Klimatkrigen är redan ett faktum

Experter varnar för att världen står inför en era av klimatorsakade krig och konflikter. I flera centralafrikanska länder har konflikter redan blossat upp till följd av minskade vattenresurser och betesmarker då regnen uteblivit och öknen brett ut sig. Torka som förr slog till ungefär en gång vart hundrade år kommer nu vartannat eller vart tredje år. En direkt följd är att de stora afrikanska sjöarna blivit allt mindre och Tchadsjön har förlorat 90 procent av sitt vatten sedan 1960-talet. Det allt varmare klimatet påverkar även vattentillförseln från Kilimanjaros isklädda topp och glaciär som riskerar bli helt isfria år 2020.


Då tillgången till dricksvatten minskar leder klimatförändringen till nya konflikter eller till att gamla kommer upp till ytan. Detta var exempelvis en del av bakgrunden till folkmordet i Darfur. Där drev ökenspridningen i norra Darfur boskapsskötarna allt längre söderut, varvid de inkräktade på böndernas marker. Den sudanesiske presidenten Omar al-Bashir, som nu är åtalad för folkmordet av den internationella brottsmålsdomstolen i Haag, utnyttjade konflikten genom att beväpna och liera sig med boskapsskötarna. I praktiken uppmuntrade han deras blodiga attacker mot bönderna.

Samtidigt håller det varmare klimatet på att skapa nya tvister om naturresurser som tidigare var otillgängliga, men nu håller på att smälta fram. Under Arktis krympande istäcke beräknas över 25 procent av världens kvarvarande olje- och naturgasfyndigheter finnas. Här står både oljebolagen och stormakterna i kö för att prospektera och muta in så stora områden som möjligt. Från diplomatiskt håll finns det stor oro för att tvister om rätten till dessa resurser kan leda till vapenskrammel. Enligt en rysk ambassadör kan det inte uteslutas att en felaktig resursfördelning på sikt kan leda till väpnade insatser.

Den är ingen tvekan om att världen är på väg att förändras radikalt. För det krävs en beredskap och det är i sådana tider som mellanstatliga organisationer som FN är viktigare än någonsin. För världens medborgare är det tyvärr inte längre enbart en fråga om att stoppa klimatförändringen. För innan vi lyckats stoppa den behöver vi också lära oss leva med den och stötta dem som råkat bli offer för den. En politik mot klimatförändringen måste därför stå i centrum för alla världens länder.

Myten om massinvandringen

I Sverige är det framförallt två partier som använder sig av begreppet massinvandringen. De partierna är Sverigedemokraterna (SD) och det nazistiska Svenskarnas parti. För SD är myten om massinvandringen central eftersom partiet bygger hela sitt existensberättigande på den. Partiet lägger därför ner mycket tid för att på olika sätt upprätthålla den genom att sprida felaktiga fakta och lögner om hur många asylinvandrare som varje år får stanna i Sverige.

I Sverige är det Migrationsverket som är ansvariga för att föra statistik över alla personer som anländer och lämnar landet. Genom att gå in på Migrationsverkets hemsida www.migrationsverket.se kan du bara genom ett par klick hitta all fakta som behövs för att med säkerhet kunna säkerställa om Sverige har en massinvandring eller inte. Detta känner SD till, men väljer att ignorera och sprider istället egna påhittade siffror om invandringen.

Den vanligaste siffran som SD sprider är att Sverige tar emot över 100 000 flyktinginvandrare varje år. SD målar upp en bild av att Sveriges gränser är vidöppna och att det formligen väller in asylflyktingar. Vad säger då Migrationsverkets statistik? Om vi kikar på Migrationsverkets siffror för år 2010 ser vi att 105 102 personer beviljades uppehållstillstånd det året, men att endast 12 130 av dem var asylflyktingar. Resterande kom hit av andra skäl.

I princip tog Sverige emot lika många studenter som flyktingar förra året. 14 188 personer erhöll uppehållstillstånd för att de skulle studera i Sverige. 13 113 personer kom som tillfälliga besökare, oftast som turister. 18 857 personer var EU- eller EES-medborgare som kom till Sverige för att jobba och ytterligare 21 507 personer var arbetskraftsinvandrare från övriga världen. För att de ska få stanna krävs det att de redan har ett arbete då de kommer till Sverige.

Sist men inte minst kom det 3 166 personer som var anhöriga till asylflyktingarna samt 21 460 som var anhöriga till svenska medborgare eller arbetskraftsinvandrare. Den största gruppen anhöriginvandrare kom från Thailand. Med facit i hand är SD:s snack om massinvandringen inget annat än en seglivad myt. 15 296 personer borde inte ens i Jimmie Åkessons huvud kunna uppfattas som en massinvandring till ett land med 9 433 875 invånare.

Valchocken

I det senaste valet blev Sverigedemokraterna Blekinges tredje största parti. I skolvalen på Blekinges gymnasieskolor krönte SD ännu större framgångar. På Törnströmska gymnasiet i Karlskrona blev SD störst och fick stöd av 37,76 procent av eleverna och på EC Gymnasiet i Karlshamn vann SD med ett resultat på 31,63 procent. På Furulund i Sölvesborg och Knut Hahn i Ronneby blev SD näst största parti med ett stöd på 26,56 respektive 23,51 procent. På Nordenberg i Olofström kom partiet på tredje plats med 10,76 procent.

Dessa siffror är chockerande och bör vara en rejäl väckarklocka för alla som värnar ett öppet och demokratiskt samhälle. SD:s framgångar bland unga är extra alarmerande eftersom skolvalsresultaten brukar vara en indikator på vilka väljartendenser som blir gällande inför nästkommande val. Om Sveriges gymnasieelever hade fått bestämma skulle SD redan kommit in i riksdagen 2006. Då fick SD nästan 4,5 procent i det nationella skolvalet trots att det inte ens var möjligt att rösta på partiet på alla skolor.

