Svårt läge i Israel

Den politiska vänstern i Israel är idag i en svårare situation än på årtionden. I det israeliska valet i februari lade en överväldigande majoritet av väljarna sina röster till höger och mitten. De två partierna på vänsterkanten, arbetarpartiet Labour och vänsterpartiet Meretz, fick tillsammans bara 16 av Knessets 120 platser.

Det blåser verkligen starka högervindar i Israel och den israeliska högern som i valet fått ett ökat stöd är knappast några fredsduvor. Att den saken är säker visar utnämningen av den öppet rasistiske Avigdor Lieberman till utrikesminister i den nya regeringen. En regering som leds av Benjamin Netanyahu, partiledare för Likud, som länge varit en ihärdig motståndare till någon fredsuppgörelse med palestinierna.

När det politiska landskapet har glidit så långt till höger som det israeliska blir det mycket svårt för vänsterkrafter och fredsaktivister att vinna någon mark. Då Israel nu valt en utrikesminister som öppet säger att arabiska israeler och judiska israeler med samma medborgarskap inte förtjänar samma rättigheter är det väldigt allvarligt.

Avigdor Lieberman är med svenska mått mätt en politiker till höger om till och med Sverigedemokraterna. När österrikarna valde in den främlingsfientlige Jörg Haider i den Österrikiska regeringen valde Israel att protestera genom att kalla hem sin ambassadör. Lieberman är av precis samma kaliber och omvärlden borde därför ägnat en tanke åt att kanske göra samma sak.

Med Netanyahus regering vid rodret i Knesset lär fredsprocessen riskera att stanna upp de kommande åren. Det vi får sätta vårt hopp till är att Barack Obama anser att Mellanösternfrågan är tillräckligt viktig och sätter press på den israeliska regeringen.

Samtidigt får vi hoppas att den israeliska vänstern tar sig i kragen och hittar tillbaka till väljarna. För det kommer att krävas stor självinsikt samt ett riktigt generationsskifte inom vänsterpartierna där flera av dagens ledare som ofta styrt i tjugo till trettio år måste inse att det är dags att dra sig tillbaka.

Unga inte viktiga för högern

Om Sverige inte ska få stora problem i framtiden måste vi satsa särskilt hårt för att unga ska få jobb. Idag har Sverige näst högst ungdomsarbetslöshet i Europa och i många kommuner är var fjärde ung utan arbete. Detta riskerar att ekonomiskt skada Sverige för lång tid framöver då en stor del av ungdomsgenerationen berövas chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.

Än så länge har regeringen varit nästan helt passiv i denna fråga. Skatteavdrag för de som redan har arbete och hög inkomst har varit viktigare än att satsa på återgärder för att skapa nya jobb. Det första riktigt skarpa förslaget kring ungdomsarbetslösheten kom borgarna med förra veckan då Centerpartiet återuppväckte sitt gamla förslag om ungdomsavtal.

Ungdomsavtal innebär att unga står utan anställningstrygghet och Centerpartiet tror därmed att fler företag ska anställa dem på grund av det. Kortsiktigt kan det ha en liten effekt, men i realiteten skapar det inga nya jobb och leder till att ungas situation blir än mer otrygg.

Maud och Centerpartiet verkar inte se några problem med att ungdomsavtal kan innebära att Sveriges unga får stora svårigheter att få bostad, bil, telefon och alla former av lån. Det som istället behövs är stora satsningar på utbildning så att unga kan skaffa sig den kunskap som behövs för att matcha de jobb som ändå finns. Kommuner och landsting behöver också få extra resurser för att kunna anställa unga under krisåren.

Ett annat sätt för få in unga på arbetsmarknaden är att ge företag som anställer unga långtidsarbetslösa ett första-jobbetavdrag samt erbjuda fler lärlingsutbildningar. På så sätt får unga en trygg erfarenhet av arbetslivet som förhoppningsvis kan leda till fortsatt arbete. Även sommarjobb kan vara ett bra sätt för att ge unga en möjlighet att få in foten på arbetsmarknaden.

Säkert är att högerns politik varken gynnar de unga eller kommer att ta Sverige ur den kris vi nu upplever. Det är tur att det bara är ett och ett halvt år till nästa riksdagsval.

Riv muren mellan Hästö och Kungsmarken!

Jag tror att huvudorsaken till Sveriges misslyckade integrationspolitik är att invandrare och svenskar träffas alldeles för sällan. För att lyckas med integrationspolitiken måste vi skapa fler mötesplatser mellan svenskar med utländsk bakgrund, i den här krönikan kallade invandrare, och infödda svenskar, här kallade svenskar. På så sätt skulle fördomarna och segregeringen minska i Sverige.

Det kan låta förenklat när jag påstår att lösningen ligger i att bara skapa mötesplatser mellan invandrare och svenskar. Självklart är inte nyckeln till problemet att enbart sammanföra människor med olika bakgrund, men jag övertygad om att det är ett stort steg i rätt riktning.


Idag är nyblivna svenskars vanligaste möte med infödda svenskar när man träffar personal från myndigheter som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Dessa möten är formella och är inte några trevliga möten som skapar vänskapsband eller ökad förståelse för det nya landet.

Ett sätt för att skapa bättre möten mellan invandrare och svenskar skulle kunna vara genom att inrätta ett fadderfamiljssystem i Sveriges kommuner. Faddersystemet ska vara helt frivilligt från båda parter och kommunernas uppgift ska endast vara att förmedla kontakt mellan familjerna.

Jag tror att det hade varit ett utmärkt vaccin mot fördomar om invandrade familjer och svenska familjer på ett avslappnat vis skulle kunna träffas och exempelvis äta middag tillsammans någon gång i månaden. Det skulle öka förståelsen från båda familjernas håll och säkert leda till många positiva insikter för alla.

