Rösta bort Bildt!

Den borgerliga regeringens utrikespolitik är inte något som du som svensk ska vara stolt över. Utrikesminister Carl Bildt var redan när han tillträdde för tre och ett halvt år sedan tydlig med att han helst av allt skulle vilja göra Sverige till ett litet USA. Sagt och gjort. På ett fåtal år har Bildt till stor del lyckats trolla bort Sveriges anseende som ett land med ett stort civilkurage och ett starkt engagemang för global rättvisa.

Från Bildts tillträde har vi svenskar fått leva med att ha en utrikesminister som haft fingrarna med i många internationella skumraskaffärer. Bildt har bland annat jobbat som lobbyist för den amerikanska krigsindustrin och deltagit i den rådgivande gruppen för den amerikanska lobbykommittén ”Committee for the Liberation of Iraq” som hetsade USA till att anfalla Irak på falska faktauppgifter.


Carl Bildt har också suttit i styrelsen för oljebolaget Lundin Petroleum som anklagas av människorättsorganisationer för att i Sudan och Etiopien indirekt bidragit till fruktansvärda övergrepp på civilbefolkningen då de exploaterat olje- och gasresurser. Han har även suttit med i styrelsen för Vostok Gas med inflytande i den ökända ryska energijätten Gazprom som nu bygger gasledning i Östersjön.

Utrikesminister Bildt kan på många sätt liknas med den amerikanska politikens hårdföra och krigshetsande högerhökar. Det är därför inte heller konstigt att Bildts och Moderaternas högsta dröm är att Sverige ska gå med i Nato. När det gäller internationella konflikter har Bildt istället för att ta ställning emot krig och för folkrätten konsekvent valt att ställa sig på Natos och stormakternas sida.

Inte ens när det gäller att kämpa för befriandet av Västsahara, som är Afrikas sista koloni, har den svenska utrikesministern lyft ett finger. Bildts utrikespolitik saknar fullständigt ryggrad och som svensk skäms jag idag över Sveriges utrikespolitik. Sveriges röst i världen är så långt ifrån Olof Palmes som det går att komma.

Den 19 september har du emellertid möjligheten att ändra på det. Genom att rösta bort högern från makten kan svenska folket få tillbaka en stark röst som återigen står upp för världens utsatta och inte viker ner sig för stormakterna.

Medicin är inte godis

En av Reinfeldts sämsta och farligaste försämringar av Sverige är utförsäljningen av apoteken och avskaffandet av apoteksmonopolet. Som socialdemokrat känner jag i ryggmärgen att något är allvarligt fel då privata företag tillåts tjäna pengar på folks olycka och sjukdom. Sjukvård och medicinsk verksamhet ska enligt mig drivas med ett enda syfte – att erbjuda bästa möjliga vård och läkemedel till medborgarna.

Den svenska sjukvården och apoteken har länge varit internationellt erkända för sin höga standard och sitt jämlika förhållande till patienter. Det finns få länder i världen där en hemlös kan erhålla lika bra behandling som en miljonär och ha samma möjlighet att få den bästa möjliga medicinen. Sverige har varit ett föregångsland och vår sjukvårdsmodell har skapat ett bättre och tryggare liv för alla svenskar.

Så är det inte längre. Sedan regeringen Reinfeldt tog över landet har allt fler sjukhus och vårdcentraler sålts ut till stora privata kapitalbolag som endast drivs av ett övergripande mål – att tjäna så mycket pengar som möjligt. Men inte nog med det. Reinfeldt ville också slå sönder Sveriges framgångsrika apoteksmonopol som under årtionden har hållit nere priserna och skickat tillbaka vinsterna till skattebetalarna.

Sedan i höst har även de flesta av apoteken sålts ut till ett fåtal stora bolag. Vinsterna kommer inte längre folket till del utan går istället rakt ner i fickorna på de utsålda apotekens privata ägare. Det övergripande målet för dessa apotek är samma som för de privatiserade sjukhusen. Det handlar inte om att tjäna folkets intressen utan om att göra så mycket pengar som möjligt. Det faller väl samman med Moderaternas ideologi.

Apoteksmonopolet för emellertid med sig fler dåliga sidor än just förändringen av själva ägandet. Bland annat har försäljningen av receptfria läkemedel som värktabletter och nässpray ökat explosionsartat sedan monopolets avskaffande. Idag säljer förutom apoteken över 6 000 vanliga dagligvarubutiker dessa läkemedel och den ökade tillgången riskerar att leda till en hälsofarlig överkonsumtion.

En del butiker har rent av salufört Alvedon och godis i samma butiksställ. Det är uppenbart att Moderaterna inte går medborgarnas ärenden när de privatiserar fler och fler delar av välfärden.

Stängda dörrars politik

På utbildningsområdet har högerregeringen sedan valet 2006 drivit en ”stängda dörrars” politik. Genom att angripa allt från grundskola till högre utbildning kommer regeringens förslag att stänga dörren till framtiden för många elever på gymnasiet, komvux och högskolan. Högerns utbildningspolitik är dock inte bara skadlig för de studerande utan är även ett hot för Sveriges framtida konkurrenskraft i världen.

En av Sveriges starkaste fördelar på den globala arenan har varit svenska folkets höga utbildningsnivå. För att vara ett litet land i norra Europas utkant har Sverige varit enormt framgångsrikt när det gäller forskning och skapande av internationellt ledande företag. Detta har möjliggjorts genom årtionden av socialdemokratiska regeringars satsningar för att bygga ut högskolan och förbättra grundskolan.

Nu kämpar alltså Reinfeldt och Co för motsatsen. Då det handlar om gymnasieskolan håller regeringen på att genomföra en ny gymnasiereform som kommer att stänga ute många elever från vidare högskolestudier. Den stora förändringen är att de praktiska programmen framöver inte ger någon behörighet till att söka till högskolan eftersom kraven på svenska och engelska sänks på dessa program.

Det betyder att ungdomars val av yrke i femtonårsåldern kan begränsa deras chanser under resten av livet. Gymnasiereformen försämrar kvalitén i skolan, medverkar till en oflexibel arbetsmarknad och kan leda till katastrof för den enskilde. Inte minst eftersom försämringarna i gymnasieskolan görs samtidigt som regeringen kraftigt skurit ner på komvux, vilket ytterligare minskat möjligheten till omskolning.

Slutligen har regeringen bestämt sig för att införa avgifter för utomeuropeiska studenter på högskolan. Det kommer få stora konsekvenser för kvaliteten på svenska universitet och högskolor eftersom dessa länge har kunnat dra stor nytta av utländska studenters erfarenheter och kunskap för att ligga långt framme i forskningsvärlden.