I riksdagsvalet 2010 passerade SD fyraprocentsspärren med råge och går samma tendens igen i valet 2014 lär SD hamna på en bra bit över 10 procent. För att stoppa denna utveckling krävs omfattande åtgärder, men först och främst behövs en insikt om varför människor röstar på SD. Då är det nödvändigt att sticka hål på alla de myter som finns kring SD-väljaren. De undersökningar som har gjorts om SD:s väljare visar att de röstar på SD av samma anledning som andra väljare röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna.

Människor röstar på SD för att de håller med dem och tror på deras beskrivning av samhället. Det finns alltid ett missnöje inblandat, men den primära frågan för SD:s väljare är och har alltid varit invandringsfrågan. Väljare röstar på SD på grund av deras invandringsfientlighet och hets mot muslimer, inte trots den. Med denna kunskap i bagaget behövs sedan en landsomfattande diskussion om människovärdet, inte minst om vilka förödande konsekvenser SD:s hatläror kan få på det svenska samhället.

Var fjärde för diktatur

En färsk studie kring svenskarnas värderingar och attityder visar att nästan var fjärde svensk anser att det vore bra om Sverige var en diktatur. Studien heter World Values Survey och är den kanske största globala studien av människors värderingar och attityder. Enligt studien svarade 23,4 procent av de av undersökningens 1208 slumpvis utvalda personerna att det vore ganska eller mycket bra om Sveriges styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller politiska val”.

Studien visar sammantaget att svenskarnas attityder till demokrati inte är särskilt mer positiva än i länder där demokratibegreppet främst kopplas samman med valfusk och korruption. Extra allvarligt verkar läget vara bland unga mellan 18 och 19 år. Av dem är hela 26,5 procent för ett diktatoriskt ledarskap och en nästan lika stor andel kan tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar. Studiens resultat visar att den svenska demokratin står inför stora utmaningar.

Då studiens svenska forskningsledare Staffan I. Lindberg i en artikel i DN spekulerar kring orsakerna bakom resultaten pekar han framförallt på tre punkter. En bristfällig demokratisk skolning i grund- och gymnasieskolan, avsaknad av tydlig ideologisk debatt mellan de politiska partierna samt att tv och dagspress har misslyckats med att informera medborgarna om hur demokratin ska fungera. Dessa saker spelar säkerligen in till viss del, men jag tror grundorsaken är en annan.

I över två decennier har det talats om de politiska partiernas kris. I rapport efter rapport har det konstaterats att de politiska partierna har växande problem med allt från medlemsrekrytering till intern idédebatt. Partierna är demokratins ryggrad och det är inte så konstigt att krisen för dem också får konsekvenser för det övriga samhället. Partiernas kris kan dock inte skyllas på någon annan än politikerna själva.

Krisen kan lösas genom att partierna gör en välbehövd självrannsakan. Partierna behöver öppnas upp och alla som vill ska erbjudas en seriös möjlighet att engagera sig och komma med idéer. Politiken måste också ändras från det idag allt för förvaltande arbetssättet till att fokusera på dialogen med väljarna. Slutligen vore det sunt och vitaliserande att sätta ett tak på åtta år för alla politiska förtroendeuppdrag.

Ett gyllene tillfälle för fred

Efter flera års fruktlösa försök till en varaktig fredsuppgörelse mellan Israel och Palestina verkar nu lyckan ha vänt. En viktig faktor till att det har börjat röra på sig är de senaste månadernas demokratiska vår i Mellanöstern. Regionens nyväckta demokratiseringsprocess har skapat gigantiska politiska förändringar hos grannländerna, vilket nu spiller över på både Israel och Palestina.


För Israels del innebär förändringarna att landet inom snar framtid kommer att omges av demokratiskt valda regeringar som aldrig kommer att acceptera den israeliska statens folkrättsvidriga ockupation och förtryck av palestinierna. Tiden då Israel och USA kunde köpa arabstaternas diktatorers lojalitet med vapen och stora ekonomiska bidrag kommer snart att vara historia.

Det betyder att den israeliska regeringen har mycket att vinna på att ett fredsavtal sluts så snart som möjligt. Samtidigt har den demokratiska våren också förvandlat det politiska läget i Palestina. Ett starkt förändringstryck har vuxit fram. Det kommer inte minst från den allt yngre palestinska befolkningen som vägrar acceptera de gamla ledarnas låsningar i fredsprocessen.

Ett resultat av detta är överenskommelsen som slöts mellan de två rivaliserande palestinska partierna Fatah och Hamas i början av maj. Överenskommelsen är ett avgörande steg för att ena det delade Palestina och ska bland annat resultera i en samlingsregering som återigen kommer att styra över både Västbanken och Gaza. Målet är en enad palestinsk röst i fredssamtalen med Israel.

Enligt färska israeliska opinionsundersökningar ställer sig idag en majoritet av den israeliska befolkningen bakom stora eftergifter till palestinierna vid ett fredsavtal. Nästan hälften av de tillfrågade anser också att det är dags för Israel att officiellt erkänna den palestinska staten, särskilt eftersom israelerna själva kräver ett palestinskt erkännande av Israel.

Det nuvarande läget är utan tvekan ett gyllene tillfälle för att skapa, en av hela världen mycket efterlängtad, fred mellan Israel och Palestina. Vill Sverige vara med och stödja detta finns en utmärkt chans att agera då FN:s generalförsamling tar upp frågan om ett internationellt erkännande av Palestina i september. Ett svenskt ja skulle vara en ovärderlig insats för freden.