Under min egen uppväxt i radhusidyllen på Hästö i Karlskrona kom jag och min familj väldigt sällan i kontakt med invandrare. Trots att jag från mitt sovrumsfönster kunde se Karlskronas invandrartäta område Kungsmarken bara några kilometer bort var det nästan som om det fanns en osynlig mur mellan de två områdena.

Jag träffade aldrig någon från Kungsmarken på fotbollsträningen eller i skolan och mina föräldrar kom heller inte i kontakt med någon invandrare via sina jobb. Det var faktiskt inte förrän jag flyttade från Karlskrona som jag fick vänner med utländsk bakgrund.

Vad jag förstår från min familj och vänner hemma i Karlskrona verkar den osynliga muren fortfarande finnas kvar. Det är hög tid att vi river den. Att införa ett fadderfamiljssystem i kommunen kan vara ett bra steg på vägen.

Obefintlig jobbpolitik från borgarna

En av de svenska bloggar som blivit mest uppmärksammad den senaste tiden är Aftonbladet-journalisten Jessica Ritzéns ”Fattigbloggen”. Bloggen bygger på att journalisten lever på socialbidrag en månad och beskriver de många fallgropar och svårigheter som finns för de människor som lever på socialbidrag.

”Fattigbloggen” har skapat otroligt mycket reaktioner och kommentarer, vilket ledde till att TV-programmet Debatt förra veckan till och med lade hela sitt program för att diskutera bloggen och den snårskog som socialbidrag kan innebära för människor.


Jag skulle gärna diskutera de stora problem socialbidrag ställer till med för många personer, men tycker att det är bättre om du följer den diskussionen på ”Fattigbloggen” istället. Att bara läsa några av de kommentarer som finns där tar dig med på en resa som skildrar levnadsöden som får en att häpna och inse att det fortfarande finns ofantligt mycket att förbättra i välfärdens Sverige.

Det som dock gjort mig mest orolig den senaste tiden är de siffror som visar på att antalet socialbidragstagare kommer att öka lavinartat den kommande två åren. Detta är en följd av den ekonomiska krisen, men försvåras avsevärt av den borgerliga regeringens obefintliga jobbpolitik samt deras försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna.

Samtidigt har den borgerliga regeringen skurit ner på Arbetsförmedlingens möjligheter att erbjuda omskolning, vidareutbildning eller lärlingspraktik vilket betyder att fler människor låses fast i arbetslöshet. Det drabbar självklart alla, men främst de unga som nu får ännu mindre chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Nästa år kommer Sverige att ha över en halv miljon arbetslösa. Hittills har den svenska regeringen valt att sitta med armarna i kors och bara konstatera att så är fallet. Det verkar nästan som om regeringen vill ha en utveckling där klyftorna ökar i det svenska samhället och varför ska man egentligen vara förvånad över det?

Den svenska högern har alltid förespråkat en samhällsmodell där klyftorna mellan rik och fattig ökar. Ett samhälle där statens omfördelande roll ses som något smutsigt. Det enda motmedlet är en rättvis politik som vågar satsa under svåra tider. Fler jobb kräver fördelningspolitik och offentliga investeringar. Den politiken kallas socialdemokratisk.

Fred i Irak kräver omvärldens stöd

Efter en veckas arbete i Irak landade jag igår på Arlanda. Att Irak är ett så komplext land hade jag inte insett förrän jag kom dit. En stat delad i tre delar med en mängd olika folkgrupper som alla gör anspråk på specifika geografiska områden. De olika grupperna vill alla också ha en bit av den kaka som de stora intäkterna från Iraks olja ger.

De tre största och dominerande grupperna är kurderna i norr, shiamuslimerna i söder och sunnimuslimerna i de centrala delarna. Samspelet mellan dessa tre grupper är färgat av århundraden av rivalitet och krig, men man lyckades ändå för fyra år sedan komma överens om en gemensam konstitution som säkerställer ett framtida Irak där alla grupper är representerade och ingen ska behöva bli överkörd.

Området som jag besökte var norra Irak, även kallat irakiska Kurdistan. Där styr idag kurderna i princip själva efter århundraden av ockupation och förföljelse, senast av den grymme Saddam Hussein. När den forne irakiske diktatorn blev störtad firades det med obeskrivlig glädje i de kurdiska delarna.

Irakiska Kurdistan har ibland liknats vid en demokratisk ö i en region där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter annars är mycket sällsynt. Det var de kurdiska partierna som tog striden för kvinnlig representation i det irakiska parlamentet och de spelade en viktig roll när den demokratiska konstitutionen förhandlades fram med de rivaliserande muslimska folkgrupperna.

Hur framtiden för hela landet ser ut är det dock svårt att sia om. Irak har en central roll i utvecklingen för regionen, vilket gör att de kringliggande staterna ständigt lägger sig i på olika sätt. Saudiarabien, Turkiet, Iran och Syrien har alla stora intressen i vad som kommer att hända i Irak. Det har självklart också USA som har investerat ofantliga summor i oljan, men även i Iraks nya styrelseskick och förvaltning.

Iraks konstitution är unik i sitt slag, men har på senare tid börjat ifrågasättas av den shiamuslimska majoriteten. De kräver större inflytande och ändringar i konstitutionen. Något varken kurderna eller sunnimuslimerna håller med om. En ändring av konstitutionen skulle till och med kunna leda till inbördeskrig. Det är därför viktigt att omvärlden och framförallt Europa fortsätter att stödja Iraks nya styre och arbetet för fortsatt maktdelning, fred och demokrati.