Avgifterna innebär färre studenter från länder utanför Europa, men även att Sverige inte längre får de bästa utländska studenterna, utan bara de som har råd. En försämrad högskola leder till sämre villkor för svenska företag och då på sikt en försvagad välfärd. Det blir resultatet av stängda dörrars politik.

Attacken mot facket

Sedan regeringen Reinfeldt tog över makten i landet har den systematiskt fört ett krig mot facket i syfte att bakvägen slå sönder den svenska välfärdsmodellen. Varför? Jo, när Reinfeldt ersatte Bo Lundgren som ledare för Moderaterna var det särskilt en läxa han lärde sig av sin företrädare. Att öppet gå till val på att sänka skatten för rika genom att försämra välfärden var ingen lyckad strategi för att vinna väljarnas förtroende.

Majoriteten av svenska folket gillar allmän välfärd och Reinfeldt insåg därför att han var tvungen att hitta ett nytt angreppssätt för att ha en chans att nå sina mål. Reinfeldts lösning var att göra en total ”make over” av Moderaterna. De gamla Moderaterna blev de nya Moderaterna och överklassretoriken byttes mot sloganen ”Sveriges nya arbetarparti”.

Hela förändringen var såklart bara en fasad. Det mesta av Moderaternas partikassa kommer fortfarande från Svenska Arbetsgivareföreningen, idag kallat Svenskt Näringsliv, men om partiets företrädare i alla fall sa att man stod upp för arbetarnas rättigheter och för välfärden skulle det förhoppningsvis gå att lura tillräckligt många för att kunna vinna valet 2006.

Sagt och gjort. Moderaterna vann valet 2006 och satte genast igång med att förverkliga sina drömmar. Nu skulle välfärdssamhället demonteras och då stod en attack mot facket högst upp på listan. Till att börja med undergrävde högerregeringen fackets roll genom att drastiskt försämra a-kassan och samtidigt göra det dyrare för folk att vara medlemmar i facket.

Efter det var det dags för Moderaterna att be sina bröder i Svenskt Näringsliv att stranda förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal med facket. Slutligen och som spiken i kistan på fackföreningarna angrep regeringen löntagarnas rättigheter via bland annat lagar om minskad anställningstrygghet. Resultaten av Reinfeldts politik har inte låtit vänta på sig.

Häromveckan fick Sverige en reprimand av EU-kommissionen för att vi har sämst anställningstrygghet i EU. I praktiken kan du i Sverige idag skjutsas runt hur lång tid som helst mellan olika vikariat och visstidsjobb utan en möjlighet att få en fast anställning.

Dessutom är nu Sverige det EU-land som har den snabbaste ökningen av arbetslösa som lever under den absoluta fattigdomsgränsen. Det är följden av kamrat Reinfeldts politik.

Glöm inte regeringens gamla synder

I hopp om att väljarna skulle hinna glömma genomförde den moderatledda högerregeringen sina värsta och mest impopulära försämringar av välfärden under den första tiden av mandatperioden. Jag kom ihåg hur jag bara ett år efter valet mötte många personer som röstat på Moderaterna och som kände sig lurade. Hur kunde högern i valrörelsen lova att de skulle göra livet bättre för Sveriges arbetare och utveckla välfärden för att när de väl kommit till makten i praktiken göra raka motsatsen?

Svaret är enkelt. Moderaterna är och har alltid varit starka motståndare till välfärdsstaten. Reinfeldt skrev själv under nittiotalet flera böcker där han i det närmaste uttryckte ett hat mot det svenska välfärdssystemet. Fredrik Reinfeldts mest kända bok heter ”Det sovande folket” och går enkelt att finna på http://www.alliansfrittsverige.nu/ I boken beskriver den då 28-årige Reinfeldt välfärdsstaten som en omöjlig konstruktion och att politikerna inte ska ha att göra med hur samhällets resurser fördelas.

Det är med dessa idéer i åtanke inte svårt att se att Reinfeldt är nöjd med sin genomförda politik. Sedan Reinfeldt tog över landet har skattetrycket sänkts från 57 till 46 procent. Det innebär i realiteten att statens omfördelande roll har minskat med lika mycket och Moderaterna vet att det är genom skattesänkningar som det lättast går att försvaga välfärden.

Även om skattesänkningarna i sig har bidragit till ökade klyftor har sättet som Moderaterna finansierat dem på fördjupat orättvisorna än mer. Nästan direkt efter valet 2006 införde regeringen minskat stöd och hårdare tag när det gäller arbetslösa och sjukskrivna. En följd av denna politik var exempelvis att cancersjuka tvingades ut i arbete i höstas. Samtidigt sänkte Moderaterna skatten för de allra rikaste då de avskaffade förmögenhetsskatten och den statliga fastighetsskatten.

I sin iver att privatisera och sälja ut allt som är offentligt ägt har regeringen också sålt ut flera viktiga och inkomstbringande statliga företag till reapriser. Vin och Sprit och utförsäljning av apoteken är ett par exempel. Det går dock att stoppa Reinfeldts systemskifte och vända Sveriges utveckling till något positivt igen. För det behöver vi en rödgrön regering.

Guldstjärna till Reinfeldt

I söndags blev jag positivt överraskad av Fredrik Reinfeldt. Skälet var att regeringen presenterade att de i vårbudgeten ska föreslå att försvaret köper två nya ubåtar av Kockums i Karlskrona. Detta innebär att Sverige i framtiden har chansen att fortsätta vara världsledande när det gäller ubåtsteknik. De nya ubåtarna kallas av försvarsmakten för NGU, vilket står för nästa generations ubåtar och är en vidareutveckling av dagens mycket tekniskt avancerade svenska ubåtar.

Regeringens besked om ubåtsordern var förvånande eftersom de sedan förra valet genomfört ett systemskifte när det handlar om Sveriges försvarsindustri. I regeringens materialförsörjningsstrategi för försvaret säger regeringen att de inte vill att Sverige ska utveckla försvarsenheter på egen hand. Istället menar regeringen att alla nya försvarsenheter ska köpas till billigaste pris på den globala marknaden.

Detta är på sikt en dödsdom för svensk försvarsindustri, men den här gången klarades sig förmodligen Kockums eftersom de nya ubåtarna beräknas vara billigare än sina internationella konkurrenter. För militärfordonstillverkaren Hägglunds i Örnsköldsvik gick det inte lika bra i somras då de förlorade en stor order från försvaret, trots att försvarsdepartementet under förra mandatperioden satsat över en miljard kronor i forskningspengar på Hägglunds toppmoderna splitterskyddsfordon.