HOPE not hate

Förra veckans brittiska lokalval blev en katastrof för det högerextrema partiet British National Party (BNP). BNP lyckades endast få 2 av sina 268 kandidater valda och partiet är nu nästan helt utraderat från parlamentariskt inflytande. Det här är andra valet i rad då BNP lider ett svidande nederlag. I 2010 års brittiska val misslyckades partiet med att ta sig in i det nationella parlamentet samt förlorade allt inflytande i sitt starkaste fäste i östra London.

I snart ett decennium har högerextrema och högerpopulistiska partier kunnat skörda stora framgångar över hela den europeiska kontinenten. Detta har i all väsentlighet också gällt Storbritannien där BNP stadigt har vuxit i styrka sedan de bildades på 1980-talet. I Europaparlamentsvalet 2009 krönte de sina framgångar med två platser i EU-parlamentet och fick också med sig premiärminister Gordon Brown på sin paroll ”Brittiska arbeten till brittiska arbetare”.

Men så hände något efter Europaparlamentsvalet. Runt om i Storbritannien, såväl ute på landsbygden som i de större städerna, började en motrörelse att snabbt växa i styrka. Människor i alla åldrar som fått nog av BNP:s hatbudskap organiserade sig. Lokala antirasistiska grupper poppade upp överallt med allt från fackföreningsfolk och scouter till idrottare och pensionärer. Budskapet var klart och tydligt. Landet behövde hopp, inte hat.

Rörelsen anammade mottot ”HOPE not hate” och konstaterade att det nu fick vara slut med kortsiktiga kampanjer och tv-galor mot rasism. Det som verkligen behövdes var att det gavs en motbild mot BNP:s rasistiska retorik i direkta samtal med väljarna. Inför valet i maj 2010 samlade HOPE not hate-rörelsen över 100 000 sympatisörer och aktivister som tog upp kampen mot BNP genom intensiv dörrknackning och samtalskampanjer på gator och torg.

Resultatet lät som tidigare nämnts inte vänta på sig och HOPE not hate är en antirasistisk framgångssaga som saknar motstycke i modern tid. Det visar att det faktiskt går att slå tillbaka intoleranta idéer om det rasistiska hotet tas på allvar. Det finns därför all anledning att från svenskt håll titta närmre på exemplet HOPE not hate. Inte minst här i Blekinge där rasisterna i slips och kavaj nu blivit länets tredje största politiska parti.

Rasismen anfaller

Finnarna har gjort det. Likaså danskarna och norrmännen. Svenskarna har inte gjort det, än i alla fall. I Finland, Danmark och Norge har de etablerade partierna redan anpassat sig efter de rasistiska partiernas problembild av samhället. I Danmarks senaste valrörelse handlade mer än hälften av all politisk debatt i media om hatet mot muslimer och andra invandrade danskar. I Norge och Finland har idag nästan alla partier lagt om sin politik i försök att locka till sig de rasistiska väljarna.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. I samtliga tre grannländer har de rasistiska partiernas väljarstöd skjutit i höjden. I Finland triumferade Sannfinländarna för en vecka sedan då de blev tredje största parti i valet. I Europa blåser det nu bruna vindar och partier vars retorik ekar av stöveltramp är på stark frammarsch över hela kontinenten. En sådan utveckling borde skapa en stark motreaktion, men möts istället oftast av en ryggradslös hållning av det övriga samhället.

I Sverige har de etablerade partierna än så länge inte anpassat sig nämnvärt efter de högerextrema Sverigedemokraterna. I mars togs ett viktigt steg i motsatt riktning då den borgerliga alliansen gjorde en överenskommelse om migrationspolitiken med Miljöpartiet. Överenskommelsen andades en sund humanism och den kommer i praktiken betyda att SD är blockerade från att få något inflytande över migrationspolitiken fram till valet 2014.

Det finns dock ingen anledning till att blåsa faran över i Sverige. De etablerade partierna riskerar ständigt att lockas till uppgörelser eller samarbeten med SD. På lokal nivå har detta redan skett bland annat mellan FP och SD i Landskrona och S och SD i Burlöv. På nationell nivå är SD vågmästare i riksdagen och har en position som på sikt skulle kunna användas för att försöka tvinga antingen regeringen eller den rödgröna oppositionen till ökat samarbete.

Inte minst S har på senare tid visat en oroväckande flathet mot SD med den tidigare skolministern Ylva Johanssons invit till SD i Arbetsmarknadsutskottet och den nya ekonomiske talespersonen Tommy Waidelichs upprepade ickesvar till SD vid en rak fråga om samarbete. Ska Sverige lyckas undvika att gå samma väg som våra nordiska grannländer måste demokrater i alla partier nu vägra vika en tum i kampen för människovärdet.

Frankrike avskräcker

Igår trädde det franska burkaförbudet i kraft. Från och med nu kommer personer som bär burka på offentlig plats i Frankrike omhändertas och bestraffas med böter. Förbudet är en stor skam för den franska nationen. En gång i tiden vändes världens blickar mot Frankrike för inspiration om mänskliga fri- och rättigheter. Idag kan landet snarare användas som ett avskräckande exempel på hur illa det går om kampen för dessa rättigheter tas för given.

I skuggan av det högerextrema partiet Front Nationals framgångar har både det stora höger och vänsterpartiet i Frankrike gett upp den antirasistiska kampen. Istället för att fortsatt våga stå upp för allas lika värde har de franska socialdemokraterna och det regerande högerpartiet UMP valt att försöka vinna röster genom att kopiera Front Nationals politik. Då burkaförbudet röstades igenom i den franska nationalförsamlingen var inget parti emot.