Skarsgård till skolminister

Härom veckan såg jag SVT:s talkshow Skavlan och fick där höra skådespelaren Stellan Skarsgård kritisera Sveriges friskolor och i synnerhet religiösa sådana. Skarsgård var skarpare i sina uttalanden mot friskolorna än vad jag hört någon politiker vara på väldigt länge.

Stellan Skarsgård riktade huvuddelen av sin kritik mot de religiösa friskolorna, men vände sig också emot att aktiebolag och multinationella företag tillåts driva friskolor och tjäna stora pengar genom att ta ut vinst av skattepengar som är avsedda för att gå till barn och ungdomars utbildning.

Skarsgård menade även att de religiösa friskolorna i verkligheten motverkar religionsfriheten eftersom elever i skolor som drivs med en särskild trosinriktning ofta utestängs från möjligheten att själva få välja sin religion. Barn som växer upp i religiösa hem måste få chansen att veta att det finns alternativ. De ska inte behöva gå till skolan och höra samma sak som hemma.

Jag håller helt med Skarsgård om detta och har ett färskt exempel från Bandhagen, i södra Stockholm, där en grupp kopplad till Scientologerna har fått bidrag för att driva friskola. Det är galet att sekter som Scientologerna eller för den delen Livets ord i Uppsala kan få offentliga medel för att starta religiösa skolor.

Det är inte bara orättvist mot de elever som går på dessa skolor utan också början på en allvarlig samhällsutveckling som leder till större uppdelning mellan människor och familjer med olika bakgrund. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har med åren har gjort upprepade försök att stoppa de religiösa friskolorna samt begränsa den totala etableringsfrihet av friskolor som de borgerliga partierna genomdrev på nittiotalet.

Tyvärr har man inte nått någon framgång eftersom miljöpartiet alltid har röstat med högern i riksdagen när det handlar om friskolor. Uppenbarligen behövs det ett bredare stöd än bara socialdemokraterna och vänstern för att lyckas.

En lösning hade kanske varit att låta Skarsgård få posten som skolminister och ge honom uppdraget att finna en överenskommelse om friskolorna. Med det stöd han hade för sina åsikter hos talkshowpubliken i Skavlan borde det inte vara några problem alls.

AFA är Palestinas fiende

Jag är en allmänt ganska glad person. Det är sällan jag blir arg, men nu är jag riktigt förbannad. Efter den senaste helgen hoppas jag att aktivisterna från organisationen Antifascistisk Aktion, även kallade AFA, inser att de borde lägga ner sin verksamhet för gott.

Genom att attackera polisen och förstöra lördagens fredliga demonstration mot Israels våldspolitik utanför Baltiska hallen i Malmö gjorde vänster- och högerextrema grupper, ledda av AFA, kampen för ett fritt Palestina en stor otjänst.

Så fort de kastade den första gatstenen flyttades fokus bort från det som hela ”Stoppa matchen” kampanjen handlade om. Det vill säga Israels blodiga övergrepp i Gaza och den folkrättsvidriga ockupationen av Palestina.

Att ta till våld mot polisen som AFA gjorde är oacceptabelt och fullkomligt idiotiskt. En vän till mig som var med i den fredliga demonstrationen såg hur svartklädda och maskerade män kastade stora tillvässade gatstenar och sköt av hemmagjorda rörraketer som träffade polisen.

Det är skandal att fler och fler demonstrationer blir kapade av ligister som AFA eller Reclaim the Streets. Det förstör för de viktiga sakfrågorna, utsätter våra poliser för stor fara och är i längden ett allvarligt hot mot Sveriges demokrati.

Även om de svenska tennisspelarna förlorade matcherna i Baltiska hallen är det inte de som är de stora förlorarna. Det är det demokratin och den palestinska saken som är. Det är mycket tråkigt att behöva konstatera att Palestina har fått ännu en fiende, nämligen AFA.

Stå upp för Mona Sahlin

Den senaste veckan har debatten i media gått het om Mona Sahlins ledarskap för socialdemokraterna. Den socialdemokratiska partiordföranden har kritiserats av både egna partimedlemmar och fackföreningsfolk. En stor del av kritiken verkar handla om samarbetet med miljöpartiet samt åt vilket ideologiskt håll socialdemokraterna är på väg.

För det första är debatten och striden om arbetarpartiets politiska utveckling knappast ny. Den har pågått i alla tider. Socialdemokraterna är ett brett parti och innehåller således olika åsikter på den politiska vänsterskalan. Det vore snarare ett misslyckande för Sahlin om hennes parti inte mäktade med att föra en livlig intern debatt.

Den stora skillnaden mellan idag och tidigare är att Mona Sahlin nu genomför ett välbehövligt förnyelsearbete inom partiet. Det handlar såväl om att pröva nya politiska idéer som att vädra ur partiet och låta fler komma till tals. Detta hotar givetvis socialdemokraternas mer traditionalistiska grupperingar som inte gillar för stora förändringar.

Sahlin är som tur är en modern partiledare och hon var säkerligen förberedd på att hennes förändrings- och demokratiseringsarbete inom socialdemokraterna skulle stöta på ett starkt motstånd. Samarbetet med miljöpartiet har också orsakat hård kritik av Sahlin. Enligt min bedömning valde hon emellertid rätt strategi vid bildandet av vänsterns regeringsalternativ.

Miljöpartiet är definitivt det mest ideologiskt förvirrade partiet i den svenska riksdagen. De har alltid tvekat kring sin politiska hemvist. Under tidigare mandatperioder har miljöpartiet samarbetat med borgarna i flera avgörande frågor. Något som vänsterpartiet aldrig gjort eller skulle göra.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade troligtvis inte heller haft någon möjlighet att vinna regeringsmakten själva med de senaste årens opinionssiffror. Det var därför klokt att börja med att knyta till sig miljöpartisterna.

