Enligt de senaste opinions-mätningarna har Stefan Löfven på endast sex veckor stärkt Socialdemokraternas stöd bland väljarna med nästan tio procent. I gårdagens mätning var S till och med återigen största parti. Det kan utan tvekan talas om en Löfven-effekt, även om Löfven inte förtjänar hela äran för den historiska återhämtningen. Förtroendet för Socialdemokraterna var under Håkan Juholts sista tid det lägsta som någonsin uppmätts och bara att tumultet kring Juholt slutade innebar en återhämtning i opinionen som skulle skett oavsett vem som tog över rodret för partiet.
Löfvens nya laguppställning, den så kallade skuggregeringen, har definitivt haft en positiv effekt för det ökade stödet. Löfvens lagbygge, som grundar sig på en bra mix av föryngring, kompetens och erfarenhet, hamnar i skarp kontrast gentemot Juholts utnämningar som mest verkar ha byggt på maktspel och interna överväganden. Att som Löfven utse talespersoner som inte sitter i riksdagen var ett lysande drag som direkt tillfört partiledningen sakkunskaper och insikter som inte hade varit möjliga att finna i dagens socialdemokratiska riksdagsgrupp.
Löfvens uppdrag med att förnya och vitalisera det socialdemokratiska partiet har dock knappt börjat. Partiets problem sitter djupt och går inte att komma åt genom att enbart byta ut ett fåtal personer i partiledningen. Många av bekymren under Juholts tid var egentligen bara toppen av ett isberg och har vuxit fram under årtionden av stagnation. Det är på lokal nivå som Löfven verkligen måste få igång ett grundligt förändringsarbete genom att öppna upp partiet, demokratisera interna valprocesser och införa tidsbegränsningar för politiska uppdrag.
För att få igång partiets politiska utveckling behöver Löfven också återupprätta en socialdemokratisk utrikespolitik värd namnet. Det måste vara en självklarhet för Löfven att förkasta svensk vapenexport till blodtörstiga diktaturer. Löfvens ickesvar om vapenexporten till Saudiarabien som uppmärksammades förra veckan underminerar övrig svensk vapenindustri och duger inte om man är ledare för ett parti som förväntas driva en utrikespolitik i Olof Palmes och Anna Lindhs anda.
