Främlingsfientlig fara från höger

De senaste åren har det verkligen inte blåst vänstervindar i Europa. Över hela kontinenten har vänsterregeringar i land efter land förlorat makten till högerns konservativa och nyliberala partier. Detta oroar självklart oss som är socialdemokrater, men är ändå något som är en del av det politiska livet och en utveckling som det ytterst är Europas medborgare som bestämmer över.

Borgerliga högerpartier har i många fall en agenda och en politik som jag definitivt inte håller med om. Jag har dock en stor respekt för dessa partiers åsikter och vi är alltid överens om de grundläggande uppfattningarna om alla människors lika värde.

Tråkigt nog är det även andra politiska strömningar på högerkanten som fått ökat stöd, nämligen den främlingsfientliga rörelsen. Partier som bygger sin politik på rasism och främlingshat har skördat stora framgångar, inte minst i flera centraleuropeiska länder där de till och med lyckats vinna regeringsmakten.

Givetvis ska dessa partiers framgångar tas på största allvar och deras åsikter bör också bemötas. Det är trots allt åtskilliga miljoner européer som röstat på dem. Jag kan dock som socialdemokrat och humanist aldrig acceptera en politik som inte ställer upp på alla människors lika värde. Det gör varken Front Nationals politik i Frankrike eller Sverigedemokraternas i Sverige.

Det som är mest oroande med de främlingsfientliga partiernas medvind är emellertid att även om de inte klarat av att vinna regeringsmakten i så många länder har de i nästan samtliga lyckats radikalisera det politiska diskussionsklimatet kring flyktingar och mångkultur.

I flera länder har debatten nästan helt kantrat och diskussionen blivit avsevärt hårdare och inhumanare. I Danmark kan exempelvis folkvalda i de flesta politiska läger inte längre ses som politiskt korrekta ifall de inte lägger an en främlingsfientlig ton i sitt budskap.

Några första rejäla kliv i den främlingsfientliga riktningen tog tyvärr folkpartiet inför valet 2002 med sina krav på bland annat språktest och hårdare straff för invandrare. Ett par nästan större kliv i samma riktning tog moderaterna förra veckan då de föreslog värderingskontrakt och inskränkningar i invandrares rättigheter i Sverige. Detta är en farlig utveckling som måste stoppas. Vi får hoppas att både folkpartiet och moderaterna tänker om.

Katastrofal situation i Zimbabwe

Tänk dig att du lever i ett land utan pengar. Nio av tio invånare i landet saknar arbete och fler än sju av tio lever nära svältgränsen. Stora delar av landet är drabbat av en koleraepidemi som kräver tusentals liv. Sjukvården har slutat fungera eftersom det varken finns några mediciner eller betalas ut löner till vårdpersonalen.

Allt detta är verklighet i dagens Zimbabwe. Trots att oppositionsledaren Morgan Tsvangirai tillträdde som premiärminister förra veckan och då ingöt ett litet hopp är ändå situationen i Zimbabwe katastrofal. Från att för några decennier sedan varit ett av den afrikanska kontinentens länder med högst inkomst- och utbildningsnivå bland folket är Zimbabwe nu ett land i total misär.


Till följd av den zimbabwiska diktatorn Mugabes väldigt oansvariga ekonomiska politik med tvångsövertaganden av företag och mark, utbredd korruption och fantasiräntor är Zimbabwes inflationsgrad idag över en triljon procent, det vill säga mer än en miljard miljarder. Detta har gjort att bara spillror av Zimbabwes tidigare starka exportindustri av jordbruksprodukter och mineraler återstår.

År 2001 gjorde hälsovården en uppskattning att andelen hivsmittade var 30 procent av befolkningen. Sedan dess vet ingen hur situationen har förändrats, men på landsbygden märks tydligt att hela generationer har mist livet och förlorats till följd av det fruktansvärda viruset. Det får givetvis också enorma följder för hela samhället och möjligheten till ekonomisk utveckling.

Situationen i Zimbabwe har inte blivit så här utan att någon har sett eller vetat vad som var på väg att hända. Sydafrika, den regionala stormakten och Zimbabwes grannland i söder, som styrs av de välkända frihetskämparna i ANC har hela tiden följt läget hos grannen i norr. ANC och dess ledare har dock valt att i realiteten inte ställa några hårda krav på att diktatorn Mugabe ska genomföra reformer för stabilitet eller demokrati.

Resultatet är det Zimbabwe vi ser idag. Lösningen ligger emellertid fortfarande i att de kringläggande länderna går in och tar ett stort ansvar. Ett sådant initiativ måste även EU stötta ekonomiskt. Förra veckans samlingsregering där både oppositionens Tsvangirai och diktatorn Mugabe ingår lär tyvärr få stora problem att komma överens. Därför måste omvärlden fortsätta engagera sig i Zimbabwes framtid.

