Fem skäl att rösta på S

1. Ett solidariskt Sverige.

Sossarnas vision är att Sverige ska vara ett land där alla får utvecklas till sin fulla potential oavsett bakgrund. Ett land där vi bär kostnader för sådant vi behöver alla tillsammans. Vi vet att vi får ett rikare liv om vi samarbetar. Den svenska modellen handlar om mycket mer än simpel plånboksegoism. Det stavas solidaritet.

2. Kunskapsland, inte låglöneland.

Sveriges ska bli bäst på forskning och högre utbildning på global nivå. Vi är redan i täten då det handlar om IT och telekom, men sossarna är också övertygade om att Sverige kan ta på sig ledartröjan när det gäller grön teknik och forskning kring miljö. En förutsättning för detta är en grund- och gymnasieskola i världsklass. En sådan skola ska inte präglas av katederdisciplin och pekpinnar utan av lust och glädje att lära.

3. Det gröna folkhemmet.

Idén om jämlikhetens folkhem har gjort att Sverige sedan 50-talet har varit ett föregångsland. Många är de länder som hämtat inspiration från det solidariska svenska samhällsbygget. Socialdemokraternas mål är att folkhemsbygget nu ska bli ekologiskt hållbart och att Sverige också ska bli ett föregångsland ur ett grönt perspektiv. Blir det vår nisch är det där vi hittar framtidens jobb och skatteintäkter.

4. Stoppa utförsäljningarna.

En förutsättning för att den svenska staten ska ha muskler att göra satsningar och reformer som utvecklar Sverige är att staten har ekonomiska resurser och äger företag. När det gäller vissa områden som exempelvis apotek, energi och alkohol finns det ett egenvärde i att staten äger. Intäkterna från dessa företag ska komma medborgarna till del och inte internationella storföretag som skickar vinsterna till skatteparadis.

5. Skippa Nato.

Det finns all anledning till stolthet över Sveriges alliansfrihet under de senaste femtio åren. Den har inte minst inneburit att Sverige har kunnat göra stor nytta tillsammans med FN runt om i världen. Alliansfriheten har gjort Sverige till ett respekterat land som vägrat gå i stormakternas koppel och vågat stå upp mot orättvisor var de än visat sig.

Västsaharas chans

Västsahara är Afrikas sista koloni. I över 30 år har den marockanska armén ockuperat två tredjedelar av landet och därmed förvägrat västsaharierna rätten till frihet och självständighet. Trots ett oräkneligt antal FN-resolutioner och protester från omvärlden har Marocko vägrat att dra sig tillbaka. Dagligen rapporterar människorättsorganisationer om den marockanska ockupationsmaktens upprepade våld och övergrepp mot civilbefolkningen.

Marocko bryter dock inte bara mot internationell lag, folkrätten och de mänskliga rättigheterna, man tömmer också Västsahara på naturresurser i form av fosfat och fisk. Protester mot Marockos plundring slås kraftfullt ner och de ockuperade västsaharierna har länge vädjat till omvärlden om hjälp att skydda Västsaharas naturresurser genom att andra stater och internationella organisationer sätter tryck på den marockanska ockupationsmakten.

Idag har ett åttiotal länder i världen erkänt Västsahara, vilket är bland de tyngsta diplomatiska åtgärder som går att göra. Nästan alla av dessa länder är före detta kolonier och än så länge har inget land i Europa gjort samma sak. Till saken hör att om Europa och EU, med sina nära kontakter med Marocko, skulle bestämma sig för att på allvar engagera sig för ett fritt Västsahara kommer det att direkt spela en avgörande roll för att få ett stopp på ockupationen.

Faktum är att EU och medlemsländerna hittills enbart sett till realpolitiska skäl när det rör kontakterna med Marocko. Lukrativa handels- och fiskeavtal har ihop med samarbete kring migration gått före respekten för folkrätten och principen om alla människors lika värde. Men precis som när det gällde kampen mot apartheid i Sydafrika behöver någon våga vara först med att säga ifrån för att andra ska följa efter.

Vinner Socialdemokraterna valet kommer detta också att hända eftersom Socialdemokraterna vid sin kongress i höstas ställde sig bakom ett erkännande av Västsahara. Sverige skulle då vara första land i Europa med att erkänna Västsahara och det lär utan tvekan få stora effekter på flera andra EU-länders inställning. Valet den 19 september påverkar helt enkelt mer än bara Sverige. Det är även västsahariernas chans till frihet.

Blockpolitik är av ondo

Blockpolitiken är skadlig för den svenska demokratin eftersom den leder till en likriktning av politiken. Då partierna tvingas jämka ihop fler och fler av sina krav ökar risken för att de egna partiprogrammen och de ideologiska grundidéerna påverkas. Detta har gjort att partierna inte längre enbart till synes framstår som mer snarlika utan att de också i realiteten kan ha börjat närma sig varandras ståndpunkter.

Vi har sedan valrörelsen 2006 sett oroande exempel på hur de borgerliga partierna har ändrat åsikt i fråga efter fråga för att allt mer påminna om varandra. Mest skrämmande har Folkpartiets och Centerpartiets grundläggande ideologiska omdaningar varit där båda partierna i stort sett lämnat sin socialliberala grund för att istället hitta ny ideologisk jordmån bland konservatism och nyliberalism.

Även hos de rödgröna går det att se en liknande utveckling. Den är än så länge inte lika långt gången som hos borgarna, men alla tre partier har redan gjort avkall på flera viktiga principfrågor. Talande exempel är Miljöpartiets kovändning när det gäller EU, Socialdemokraternas obeslutsamhet gällande friskolor och Vänsterpartiets tystade krav på återförstatligande av utsålda delar av välfärden.