Även om det går att hålla med kritikerna om att miljöpartiet ibland är politiskt opålitliga och att vänsterpartiet ofta är ekonomiskt övermodiga måste jag ändå konstatera att Sahlin lyckats forma en historisk koalition med dessa partier. En koalition som är en förutsättning för att över huvud taget ha chansen att få ut Reinfeldt från Rosenbad nästa år.

Främlingsfientlig fara från höger

De senaste åren har det verkligen inte blåst vänstervindar i Europa. Över hela kontinenten har vänsterregeringar i land efter land förlorat makten till högerns konservativa och nyliberala partier. Detta oroar självklart oss som är socialdemokrater, men är ändå något som är en del av det politiska livet och en utveckling som det ytterst är Europas medborgare som bestämmer över.

Borgerliga högerpartier har i många fall en agenda och en politik som jag definitivt inte håller med om. Jag har dock en stor respekt för dessa partiers åsikter och vi är alltid överens om de grundläggande uppfattningarna om alla människors lika värde.

Tråkigt nog är det även andra politiska strömningar på högerkanten som fått ökat stöd, nämligen den främlingsfientliga rörelsen. Partier som bygger sin politik på rasism och främlingshat har skördat stora framgångar, inte minst i flera centraleuropeiska länder där de till och med lyckats vinna regeringsmakten.

Givetvis ska dessa partiers framgångar tas på största allvar och deras åsikter bör också bemötas. Det är trots allt åtskilliga miljoner européer som röstat på dem. Jag kan dock som socialdemokrat och humanist aldrig acceptera en politik som inte ställer upp på alla människors lika värde. Det gör varken Front Nationals politik i Frankrike eller Sverigedemokraternas i Sverige.

Det som är mest oroande med de främlingsfientliga partiernas medvind är emellertid att även om de inte klarat av att vinna regeringsmakten i så många länder har de i nästan samtliga lyckats radikalisera det politiska diskussionsklimatet kring flyktingar och mångkultur.

I flera länder har debatten nästan helt kantrat och diskussionen blivit avsevärt hårdare och inhumanare. I Danmark kan exempelvis folkvalda i de flesta politiska läger inte längre ses som politiskt korrekta ifall de inte lägger an en främlingsfientlig ton i sitt budskap.

Några första rejäla kliv i den främlingsfientliga riktningen tog tyvärr folkpartiet inför valet 2002 med sina krav på bland annat språktest och hårdare straff för invandrare. Ett par nästan större kliv i samma riktning tog moderaterna förra veckan då de föreslog värderingskontrakt och inskränkningar i invandrares rättigheter i Sverige. Detta är en farlig utveckling som måste stoppas. Vi får hoppas att både folkpartiet och moderaterna tänker om.

Katastrofal situation i Zimbabwe

Tänk dig att du lever i ett land utan pengar. Nio av tio invånare i landet saknar arbete och fler än sju av tio lever nära svältgränsen. Stora delar av landet är drabbat av en koleraepidemi som kräver tusentals liv. Sjukvården har slutat fungera eftersom det varken finns några mediciner eller betalas ut löner till vårdpersonalen.

Allt detta är verklighet i dagens Zimbabwe. Trots att oppositionsledaren Morgan Tsvangirai tillträdde som premiärminister förra veckan och då ingöt ett litet hopp är ändå situationen i Zimbabwe katastrofal. Från att för några decennier sedan varit ett av den afrikanska kontinentens länder med högst inkomst- och utbildningsnivå bland folket är Zimbabwe nu ett land i total misär.


Till följd av den zimbabwiska diktatorn Mugabes väldigt oansvariga ekonomiska politik med tvångsövertaganden av företag och mark, utbredd korruption och fantasiräntor är Zimbabwes inflationsgrad idag över en triljon procent, det vill säga mer än en miljard miljarder. Detta har gjort att bara spillror av Zimbabwes tidigare starka exportindustri av jordbruksprodukter och mineraler återstår.

År 2001 gjorde hälsovården en uppskattning att andelen hivsmittade var 30 procent av befolkningen. Sedan dess vet ingen hur situationen har förändrats, men på landsbygden märks tydligt att hela generationer har mist livet och förlorats till följd av det fruktansvärda viruset. Det får givetvis också enorma följder för hela samhället och möjligheten till ekonomisk utveckling.

Situationen i Zimbabwe har inte blivit så här utan att någon har sett eller vetat vad som var på väg att hända. Sydafrika, den regionala stormakten och Zimbabwes grannland i söder, som styrs av de välkända frihetskämparna i ANC har hela tiden följt läget hos grannen i norr. ANC och dess ledare har dock valt att i realiteten inte ställa några hårda krav på att diktatorn Mugabe ska genomföra reformer för stabilitet eller demokrati.

Resultatet är det Zimbabwe vi ser idag. Lösningen ligger emellertid fortfarande i att de kringläggande länderna går in och tar ett stort ansvar. Ett sådant initiativ måste även EU stötta ekonomiskt. Förra veckans samlingsregering där både oppositionens Tsvangirai och diktatorn Mugabe ingår lär tyvärr få stora problem att komma överens. Därför måste omvärlden fortsätta engagera sig i Zimbabwes framtid.

Håll isär förintelsen och gazakriget

Alltsedan den israeliska arméns attack av Gaza har debatten kring Israels aggressiva utrikespolitik varit hätsk i både svensk som internationell media. I arabvärlden har det trots det blodiga resultatet av anfallet varit förvånansvärt tyst och istället är det från Europa som huvuddelen av kritiken mot Israel har kommit.