Håll isär förintelsen och gazakriget

Alltsedan den israeliska arméns attack av Gaza har debatten kring Israels aggressiva utrikespolitik varit hätsk i både svensk som internationell media. I arabvärlden har det trots det blodiga resultatet av anfallet varit förvånansvärt tyst och istället är det från Europa som huvuddelen av kritiken mot Israel har kommit.

Från flera europeiska länder har krav om att de ansvariga för massakern i Gaza ska ställas inför rätta ställts. Ett krav som också organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch står bakom. Tyvärr har även antisemitiska grupperingar stämt upp i kören av kritiker mot Israel.

Europas högerextrema var inte heller sena att utnyttja tillfället för att sprida rasism mot judar. Vilket inte var helt oväntat eftersom dessa krafter gärna vill blanda ihop den israeliska statens politik med judendomen för att försöka spä på olika fördomar som finns om det judiska folket.


När detta händer är det oerhört viktigt att samhället säger ifrån. Antisemitism får aldrig accepteras och måste bekämpas precis lika hårt som hat mot muslimer, kristna eller andra religiösa grupper. Den israeliska statens handlingar ska inte blandas ihop med judendomen såväl som den palestinska statens handlingar inte ska blandas ihop med islam.

Tyvärr tenderar även den mest sansade europeiska debatten om Mellanöstern att väga över åt det ena eller andra hållet. När Israel tas i försvar känns ibland inte ens ockupationen vid och när någon tar palestiniernas parti menas emellanåt att allt som görs från palestinsk sida är berättigat.

Detta är en farlig väg att gå och vi fick sorgligt nog prov på den i slutet av januari då påven återigen öppnade den katolska kyrkan för en biskop som förnekar förintelsen. I Sverige var det emellertid flera kyrkor som på förintelsens minnesdag, för exakt två veckor sedan, valde att ställa in sina minnesstunder med hänvisning till attackerna mot Gaza.

Till och med den annars så vidsynte, tidigare ärkebiskopen, KG Hammar valde att ställa in ett framträdande denna dag. Förintelsen och staten Israels krigshandlingar ska dock inte sammanblandas. De är två helt skilda saker. Precis som att det är viktigt att Hamas extrema åsikter och handlingar inte förväxlas med det palestinska folkets.

Farligt beroende av rysk gas

För några veckor sedan blev det återigen tydligt att Ryssland använder sin gasexport till Europa som en bricka i det politiska spelet mot den Europeiska Unionen. Då ryssarna vred åt kranarna blev det snabbt allvarlig energibrist i delar av Europa.

Eftersom flera medlemsländer importerar en stor del av sin energi från Ryssland har den Europeiska Unionen i princip blivit beroende av Rysslands goda vilja för att kunna hålla igång industrin och värma miljontals människors hem. Det är verkligen inte bra ur många aspekter.

För det första är det inte bra att vara i beroendeställning till ett land som idag i allmänhet skulle kunna kallas för auktoritärt. Rysslands regering har en mycket tvivelaktig syn på demokrati och Georgienkriget visar inte minst att dess ledning är beredd att göra vad som helst för att försvara sina intressen.

För det andra bör EU inte göra sig beroende av fossila bränslen. Den Europeiska Unionen har beslutat att man ska vara en föregångare på miljöområdet och ligga längst fram när det gäller att minska växthusgaserna och satsa på nya energikällor. För att göra det måste man hitta en annan väg.

Om EU på allvar vill klara att göra sig oberoende av fossila bränslen såsom rysk gas borde medlemsländerna skapa en gemensam strategi. Idag satsar EU-länderna stora pengar på forskningsprojekt inom olika energislag, men ingen riktig samordning görs. Med samlade krafter inom Europa skulle EU med sin storlek kunna leda världens utveckling mot framtidens energikällor.

Ett bra tillfälle att starta detta skulle kunna vara under det svenska EU-ordförandeskapet som börjar i sommar. Då skulle Carl Bildt som den senaste tiden så gärna velat diskutera det nya säkerhetspolitiska läget angående Ryssland kunna knyta ihop säcken och kombinera det med miljöpolitiken. Vilket redan är det givna huvudämnet under det svenska ordförandeskapet.

Åtala Israel för krigsbrott

Efter mer än tre veckor av israeliska attacker mot Gaza har över 1300 palestinier mördats och 5000 skadats allvarligt. Den största delen av dessa människor var oskyldiga civila och nästan en tredjedel var barn. I media förmedlas emellertid ofta bilden av att Israels anfall av Gaza var ett berättigat svar på Hamas raketbeskjutningar mot Israel. Det var det inte.