Följden av en fortsatt period av blockuppdelad politik är att vi går mot ett tvåpartisystem där ideologierna minskar i betydelse och småpartierna riskerar att ätas upp av de stora. Färre partier innebär färre alternativ för väljarna att rösta på och den politiska debatten blir fattigare då inte lika många olika idéer och förslag får en chans att diskuteras.

För att undvika en negativ utveckling behöver vi låta varje parti stå för sin egen politik och inte pressa dem att komma överens före valen. När jag går till valurnan den 19 september ser jag det därför inte som att jag röstar på de rödgröna. Jag röstar på Socialdemokraterna och inget annat.

SD har fel - Vi behöver bli fler, inte färre!

Den enda fråga som egentligen betyder något för Sverige-demokraterna är invandringsfrågan. Jag kan personligen känna sympati för en del krav som drivs av andra enfrågepartier än SD, som exempelvis Miljöpartiet och Feministiskt initiativ eftersom dessa partiers förslag, till en viss mån, kan ha en positiv effekt på samhällsutvecklingen.

När det gäller SD:s enda fråga känner jag det motsatta. SD:s krav skulle direkt skada Sverige och om de i valet fick stöd av 51 procent av väljarna är den svenska välfärden riktigt illa ute. Resultatet av SD:s politik lär snabbt leda till kraftigt minskade skatteintäkter, stora problem med personalförsörjningen i landet och en ny ekonomisk kris i Sverige. Varför?

Jo, Sverigedemokraterna har fundamentalt fel när det gäller invandringen. Sverige behöver fler, inte färre, invandrare. Om vi över huvud taget ska ha en chans att ersätta de stora 40- och 50-talistgenerationerna när de går i pension behövs fler medborgare i arbetsför ålder. Om bara några år kommer Sverige stå inför en allvarlig brist på arbetskraft.

Bakgrunden till arbetskraftsbristen är att vi helt enkelt har fött för lite barn de senaste femtio åren. Det betyder att Sverige kommer att hamna i en situation som på många sätt liknar den vi hade under 60-talet då vi fick importera arbetskraft från Sydeuropa och Turkiet.


Ett talande exempel på situationens allvar är hur många heltids-arbetande det går på en pensionär. År 1950 gick det fjorton heltidsarbetande per pensionär. Det var då inga problem att hitta pengar för att försörja pensionärerna eller för att börja investera i den massiva uppbyggnaden av välfärden.

År 2000 hade dessa siffror förändrats så att det då gick 9 heltidsarbetande per pensionär. Ytterligare femtio år senare, 2050, räknar forskarna med att det med dagens födelsetal och invandring kommer att gå cirka 4 heltidsarbetande per pensionär om inget görs. Denna situation är inte unik för Sverige utan samma demografiska problem finns i hela Europa.

För att i framtiden kunna locka till oss nya människor till Sverige behövs därför en öppen, positiv och framåtinriktad politik som tror på människor. Vilken väg Sverige väljer avgör du den 19 september.

Viktigaste valet någonsin

Valet den 19 september kan mycket väl vara ditt livs viktigaste val. Dagligen kan vi följa rapporteringen kring riksdagsvalet, ofta framställt som något kul och spännande. Den synen delar inte jag. Valet är skräckinjagande eftersom konsekvenserna av en fortsatt högerregering vore allt annat än roliga. Högerregeringen Reinfeldt har sänkt Sveriges skatter rejält vilket allvarligt försämrat vår välfärdsstat och de trygghetssystem som folket ofta tar för givet.

Svenskarnas bild av Sverige som ett föregångsland ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv stämmer efter regeringen Reinfeldts härjningar inte längre överens med verkligheten. Sverige har idag placerats sig på en bottenplats i Europa när det gäller ersättningarna i trygghetssystemen. Samtidigt har de ekonomiska klyftorna ökat rekordsnabbt då högerns politik under de senaste fyra åren främst har favoriserat de rikaste grupperna i samhället.

Den fattigaste tiondelen av folket visas till vänster och rikaste till höger.

Enligt logiken innebär sänkta skatter minskade skatteintäkter och därmed mindre pengar till välfärdens olika delar som exempelvis skolor och sjukhus. Resultatet blir en försvagad offentlig sektor, ökad ojämlikhet och ett otryggare samhällsklimat. Det finns faktiskt inte en enda person som tjänar på högerns politik. Är du ung och vill ha ett jobb eller kanske plugga vidare? Högern erbjuder dig nedskärningar i högskolan och arbetslöshet för en av fyra.

Du kanske är ung vuxen och planerar att skaffa barn? Reinfeldt erbjuder dig minskad trygghet för din familj om du blir sjuk eller arbetslös. Du kan dock få lite lägre skatt, men du får då på sikt vara beredd att själv betala för barnens utbildning. Är du lite äldre, kanske tänker på pensionen? Då är det bäst att du sparat i ladorna. Du får betala mest i skatt av alla och har du i framtiden oturen att bli sjuk betyder en urholkad välfärd att du får betala din egen läkarräkning.

Du tjänar inte ens på Reinfeldts politik om du är den rikaste av Sveriges rika. För en ökad ojämlikhet leder enligt forskning till sämre livskvalitet för alla samhällsgrupper. Därför är valet den 19 september ett oerhört viktigt val. Det är ett val där du noga bör tänka efter vilken typ av samhälle du vill leva i. Det är ett val som förmodligen kommer att påverka resten av ditt liv. Jag väljer att lägga min röst på Socialdemokraterna och Mona Sahlin. Gör det du med!

Lyckad kampanj mot sms-lån

Sms-lån har blivit en av vår tids allra farligaste skuldfällor. Sedan lån via sms introducerades i Sverige för drygt fyra år sedan har tiotusentals människor lurats att ta lån till ockerräntor. I de flesta fall har sms-låneföretagen inte ens angett lånets ränta utan endast informerat om en förenklad låneavgift som om den angavs korrekt skulle motsvara flera hundra procents ränta.