Likadant ser det ut när det gäller stora delar av det övriga arbetet i det franska parlamentet. Front Nationals motståndare tävlar ständigt om vem som kan överträffa deras mest rasistiska förslag. Bäst i klassen är utan tvekan den nuvarande presidenten Nicolas Sarkozy som på senare år bland annat tvångsavvisat romer med militär och polis, förbjudit unga kvinnor från att ha slöja i skolan samt nu varit drivande bakom det nya burkaförbudet.

Det är uppenbart att det som ligger bakom Nicolas Sarkozys agerande främst är en rädsla för att förlora mer av sitt väljarstöd till det högerextrema Front National. För att stoppa sina väljare från att byta parti tror därför Sarkozy att han kan locka dem att stanna kvar genom att själv presentera öppet rasistiska förslag. Där har han fel. I samtliga opinionsmätningar inför det franska presidentvalet har Front National ökat och ligger nu etta.

De franska socialdemokraterna är tvåa och trea ligger Sarkozy med sitt konservativa UMP. Enligt en ny studie från Göteborgs universitet är det också exakt så det fungerar. Studien visar att ju hårdare och mer rasistisk de etablerade partiernas retorik blir, desto mer ökar stödet för de högerextrema partierna. Det gäller såväl då det handlar om Sverigedemokraterna i Sverige som deras vänner i Front National i Frankrike.

Demokratisera partiet, Juholt!

Efter att i helgen ha besökt S-kongressen har jag fått nytt hopp. Juholt levererade ett utmärkt ideologiskt tal saftigt nog för att kunna charma den mest purkna partimedlem. Det funkade även på mig och jag tror att Juholt kommer att kunna ge Reinfeldt en rejäl strid om regeringsmakten.

Samtidigt höll den nyvalda partisekreteraren Carin Jämtin ett modigt tal som riktade udden mot den process som precis utsett henne själv. Jämtin konstaterade nyktert att partiets sätt att hantera personfrågor har visat på stora brister, inte minst när det gällde den pågående kongressens arbete.

Jämtin pekar på partiets akilleshäl. Socialdemokraterna kommer inte att lyckas med någon politisk förnyelse förrän man framgångsrikt förändrat partiets strukturer. Bristen på interndemokrati och öppenhet har accelererat i omfattning de senaste tjugo åren och kräver nu omfattande åtgärder.

Makten i Socialdemokraterna har sedan folkrörelsens dagar förflyttats till ett fåtal personer. I verkligheten styrs partiet, på samtliga nivåer, av små grupper män i övre medelåldern. Det är dessa distriktsordföranden och kommunalråd som avgör vem som utnämns eller vad som ska göras.

Så var också fallet på kongressen. Juholt och Jämtin blev i praktiken utsedda, inte valda. De fick inte ens chansen att berätta varför de kandiderade förrän i sina tal efteråt. Kongressombudens roll blev snarast att likna vid att agera statister i en fint riggad demokratisk kuliss.

Problemen blev pinsamt uppenbara då jag sprang på en av partiets internationellt ansvariga som berättade att det inte ansågs lämpligt att berätta om hur valet av partiledning hade gått till för kongressens internationella gäster. Dessa hade kommit från fjärran länder för att lära om demokrati.

Som tips för att lyckas demokratisera partiet levererar jag följande tre konkreta förslag: - Låt medlemmarna avgöra partiets viktiga beslut i medlemsomröstningar, lägg ner valberedningarna. - Skriv in i stadgarna att hälften av de förtroendevalda ska vara under 40 år och var sjätte över 65 år.

Risken för maktkorruption är stor då det går att sitta kvar på samma uppdrag hur länge som helst. Gör som då det gäller USA:s president. - Sätt ett tak på två mandatperioder, åtta år, för samtliga politiska uppdrag. Har du suttit på samma uppdrag i mer än åtta år? Avgå!

SD:s ihåliga biståndspolitik

När media rapporterar om Sverigedemokraternas politik är det nästan uteslutande deras rasistiska förslag mot invandrare som återges. Det är egentligen inte så konstigt att det är på det viset eftersom SD:s enda grundläggande värdering är rasism. För SD handlar alla andra politiska frågor enbart om röstmaximering och då kan SD skifta åsikt när som helst om vad som helst.

Det tydligaste exemplet finns i SD:s arbetsmarknadspolitiska riktlinjer där det står: ”Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.”

Att rösta på SD är helt enkelt att köpa grisen i säcken. Du kan aldrig veta vad du får förutom att du får en rasistisk politik. Det var därför inte helt oväntat att SD:s utrikespolitiska deklaration för två veckor sedan knappast heller innehöll några konsekventa politiska förslag. Den bärande delen i deklarationen var en ny biståndspolitik som byggde på två idéer .


För det första vill SD minska biståndet till att motsvara 0,7 procent av statens intäkter. En nivå som SD påstår att FN rekommenderar. 0,7-procentsnivån är emellertid inte någon maxnivå enligt FN. Det är en miniminivå och FN:s vilja är i verkligheten att medlemsstaterna ska bidra med mycket mer. Det väljer SD att inte nämna.

För det andra vill SD förändra Sveriges bistånd till att i större utsträckning bara handla om katastrofbistånd. Detta motsäger hela andemeningen i SD:s tidigare uttalanden om bistånd där målet har varit att hjälpa människor i sina hemländer så att de slipper fly till Sverige.

Katastrofbistånd är det mest kortsiktiga bistånd som finns och det är i princip inga flyktingar som kommer till Sverige som får asyl eftersom de har varit med om en katastrof eller är fattiga och hungriga. Rätt till att få stanna i Sverige får endast flyktingar som är förföljda i sina hemländer och mot det hjälper inte katastrofbistånd.