Vi socialdemokrater har en helt annorlunda syn på försvarsindustrin än Reinfeldt. För oss är en inhemsk försvarsindustri en ovärderlig möjlighet till spjutspetsforskning. Det var till exempel genom utveckling av försvarets radioenheter som idén till världens första mobiltelefon kläcktes och sedermera Ericssons mobiltelefoni utvecklades och det var genom forskning kring nya ubåtsmaterial som SSAB:s bästsäljande stålkvalité togs fram.

Med nya uppfinningar skapas nya företag och fler jobb som ger mer skatt och bättre välfärd. En inhemsk försvarsindustri betyder också att Sverige inte måste göra sig beroende av andra för att köpa försvarsmaterial. En svensk försvarsindustri är i själva verket en förutsättning för alliansfriheten. Regeringens attacker mot försvarsindustrin är med det i åtanke inte särskilt oväntade eftersom både Moderaterna och Folkpartiet vill gå med i den USA-ledda militäralliansen Nato.

Engagera dig politiskt!

Sverige blir bättre om fler engagerar sig politiskt. I flera årtionden har de politiska partierna stadigt tappat medlemmar och hand i hand med den utvecklingen har även antalet förtroendevalda i kommuner och landsting minskat. Bara sedan förra mandatperioden har över tretusen förtroendeuppdrag försvunnit runt om i landet. Trenden är väldigt tydlig. Det blir allt färre personer som får än mer att säga till om i politiken. Jag tror att den här utvecklingen är farlig. Styrkan i vår demokratiska modell har varit att vi haft partier med en stark medlemsbas och att många personer har varit delaktiga i de politiska beslutsprocesserna.

På så sätt har samhällsbygget hela tiden varit väl förankrat i verkligheten. Med många folkvalda ”politiker” blir avståndet mellan väljare och beslutsfattare kortare, vilket stärker demokratin och minskar politikerföraktet. En annan fördel med att involvera många människor i besluten är att det ger chansen för fler att komma med idéer och kloka synpunkter. På så sätt blir besluten bättre då ytterligare aspekter lyfts upp. Jag är övertygad om att det behövs en offensiv för att få fler politiskt aktiva. Ett första steg skulle vara att partierna gjorde det lättare för folk att gå med och direkt få vara med och påverka.

Sedan är det självklart så att alla inte kan eller har tid att engagera sig i ett parti. Det behövs därför andra kanaler för att föra fram goda idéer. Två bra exempel är att antingen skriva en insändare och skicka den till tidningen eller att skriva ett medborgarförslag till sitt lokala kommunfullmäktige. Detta är två utmärkta sätt att föra fram sina synpunkter på. För det är genom att idéer stöts och blöts som vi förbättrar vårt samhälle.

Varken Messias eller en vräkig villa

Tron på möjligheten till förändring är en av politikens mest centrala byggstenar. Det är genom visioner som samhällsutveckling drivs fram och utan framtidsdrömmar hade Sverige förmodligen inte varit det jämlika land som det är idag. Hoppet om att nå förändring med hjälp av politiken kan för en del människor bli en oerhört stark drivkraft precis som tron på en religion kan vara för vissa eller målet om materiell lycka kan vara för andra.

I samhällsdebatten kan det ibland dock vara svårt att urskilja politikers visioner för framtidens Sverige. Det som folkvalda och media verkar ha valt att koncentrera sig på är snarast snabba utspel som ger mycket uppmärksamhet. De långsiktiga planerna har kommit i skymundan och för väljarna framstår politiken allt mer som ett nyckfullt lotteri. För att minska väljarnas misstro mot politiker är det viktigt att partierna i den kommande valrörelsen verkligen förklarar vilket Sverige de tror på. Det arbetet börjar jag därför här och nu.


Sossarna tror på ett grönt folkhem. Första gången jag hörde uttrycket var då Göran Persson talade på SSU-kongressen i Umeå för snart tio år sedan. Ett grönt folkhem? Vart ville han komma? Jag hade knappast en bild av Persson som visionär. Därför blev jag förvånad när statsministern rev av ett tal som kunde ha fått Per-Albin Hansson att blekna. Borta var mantrat om osthyvlar och budgetar i balans. Istället gav han en färgrik beskrivning av en framtid där Sverige skulle bli världsbäst på grön industriutveckling och forskning på miljöteknik.

Statsminister Persson var övertygad om att Sverige kan bli det land som leder den globala omställningen mot ett hållbart samhälle. Jag håller med Persson. Den gröna tekniken är nödvändig för att stoppa klimatförändringarna och kommer helt säkert också att kunna skapa många nya arbetstillfällen. Det finns få länder med så goda förutsättningar för detta som Sverige. Här finns en historia av avancerad industriproduktion, vi har en stark tradition av forskning och är redan bland de främsta länderna i världen på miljöområdet.

Det här en av Socialdemokraternas visioner för framtiden och det är vad du får om du ger (S) din röst i höstens val. Vi kan varken lova dig messias eller en vräkig villa, men ett grönt folkhem. Det kan vi fixa.

Politik hör hemma i skolan

Politik i skolan är nödvändigt för vårt demokratiska styrelseskick. Den senaste tiden har det debatterats mycket kring de politiska partiernas och de politiska ungdomsförbundens möjligheter att finnas i den svenska skolan. Lärarnas tidning har frågat 100 gymnasierektorer om de är beredda att släppa in Sverigedemokraterna i skolan inför årets val. 62 av rektorerna svarade ja, 18 sa nej och 20 hade inte bestämt sig än.

Jag är inte nöjd med svaren eftersom jag tycker att alla partier ska släppas in. Skolan bör och kan vara den främsta utposten för demokratin. En av skolans huvuduppgifter är att uppfostra demokratiska medborgare och för det behöver eleverna få en riktig chans att stöta och blöta alla sorters ståndpunkter. Att inte släppa in några partier alls är lika dåligt som att välja att inte släppa in ett parti på grund av dess åsikter.

Skolan är förmodligen den bästa arenan för att kunna bemöta extrema partier som Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, Kommunistiska Partiet och Svenskarnas parti. I klassrummet kan samhällslärare före och efter ett partibesök i lugn och ro kritiskt diskutera kring partiernas program tillsammans med eleverna. Ett sådant tillvägagångssätt är både lärorikt och demokratiskt utvecklande för eleverna.