Resultaten är föga förvånande. De stora vinnarna är sms-låneföretagen som i år gjort rekordstora miljonvinster och förlorarna är låntagarna. Just nu har över 46 000 personer obetalda skulder hos Kronofogden på grund av sms-lån. En siffra som ständigt har ökat sedan 2006, men som regeringen fram till alldeles nyligen inte verkar ha brytt sig om.

Själv bestämde jag mig för att engagera mig mot sms-lånen förra våren då jag kom i kontakt med nätverket Skuldsatt.nu. Nätverket Skuldsatt.nu drev då en hård kampanj för att minska skuldsättningen i samhället och ett av deras viktigaste krav var då att förbjuda sms-lån i Sverige och i förlängningen i hela Europa.

Nätverkets initiativtagare var juristen och socialdemokraten Ardalan Shekarabi som personligen kommit i kontakt med många människor som råkat illa ut när de tagit sms-lån. Efter att ha talat med Ardalan bestämde jag mig för att engagera mig i Skuldsatt.nu.

Det mest upprörande när det gäller sms-lån är utan tvekan sms-låneföretagens skrupellösa utnyttjande av människor som hamnat i en utsatt ekonomisk situation. En vanlig bank gör en kreditprövning innan de beviljar ett lån. På så vis säkerställs att låntagaren har möjlighet att betala tillbaka sitt lån utan att hamna i en privatekonomisk kris.

Det har sms-låneföretagen fullständigt struntat i att göra, vilket har resulterat i att många personer som redan har ekonomiska bekymmer fått ännu större problem. För att få stopp på detta har Skuldsatt.nu ihärdigt försökt få regeringen att agera, men det skulle dröja ända till juli 2010 innan regeringen gjorde något.

De förslag regeringen nu kom med innebär en förbättrad lagstiftning när det gäller ångerrätt och krav på kreditprövning. Dessa förslag är bra och om de också kompletteras med två ytterligare lagar om ett räntetak och krav på kundsignatur kan vi äntligen komma till rätta med sms-låneproblematiken.

ATOMKRAFT? NEJ TACK

Det har nu gått många år sedan jag som liten pojke hittade ett fint märke i mammas byrålåda. Det var runt, gult, ett par centimeter brett och i mitten var det målat en rödskinande och glad sol. Med svarta och tydliga bokstäver var det längs den runda kanten textat – ATOMKRAFT? NEJ TACK. Jag minns hur jag lite ängsligt frågade vad märket betydde och fick ett svar som jag som sexåring kunde relatera till. Märket handlade om att stoppa sådana fabriker som den som hade gått sönder i vintras och nu gjorde att jag inte längre kunde äta frukt eller bär som jag hittade hemma i trädgården.

När jag blev några år äldre började jag läsa mer om mammas gamla märke och med skräck i blicken läste jag i skolan om kärnkraft och den fruktansvärda katastrofen som hade ägt rum i Tjernobyl. På ett avstånd som för oss i Blekinge var kortare än till Luleå hade människor i tiotusental utsatts för livsfarligt höga doser strålning som snabbt ledde till mångas död. Jag läste också om att vi i Sverige redan hade bestämt oss för att sluta med kärnkraft i en folkomröstning 1980. Det var inför den som det gula märket hade tagits fram.

Idag, trettio år senare, skulle ha varit slutåret för svensk kärnkraft enligt de riktlinjer som riksdagen antog efter omröstningen. Men istället för avveckling av kärnkraften röstade Reinfeldt och hans högerregering förra månaden igenom en satsning på svensk kärnkraft. Ett mycket korkat beslut. Inte först och främst för att det strider mot folkomröstningens beslut utan för att folket hade rätt. Kärnkraft är definitivt ingen bra investering för framtiden och det finns inga miljömässigt bärande argument för den.

Ur miljösynpunkt är kärnkraft den farligaste energiproduktionen som finns. De arbetare som tvingas bryta uranet till kärnkraftverken kan räkna med en för tidig död i lungcancer och skulle en riktigt allvarlig olycka inträffa på ett kärnkraftverk vet vi vilka konsekvenser det får. I debatten hävdas det ofta att kärnkraften skulle kunna rädda klimatet. Inget kunde vara mer fel. Växthusgaser släpps ut i de flesta led i kärnbränslekedjan. Därför kommer jag idag att sätta på mig mammas gamla märke.

Vem vinner valet?

Vem vinner valet? Det måste vara den fråga jag har fått flest gånger den här sommaren. Efter att ha svarat på den ett oräkneligt antal gånger känner jag nu att jag även vill berätta för dig. Sossarna vinner. Och i den här krönikan tänker jag förklara varför.

Skälet till att Mona Sahlin kommer att bli vårt lands första kvinnliga statsminister är att majoriteten av vårt lands befolkning anser att den socialdemokratiska välfärdsmodellen har fungerat riktigt bra. Reinfeldt vann valet 2006 genom att påstå att Moderaterna var ett mittenparti som stod på folkets sida. Sedan dess har Reinfeldts bluff avslöjats och det är pinsamt uppenbart att det är samma gamla Moderater och samma gamla högerpolitik som gäller.

De som tjänat allra mest på att ha Moderaterna vid makten är som vanligt Sveriges mest välbärgade. Den procent som tjänar bäst av befolkningen har fått lika mycket gåvor i form av skattelättnader och avdrag som 25 procent av folket tillsammans. Detta har skett på bekostnad av de allra fattigaste och svagaste i samhället som har blivit än mer utsatta. Reinfeldts facit är fler socialbidragstagare, ökande barnfattigdom och att cancersjuka skickas till arbetsförmedlingen.


