framtidsplaner om ökande klyftor, Natomedlemskap, utförsäljningar av Vattenfall och de svenska kärnkraftverken samt privatiserad sjukvård. Redan 2006 hade Socialdemokraterna kommit en bra bit på vägen mot sin vision om Sverige som en världsledande kunskapsnation och ett föregångsland när det gäller miljö, välfärd, jämställdhet, forskning och grön teknik.

Jag kommer att rösta för en sådan utveckling och gör du också det är jag övertygad om att sossarna vinner valet.

Flytta inte världsarvet!

Häromdagen kom jag tillbaka till Karlskrona efter att ha spenderat en vecka full av politik i Visby. Även om den nationella politiken såklart fångade min uppmärksamhet under Almedalsveckan var det emellertid en annan sak som främst drog till sig mitt intresse. Visby är precis som Karlskrona en världsarvsstad och jag kunde inte undgå att lägga märke till hur väl gotlänningarna lyckats kombinera Visbys historiska miljöer med ett sprudlande näringsliv och en rik kulturscen.

Vart man än går innanför Visbys ringmur känns det som att man går i ett levande museum. Privata bostäder ligger blandade med restauranger, museer, företag och myndigheter. Alla inrymda i hundratals år gamla byggnader som bevarats och med små justeringar anpassats till moderna ändamål. Det är lätt att förstå att det är just Visbys karaktär som har bidragit till stadens framgångar som mötesplats för internationella konferenser, Almedalsveckan och Medeltidsveckan.

Personligen tror jag att världsarvsstaden Karlskrona har en potential som vida överstiger Visbys. Samtidigt slår gotlänningar oss karlskronabor lätt på fingrarna när det gäller turism och kulturhistoria. Karlskronas politiker, jag inräknad när jag bodde här, har helt enkelt aldrig satsat tillräckligt mycket på det här. Turismen, världsarvet och näringslivssatsningar kring detta har ständigt hamnat väldigt långt ner på prioriteringslistan. Det måste det bli ändring på. Jag är övertygad om att varje satsad krona på världsarvet skulle ge tiofalt tillbaka.

Därför blev jag rejält upprörd då jag i tidningen häromveckan läste att en del av världsarvet nu ska flyttas från Trossö. Tydligen har det beslutats att ett par unika hamnmagasin från 1700-talet ska flyttas från sin plats i närheten av gästhamnen. Förr var hela denna stadsdel full av liknande magasin som Karlskronas köpmän använde sig av och idag finns endast ett litet fåtal kvar. Föreningen Gamla Carlscrona har tillsammans med några kommuntjänstemän och Länsstyrelsen slagits hårt för bevarandet av husen.

Dock utan egentlig framgång. Fastighetsägaren Trossöfastigheter har bestämt sig för att få bort husen och har därför lämnat dem att förfalla och nu har en nödlösning om att försöka flytta magasinen tagits fram. Detta är inte värdigt en världsarvsstad och är i slutändan Karlskronas politikers ansvar.