Hur ska ungdomar få möjlighet att skapa sig ett förhållande till hur Sveriges demokrati fungerar om inte skolorna låter dem komma i kontakt med politik? Elevernas kunskaper om demokrati får inte stanna vid att ha hårdpluggat in partiernas historia eller antalet ledamöter i riksdagen. Sveriges demokrati innebär mycket mer än så och det kan inte bättre förmedlas än genom mötet med politiskt engagerade personer.

Mitt eget engagemang väcktes till liv när jag mötte aktivister från ungdomsförbunden på min skola. Jag vågar påstå att ännu mer politik i skolan skulle vara den bästa medicinen för att stärka den svenska demokratin, även om det ibland kan riskera att bli stökigt då extrema grupper kommer till skolan.

Demokratin grundar sig i att låta alla komma till tals och få uttrycka sina åsikter. Då måste vi också våga leva upp till det. Vi må ogilla de åsikter som ibland framförs, men det är vår demokratiska plikt att försvara deras rätt att uttrycka dem.

Stressamhället största hotet mot välfärden

Stressamhället är det största hotet mot välfärden. Som socialdemokrat kanske många tror att jag lätt skulle peka ut Moderaterna eller den oreglerade kvartalskapitalismen som de allvarligaste farorna för den svenska välfärdsmodellen. Även om båda dessa krafter är några av välfärdens farligaste fiender anser jag att stressamhället är den största boven i dramat.

Huvudskälet till att jag tycker att stressamhället till och med är farligare för välfärden än Moderaterna är att det idag faktiskt inte går att rösta bort stressamhället. De partier som över huvud taget tar upp frågan är de rödgröna som diskuterat arbetstidsförkortning och under den tidigare mandatperioden genomförde ”friåret”, men detta är oerhört långt ifrån tillräckligt.

Det är på sikt fullständigt ohållbart att samhället fortsätter ha samma lama inställning till stress. Det är redan vanligare att bli långtidssjukskriven eller förtidspensionerad på grund av stressframkallad depression än av fysisk utslitenhet. Studier visar att psykisk ohälsa genom stress kommer att vara den största folksjukdomen i hela västvärlden inom tio år.


I Sverige är vi väldigt bra på att konstruera föreställningar för hur livet ska ses ut om du har lyckats. Du ska vara duktig och ambitiös på jobbet, hinna träna, gärna engagera dig på fritiden, ha ett välordnat hem, ständigt vara påläst, ha ett perfekt förhållande, ha gott om tid för dina barn och gärna hinna umgås med vänner och bekanta.

Det är omöjligt att uppfylla allt detta och det är inte konstigt att de flesta människor ibland känner sig otillräckliga då det helt enkelt inte går att få tiden att räcka till för att göra alla måsten i vardagen. För att stoppa den här utvecklingen behöver folk ställa krav på att alla politiker tar frågan på allra största allvar.

Till att börja med borde riksdagen återinföra friåret och se över om dagens arbetstider verkligen är optimala. En gång i tiden var åtta timmars arbetsdag en utopi. Det är dags att utreda om en ändring av arbetstiden kanske kan vara bra både för produktiviteten och folkhälsan.

Det måste också bli lättare för vem som helst att få gå till psykolog vid tidiga tecken på stressrelaterade problem. En av nycklarna till att få bukt med den stressframkallade psykiska ohälsan är slutligen att likställa psykologi med läkarvård.

Rösta på Antifeministiskt initiativ!

Är du man? Har du fått nog av det ändlösa tjatet om feminism och jämställdhet? Är du trött på etablissemangets snack om genusglasögon? Män och kvinnor är skapta olika och det måste man ju vara blind för att inte se. Vi vet att barnen mår bättre av att vara med mamma, så varför ska du tvingas stanna hemma från jobbet i månader? Och visst är det hemskt att fler och fler kvinnor fått för sig att skilja sig från oss män eller att kvinnor ibland bestämmer sig för att göra abort när vi gjort dem med barn.

Nej, nu får det räcka. Lägg din röst på Antifeministiskt initiativ i höst. I valet kallar vi oss för enkelhetens skull för Sverigedemokraterna. Om vi får makten lovar vi att befästa könsrollerna, avskaffa pappamånaderna, sätta stopp för de ökande skilsmässorna och begränsa kvinnors rätt till abort. Du kan räkna med att vi alltid sätter männen i första rummet.

Så här skulle ett flygblad från Sverigedemokraterna kunna se ut. Ja, det är till och med så här ett flygblad från Sverigedemokraterna borde se ut. I alla fall om flygbladet ska återge den politik Sverigedemokraterna står för när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Sverigedemokraterna är det i särklass mest kvinnofientliga partiet som ställer upp i riksdagsvalet 2010.

 

Kristdemokraterna som annars ofta får kritik för sin konservativa kvinnosyn är bara en västanvind i jämförelse med Sverigedemokraterna som verkar hämtat sin ideologiska inspiration från 1800-talet. I partiprogrammet menar Sverigedemokraterna att ombytlighet mellan kvinnors och mäns traditionella roller skadar barnen.

Offentlig barnomsorg är dåligt enligt Sverigedemokraterna och barnen mår mycket bättre av att stanna hemma med mamma under uppväxten. Sverigedemokraterna vill även begränsa kvinnors rätt att själva styra över sina liv genom att införa en restriktivare lagstiftning kring abort samt minska antalet skilsmässor.

Sverigedemokraternas kvinnofientlighet speglar också av sig i partiets väljarkår och bland partiets förtroendevalda, som båda kraftigt domineras av män. I partiets styrelse är enbart 3 av 18 ledamöter kvinnor. En röst på Sverigedemokraterna är en röst emot jämställdhet och skulle partiet vilja byta namn borde det självklara alternativet vara ”Antifeministiskt initiativ”.

Magnus Manhammar

----------------------------------------------------------------------------------

Du har missat en del i din argumentation, Magnus Manhammar

(Följande är ett svar till Magnus Manhammar på hans krönika publicerad 9 mars skrivet av Gabriella Johansson (SD). Svaret har publicerats i Sydöstran med en direkt replik av Magnus Manhammar. Den hittar du sist i posten.)

Är du en människa, som tycker om fred, frihet och trygghet? Tycker du att kvinnor ska kunna ha på sig vad de vill på krogen, och få visa håret, halsen och vaderna ute i offentligheten om de vill? Tror du att föräldrar är kapabla att själva bestämma hur föräldraledigheten ska delas upp i just deras familj? Tycker du att det är önskvärt att barn får leva tillsammans med båda sina föräldrar i så många fall som möjligt?Då tycker jag att du ska rösta på sverigedemokraterna i september.