På jobbfronten kan Reinfeldt knappast heller stoltsera. Vallöftet om att minska utanförskapet och skapa fler arbetstillfällen har det inte blivit något av. Istället finns det idag 25 000 färre jobb inom välfärden och över 100 000 färre jobb i landet totalt. Inte heller ungdomarna har fått det bättre. Av de rekordstora kullarna av gymnasiestudenter har var tredje gått direkt ut i arbetslöshet och Sverige ligger idag nästan högst i Europa när det gäller ungdomsarbetslöshet.

Väljarna har helt enkelt fått nog av högerpolitik och är inte intresserade av Reinfeldts framtidsplaner om ökande klyftor, Natomedlemskap, utförsäljningar av Vattenfall och de svenska kärnkraftverken samt privatiserad sjukvård. Redan 2006 hade Socialdemokraterna kommit en bra bit på vägen mot sin vision om Sverige som en världsledande kunskapsnation och ett föregångsland när det gäller miljö, välfärd, jämställdhet, forskning och grön teknik.

Jag kommer att rösta för en sådan utveckling och gör du också det är jag övertygad om att sossarna vinner valet.

Flytta inte världsarvet!

Häromdagen kom jag tillbaka till Karlskrona efter att ha spenderat en vecka full av politik i Visby. Även om den nationella politiken såklart fångade min uppmärksamhet under Almedalsveckan var det emellertid en annan sak som främst drog till sig mitt intresse. Visby är precis som Karlskrona en världsarvsstad och jag kunde inte undgå att lägga märke till hur väl gotlänningarna lyckats kombinera Visbys historiska miljöer med ett sprudlande näringsliv och en rik kulturscen.

Vart man än går innanför Visbys ringmur känns det som att man går i ett levande museum. Privata bostäder ligger blandade med restauranger, museer, företag och myndigheter. Alla inrymda i hundratals år gamla byggnader som bevarats och med små justeringar anpassats till moderna ändamål. Det är lätt att förstå att det är just Visbys karaktär som har bidragit till stadens framgångar som mötesplats för internationella konferenser, Almedalsveckan och Medeltidsveckan.

Personligen tror jag att världsarvsstaden Karlskrona har en potential som vida överstiger Visbys. Samtidigt slår gotlänningar oss karlskronabor lätt på fingrarna när det gäller turism och kulturhistoria. Karlskronas politiker, jag inräknad när jag bodde här, har helt enkelt aldrig satsat tillräckligt mycket på det här. Turismen, världsarvet och näringslivssatsningar kring detta har ständigt hamnat väldigt långt ner på prioriteringslistan. Det måste det bli ändring på. Jag är övertygad om att varje satsad krona på världsarvet skulle ge tiofalt tillbaka.

Därför blev jag rejält upprörd då jag i tidningen häromveckan läste att en del av världsarvet nu ska flyttas från Trossö. Tydligen har det beslutats att ett par unika hamnmagasin från 1700-talet ska flyttas från sin plats i närheten av gästhamnen. Förr var hela denna stadsdel full av liknande magasin som Karlskronas köpmän använde sig av och idag finns endast ett litet fåtal kvar. Föreningen Gamla Carlscrona har tillsammans med några kommuntjänstemän och Länsstyrelsen slagits hårt för bevarandet av husen.

Dock utan egentlig framgång. Fastighetsägaren Trossöfastigheter har bestämt sig för att få bort husen och har därför lämnat dem att förfalla och nu har en nödlösning om att försöka flytta magasinen tagits fram. Detta är inte värdigt en världsarvsstad och är i slutändan Karlskronas politikers ansvar.

Staden med potential

Karlskrona har potential att bli södra Sveriges turistmetropol. Varje sommar då jag kommer hem till Karlskrona för att fira semestern slås jag av hur otroligt vacker min hemstad är. Så var definitivt även fallet det här året då jag anlände för en vecka sedan. Blekinges residensstad är helt unik och det finns ingen motsvarighet till den i världen. Det har till och med FN-organet Unesco uppmärksammat då de utsett Karlskrona till en världsarvsstad.


Det som dock inte slog mig då jag bodde här var att vi faktiskt inte tillräckligt utnyttjar kommunens potential som turistmagnet. För oss som kommer från Karlskrona är det lätt att finna och hålla koll på alla smultronställen och för mig slår utan tvekan sommaren i Karlskrona en semester på den allra finaste söderhavsö. Men trots att världsarvet är en framstående del av staden så finns det oändligt många fler fantastiska delar av Karlskrona att uppleva.

Ur historisk synpunkt skulle det vara möjligt att turista i Karlskrona i månader utan att lyckas besöka alla intressanta platser. Runt om i kommunen finns mängder med historiska lämningar från olika tidsepoker. Några av de mest uppskattade är de välbevarade hällristningsområdena i kommunens östra delar, den rika förekomsten av vikingagravar, de danska medeltida städerna Kristianopel och Lyckeby och Nils Dackes gömställen i Rödebyskogarna.

Själva Karlskrona stads historia började inte förrän 1680, men har sedan dess försett kommunen med över 300 år av oerhört spännande sjökrigshistoria i form av befästningar och byggnader uppförda för att konstruera och utrusta Sveriges flotta. Sist men verkligen inte minst har Karlskrona en mycket vacker natur som bjuder på allt en svensk sommar kan erbjuda.

Från den norra kommundelens skogsbygd i riktig Emil i Lönneberga stil till en skärgård som slår ”Vi på Saltkråkan” med hästlängder. Mittemellan dessa finns ett stråk av bördig jordbruksmark med böljande slätter. Det är emellertid först då vi på allvar skapar möjligheter för turister att uppleva allt detta som Karlskronas turistnäring kan komma till sin fulla rätt.

En mer utvecklad turistnäring skulle innebära många nya arbetstillfällen och bidra till Karlskronas utveckling. En storsatsning på turism skulle mycket väl kunna vara det som för kommunen bort från de senaste årens dåliga tider.