Från flera europeiska länder har krav om att de ansvariga för massakern i Gaza ska ställas inför rätta ställts. Ett krav som också organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch står bakom. Tyvärr har även antisemitiska grupperingar stämt upp i kören av kritiker mot Israel.

Europas högerextrema var inte heller sena att utnyttja tillfället för att sprida rasism mot judar. Vilket inte var helt oväntat eftersom dessa krafter gärna vill blanda ihop den israeliska statens politik med judendomen för att försöka spä på olika fördomar som finns om det judiska folket.


När detta händer är det oerhört viktigt att samhället säger ifrån. Antisemitism får aldrig accepteras och måste bekämpas precis lika hårt som hat mot muslimer, kristna eller andra religiösa grupper. Den israeliska statens handlingar ska inte blandas ihop med judendomen såväl som den palestinska statens handlingar inte ska blandas ihop med islam.

Tyvärr tenderar även den mest sansade europeiska debatten om Mellanöstern att väga över åt det ena eller andra hållet. När Israel tas i försvar känns ibland inte ens ockupationen vid och när någon tar palestiniernas parti menas emellanåt att allt som görs från palestinsk sida är berättigat.

Detta är en farlig väg att gå och vi fick sorgligt nog prov på den i slutet av januari då påven återigen öppnade den katolska kyrkan för en biskop som förnekar förintelsen. I Sverige var det emellertid flera kyrkor som på förintelsens minnesdag, för exakt två veckor sedan, valde att ställa in sina minnesstunder med hänvisning till attackerna mot Gaza.

Till och med den annars så vidsynte, tidigare ärkebiskopen, KG Hammar valde att ställa in ett framträdande denna dag. Förintelsen och staten Israels krigshandlingar ska dock inte sammanblandas. De är två helt skilda saker. Precis som att det är viktigt att Hamas extrema åsikter och handlingar inte förväxlas med det palestinska folkets.

Farligt beroende av rysk gas

För några veckor sedan blev det återigen tydligt att Ryssland använder sin gasexport till Europa som en bricka i det politiska spelet mot den Europeiska Unionen. Då ryssarna vred åt kranarna blev det snabbt allvarlig energibrist i delar av Europa.

Eftersom flera medlemsländer importerar en stor del av sin energi från Ryssland har den Europeiska Unionen i princip blivit beroende av Rysslands goda vilja för att kunna hålla igång industrin och värma miljontals människors hem. Det är verkligen inte bra ur många aspekter.

För det första är det inte bra att vara i beroendeställning till ett land som idag i allmänhet skulle kunna kallas för auktoritärt. Rysslands regering har en mycket tvivelaktig syn på demokrati och Georgienkriget visar inte minst att dess ledning är beredd att göra vad som helst för att försvara sina intressen.

För det andra bör EU inte göra sig beroende av fossila bränslen. Den Europeiska Unionen har beslutat att man ska vara en föregångare på miljöområdet och ligga längst fram när det gäller att minska växthusgaserna och satsa på nya energikällor. För att göra det måste man hitta en annan väg.

Om EU på allvar vill klara att göra sig oberoende av fossila bränslen såsom rysk gas borde medlemsländerna skapa en gemensam strategi. Idag satsar EU-länderna stora pengar på forskningsprojekt inom olika energislag, men ingen riktig samordning görs. Med samlade krafter inom Europa skulle EU med sin storlek kunna leda världens utveckling mot framtidens energikällor.

Ett bra tillfälle att starta detta skulle kunna vara under det svenska EU-ordförandeskapet som börjar i sommar. Då skulle Carl Bildt som den senaste tiden så gärna velat diskutera det nya säkerhetspolitiska läget angående Ryssland kunna knyta ihop säcken och kombinera det med miljöpolitiken. Vilket redan är det givna huvudämnet under det svenska ordförandeskapet.

Åtala Israel för krigsbrott

Efter mer än tre veckor av israeliska attacker mot Gaza har över 1300 palestinier mördats och 5000 skadats allvarligt. Den största delen av dessa människor var oskyldiga civila och nästan en tredjedel var barn. I media förmedlas emellertid ofta bilden av att Israels anfall av Gaza var ett berättigat svar på Hamas raketbeskjutningar mot Israel. Det var det inte.

I jämförelse har tolv israeler dödats av Hamas raketer sedan december medan cirka 1300 palestinier mist livet av Israels bombardemang av Gaza under samma tid. Detta är utan tvekan en massaker. Samtidigt har inte heller raketbeskjutningarna från Gaza minskat i styrka vilket var huvudmålet för den israeliska attacken.


Israels brutala våld mot civila i Gaza är ett brott mot folkrätten, men framförallt också ett brott mot krigets lagar. Enligt dessa lagar, exempelvis Genèvekonventionerna, får en stat inte attackera civila mål som skolor och sjukhus. I Gaza har Israel jämnat ett antal sjukhus och skolor med marken. Flera av skolorna och sjukhusen drevs av FN och Röda Korset och bomberna dödade även personal från dessa organisationer.

Den israeliska armén sprängde också flera ambulanser och bröt de temporära eldupphören som utropats för att ta hand om sårade och sköt då ihjäl hjälparbetare och sjukvårdspersonal. Alla dessa handlingar är allvarliga krigsbrott, i synnerhet angreppen på sjukvårdspersonal och Röda Korset som enligt internationella krigslagar har en särställning i krig och därmed aldrig får attackeras.

Nu är dags att någon på allvar drar Israel och de ansvariga ledarna inför rätta. Precis som många länder försökte göra med Milosevic och Pinochet. I gårdagens tidningar menade SSU-ordförande Jytte Guteland att det är omvärldens roll att åtala Israel för de här avskyvärda brotten. SSU-ordförande meddelade också att SSU anlitat folkrättsjurister för att förbereda ett åtal av de israeliska ledarna som håller för internationell prövning.