Magnus Manhammar skriver i sin krönika ”Rösta på Antifeministiskt initiativ!” att det är det namnet sd borde anta istället för det etablerade sverigedemokraterna.Han driver en tes om att sd skulle ha en kvinnosyn som härstammar från 1800-talet.Hans ”bevis” för vår uråldriga kvinnosyn rör sig kring vår syn på föräldraförsäkringen, som vi inte vill kvotera, aborter, som vi önskar se färre av, och skilsmässor, som vi ser som långt ifrån optimalt för barnen och vill försöka minska genom att till exempel erbjuda kostnadsfri familjerådgivning i samtliga kommuner.

Men Magnus Manhammar, som själv företräder socialdemokraterna, har nog missat ett steg eller två i sin argumentation. Hans eget parti har, påhejade av övriga riksdagspartier, lagt grunden till ett mångkulturellt Sverige som idag delar ut cirka 100.000 permanenta uppehållstillstånd varje år, varav en stor del till personer med bakgrund i muslimska länder, där kvinnosynen härstammar från 600-talet.Jag har svårt att acceptera att det bor mängder med människor i Sverige som ser svenska flickor och kvinnor som horor, för att svenskor inte täcker håret, eller för att de har sexuella förbindelser utanför äktenskapet, eller, Allah förbjude, kysser män på dansgolvet.

Sverige är världens mest jämställda land, det bästa landet att vara både kvinna och mamma i, enligt en del undersökningar. Varför vill socialdemokraterna då befolka det landet med människor som ser kvinnors värde som hälften av en mans, som lägger familjens heder på kvinnorna, som anser att det är kvinnans ansvar att inte väcka mannens lustar, som inte vill ge kvinnor rösträtt, och som vill kontrollera kvinnans sexualitet?Varför vill (s) rasera den jämställdhet som svenska kvinnor uppnått genom många års kamp? Det vore väl en sak om man var tydlig med att i Sverige gäller svenska normer och regler, och att man som invandrare förväntas anpassa sig till det svenska samhället.

Men om vi ska tala klarspråk så är Sveriges integrationspolitik ett dåligt skämt, och det är främst (s) som är skyldiga till vansinnet. Vems beslut var det att slopa gränskontrollerna?Ska vi diskutera trafficking - kvinnor som smugglas in i Sverige för att användas som sexslavar? Sverige har flest anmälda våldtäkter i hela Europa, (S) har inte lyft ett finger för att stävja denna utveckling. Är det någon som ska be Sveriges kvinnor om ursäkt så är det Magnus Manhammar och hans partikamrater.

Gabriella Johansson
Sverigedemokraterna

----------------------------------------------------------------------------------

Replik på Gabriella Johanssons, Sverigedemokraterna, svar på Manhammars krönika den 16 mars

Jag blir ledsen när jag läser Gabriella Johanssons svar och de hårresande generaliseringar av muslimer som hon för fram. Att likställa alla svenska muslimer med religiösa fundamentalister är lika befängt som att bunta ihop alla kristna svenskar med Livets ord eller Kristi brud i Knutby.

Att en sverigedemokrat skulle vända en diskussion om jämställdhet till att handla om invandring var väl i och för sig ingen högoddsare, men det är ändå lite anmärkningsvärt att Gabriella Johansson väljer att ägna större delen av sitt svar åt att svartmåla Sveriges muslimska befolkning. Att peka ut en grupp människor som roten till allt ont i samhället väcker otäcka minnen. Hennes rasistiska uttalanden borde skrämma alla som någon gång öppnat en historiebok.

Gabriella Johansson är en erfaren sverigedemokratisk politiker och det märks. Hennes angrepp mot muslimer är mycket lika de som gick att läsa i den debattartikel som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fick publicerad i Aftonbladet den 19 oktober 2009. Rubriken för Åkessons artikel, ”Muslimerna är vårt största utländska hot”, talade ensam sitt tydliga språk. Åkessons rasism blev uppenbar, men blir kanske än mer tydlig om du byter ut ordet muslimer mot judar eller kristna.

Sverigedemokraternas öppna rasism mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet kommer emellertid inte som någon nyhet för de som känner till Sverigedemokraternas historia. Av de personer som grundade Sverigedemokraterna år 1988 hade en majoritet rötter i den svenska naziströrelsen. Det är därför inte förvånande att Sverigedemokraterna ännu använder sig av en retorik som ekar av stöveltramp. Skillnaden mellan då och nu är att de har bytt namn på syndabocken.

Ett kännetecken för Sverigedemokraternas politik är att alla politiska frågor knyts till invandringen eller islam. Gabriella Johanssons svar är ett typexempel på detta. Det spelar ingen roll om det handlar om jämställdhet, miljö, EU eller gator och avlopp. Sverigedemokraterna lyckas på något sätt alltid hitta en koppling till den enda fråga som spelar någon roll för dem. Sverigedemokraterna är ett rasistiskt enfrågeparti med ett enda syfte - att skapa konflikter i samhället. Det gagnar ingen, varken kvinnor eller män.

Magnus Manhammar
Socialdemokraterna

Åtala ayatollan för brott mot mänskligheten!

Sverige måste se till att Irans regim ställs inför rätta för brott mot mänskligheten. I över trettio år har det varit uppenbart att Irans ledare borde ha åtalats för det hänsynslösa styret av Iran. Tiotusentals oppositionella har fått sätta livet till i kampen för frihet och demokrati under Ayatolla Khomeini och Khameneis tyranni. Den iranska revolutionen som för folket länge var en dröm förvandlades till en tre decennier lång mardröm.

Irans demokratiska opposition råkade väldigt illa ut efter protesterna mot det illegitima presidentvalet i somras. Det rapporteras om att regimen fängslat minst femtusen nya politiska fångar och av dessa har flera hundra avrättats eller mördats genom grym tortyr i fängelserna. Trots detta har Irans befolkning fortsatt att demonstrera hela hösten och modiga kvinnor och män riskerar dagligen liv och lem i kampen för mänskliga rättigheter.

Av Irans över sjuttio miljoner invånare är en otroligt stor del unga. Nästan femtio miljoner iranier är yngre än 35 år. Alla dessa unga skulle naturligtvis kunna ha en enorm påverkan på det iranska samhället. För att få kontroll över situationen har regimen försökt etablera en religiös livsstil bland unga. Detta har misslyckats och det verkar nu bli allt svårare för ayatollan att hålla tillbaka den unga generationens krav på sociala rättigheter.