Centern finns ej mer

En gång i tiden fanns det ett parti som kallades för Centerpartiet. Partiet var känt för att det slogs för miljön och landsbygden och låg ideologiskt någonstans i politikens mittfåra. Nu för tiden finns det ett parti som heter Centerpartiet i Sveriges riksdag, men det är inte längre det Centerparti som vi kände till. Det partiet finns ej mer. Den sista spillran av det Centerparti som vi kände försvann i torsdags efter att Centern röstade igenom en utbyggnad av kärnkraften.


Centerpartiet var förr i tiden det borgerliga parti som brann starkast för miljöfrågorna. Under 70-talet ledde partiet motståndet mot kärnkraften och hösten 1978 ledde till och med Centerns oenighet med den resterande borgerligheten till högerregeringens avgång. Efter folkomröstningen 1980 fördes kärnkraftsfrågan mer eller mindre bort från den politiska dagordningen även om Centerpartiet höll fast vid sin hållning i ytterligare trettio år.

Torsdagens riksdagsbeslut som det nya Centerpartiet tillsammans med regeringen Reinfeldt drev igenom möjliggör att nya kärnkraftverk får byggas i Sverige. Beslutet innebär att Centern nu driver en totalt motsatt kärnkraftslinje än den de tidigare hade. För Centerpartiet är detta bara en av många frågor som de fullständigt ändrat uppfattning i de senaste åren. Men de mest anmärkningsvärda förändringarna är trots allt inte i sakfrågorna, utan i ideologin.

Centerpartiets ideologi har traditionellt haft inslag av socialliberalism och viss ekohumanism. Partiet har som partinamnet avslöjar kunnat placeras i närheten av mitten på den politiska skalan. Sedan Maud Olofsson tog över partiet 2001 har detta helt förändrats och Centern har dragit allt mer högerut. Dagens Centerparti ligger längst till höger av de borgerliga partierna och har intagit en närmast hatisk inställning mot skatter, fackföreningar och välfärd.


Denna förskjutning är kanske inte så konstig eftersom det nya Centerpartiet styrs av en gruppering som kallas för Stureplanscentern. Stureplanscentern är fjärran från Centerpartiets klassiska medlemsbas på landsbygden och håller istället till i Stockholms innerstads mest exklusiva finanskvarter. Dessa storstadscenterpartister har med Maud Olofssons goda minne förskjutit makten i partiet från Centerns folkrörelse till ett gäng nyliberala finansvalpar.

Högsta betyg till alla

Skolans mål måste vara att alla elever ska få högsta betyg. Mina egna första skolbetyg fick jag på högstadiet när jag gick i åttan och nian under den första hälften av 90-talet. På den tiden bestod betygen av en femgradig skala där 1 var det lägsta och 5 det högsta. Det betygsystemet var ett så kallat relativt betygssystem vars huvudsakliga syfte var att rangordna eleverna.

Det relativa systemet för att sätta betyg byggde på den matematiska teorin om normalfördelning. Enligt dess formel skulle en normalfördelning i en klass vara uppdelad enligt exakta procenttal. Sju procent av eleverna skulle få en etta i betyg, tjugofyra procent en tvåa, trettioåtta procent en trea, tjugofyra procent en fyra och sju procent en femma.

Grundidén med dessa betyg var att systematiskt klassa elever som ”duktiga” eller ”dåliga”. En klassificering som sedan följde med eleverna under resten av deras liv. Jag minns hur min kompis äldre syster berättade att hon en gång förvägrats en femma eftersom femmorna enligt läraren tagit slut. Då sju procent var fördelade fanns det helt enkelt inga kvar att dela ut.

Att använda betyg på detta sätt strider fullständigt med min syn på hur skolan och samhället ska fungera. Tanken med skolan ska vara att ge eleverna bästa möjliga förutsättningar i livet och inte att stänga dörren för dem och begränsa deras livsval. För mig visar det relativa betygssystemet kategoriserande av människor på en förkastlig människosyn.

Ett samhälle med någon som helst ambition och självinsikt borde ha högre mål med skolan än att rangordna eleverna. Skolan har potential att förändra och driva på samhällsutvecklingen och vore utan betygshetsen en än mer fantastisk plats där alla engagerade lärare ostört kunde ha fått arbeta med att utveckla elevernas kunskaper och talanger till sin fulla potential.

Under de senaste femton åren har Sverige emellertid använt ett nytt betygssystem som är mål- och kunskapsrelaterat. Det har utan tvekan fungerat mycket bättre än det relativa. Skolans värld präglas dock fortfarande ofta av en allt för sorterande syn när det gäller mätning av elevers kunskap.

Skolans mål bör naturligtvis vara att samtliga elever lär sig bra nog för att få högsta betyg. Någon annan målsättning för skolan är inte värdigt Sverige år 2010.

Rösta bort Bildt!

Den borgerliga regeringens utrikespolitik är inte något som du som svensk ska vara stolt över. Utrikesminister Carl Bildt var redan när han tillträdde för tre och ett halvt år sedan tydlig med att han helst av allt skulle vilja göra Sverige till ett litet USA. Sagt och gjort. På ett fåtal år har Bildt till stor del lyckats trolla bort Sveriges anseende som ett land med ett stort civilkurage och ett starkt engagemang för global rättvisa.

Från Bildts tillträde har vi svenskar fått leva med att ha en utrikesminister som haft fingrarna med i många internationella skumraskaffärer. Bildt har bland annat jobbat som lobbyist för den amerikanska krigsindustrin och deltagit i den rådgivande gruppen för den amerikanska lobbykommittén ”Committee for the Liberation of Iraq” som hetsade USA till att anfalla Irak på falska faktauppgifter.


