
Ålens drastiska tillbakagång verkar
först och främst kunna härledas till tre företeelser: det storskaliga fisket av
ål, utbyggnaden av kraftverk i Europas floder samt miljögifter som skadar ålens
förmåga att fortplanta sig. År efter år har de europeiska länderna fiskat upp
tusentals ton ål för konsumtion utan att bekymra sig över den europeiska ålens
chanser att överleva som art.
Samtidigt har det byggts
vattenkraftverk i stora delar av Europas floder. Floderna, som är ålens
naturliga vandringsvägar, stängs därmed av för ålen. Efter att ha levt tio till
tjugo år i sjöar och andra sötvattendrag uppnår ålen könsmogen ålder och börjar
sin vandring nedströms för att fortplanta sig i Sargassohavet, men istället för
att nå havet möter nu ofta ålen döden i kraftverkens turbiner.
Även det senaste århundradets
vårdslösa hantering av gifter och kemikalier har drabbat ålen hårt. Forskare
har kommit fram till att ål som exponerats mycket för miljögifter som dioxin
och dioxinliknande PCBer, vilket ålen görs i svenska vatten, allvarligt skadar
sin förmåga till reproduktion. Resultaten av fisket, kraftverken och miljögifterna
har inte låtit vänta på sig.
Idag är antalet ålyngel som når
Europas kuster endast några få procent av vad de var för 30-50 år sedan. Faktum
är att det krävs kraftfulla åtgärder om den europeiska ålen överhuvudtaget ska
ha en möjlighet att överleva. Att som Sverige i detta läge tillåta yrkesfiske
av ål är både ohållbart och oansvarigt. Till dess att ålbeståndet har
återhämtat sig krävs därför ett totalt ålfiskestopp som gäller alla EU-länder.
För att rädda ålen behöver det också
sättas ordentlig press på Europas elbolag så att det blir obligatoriskt för
vattenkraftverk att konstruera fiskvandringsleder som gör ålens vandring möjlig.
Om samtliga dessa åtgärder genomförs nu kan ålen mycket väl ha en chans. Om
inte, är risken stor att det snart kan vara försent.