Det senaste halvårets folkresning mot regimen skiljer emellertid sig på ett viktigt sätt från tidigare års protester. Den här gången har världen direkt kunnat följa mycket av det som hänt genom media. Även då landets auktoritära ledning slängde ut den internationella pressen fortsatte rapporter och nyheter sippra ut till omvärlden genom bloggar, twitter och hemsidor. Kritiken från omvärlden har därför varit oerhört hård.

Tyvärr betyder inte det att världens ledare nödvändigtvis går från ord till handling. Det är egentligen inga länder som riktigt följt upp sina fördömanden av regimen med att praktiskt göra något. Den svenska regeringen borde ha varit först ut med att lyfta frågan i FN och sett till att åtala ayatollan för brott mot mänskligheten i den internationella domstolen i Haag. I alla fall om Bildt menat allvar när han sagt sig värna de mänskliga rättigheterna.

Blekinge - Ett grönt Silicon Valley?

Nu för tiden talas det mycket om hur framtidens Blekinge kommer att se ut. Hur ska Blekinges kommuner utvecklas positivt och vad ska länets invånare arbeta med i framtiden? Jag tror att lösningen går att finna i något som ligger de flesta blekingebor nära hjärtat, nämligen miljön.

Genom Blekinges starka tradition av högteknologisk tillverknings- industri, det initiativrika näringslivet och en högskola med spjutspetskompetens har Blekinge en unik möjlighet att bli ledande i Sverige när det gäller grön tillväxt.

Det råder ingen tvekan om att den gröna sektorn kommer att sysselsätta miljoner människor i flera årtionden framöver. För att möta klimatförändringarna beräknas världens länder behöva satsa minst 33 biljoner dollar för att ställa om till ett hållbart samhälle.

De stater och regioner som ligger i framkant med forskning och tillverkning av nya energikällor, infrastruktur och energieffektivisering är morgondagens vinnare. I Europa ligger redan Danmark och Tyskland bra till, men Sverige har definitivt möjligheten att bli ett grönt föregångsland.

Mest framgångsrika med grön tillväxt hittills är förvånande nog några regioner i Kina. I en av dessa regioner ligger den kinesiska staden Baoding. Enbart sedan år 2002 har 150 företag inom alternativa energiformer skapats där och idag drivs både hotell, fabriker och stadens infrastruktur av helt förnybar energi.

Utvecklingen i Baoding kom dock inte av sig själv. Det krävdes en lång och ihärdig kamp av stadens ledande politiker och det var absolut nödvändigt att det offentliga vågade gå före och satsa stora summor på gröna investeringar och forskning.

Jag tror på samma utveckling i vårt län. Blekinge är på rätt spår och har alla förutsättningar för att kunna utvecklas till Sveriges Silicon Valley för grön teknologi. I Karlskrona byggs just nu ett miljöanpassat kraftvärmeverk för hundratals miljoner, Ronneby kommun är i full färd med en satsning för att skapa gröna jobb för unga och i Olofström tillverkas allt mer miljöanpassade Volvobilar.

Nu gäller det bara för Blekinges politiker att samla länets näringsliv och högskolan för en gemensam storsatsning på hållbar utveckling och gröna jobb. På så sätt kan vi göra en insats för miljön och skapa framtidens nya arbetstillfällen samtidigt.

Varning för vänsterextremism

Som en motreaktion mot att de högerextrema och främlings-fientliga krafterna växer i styrka i Sverige är nu även vänsterextrema grupper på frammarsch. Högerns och vänsterns mest extrema politiska grupperingar möts ofta i flera av sina ståndpunkter. Deras motstånd mot representativ demokrati, förakt av människovärdet och vilja att se våld och tvång som lösningen på samhällets problem är vanligtvis åsikter som förenar dem.


Den svenska högerextremismen företräds i allmänhet av det nazistiska Folkfronten, de halvfascistiska Nationaldemokraterna och de främlingsfientliga och islamofobiska Sverigedemokraterna. Medan de största vänsterextremiska grupperingarna går att finna i det militanta Antifascistisk aktion, det antiparlamentariska Reclaim the Streets samt i den ”autonoma rörelsen” som för en väpnad kamp mot både fascism och kapitalism.

I tider som dessa då de högerextrema Sverigedemokraterna är i medias blickfång är det lätt att glömma att också de vänsterextrema gruppernas framväxt är ett allvarligt hot. Ett exempel på detta är det allt mer aktiva Antifascistisk aktion som med våld vill ändra det svenska statsskicket och i väntan på att det inträffar försöker hindra medborgare och politiker från att utöva våra grundlagsfästa fri- och rättigheter genom hot.

Även om Sveriges vänsterextrema framförallt är aktiva i sin våldsamma kamp mot extremhögern i landet och mot kapitalismen vid olika toppmöten i Europa har de under senare år lyckats hitta nya arenor. Bland annat satsar de på att få fredliga protester att urarta till våldsamma kravaller, vilket hänt flera gånger i Malmö det här året. Sist hände det i Rosengård och innan dess utanför Baltiska hallen vid Sveriges Davis Cup-match med Israel.

Vid Davis Cup-matchen använde den ”autonoma rörelsen” till och med antisemitisk propaganda och blandade ihop kritik mot staten Israel med hela det judiska folket. Ett fruktansvärt angreppssätt som de direkt har gemensamt med nazistiska grupper. I Rosengård spädde de vänsterextremas agerande enbart på främlingsfientliga strömningar och minskade förståelsen för den ekonomiska misär som många i stadsdelen befinner sig i.

Det är uppenbart att vi i kampen för ett demokratiskt samhälle har motståndare både på den yttersta vänster- och högerkanten. För demokratins skull får vi aldrig glömma det.

Reinfeldts nya Sverigemoderater

Statsminister Reinfeldt borde skämmas. Det är många som sedan en längre tid med oro sett en förskjutning av Moderaternas politik åt det främlingsfientliga hållet och den senaste veckan tar verkligen priset. Först ut var Malmömoderaternas utspel om samarbete med Sverigedemokraterna, sedan kom regeringen med sitt förslag om försörjningskrav vid anhöriginvandring följt av Vellinges moderata kommunalråds föraktfulla inställning till ett boende för flyktingbarn.


Moderaternas nya ljusblå färg börjar allt mer flagna och te sig något brunfläckig. Det gäller dock inte att glömma att de nya Moderaterna är mästare på att byta färg och åsikter. Redan inför förra valet använde sig Fredrik Reinfeldt av en amerikansk politisk strategi som kallas triangulering. Denna innebär att ett parti byter uppfattning i centrala frågor, där ens egen politik är mindre uppskattad än motståndarens, för att inta en tredje ståndpunkt närmre motståndaren.