Carl Bildt har också suttit i styrelsen för oljebolaget Lundin Petroleum som anklagas av människorättsorganisationer för att i Sudan och Etiopien indirekt bidragit till fruktansvärda övergrepp på civilbefolkningen då de exploaterat olje- och gasresurser. Han har även suttit med i styrelsen för Vostok Gas med inflytande i den ökända ryska energijätten Gazprom som nu bygger gasledning i Östersjön.

Utrikesminister Bildt kan på många sätt liknas med den amerikanska politikens hårdföra och krigshetsande högerhökar. Det är därför inte heller konstigt att Bildts och Moderaternas högsta dröm är att Sverige ska gå med i Nato. När det gäller internationella konflikter har Bildt istället för att ta ställning emot krig och för folkrätten konsekvent valt att ställa sig på Natos och stormakternas sida.

Inte ens när det gäller att kämpa för befriandet av Västsahara, som är Afrikas sista koloni, har den svenska utrikesministern lyft ett finger. Bildts utrikespolitik saknar fullständigt ryggrad och som svensk skäms jag idag över Sveriges utrikespolitik. Sveriges röst i världen är så långt ifrån Olof Palmes som det går att komma.

Den 19 september har du emellertid möjligheten att ändra på det. Genom att rösta bort högern från makten kan svenska folket få tillbaka en stark röst som återigen står upp för världens utsatta och inte viker ner sig för stormakterna.

Medicin är inte godis

En av Reinfeldts sämsta och farligaste försämringar av Sverige är utförsäljningen av apoteken och avskaffandet av apoteksmonopolet. Som socialdemokrat känner jag i ryggmärgen att något är allvarligt fel då privata företag tillåts tjäna pengar på folks olycka och sjukdom. Sjukvård och medicinsk verksamhet ska enligt mig drivas med ett enda syfte – att erbjuda bästa möjliga vård och läkemedel till medborgarna.

Den svenska sjukvården och apoteken har länge varit internationellt erkända för sin höga standard och sitt jämlika förhållande till patienter. Det finns få länder i världen där en hemlös kan erhålla lika bra behandling som en miljonär och ha samma möjlighet att få den bästa möjliga medicinen. Sverige har varit ett föregångsland och vår sjukvårdsmodell har skapat ett bättre och tryggare liv för alla svenskar.

Så är det inte längre. Sedan regeringen Reinfeldt tog över landet har allt fler sjukhus och vårdcentraler sålts ut till stora privata kapitalbolag som endast drivs av ett övergripande mål – att tjäna så mycket pengar som möjligt. Men inte nog med det. Reinfeldt ville också slå sönder Sveriges framgångsrika apoteksmonopol som under årtionden har hållit nere priserna och skickat tillbaka vinsterna till skattebetalarna.

Sedan i höst har även de flesta av apoteken sålts ut till ett fåtal stora bolag. Vinsterna kommer inte längre folket till del utan går istället rakt ner i fickorna på de utsålda apotekens privata ägare. Det övergripande målet för dessa apotek är samma som för de privatiserade sjukhusen. Det handlar inte om att tjäna folkets intressen utan om att göra så mycket pengar som möjligt. Det faller väl samman med Moderaternas ideologi.

Apoteksmonopolet för emellertid med sig fler dåliga sidor än just förändringen av själva ägandet. Bland annat har försäljningen av receptfria läkemedel som värktabletter och nässpray ökat explosionsartat sedan monopolets avskaffande. Idag säljer förutom apoteken över 6 000 vanliga dagligvarubutiker dessa läkemedel och den ökade tillgången riskerar att leda till en hälsofarlig överkonsumtion.

En del butiker har rent av salufört Alvedon och godis i samma butiksställ. Det är uppenbart att Moderaterna inte går medborgarnas ärenden när de privatiserar fler och fler delar av välfärden.

Stängda dörrars politik

På utbildningsområdet har högerregeringen sedan valet 2006 drivit en ”stängda dörrars” politik. Genom att angripa allt från grundskola till högre utbildning kommer regeringens förslag att stänga dörren till framtiden för många elever på gymnasiet, komvux och högskolan. Högerns utbildningspolitik är dock inte bara skadlig för de studerande utan är även ett hot för Sveriges framtida konkurrenskraft i världen.

En av Sveriges starkaste fördelar på den globala arenan har varit svenska folkets höga utbildningsnivå. För att vara ett litet land i norra Europas utkant har Sverige varit enormt framgångsrikt när det gäller forskning och skapande av internationellt ledande företag. Detta har möjliggjorts genom årtionden av socialdemokratiska regeringars satsningar för att bygga ut högskolan och förbättra grundskolan.

Nu kämpar alltså Reinfeldt och Co för motsatsen. Då det handlar om gymnasieskolan håller regeringen på att genomföra en ny gymnasiereform som kommer att stänga ute många elever från vidare högskolestudier. Den stora förändringen är att de praktiska programmen framöver inte ger någon behörighet till att söka till högskolan eftersom kraven på svenska och engelska sänks på dessa program.

Det betyder att ungdomars val av yrke i femtonårsåldern kan begränsa deras chanser under resten av livet. Gymnasiereformen försämrar kvalitén i skolan, medverkar till en oflexibel arbetsmarknad och kan leda till katastrof för den enskilde. Inte minst eftersom försämringarna i gymnasieskolan görs samtidigt som regeringen kraftigt skurit ner på komvux, vilket ytterligare minskat möjligheten till omskolning.

Slutligen har regeringen bestämt sig för att införa avgifter för utomeuropeiska studenter på högskolan. Det kommer få stora konsekvenser för kvaliteten på svenska universitet och högskolor eftersom dessa länge har kunnat dra stor nytta av utländska studenters erfarenheter och kunskap för att ligga långt framme i forskningsvärlden.