Det bistånd som behövs är istället ett långsiktigt demokratibistånd som bygger stabila demokratiska institutioner, fred och ekonomisk tillväxt. Den typen av bistånd säger dock SD helt nej till. Iallafall för tillfället.

Inget annat än rasism

Roten till Sverigedemokraternas framgångar är fördomar och rasism. Inget annat. Från politikens höger- och vänsterkant har partierna sedan valet mest ägnat sig åt att skylla SD:s framgångar på varandra. Ofta påstås det att väljare som röstar på SD endast är missnöjda. Skälen som radas upp är många. Det kan handla om allt från arbetslöshet, skenande globalisering och ökande klyftor till att Sverige anses ha ett för slappt flyktingmottagande eller ha misslyckats med integrationen.

Det är ingen tvekan om att olika samhällsproblem, både verkliga och påhittade, kan göra det lättare för människor att stödja en politik som bygger på grova förenklingar och lögner. Men för att lägga sin röst på ett parti som SD krävs mer än simpelt missnöje. Det krävs fördomar och det krävs rasism. Detta är knappast SD först i historien med att saluföra. I Sverige har vi haft högerextrema partier och organisationer som agerat megafon åt den rasistiska opinionen sedan slutet av 1800-talet.

Därför är det viktigt att vi inser att arbetet för att motverka SD och deras hatbudskap är mycket större än det sverigedemokratiska partiet. Det finns rasism och det finns rasister i samhället och dessa människor har fördomar precis som du och jag. Nu handlar det om att långsiktigt ta kampen för människovärdet genom ökad kunskap och dialog. Att förändra människors värderingar tar tid. Ingen blir rasist över en natt och ingen slutar heller att vara rasist över en natt.

För att lyckas med detta behövs emellertid ett särskilt fokus på landets unga. Då Forum för levande historia i höstas släppte sin intoleransrapport var det tydligt att det bland ungdomar finns ett oväntat starkt stöd för intoleranta idéer och rasism. Det visade sig även i skolvalet där SD fick stöd av 13 procent av eleverna. Detta är alarmerande siffror och visar på ett stort behov av insatser. Det första och viktigaste steget för samhället är dock att erkänna rasismen som problem.

Ge ålen en chans

Ålbeståndet i Sverige är idag bara en procent av vad det var för 30 år sedan. Ålen är näst intill utrotad och det kan redan vara försent för att rädda dess existens. Trots det ytterst allvarliga läget har landets beslutsfattare och Fiskeriverket gjort väldigt lite för att ändra på det.

Personligen tror jag att det fortfarande finns en chans för ålen att överleva om både Sverige och de andra länderna i Europa genast agerar kraftfullt. Det måste alltså göras något nu direkt och den helt avgörande åtgärden som krävs är ett totalt ålfiskestopp i europeiska vatten.

I Sverige har vi ett ”låtsas”-ålfiskestopp som infördes 2007. Fiskestoppet innebär att fritidsfiskare inte längre får fiska ål. Stoppet gäller dock inte yrkesfiskare. Eftersom yrkesfisket vid införandet av fiskestoppet stod för ungefär 75 procent av ålfångsterna är fiskestoppet i praktiken inget stopp.

En annan av Fiskeriverkets åtgärder för att hjälpa ålen är import av ålyngel. Sedan ett antal år tillbaka importerar Sverige ålyngel, så kallade glasålar, från kustremsorna i Västeuropa. Denna ål, som annars skulle ha vandrat den långa och naturliga vägen till våra vatten, får skjuts hit med lastbil.

Bara under 2010 sattes nästan 2 miljoner importerade ålar ut i Sverige. Huvudproblemet med den här strategin är att den egentligen inte tillför några nya ålar. Eftersom alla ålar i Europa tillhör samma bestånd betyder importen bara att de förflyttas från ett ställe till ett annat.

Forskning visar även på att importerade ålar inte hittar tillbaka till Sargassohavet när de ska leka, vilket borde vara oerhört väsentligt då ålen endast kan fortplanta sig där. Dessa fakta är knappast någon nyhet för de ansvariga på Fiskeriverket.

Det är därför pinsamt uppenbart att Fiskeriverkets åtgärder först och främst inte handlar om att rädda ålens existens. Syftet verkar istället vara att säkra yrkesfiskarnas inkomster i så stor utsträckning som möjligt.

Med ett sådant fokus är det inte konstigt att ålens situation har blivit så katastrofal. Vi är redan ute i elfte timmen och Sverige måste nu våga gå före om vi ska lyckas rädda ålen.

Till att börja med behöver riksdagen snarast besluta om ett fullständigt ålfiskestopp. Sedan bör Sverige se till att samma krav röstas igenom i EU. Först då har ålen en chans.

Snart är ålen rökt

Det finns 19 arter ål i världen. Den ål som återfinns i svenska vatten kallas för den europeiska ålen. Sorgligt nog är den europeiska ålen näst intill utrotad och om inte något drastiskt görs nu lär ålen inte finnas kvar i Östersjön då min generations barn har vuxit upp.

Ålen är utan tvekan en av våra mest unika fiskar. All ål som finns i Europa är nämligen födda på samma mystiska ställe. Platsen är Sargassohavet som ligger mellan ön Bermuda och de västindiska öarna, i ungefär samma område som pekas ut som Bermudatriangeln.

Endast i Sargassohavet finns just de exakta förutsättningar som krävs för att den europeiska ålen ska kunna leka och fortplanta sig. Det är härifrån som ålen både startar och avslutar sin livsvandring som enkelt uttryckt innebär Europa tur och retur.

Under ålens första tid är den bara ett litet genomskinligt yngel och kallas då för ållarv. Det är vid denna tid i livet som de gör sin första av många imponerande resor. Med hjälp av strömmar transporteras de små ynglen över hela den Atlantiska Oceanen till Europas kuster.