På så sätt framstår partiets politik som attraktivare för bredare grupper och det gör det möjligt att lättare vinna väljare från andra partier. Det negativa med den här strategin är att den är ideologiskt ohederlig och tenderar till att öka politikerföraktet eftersom resultatet blir att det låter som att allt fler politiker tycker likadant. I valet 2006 använde sig Moderaterna av den här taktiken, mot de socialdemokratiska väljarna, då de kallade sig för ”Sveriges nya arbetarparti” och till synes bytte fot i arbetsmarknadspolitiken.

Inför valet 2010 verkar Reinfeldt ha tänkt sig att göra om samma trick. Fast den här gången riktat mot Sverigedemokraternas väljarbas. Förutom förra veckans utspel var det tydligaste exemplet på detta när Moderaterna hösten 2008 la förslag om att inrätta ett ”Svenskkontrakt för invandrare”. Ett kontrakt om värderingar som invandrare skulle tvingas skriva under för att följa några godtyckliga regler som egentligen redan gäller alla enligt svensk lag.

Det enda positiva Reinfeldt har gjort kring främlingsfientligheten var när han i oktober till sist gav ett klart besked om att Moderaterna inte kan tänka sig regera med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Fast att istället försöka vinna över deras väljare genom att kopiera deras främlingsfientliga politik är knappast lösningen. Då kan Reinfeldt lika gärna kalla sig för Sverigemoderat.

Regeringen struntar i Mellanöstern

Sveriges regering sviker folken i Mellanöstern. Under det svenska ordförandeskapet i EU har regeringen haft en unik chans att göra en insats för freden mellan Israel och Palestina. Den chansen har herrarna Reinfeldt och Bildt nu försuttit, fastän det är nio veckor kvar av ordförandeskapet.


EU:s stora möjlighet till påverkan i regionen grundar sig i att unionen är den viktigaste ekonomiska aktören för både Israel och Palestina. EU är den överlägset största handelspartnern till Israel samt den mest betydelsefulla biståndsgivaren för Palestina. Detta gör att EU kan backa sina krav för förändring med starka ekonomiska muskler.

Det samarbetsavtal som EU har med Israel kallas för ett associationsavtal. Avtalets huvudsyfte är att skapa en fördelaktig handelsuppgörelse. I den andra artikeln i avtalet står det att samarbetet baseras på respekten för mänskliga rättigheter och att demokratiska principer styr parternas politik och utgör grunden för överenskommelsen.

Fina ord, men i verkligheten har EU inte ställt några krav kring den här delen av uppgörelsen förrän i december 2008 då Europaparlamentet beslutade att frysa den planerade förnyelsen av avtalet. Orsaken var Israels fortsatta brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna framförallt i samband med den fortsatta utbyggnaden av bosättningar och blockaden av Gaza.

Beslutet chockade den israeliska regeringen som vid det här laget var vana vid att aldrig bli allvarligt pressade från väst, trots att Israel är världsmästare i att bryta mot FN-resolutioner. Sedan dess har den blodiga massakern i Gaza ägt rum och efter det israeliska valet i februari där en extrem högerregering vann har Israels konfrontationspolitik snarast stärkts.

Att EU inte följt upp frysningen av associationsavtalet med ytterligare krav mot Israel under det tjeckiska ordförandeskapet, första halvåret 2009, är föga förvånande eftersom Tjeckien i princip ser sig som lillebror till USA. Sverige som har en tradition av att stå upp för folkrätten borde dock ha agerat annorlunda.

Istället valde den svenska regeringen att i strid mot Europaparlamentets beslut förnya delar av associationsavtalet i onsdags förra veckan. Med Reinfeldts och Bildts goda minne skrevs nya avtal angående jordbruk och polisiärt arbete. Därmed förlorade EU sitt starkaste påtryckningsmedel för fred.

Nu vill Socialdemokraterna erkänna Västsahara!

Vid en rödgrön valseger nästa år kan Sverige bli först i Europa med att erkänna Afrikas sista koloni. Det avgjordes i torsdags då de internationella frågorna debatterades på Socialdemokraternas kongress. En av de största striderna handlade just om Sverige ska erkänna Västsahara. I ena ringhörnan stod SSU och i den andra Urban Ahlin som är utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna.


Ungdomsförbundet har sedan mitten av nittiotalet ihärdigt drivit på mot Marockos ockupation av Västsahara, men nådde ingen verklig framgång förrän under Perssons sista år vid makten. Då beslutade den socialdemokratiska regeringen att Sverige som enda EU-land skulle rösta nej till EU:s och Marockos fiskeavtal. Ett avtal som uppenbart bröt mot folkrätten eftersom det också inkluderade kusten utanför det ockuperade Västsahara.

I ett antal år har nu Marocko fullständigt vägrat att följa de avtal som landet har kommit överens om med FN. Marocko har satt käppar i hjulen för den utlovade folkomröstningen om självständighet, avslagit FN-medling mellan parterna och förkastat möjligheten till ett fritt Västsahara. Detta har låst den diplomatiska vägen och egentligen endast lämnat möjligheten till ekonomiska sanktioner kvar.


Enbart svenska sanktioner kan sannolikt inte leda någonstans, men om hela EU beslutar sig för att använda ekonomiska påtryckningar skulle Marocko bli tvunget att agera. Tanken är att ett svenskt erkännande ska fungera som en katalysator för att få andra EU-länder att våga lyfta frågan. Redan ett par dagar efter S-kongressen talas det om andra socialdemokratiska partier i Europa som funderar på att följa svenskarnas exempel.

Ett svenskt erkännande av Västsahara ligger nu nära eftersom även Miljöpartiet och Vänsterpartiet är positiva till ett erkännande. Självklart vore det fantastiskt om de borgerliga partierna också vågade erkänna Västsahara. Av erfarenhet är det dock knappast Carl Bildt och högern som går först i striden mot ockupation och förtryck. Det är starkt av SSU att lyckas driva igenom frågan om Västsahara i det socialdemokratiska partiet. För att göra verklighet av beslutet gäller det nu bara att de vinner valet.

Jordens öde avgörs i Köpenhamn

Om fem veckor kan världens framtid bestämmas i Köpenhamn. Då kommer nämligen Danmarks huvudstad att stå värd för den största internationella klimatkonferensen sedan Kyoto för tolv år sedan. Målet med konferensen är att skapa ett globalt avtal för att en gång för alla sätta stopp för klimatförändringarna. Tanken är att samtliga jordens länder ska komma överens om att minska världens koldioxidutsläpp med hälften till år 2050.