Avgifterna innebär färre studenter från länder utanför Europa, men även att Sverige inte längre får de bästa utländska studenterna, utan bara de som har råd. En försämrad högskola leder till sämre villkor för svenska företag och då på sikt en försvagad välfärd. Det blir resultatet av stängda dörrars politik.

Attacken mot facket

Sedan regeringen Reinfeldt tog över makten i landet har den systematiskt fört ett krig mot facket i syfte att bakvägen slå sönder den svenska välfärdsmodellen. Varför? Jo, när Reinfeldt ersatte Bo Lundgren som ledare för Moderaterna var det särskilt en läxa han lärde sig av sin företrädare. Att öppet gå till val på att sänka skatten för rika genom att försämra välfärden var ingen lyckad strategi för att vinna väljarnas förtroende.

Majoriteten av svenska folket gillar allmän välfärd och Reinfeldt insåg därför att han var tvungen att hitta ett nytt angreppssätt för att ha en chans att nå sina mål. Reinfeldts lösning var att göra en total ”make over” av Moderaterna. De gamla Moderaterna blev de nya Moderaterna och överklassretoriken byttes mot sloganen ”Sveriges nya arbetarparti”.

Hela förändringen var såklart bara en fasad. Det mesta av Moderaternas partikassa kommer fortfarande från Svenska Arbetsgivareföreningen, idag kallat Svenskt Näringsliv, men om partiets företrädare i alla fall sa att man stod upp för arbetarnas rättigheter och för välfärden skulle det förhoppningsvis gå att lura tillräckligt många för att kunna vinna valet 2006.

Sagt och gjort. Moderaterna vann valet 2006 och satte genast igång med att förverkliga sina drömmar. Nu skulle välfärdssamhället demonteras och då stod en attack mot facket högst upp på listan. Till att börja med undergrävde högerregeringen fackets roll genom att drastiskt försämra a-kassan och samtidigt göra det dyrare för folk att vara medlemmar i facket.

Efter det var det dags för Moderaterna att be sina bröder i Svenskt Näringsliv att stranda förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal med facket. Slutligen och som spiken i kistan på fackföreningarna angrep regeringen löntagarnas rättigheter via bland annat lagar om minskad anställningstrygghet. Resultaten av Reinfeldts politik har inte låtit vänta på sig.

Häromveckan fick Sverige en reprimand av EU-kommissionen för att vi har sämst anställningstrygghet i EU. I praktiken kan du i Sverige idag skjutsas runt hur lång tid som helst mellan olika vikariat och visstidsjobb utan en möjlighet att få en fast anställning.

Dessutom är nu Sverige det EU-land som har den snabbaste ökningen av arbetslösa som lever under den absoluta fattigdomsgränsen. Det är följden av kamrat Reinfeldts politik.

Glöm inte regeringens gamla synder

I hopp om att väljarna skulle hinna glömma genomförde den moderatledda högerregeringen sina värsta och mest impopulära försämringar av välfärden under den första tiden av mandatperioden. Jag kom ihåg hur jag bara ett år efter valet mötte många personer som röstat på Moderaterna och som kände sig lurade. Hur kunde högern i valrörelsen lova att de skulle göra livet bättre för Sveriges arbetare och utveckla välfärden för att när de väl kommit till makten i praktiken göra raka motsatsen?

Svaret är enkelt. Moderaterna är och har alltid varit starka motståndare till välfärdsstaten. Reinfeldt skrev själv under nittiotalet flera böcker där han i det närmaste uttryckte ett hat mot det svenska välfärdssystemet. Fredrik Reinfeldts mest kända bok heter ”Det sovande folket” och går enkelt att finna på http://www.alliansfrittsverige.nu/ I boken beskriver den då 28-årige Reinfeldt välfärdsstaten som en omöjlig konstruktion och att politikerna inte ska ha att göra med hur samhällets resurser fördelas.

Det är med dessa idéer i åtanke inte svårt att se att Reinfeldt är nöjd med sin genomförda politik. Sedan Reinfeldt tog över landet har skattetrycket sänkts från 57 till 46 procent. Det innebär i realiteten att statens omfördelande roll har minskat med lika mycket och Moderaterna vet att det är genom skattesänkningar som det lättast går att försvaga välfärden.

Även om skattesänkningarna i sig har bidragit till ökade klyftor har sättet som Moderaterna finansierat dem på fördjupat orättvisorna än mer. Nästan direkt efter valet 2006 införde regeringen minskat stöd och hårdare tag när det gäller arbetslösa och sjukskrivna. En följd av denna politik var exempelvis att cancersjuka tvingades ut i arbete i höstas. Samtidigt sänkte Moderaterna skatten för de allra rikaste då de avskaffade förmögenhetsskatten och den statliga fastighetsskatten.

I sin iver att privatisera och sälja ut allt som är offentligt ägt har regeringen också sålt ut flera viktiga och inkomstbringande statliga företag till reapriser. Vin och Sprit och utförsäljning av apoteken är ett par exempel. Det går dock att stoppa Reinfeldts systemskifte och vända Sveriges utveckling till något positivt igen. För det behöver vi en rödgrön regering.

Guldstjärna till Reinfeldt

I söndags blev jag positivt överraskad av Fredrik Reinfeldt. Skälet var att regeringen presenterade att de i vårbudgeten ska föreslå att försvaret köper två nya ubåtar av Kockums i Karlskrona. Detta innebär att Sverige i framtiden har chansen att fortsätta vara världsledande när det gäller ubåtsteknik. De nya ubåtarna kallas av försvarsmakten för NGU, vilket står för nästa generations ubåtar och är en vidareutveckling av dagens mycket tekniskt avancerade svenska ubåtar.