Resan kan ta uppemot tre år och när de kommer fram har de vuxit till sig flera centimeter. Ålarna är fortfarande genomskinliga och går nu under namnet glasål. Det är här vid de spanska, portugisiska, franska och brittiska kusterna som ålen råkar illa ut först.

Glasålen fiskas där upp för att ätas som delikatess samt för att levande exporteras vidare till andra länder för att odlas. De ålar som klarar sig undan fortsätter sin vandring till olika delar av Europa, däribland Sverige, där de stannar tills de blir könsmogna.

Då ålen blivit könsmogen, vilket kan ta mellan 5 och 40 år beroende på värme och klimat, vandrar den hela den långa vägen tillbaka till Sargassohavet för att leka. Efter leken dör den och de nya ynglen ger sig av för att göra om sina förfäders enastående resa.

Den hemska sanningen är att denna resa inte görs av särskilt många ålar längre. Faktum är att antalet glasålar som idag anländer till Europas kuster bara är en procent av vad det var för 30 år sedan. Skälet till detta är att vi dödar ålen innan de hinner tillbaka för att leka.

Ålen överfiskas längs hela sin vandring. Det gäller såväl vid Västeuropas kuster som i Östersjön. Ålens dagar är troligen räknade. Den kan redan vara utom räddning.

Sätt punkt för diktaturen

Ungefär 60 mil öster om Blekinge bor 10 miljoner människor i en av vår tids värsta diktaturer. Landet heter Vitryssland och diktatorn heter Aleksandr Lukasjenka. Sedan Lukasjenka kom till makten för 17 år sedan har Vitryssland gjorts till ett av världens mest ofria länder. Fria medier är i praktiken förbjudna och oberoende journalister förföljs och trakasseras. Samma sak gäller för demokratiska partier och organisationer som arbetar med att försvara mänskliga rättigheter. Att vara emot diktaturen ses som kriminellt och enligt vitrysk lag kan du riskera upp till två års fängelse om du framställer Vitryssland eller Lukasjenka i dålig dager.

Vitryssland är precis en sådan skum diktatur som du kanske sett målas upp i någon James Bond-film. När jag besökte huvudstaden Minsk för några år sedan vaktades vart och vartannat gathörn av militär i tanks och uniformerad polis. I det ståtligaste betongpalatset i slutet av den stora paradgatan huserar Lukasjenkas hemliga polis som precis som sina gamla föregångare bär namnet KGB. I realiteten är det KGB som upprätthåller makten åt Lukasjenka genom att fängsla politiskt oliktänkande och demokratitörstande vitryssar i sina ökända fängelsehålor under KGB-palatset.

En av diktaturens största inkomstkällor är den stora vapenindustrin som Lukasjenka byggt upp under sin tid vid makten. Vem som köper vapnen är Lukasjenka inte så noga med och stater som Nordkorea och Iran är några av de mest frekventa köparna. Kort och gott kan man säga att vi i Sverige har en av jordklotets allra mest skurkaktiga diktatorer som granne. Detta vet den svenska regeringen, men har valt att inte göra något åt det. På senare år har till och med Sverige dragit in det lilla ekonomiska stöd som tidigare fanns till den vitryska demokratirörelsen.

För Sverige borde det vara en självklarhet att stötta den demokratiska rörelsen i Vitryssland på samma sätt som vi har gjort med frihetsrörelser världen över. Det är därför hög tid att regeringen agerar. Först krävs att stödet till den vitryska demokratirörelsen återinförs. Sedan behöver Sverige bli en naturlig fristad dit vitryska demokratiaktivister och journalister kan fly samt bli en stark internationell röst för ett fritt Vitryssland. Det är dags att sätta punkt för Europas sista diktatur.

Makten till medlemmarna!

Just nu känner jag för att tvinga alla socialdemokrater att läsa Palme. Inte för att jag tror att vi löser partiets allvarliga kris genom att enbart blicka bakåt utan för att Palme hade en unik kärlek och känsla för det Socialdemokrat- iska partiet och arbetarrörelsen. På 60-talet upplevde den socialdemokratiska rörelsen en liknande kris som idag och Palme var inte sen med att peka på var han ansåg att felet låg.

”Partiets aktiva kader består till väsentlig del av aktiva kommunalmän, intensivt upptagna med administrerande och nämndmöten.” Han fortsatte sin svidande kritik mot den rent administrerande politiken med att peka på konsekvenserna av denna. ”Den dag det så kallade praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin.”

Femtio år senare är det precis det här som jag upplever var jag än befinner mig i arbetarrörelsen och det gör väldigt ont att se. Partiet har från lokal till nationell nivå förvandlats till en administrerande koloss där sällan nya medlemmar välkomnas eller nya idéer diskuteras och utvecklas. Besluten i partiet tas inte längre av medlemmarna utan bakom stängda dörrar av valberedningar och styrelser.

Vill vi att arbetarrörelsen ska överleva måste detta få ett slut. Jag vill inte gå på ytterligare ett välregisserat sossemöte där dagordning och beslut redan är uppgjorda på förhand och där partimedlemmarna bara ses som statister. Palme uttryckte det så här. ”Om politik icke formas av människorna själva, blir partierna propagandamaskiner, och människorna förlorar förtroendet för politiken.”

Jag tror att en del av lösningen på arbetarrörelsens problem är att återlämna makten över partiet till medlemmarna. Genom att minimera valberedningarnas inflytande och istället låta medlemmarna avgöra både frågor om politik och person genom direkta medlemsomröstningar skulle vi kunna återfå en sund maktbalans i partiet samt ge medlemskapet ett ökat värde.