Den femtioåriga olagliga ockupationen av Palestina och inte minst den omänskliga blockaden av Gaza de senaste åren måste få ett slut. Det är den enda vägen till en långvarig fred i Mellanöstern. För det behövs att omvärlden höjer rösten på allvar och ställer de skyldiga till svars. SSU:s åtal av Israels ledare är ett bra första steg i den riktningen.

Sund splittring i Sydafrika

Förra året var första gången det var riktigt turbulent i den sydafrikanska politiken sedan apartheids fall. Nelson Mandelas parti African National Congress, ANC, har sedan mitten av nittiotalet fullständigt dominerat den politiska scenen i Sydafrika. Både i det nationella parlamentet och i provinsernas parlament har ANC styrt med en överväldigande majoritet av väljarnas stöd.

ANC:s storlek och bredd i det sydafrikanska samhället har på många sätt varit en av de viktigaste nycklarna för dess framgång. Genom att ANC samlat mängder av olika gräsrotsorganisationer, fackföreningar och studentorganisationer har dock partiet med tiden blivit ganska spretigt ur en politisk och ideologisk synvinkel.

ANC har i grunden kallats sig för socialister och har sedermera varit medlemmar av den världsomfattande international som samlar socialistiska och socialdemokratiska partier, men har alltid varit under står påverkan av Sydafrikas kommunistiska parti som man hade som nära allierad under kampen mot apartheid.

Detta tog sig bland annat i uttryck i den mycket bittra maktstriden om ledarskapet i ANC vid kongressen i december 2007. Då dåvarande president Mbeki, en nästan politiskt liberal president, stöttad av stora delar av det politiska etablissemanget förlorade ordförandevalet i ANC mot Jacob Zuma, en vänsterradikal politiker med ett starkt stöd i ANC:s ungdomsförbund, kommunistpartiet och fackföreningarna.

Då Zuma vann ordförandevalet var det droppen som fick bägaren att rinna över för många ANC-aktivister som redan tyckte att partiet hade börjat glida för mycket till vänster. Det blev startskottet för stora massavhopp av ANC-medlemmar över hela landet och i december 2008 samlades tusentals tidigare ANCare för att bilda ett nytt parti. Partiet döptes till Congress of the People, COPE, och hade vid bildandet redan samlat 430 000 medlemmar enligt partiledningen.

Det som skedde för Socialdemokraterna i Sverige 1917 då man splittrades mellan ett reformistiskt parti, Socialdemokraterna och ett revolutionärt parti, Vänsterpartiet, har nu alltså även hänt i Sydafrika. ANC var utan tvekan för stort och hade alldeles för stora politiska skillnader internt. Splittringen av ANC var förmodligen sund både för ANC själva och för den sydafrikanska demokratin.

Stoppa våldet i Gaza

De senaste dagarnas attacker av Gaza är några av de blodigaste någonsin. I skrivande stund har drygt trehundra människor dött av det brutala våldet. Den israeliska regeringen försöker rättfärdiga attackerna genom att tala om självförsvar och att anfallen bara är svar på Hamas raketbeskjutningar under förra veckan. Dödsiffrorna på de respektive sidorna talar dock sitt tydliga språk. Med över trehundra döda på den palestinska sidan och två på den israeliska är det uppenbart att ansvaret för situationen är den israeliska regeringens.


Genom en lång och omänsklig isolering av Gaza har Israel skapat ett fruktansvärt humanitärt läge för Gazas en och en halv miljon invånare. Gazas befolkning har tvingats att anpassa sig efter en vardag med en stor brist på mat, medicin och utan någon tillgång till el. Israels mål med isoleringen var att minska stödet för den styrande Hamas-rörelsen, men resultatet har blivit det direkt motsatta. Den hopplösa situationen har istället lett till en radikalisering bland många människor.

Omvärlden har emellertid också ett ansvar för det upptrappade våldet. Inte minst Sverige och EU borde för länge sedan tydligare satt press på Israel för att få ett slut på blockaden av Gaza. Den kollektiva bestraffning som isoleringen innebär strider mot folkrätten och är utan tvekan ett skäl för EU att frysa sina handelsavtal med Israel. Här borde Sverige för länge sedan ha sagt ifrån.

Samtidigt spekuleras det i Israel kring att offensiven mot Gaza kan vara ett politiskt spel från regeringen, som på senare tid legat väldigt dåligt till i opinionsmätningarna inför det israeliska valet i februari. För i Israel är det tyvärr inte vanligt att välfärd eller utbildningsfrågor avgör val. Den som vill vinna val i Israel måste vara stenhård i Palestinafrågan och i dagens läge innebär det att visa tuffa tag mot Hamas.

För att få ett slut på våldet i Gaza krävs att både omvärlden och den israeliska opinionen nu ryter ifrån. I Sverige har många medborgare redan demonstrerat och krävt ett stopp på våldet. Nu behöver också regeringen göra det och då inte enbart med fördömanden och uttalanden. Det är dags att någon gör något konkret för att förhindra att fler människor dör. Det är dags för Sverige och EU att frysa sina handelsavtal med Israel.

Åtta år med George W Bush

Det går inte att bortse från att världspolitiken de senaste åtta åren har präglats oerhört mycket av president George W Bush och den republikanska administrationen i Vita huset.

På nittiotalet under Bushs föregångare Bill Clintons tid kändes världen väldigt annorlunda. Visst fanns det skurkstater i strid med USA då med och utan tvekan genomfördes en och annan militär intervention i strid folkrätten även på den tiden, men de saknar helt motstycke i jämförelse med Bushs globala krig med terrorismen.