I jämförelse har tolv israeler dödats av Hamas raketer sedan december medan cirka 1300 palestinier mist livet av Israels bombardemang av Gaza under samma tid. Detta är utan tvekan en massaker. Samtidigt har inte heller raketbeskjutningarna från Gaza minskat i styrka vilket var huvudmålet för den israeliska attacken.


Israels brutala våld mot civila i Gaza är ett brott mot folkrätten, men framförallt också ett brott mot krigets lagar. Enligt dessa lagar, exempelvis Genèvekonventionerna, får en stat inte attackera civila mål som skolor och sjukhus. I Gaza har Israel jämnat ett antal sjukhus och skolor med marken. Flera av skolorna och sjukhusen drevs av FN och Röda Korset och bomberna dödade även personal från dessa organisationer.

Den israeliska armén sprängde också flera ambulanser och bröt de temporära eldupphören som utropats för att ta hand om sårade och sköt då ihjäl hjälparbetare och sjukvårdspersonal. Alla dessa handlingar är allvarliga krigsbrott, i synnerhet angreppen på sjukvårdspersonal och Röda Korset som enligt internationella krigslagar har en särställning i krig och därmed aldrig får attackeras.

Nu är dags att någon på allvar drar Israel och de ansvariga ledarna inför rätta. Precis som många länder försökte göra med Milosevic och Pinochet. I gårdagens tidningar menade SSU-ordförande Jytte Guteland att det är omvärldens roll att åtala Israel för de här avskyvärda brotten. SSU-ordförande meddelade också att SSU anlitat folkrättsjurister för att förbereda ett åtal av de israeliska ledarna som håller för internationell prövning.

Den femtioåriga olagliga ockupationen av Palestina och inte minst den omänskliga blockaden av Gaza de senaste åren måste få ett slut. Det är den enda vägen till en långvarig fred i Mellanöstern. För det behövs att omvärlden höjer rösten på allvar och ställer de skyldiga till svars. SSU:s åtal av Israels ledare är ett bra första steg i den riktningen.

Sund splittring i Sydafrika

Förra året var första gången det var riktigt turbulent i den sydafrikanska politiken sedan apartheids fall. Nelson Mandelas parti African National Congress, ANC, har sedan mitten av nittiotalet fullständigt dominerat den politiska scenen i Sydafrika. Både i det nationella parlamentet och i provinsernas parlament har ANC styrt med en överväldigande majoritet av väljarnas stöd.

ANC:s storlek och bredd i det sydafrikanska samhället har på många sätt varit en av de viktigaste nycklarna för dess framgång. Genom att ANC samlat mängder av olika gräsrotsorganisationer, fackföreningar och studentorganisationer har dock partiet med tiden blivit ganska spretigt ur en politisk och ideologisk synvinkel.

ANC har i grunden kallats sig för socialister och har sedermera varit medlemmar av den världsomfattande international som samlar socialistiska och socialdemokratiska partier, men har alltid varit under står påverkan av Sydafrikas kommunistiska parti som man hade som nära allierad under kampen mot apartheid.

Detta tog sig bland annat i uttryck i den mycket bittra maktstriden om ledarskapet i ANC vid kongressen i december 2007. Då dåvarande president Mbeki, en nästan politiskt liberal president, stöttad av stora delar av det politiska etablissemanget förlorade ordförandevalet i ANC mot Jacob Zuma, en vänsterradikal politiker med ett starkt stöd i ANC:s ungdomsförbund, kommunistpartiet och fackföreningarna.

Då Zuma vann ordförandevalet var det droppen som fick bägaren att rinna över för många ANC-aktivister som redan tyckte att partiet hade börjat glida för mycket till vänster. Det blev startskottet för stora massavhopp av ANC-medlemmar över hela landet och i december 2008 samlades tusentals tidigare ANCare för att bilda ett nytt parti. Partiet döptes till Congress of the People, COPE, och hade vid bildandet redan samlat 430 000 medlemmar enligt partiledningen.

Det som skedde för Socialdemokraterna i Sverige 1917 då man splittrades mellan ett reformistiskt parti, Socialdemokraterna och ett revolutionärt parti, Vänsterpartiet, har nu alltså även hänt i Sydafrika. ANC var utan tvekan för stort och hade alldeles för stora politiska skillnader internt. Splittringen av ANC var förmodligen sund både för ANC själva och för den sydafrikanska demokratin.

Stoppa våldet i Gaza

De senaste dagarnas attacker av Gaza är några av de blodigaste någonsin. I skrivande stund har drygt trehundra människor dött av det brutala våldet. Den israeliska regeringen försöker rättfärdiga attackerna genom att tala om självförsvar och att anfallen bara är svar på Hamas raketbeskjutningar under förra veckan. Dödsiffrorna på de respektive sidorna talar dock sitt tydliga språk. Med över trehundra döda på den palestinska sidan och två på den israeliska är det uppenbart att ansvaret för situationen är den israeliska regeringens.