Med en sådan ordning skulle partiets ledande politiker få ett större och mer direkt stöd av medlemmarna. Även den politiska diskussionen skulle vitaliseras och det skulle inte längre gå att sitta kvar på samma position i mandatperiod efter mandatperiod bara genom att vara god vän med den lokala valberedningens ordförande.

Ett förlorat paradis

Just nu befinner jag mig i Thailand. Ett land som för många svenskar är synonymt med semesterparadis. Det finns dock fler sidor av Thailand, vilket inte minst hundratusentals turister har blivit varse då Thailand på senare år allt oftare har lamslagits av våldsamma politiska sammanstötningar i landets större städer. Dessa oroligheter har allvarligt skadat omvärldens bild av Thailand som ett turistmecka med snabb tillväxt och stabil demokrati.

Det finns flera orsaker till landets problem, men grundorsaken är de ledande politikernas oförmåga att komma överens och lyfta landets majoritet fattiga ur deras svåra situation. Det komplicerade läget har nu skapat två politiska läger som har mycket svårt för att komma överens. De beskrivs i daglig media som gul- och rödskjortor. Rödskjortorna utgörs i huvudsak av landets stora fattiga landsbygdsbefolkning och de flesta av dem lever av jordbruk.


Rödskjortorna är anhängare till landets förre premiärminister Thaksin Shinawatra som under sin tid vid makten genomförde omfattande program för att hjälpa landsbygdens fattiga genom riktade investeringar till småjordbruk och tillgång till sjukvård för landsbygdens invånare. Gulskjortorna består främst av städernas växande medelklass och stödjer den nuvarande premiärministern Abhisit Vejjajiva vars koalition har styrt sedan Thaksin störtades år 2006.

Ingen av sidorna har de demokratiska värdena på sin sida. Gulskjortorna tvingade Thaksin från makten trots att han hade segrat i två val med majoriteten av folket bakom sig. Samtidigt missbrukade företagsmagnaten Thaksin och hans närmsta sina folkvalda ämbeten då de använde sina uppdrag för att öka sina privata förmögenheter. Landets problem har ytterligare förvärrats då ledarna på båda sidor vägrat göra upp om långsiktigt nödvändiga beslut.

Resultatet har blivit att Thailands gammalmodiga utbildningssystem har fortsatt att stagnera. På den teknologiska sidan har landet hamnat rejält på efterkälken i jämförelse med Taiwan, Singapore eller Indien. Regeringen har inte heller hållit efter överexploateringen av det ena natursköna området efter det andra. Det finns inga enkla recept för att lösa problemen, men att kompromissa samt följa demokratins grundläggande spelregler skulle vara bra första steg.

Utbildning nyckel till framgång

Utbildning är och har alltid varit en av Socialdemokrat- ernas viktigaste kärnfrågor. Genom att använda utbildning för att minska klassklyftor har vi lyckats med något som få andra länder har gjort; att ge alla möjlighet att förverkliga sina livsdrömmar oavsett storlek på plånboken. För framtiden är det angeläget att Socialdemokraterna fortsätter satsa på utbildning och på att tydligare belysa dess enorma betydelse för vårt samhälle.

För våra barn och ungdomar utgör utbildning en nödvändig grund för deras fortsatta liv. Därför är det viktigt att framtidens skola är jämlik och inte, som idag, delar upp elever i A- och B-lag utifrån exempelvis vilken skola de går på. Utbildning får heller aldrig bygga på tanken att någon kan försitta sin chans. Unga som gamla måste erbjudas möjlighet att skola om sig och att ständigt höja sin kompetens.

En förutsättning för god och produktiv utbildning är synen på pedagogik. Sverige ligger redan i topp vad det gäller modern pedagogik där lust att lära, förmåga att ta egna initiativ samt såväl kritiskt som kreativt tänkande står i fokus. Denna utveckling vill Major Björklund nu förflytta flera steg bakåt genom att återinföra pekpinnar och katederundervisning i skolan. Vad Sveriges barn och unga behöver är inte tidigare betygssättning utan möjlighet till ett lustfyllt lärande.

Tillsammans med forskning utgör utbildning grogrunden till nya företag som i sin tur skapar morgondagens arbetstillfällen. Om Sveriges framtid ska bygga på att konkurrera med kunskap och inte med låga löner behöver Sverige bli av med den borgerliga regeringen som knappast är vän av högre utbildning eller skälig lönesättning. Under borgarnas styre har högskolan och forskningen attackerats genom bland annat minskat studentinflytande och utestängning av fattiga utländska studenter.

Utbildning är helt enkelt svaret på många av Sveriges problem. Det behövs därför en rejäl omprioritering till utbildningssektorn från både staten och kommunernas sida. Det är den bästa investeringen vi kan göra för framtiden, inte minst när det gäller skolan för våra barn och unga. För morgondagens tillväxt börjar med barnens uppväxt.

Männen bakom SD

I valrörelsen har jag träffat många väljare som påpekat att de tycker att de politiska partierna inte håller sig tillräckligt mycket till rena fakta. Svenska mästare i denna gren är utan tvekan partiet Sverigedemokraterna. Dess två ledande företrädare i Blekinge, Richard Jomshof och Jimmie Åkesson, har nästintill lärt sig konsten att undanhålla fakta till sin fulländning.

SD:s förvanskning av fakta gäller såväl deras politiska förslag som sakförhållanden i det egna partiet. Eftersom SD är ett relativt ungt parti kan det vara av värde att känna till under vilka förhållande som partiet bildades. Detta vägrar idag ledande sverigedemokrater att tala om och det kan jag förstå. För det är verkligen ingen trevlig skara män som ligger bakom SD.