Självklart spelade attackerna den elfte september 2001 en avgörande roll för att möjliggöra den drastiska kursändringen i den amerikanska utrikespolitiken. Den republikanska administrationen var dock inte sena med att använda den amerikanska opinionens ilska för att starta ett världsomspännande krig mot terrorismen i strid med stora delar av världssamfundet och FN. Bara ett och ett halvt år senare hade Bush invaderat både Afghanistan och Irak med hundratusentals amerikanska trupper.

Sedan dess har vi egentligen bara sett en upptrappning av våldet i de ockuperade länderna och runt om i världen. Vi hör dagligen om självmordsattacker i Irak och Afghanistan. Tågbomberna i Madrid, discobombningen på Bali och nu senast attackerna i den indiska mångmiljonstaden Bombay är bara några exempel på att amerikanarnas världskrig mot terrorn inte går att isolera.

Samtidigt som USA de senaste åren har talat sig varma om att de i terrorismens fotspår ska sprida demokrati och frihet har Bushadministrationen i en närmast sorglig repris av det Kalla kriget gett ekonomiskt och militärt stöd till åtskilliga diktatorer som ställt upp som allierade i kriget mot terrorn.

De senaste åtta åren med George W Bush måste tyvärr sägas vara förlorade år. Världen har inte blivit säkrare, klyftorna har inte minskat och den globala ekonomin har inte heller direkt skjutit i höjden. Det är inte annat än att man får stor respekt för de utmaningar som väntar USA:s nya ledare Barack Obama.

Med både ett stort internationellt stöd samt en demokratisk majoritet i det amerikanska representanthuset och senaten har den kommande presidenten alla möjligheter att genomdriva stora reformer och skapa sin egen utrikespolitiska doktrin. Det är bara att hålla tummarna för Barack Obama.

M ute i grumliga vatten

För två veckor sedan presenterade Moderaterna ett förslag om så kallade värderingskontrakt för invandrare. Moderaterna menar att de invandrare som vill stanna och leva i Sverige måste upprätta ett kontrakt mellan sig och svenska staten där de lovar att följa ”svenska värderingar”. Ifall en person bryter mot kontraktet kan straffet bli indragna ersättningar och bidrag.

Detta utspel kommer i en tid då oppositionen sedan i somras har krävt svar av Moderaterna ifall en eventuell borgerlig regering efter valet 2010 kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Något som Socialdemokraterna och Miljöpartiet redan har deklarerat som otänkbart om det blir en regeringskoalition från vänster.

Reinfeldt har upprepade gånger vägrat svara på frågan om samarbete med Sverigedemokraterna i riksdagen. Nu har vi svaret. Reinfeldt och Moderaterna har en annan taktik. Genom att ta till sig Sverigedemokraternas kärnfrågor och göra dem till sina egna hoppas Reinfeldt vinna deras röster och på så sätt aldrig behöva samarbeta med dem.

Leijonborg och fp fiskade i grumliga vatten redan inför valet 2002.

Det är en skamlig taktik och något som senast användes av Folkpartiet inför valet 2002 då Lars Leijonborg i strid med sitt partis egen arbetsgrupp för integrationsfrågor presenterade ”Språktest för invandrare” som valfråga. Folkpartiet var ute och fiskade i grumliga vatten då och det är likadant med Moderaterna nu.

Ett värderingskontrakt skulle vara lika meningslöst som Folkpartiets språktest. Problemen i Sverige är varken att invandrade svenskar inte kan tala svenska eller respekterar grundläggande värderingar. Problemet är att vi har en utbredd diskriminering av människor med utländsk bakgrund i Sverige. Det är den som delar vårt land.

Det kan handla om att svenskar med utländsk bakgrund inte släpps in på krogen, väljs bort till intervjuer, vägras lägenhetskontrakt eller utestängs från ledande positioner i samhället och näringslivet. Det är diskrimineringen vi behöver ta krafttag emot och då hjälper språktest och kontrakt föga.

Frågan är också vad det är för ”svenska värderingar” som moderaterna syftar på. När Moderaterna presenterade förslaget menade de att det t.ex. kan handla om jämställdhet. Med den ojämställdhet som råder mellan kvinnor och män i Sverige undrar jag om inte alla medborgare skulle behöva skriva under ett sådant kontrakt. Inte minst Moderaterna själva.

Nu vill M sänka biståndet

I flera år har ledande debattörer och personer inom biståndssektorn varnat för att den moderatledda regeringens politik urholkar biståndet och indirekt leder till en minskning av det. Den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson har i strid med OECD:s fastslagna definition av bistånd argumenterat för att bistånd inte alls måste syfta till fattigdomsbekämpning på plats i världens mest utsatta länder.

Biståndsminister Carlsson har den ena dagen använt biståndsmedel för att skriva av u-länders illegitima skulder, för att den andra dagen använda pengarna för att betala kostnader för fredsbevarande trupper eller ta emot flyktingar i Sverige. Trots att experter inom bistånd radat upp bevis efter bevis på att dessa saker inte kan eller ska klassas som bistånd har Carlsson ihärdigt hävdat att det inte alls handlar om att biståndet får mindre pengar.

Det som gör det hela ännu mer pinsamt för biståndsministern är att hon själv tillsammans med moderaternas partisekreterare i mitten av förra veckan presenterade moderaternas nya biståndspolitik där moderaternas partistyrelse svart på vitt skriver att de vill att det svenska biståndets enprocentsnivå ska överges och ersättas av ett golv för biståndets storlek på 0,7 procent. Detta innebär i verkligheten cirka 10 miljarder mindre i bistånd, det vill säga nära en tredjedel av det svenska biståndet.