Regeringens besked om ubåtsordern var förvånande eftersom de sedan förra valet genomfört ett systemskifte när det handlar om Sveriges försvarsindustri. I regeringens materialförsörjningsstrategi för försvaret säger regeringen att de inte vill att Sverige ska utveckla försvarsenheter på egen hand. Istället menar regeringen att alla nya försvarsenheter ska köpas till billigaste pris på den globala marknaden.

Detta är på sikt en dödsdom för svensk försvarsindustri, men den här gången klarades sig förmodligen Kockums eftersom de nya ubåtarna beräknas vara billigare än sina internationella konkurrenter. För militärfordonstillverkaren Hägglunds i Örnsköldsvik gick det inte lika bra i somras då de förlorade en stor order från försvaret, trots att försvarsdepartementet under förra mandatperioden satsat över en miljard kronor i forskningspengar på Hägglunds toppmoderna splitterskyddsfordon.

Vi socialdemokrater har en helt annorlunda syn på försvarsindustrin än Reinfeldt. För oss är en inhemsk försvarsindustri en ovärderlig möjlighet till spjutspetsforskning. Det var till exempel genom utveckling av försvarets radioenheter som idén till världens första mobiltelefon kläcktes och sedermera Ericssons mobiltelefoni utvecklades och det var genom forskning kring nya ubåtsmaterial som SSAB:s bästsäljande stålkvalité togs fram.

Med nya uppfinningar skapas nya företag och fler jobb som ger mer skatt och bättre välfärd. En inhemsk försvarsindustri betyder också att Sverige inte måste göra sig beroende av andra för att köpa försvarsmaterial. En svensk försvarsindustri är i själva verket en förutsättning för alliansfriheten. Regeringens attacker mot försvarsindustrin är med det i åtanke inte särskilt oväntade eftersom både Moderaterna och Folkpartiet vill gå med i den USA-ledda militäralliansen Nato.

Engagera dig politiskt!

Sverige blir bättre om fler engagerar sig politiskt. I flera årtionden har de politiska partierna stadigt tappat medlemmar och hand i hand med den utvecklingen har även antalet förtroendevalda i kommuner och landsting minskat. Bara sedan förra mandatperioden har över tretusen förtroendeuppdrag försvunnit runt om i landet. Trenden är väldigt tydlig. Det blir allt färre personer som får än mer att säga till om i politiken. Jag tror att den här utvecklingen är farlig. Styrkan i vår demokratiska modell har varit att vi haft partier med en stark medlemsbas och att många personer har varit delaktiga i de politiska beslutsprocesserna.

På så sätt har samhällsbygget hela tiden varit väl förankrat i verkligheten. Med många folkvalda ”politiker” blir avståndet mellan väljare och beslutsfattare kortare, vilket stärker demokratin och minskar politikerföraktet. En annan fördel med att involvera många människor i besluten är att det ger chansen för fler att komma med idéer och kloka synpunkter. På så sätt blir besluten bättre då ytterligare aspekter lyfts upp. Jag är övertygad om att det behövs en offensiv för att få fler politiskt aktiva. Ett första steg skulle vara att partierna gjorde det lättare för folk att gå med och direkt få vara med och påverka.

Sedan är det självklart så att alla inte kan eller har tid att engagera sig i ett parti. Det behövs därför andra kanaler för att föra fram goda idéer. Två bra exempel är att antingen skriva en insändare och skicka den till tidningen eller att skriva ett medborgarförslag till sitt lokala kommunfullmäktige. Detta är två utmärkta sätt att föra fram sina synpunkter på. För det är genom att idéer stöts och blöts som vi förbättrar vårt samhälle.

Varken Messias eller en vräkig villa

Tron på möjligheten till förändring är en av politikens mest centrala byggstenar. Det är genom visioner som samhällsutveckling drivs fram och utan framtidsdrömmar hade Sverige förmodligen inte varit det jämlika land som det är idag. Hoppet om att nå förändring med hjälp av politiken kan för en del människor bli en oerhört stark drivkraft precis som tron på en religion kan vara för vissa eller målet om materiell lycka kan vara för andra.

I samhällsdebatten kan det ibland dock vara svårt att urskilja politikers visioner för framtidens Sverige. Det som folkvalda och media verkar ha valt att koncentrera sig på är snarast snabba utspel som ger mycket uppmärksamhet. De långsiktiga planerna har kommit i skymundan och för väljarna framstår politiken allt mer som ett nyckfullt lotteri. För att minska väljarnas misstro mot politiker är det viktigt att partierna i den kommande valrörelsen verkligen förklarar vilket Sverige de tror på. Det arbetet börjar jag därför här och nu.


Sossarna tror på ett grönt folkhem. Första gången jag hörde uttrycket var då Göran Persson talade på SSU-kongressen i Umeå för snart tio år sedan. Ett grönt folkhem? Vart ville han komma? Jag hade knappast en bild av Persson som visionär. Därför blev jag förvånad när statsministern rev av ett tal som kunde ha fått Per-Albin Hansson att blekna. Borta var mantrat om osthyvlar och budgetar i balans. Istället gav han en färgrik beskrivning av en framtid där Sverige skulle bli världsbäst på grön industriutveckling och forskning på miljöteknik.

Statsminister Persson var övertygad om att Sverige kan bli det land som leder den globala omställningen mot ett hållbart samhälle. Jag håller med Persson. Den gröna tekniken är nödvändig för att stoppa klimatförändringarna och kommer helt säkert också att kunna skapa många nya arbetstillfällen. Det finns få länder med så goda förutsättningar för detta som Sverige. Här finns en historia av avancerad industriproduktion, vi har en stark tradition av forskning och är redan bland de främsta länderna i världen på miljöområdet.

Det här en av Socialdemokraternas visioner för framtiden och det är vad du får om du ger (S) din röst i höstens val. Vi kan varken lova dig messias eller en vräkig villa, men ett grönt folkhem. Det kan vi fixa.