Grundandet av SD skedde en kall vinterdag i februari 1988 i en lägenhet i en Stockholmsförort. Där hade ett antal herrar med en brokig bakgrund från den högerextrema rörelsen samlats för att bilda ett nytt parti. Syftet var att lyfta in den högerextrema kampen in i Sveriges parlamentariska församlingar i valet samma år.

Av den samlade gruppen män var det framförallt sex personer som kom att spela en avgörande roll för bildandet av SD. Dessa var Sven Davidsson, Leif Zeilon, Anders Klarström, Johan Rinderheim, Ulf Ranshede och Gustaf Ekström. För att förstå SD som parti är det därför av stor vikt vilka dessa personer var och vilka mål de hade med sitt engagemang.

Skåningen och pensionären Gustaf Ekström kämpade själv som frivillig i Hitlers Waffen-SS under andra världskriget. Leif Zeilon hade haft kontakter med det nationalsocialistiska partiet Nordiska Rikspartiet samt varit aktiv i organisationen Demokratisk Allians, vilken gjort sig känd för sitt stöd för apartheidregimen i Sydafrika och för militärjuntan i Chile.

Sven Davidsson kom från den nazistiska Nysvenska Rörelsen som bland annat hjälpt efterlysta tyska krigsförbrytare att fly till Sydamerika. Ulf Ranshede var skinnskalle och tvingades ganska snart att lämna SD efter att bland annat ha misshandlat en 14-årig invandrarpojke. Johan Rinderheim var student och den enda utan direkta kopplingar till extremhögern.

Den siste av männen hette Anders Klarström och han kom med tiden att bli talesperson och partiledare för SD. Klarström hade sina rötter i det nazistiska Nordiska Rikspartiet.

Nu krävs varannan under 40

Efter det socialdemokratiska valnederlaget är det tydligare ännågonsin att den svenska socialdemokratin behöver föryngras.Socialdemokraternas vallokomotiv framstod som trötta ånglok från förraseklet i jämförelse med Reinfeldts unga och pigga moderater. Dettapåverkade givetvis bilden av Socialdemokraterna som parti på nationellnivå. Då några yngre kandidater inte heller släppts fram tillriksdagen eller till ledande positioner i landets kommuner ser intesituationen direkt bättre ut efter valdagen.

Faktum är att Socialdemokraterna inte har föryngrats nämnvärt på övertjugo år. En överväldigande del av partiets maktpositioner innehas avpersoner som funnits med som heltidspolitiker i årtionden. Det viktigagenerationsskifte som skedde hos Moderaterna efter valet 2002 haraldrig inträffat hos Socialdemokraterna. Det är såklart inte dåligtatt ha erfarna politiker i övre medelåldern på ledande positioner, mendet blir till en nackdel då partiet inte representerar någon annan delav befolkningen.


Ett klart exempel på hur partiets dåliga representativitet påverkatpolitiken negativt ser vi när det gäller fildelning och Ipredlagen, dådet var uppenbart att partiets riksdagsledamöter inte hade en aning omvilken verklighet dagens unga lever i. Vill Socialdemokraternaöverleva som politisk kraft måste de snarast ta sin generationskris påstörsta allvar. Föryngringen behöver ske i partiets ledande skikt överhela landet. Det lär betyda att en och annan övre medelålderspolitiker behöver lämna plats, men det är det som krävs.

Ett bra förslag som Socialdemokraterna använde sig av för att görapartiet mer jämställt var att införa regeln om varannan kvinna,varannan man på vallistorna. För att lyckas med ett ordentligtgenerationsskifte borde Socialdemokraterna tillämpa samma princip dådet gäller yngre kandidater. Varannan kandidat under 40 år.

Fem skäl att rösta på S

1. Ett solidariskt Sverige.

Sossarnas vision är att Sverige ska vara ett land där alla får utvecklas till sin fulla potential oavsett bakgrund. Ett land där vi bär kostnader för sådant vi behöver alla tillsammans. Vi vet att vi får ett rikare liv om vi samarbetar. Den svenska modellen handlar om mycket mer än simpel plånboksegoism. Det stavas solidaritet.

2. Kunskapsland, inte låglöneland.

Sveriges ska bli bäst på forskning och högre utbildning på global nivå. Vi är redan i täten då det handlar om IT och telekom, men sossarna är också övertygade om att Sverige kan ta på sig ledartröjan när det gäller grön teknik och forskning kring miljö. En förutsättning för detta är en grund- och gymnasieskola i världsklass. En sådan skola ska inte präglas av katederdisciplin och pekpinnar utan av lust och glädje att lära.

3. Det gröna folkhemmet.

Idén om jämlikhetens folkhem har gjort att Sverige sedan 50-talet har varit ett föregångsland. Många är de länder som hämtat inspiration från det solidariska svenska samhällsbygget. Socialdemokraternas mål är att folkhemsbygget nu ska bli ekologiskt hållbart och att Sverige också ska bli ett föregångsland ur ett grönt perspektiv. Blir det vår nisch är det där vi hittar framtidens jobb och skatteintäkter.

4. Stoppa utförsäljningarna.

En förutsättning för att den svenska staten ska ha muskler att göra satsningar och reformer som utvecklar Sverige är att staten har ekonomiska resurser och äger företag. När det gäller vissa områden som exempelvis apotek, energi och alkohol finns det ett egenvärde i att staten äger. Intäkterna från dessa företag ska komma medborgarna till del och inte internationella storföretag som skickar vinsterna till skatteparadis.

5. Skippa Nato.

Det finns all anledning till stolthet över Sveriges alliansfrihet under de senaste femtio åren. Den har inte minst inneburit att Sverige har kunnat göra stor nytta tillsammans med FN runt om i världen. Alliansfriheten har gjort Sverige till ett respekterat land som vägrat gå i stormakternas koppel och vågat stå upp mot orättvisor var de än visat sig.