Genom ett sådant avtal tror forskarna att det går att komma undan klimatförändringarnas allvarligaste följder. Det är dock omöjligt att slippa undan helt. De senaste fyrtio åren har mänsklighetens leverne orsakat utsläpp som med tiden troligen leder till att jordens medeltemperatur ökar med två grader. Polarisarna kommer därför att fortsätta smälta samtidigt som ökenspridningen tilltar. Med ett nytt avtal kan denna utveckling emellertid få en gräns.

Klimathotets paradox är att de rikaste länderna i världen som också bär mest skuld för utsläppen kommer lindrigast undan konsekvenserna av klimatförändringarna. Medan de slår hårdast mot de fattigaste som bär minst ansvar. Ökenspridningen drabbar främst den redan utsatta befolkningen i de torra regionerna kring ekvatorn och havsnivåns höjning hotar de flera hundra miljoner fattiga som bor i södra Asiens floddeltan.

Vill man ro hem ett globalt klimatavtal krävs att alla länder gör sitt och de rika länderna måste tveklöst ta ett större ansvar. Det är inte svårt att gissa sig till att det funnits stora åsiktsskillnader kring hur den rika världen ska bidra. Det är därför mycket positivt att se att flera av världens mäktigaste länder med USA, Kina, Indien och Storbritannien i spetsen förra veckan kom överens om att stärka sina ambitioner inför klimatmötet.

För att lyckas i Köpenhamn krävs att världens ledande politiker vågar sätta blicken längre fram än nästakommande val. En överenskommelse kan till och med vara nödvändig för en global ekonomisk återhämtning. För att få fart på ekonomin behövs investeringar och det är precis det som världen kommer tvingas till med ett nytt avtal.

Vill man skapa ett hållbart jordklot krävs gigantiska satsningar på infrastruktur, nya energikällor och effektivisering av energiförbrukningen. Faktum är att vi kanske till och med står för dörren av en grön revolution.

Hur gör Reinfeldt med SD?

Valet 2010 är ett ödesval. Om den borgerliga alliansen fortsätter att regera riskerar nedmonteringen av välfärdsstaten att ha blivit så djup att den nästan är oåterkallelig. Socialdemokraternas huvudmotståndare är utan tvekan Moderaterna och deras utstuderade attacker mot välfärden. Vänsterns chanser att vinna valet kan dock grusas av ett annat parti, nämligen de främlingsfientliga Sverigedemokraterna.

Sedan valet 1988 då Sverigedemokraterna för första gången ställde upp i val har deras väljarstöd i det närmaste fördubblats vid varje val. Under det senaste årtiondet har de ökat från 1,4 procent 2002, till 2,9 procent 2006, till att i de färskaste opinionsmätningarna ligga på 4,2 procent. Om deras väljarstöd håller i sig skulle det innebära att Sverigedemokraterna passerar fyraprocentsspärren och kommer in i riksdagen 2010.

Ifall Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen kommer de aldrig att ha något samröre med de rödgröna. Det har gjorts klart från båda håll. De riskerar emellertid att bli vågmästare. Det finns flera olika scenarion för vad som händer om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Det första är att det görs ett blocköverskridande samarbete för att hålla de främlingsfientliga borta från makten. En förutsättning för det är att något av de borgerliga partierna är intresserade av det, vilket är långt ifrån säkert.

Ett annat scenario kan vara att de borgerliga partierna välkomnar det främlingsfientliga partiet i sin regeringskoalition och startar ett aktivt samarbete med dem. Det har hänt i flera länder och i Sverige har redan borgerliga ledarskribenter lyft möjligheten. Om skälet till detta enbart är att få makt eller ett seriöst försök att krama ihjäl de främlingsfientliga är svårt att veta.

Det sista och troligaste scenariot är att Reinfeldt bildar regering med passivt stöd av Sverigedemokraterna som Carl Bildt gjorde med Ny Demokrati 1991. Det vore att utsätta Sverige för ett parlamentariskt kaos i likhet med det som vi har sett i Karlskrona sedan valet 2006. Reinfeldt har hittills vägrat lämna besked om hur han kan tänka sig göra med Sverigedemokraterna. Den riktigt intressanta frågan är varför.

Slå hål på myterna om Sverigedemokraterna

Om de demokratiska partierna ska klara av att hantera Sverigedemokraterna på allvar är det dags att vi en gång för alla slår hål på flera populära myter som spridits om partiet. Detta är ämnet för den här krönikan och jag kommer även att fortsätta på temat om Sverigedemokraterna de kommande två tisdagarna.


Under tjugo års tid har både Sverigedemokraterna själva och deras motståndare skapat mängder av olika föreställningar och myter kring partiet och dess politik. Dessa vanföreställningar har ibland varit till fördel för Sverigedemokraterna, fast lika ofta legat dem i fatet.

Myterna har gjort det svårt för de demokratiska partierna att förstå vad Sverigedemokraterna är för parti och på vilket sätt det går att formulera ett svar på deras främlingsfientliga politik. Genom att göra ett försök att slå hål på fyra av de vanligaste myterna om Sverigedemokraterna hoppas jag kunna skapa en något klarare bild.

Den första myten är att Sverigedemokraterna i grunden är ett missnöjesparti. Det stämmer inte. I väljarundersökningarna är det mycket tydligt att majoriteten av partiets väljare lägger sin röst på Sverigedemokraterna för att de håller med om deras invandringspolitik och motstånd mot globaliseringen.

Myt nummer två utgår från påståendet att Sverigedemokraterna har en dold agenda. Detta kan ha varit riktigt på 90-talet då partiet fortfarande var ungt och hade många medlemmar som tillhörde extremhögern. Idag har dock partiledningen rensat i leden och agendan är lika öppen som vilket annat partis som helst.

Att ingen tar debatten med Sverigedemokraterna är den tredje myten och är ett felaktigt påstående. Partiledaren Jimmie Åkesson mötte själv det socialdemokratiska kommunalrådet i Sölvesborg i debatt i TV redan 1988 och sedan 2006 har nästan alla Sveriges partiledare mött Åkesson i direktsända tv-debatter.

Den sista myten är att det finns ett enhetligt svar på Sverigedemokraternas politik. Det gör det inte. Politik handlar i grunden om motsättningar och inte ens en centerpartist och en folkpartist har samma syn på flyktingpolitik och integration.

Varje person och parti måste helt enkelt utifrån sin egen värdegrund finna sina svar på Sverigedemokraternas politik. De bästa argumenten för att bekämpa främlingsfientligheten hittar vi hos oss själva.