Det mest skandalösa i det hela är att när biståndsminister Gunilla Carlsson i fredags i Sveriges Radios program ”Studio Ett” blir utfrågad om den nya biståndspolitiken menar hon att moderaternas nya biståndspolitik inte alls innebär någon sänkning av biståndet. När reportern ännu en gång frågar henne hur en minskning från 1 procent till 0,7 procent inte kan ses som en sänkning vägrar biståndsministern svara på frågan.

Idag avslutar FN sitt globala toppmöte med temat ”bistånd i finanskrisens tid” i Quatar. Där har man kommit fram till att det aldrig funnits större behov av ett ökat internationellt bistånd till den fattiga världen än just nu. I dessa sammanhang har Sverige tidigare varit ett föredöme. Att nu avisera en svensk minskning till det internationella biståndets så kallade skamgräns ger helt fel signaler. Det är inte bara egoistiskt och oansvarigt av moderaterna. Det är tyvärr också väntat.

Bildt sätter pengar före folkrätten

För en månad sedan inledde den Europeiska Unionen och Marocko ett fördjupat samarbete. Detta gjordes trots höga protester från europeiska politiker och människorättsorganisationer, som menar att EU därmed viker ner sig i kampen för att få Marockos olagliga ockupation av Västsahara att upphöra.

EU:s enda konkreta påtryckningsmedel för att få Marocko att lämna Västsahara har hittills varit ekonomiska och politiska sanktioner. Den möjligheten går i princip förlorad med det nya utökade samarbetsavtalet. Eftersom man släpper in den marockanska regimen i EU:s finrum och ger dem alla de resurser som tidigare har använts för att sätta press på Marocko.


Västsahara som är Afrikas sista koloni har varit en skamfläck för det internationella samfundet i över trettio år och frågan har det senaste årtiondet varit helt låst i FN. Många har därför satt sin tilltro till att EU och de europeiska staterna skulle kunna hitta en lösning och äntligen befria Västsahara.

Det nya samarbetsavtalet, som diskuterats i det europeiska och det svenska parlamentet, visar en tydlig skiljelinje mellan vänster och höger. Högerpartierna, som är i majoritet både i EU-parlamentet och i Sverige, har argumenterat sig varma för att Marocko kan påverkas genom stärkta ekonomiska förbindelser. Trots att tidigare ekonomiskt samarbete mellan EU och Marocko inte har lett till några framgångar.

Socialdemokraterna och vänstern menar däremot att kraven på mänskliga rättigheter och erkännande av folkrätten måste gå före ekonomiska intressen. Under den socialdemokratiska regeringen röstade Sverige bland annat emot EU:s fiskeavtal med Marocko och menade att inget ökat ekonomiskt samarbete kan ske före Västsaharafrågan är löst.

Det är mycket tråkigt att den svenska högerregeringen låter ekonomiska intressen gå före folkrätten och något så självklart som avkolonialisering. Västsaharafrågan visar tyvärr att den tydliga utrikespolitiska linje för folkrätt och rättvisa som Sverige en gång haft har försvunnit med Carl Bildt och moderaterna.

ESF – Ett forum för vänsterextremism

För en vecka sedan såg jag hoppfullt fram emot att träffa Europas samlade vänster på European Social Forum, ESF, i Malmö. Över 20000 aktivister, studenter, politiker och fackföreningsfolk från hundratals olika organisationer skulle samlas i Malmö för att diskutera hur det går att bygga ett rättvisare, mer hållbart, demokratiskt och soldariskt Europa. Nu när jag sitter på väg hem från forumet är jag inte lika positiv till att den europeiska samlade vänstern kommer att åstadkomma någonting ihop.

Under min uppväxt i Karlskrona var jag aktiv mot rasismen i flera år. Det var genom den kampen som jag för första gången mötte en odemokratisk och våldsam organisation. Det var det nazistiska Nationalsocialistisk front. Det var en obehaglig känsla att ha att göra med en organisation som öppet använde sig av våld, hot och andra antidemokratiska metoder. Samma känsla av obehag har jag sedan dess inte känt förrän nu på ESF.

Genom flera års erfarenheter av att vara politiskt aktiv har jag upplevt att folk en bit ut på högerkanten ibland har problem att i alla väder stå upp för de demokratiska värdena, men något jag tyvärr måste erkänna är att den politiska vänstern i Sverige och Europa faktiskt är betydligt värre. Det är vid många tillfällen jag sett vänsterorganisationer, inte minst vänsterpartiet, samarbeta med vänsterextrema politiska partier och organisationer som öppet förespråkar våld och avskaffande av demokratin i Sverige.

European Social Forum var en orgie i den typen av organisationer och samarbeten. I forumets seminarier och demonstrationer kunde man hitta allt från Antifascistisk aktion och Reclaim the Streets till leninistiska förbund och aktionsgrupper mot parlamentarism. Många av dessa organisationers aktivister var maskerade, vilket är olagligt, och under fredagen attackerade några hundra Reclaim the Streets-aktivister polisen med gatsten samt tände eld på bilar och slog sönder skyltfönster.

Detta tog självklart ESF avstånd ifrån, men det är ändå svårt för ESF att helt svära sig fria då de i princip bjuder in vilka organisationer som helst att delta i forumet, utan några egentliga krav på att man står upp för demokrati eller avhåller sig från våldsamma metoder. Detta gör att den samlade vänstern på ESF har samma demokratiska trovärdighet som moderaterna skulle ha ifall de bjöd in nazister att delta på sin partikongress.

ESF blev en påminnelse om hur verklighetsfrånvänd och våldsromantiserande den utomparlamentariska vänstern är. För mig som socialdemokrat är revolutionstörstande leninister, stenkastande antifascister och stöveltrampande nazister av samma skrot och korn. Där är det viktigt att alla demokratiska krafter drar en tydlig gräns. Det gjorde tyvärr inte ESF.