Genom en lång och omänsklig isolering av Gaza har Israel skapat ett fruktansvärt humanitärt läge för Gazas en och en halv miljon invånare. Gazas befolkning har tvingats att anpassa sig efter en vardag med en stor brist på mat, medicin och utan någon tillgång till el. Israels mål med isoleringen var att minska stödet för den styrande Hamas-rörelsen, men resultatet har blivit det direkt motsatta. Den hopplösa situationen har istället lett till en radikalisering bland många människor.

Omvärlden har emellertid också ett ansvar för det upptrappade våldet. Inte minst Sverige och EU borde för länge sedan tydligare satt press på Israel för att få ett slut på blockaden av Gaza. Den kollektiva bestraffning som isoleringen innebär strider mot folkrätten och är utan tvekan ett skäl för EU att frysa sina handelsavtal med Israel. Här borde Sverige för länge sedan ha sagt ifrån.

Samtidigt spekuleras det i Israel kring att offensiven mot Gaza kan vara ett politiskt spel från regeringen, som på senare tid legat väldigt dåligt till i opinionsmätningarna inför det israeliska valet i februari. För i Israel är det tyvärr inte vanligt att välfärd eller utbildningsfrågor avgör val. Den som vill vinna val i Israel måste vara stenhård i Palestinafrågan och i dagens läge innebär det att visa tuffa tag mot Hamas.

För att få ett slut på våldet i Gaza krävs att både omvärlden och den israeliska opinionen nu ryter ifrån. I Sverige har många medborgare redan demonstrerat och krävt ett stopp på våldet. Nu behöver också regeringen göra det och då inte enbart med fördömanden och uttalanden. Det är dags att någon gör något konkret för att förhindra att fler människor dör. Det är dags för Sverige och EU att frysa sina handelsavtal med Israel.

Åtta år med George W Bush

Det går inte att bortse från att världspolitiken de senaste åtta åren har präglats oerhört mycket av president George W Bush och den republikanska administrationen i Vita huset.

På nittiotalet under Bushs föregångare Bill Clintons tid kändes världen väldigt annorlunda. Visst fanns det skurkstater i strid med USA då med och utan tvekan genomfördes en och annan militär intervention i strid folkrätten även på den tiden, men de saknar helt motstycke i jämförelse med Bushs globala krig med terrorismen.

Självklart spelade attackerna den elfte september 2001 en avgörande roll för att möjliggöra den drastiska kursändringen i den amerikanska utrikespolitiken. Den republikanska administrationen var dock inte sena med att använda den amerikanska opinionens ilska för att starta ett världsomspännande krig mot terrorismen i strid med stora delar av världssamfundet och FN. Bara ett och ett halvt år senare hade Bush invaderat både Afghanistan och Irak med hundratusentals amerikanska trupper.

Sedan dess har vi egentligen bara sett en upptrappning av våldet i de ockuperade länderna och runt om i världen. Vi hör dagligen om självmordsattacker i Irak och Afghanistan. Tågbomberna i Madrid, discobombningen på Bali och nu senast attackerna i den indiska mångmiljonstaden Bombay är bara några exempel på att amerikanarnas världskrig mot terrorn inte går att isolera.

Samtidigt som USA de senaste åren har talat sig varma om att de i terrorismens fotspår ska sprida demokrati och frihet har Bushadministrationen i en närmast sorglig repris av det Kalla kriget gett ekonomiskt och militärt stöd till åtskilliga diktatorer som ställt upp som allierade i kriget mot terrorn.

De senaste åtta åren med George W Bush måste tyvärr sägas vara förlorade år. Världen har inte blivit säkrare, klyftorna har inte minskat och den globala ekonomin har inte heller direkt skjutit i höjden. Det är inte annat än att man får stor respekt för de utmaningar som väntar USA:s nya ledare Barack Obama.

Med både ett stort internationellt stöd samt en demokratisk majoritet i det amerikanska representanthuset och senaten har den kommande presidenten alla möjligheter att genomdriva stora reformer och skapa sin egen utrikespolitiska doktrin. Det är bara att hålla tummarna för Barack Obama.

M ute i grumliga vatten

För två veckor sedan presenterade Moderaterna ett förslag om så kallade värderingskontrakt för invandrare. Moderaterna menar att de invandrare som vill stanna och leva i Sverige måste upprätta ett kontrakt mellan sig och svenska staten där de lovar att följa ”svenska värderingar”. Ifall en person bryter mot kontraktet kan straffet bli indragna ersättningar och bidrag.

Detta utspel kommer i en tid då oppositionen sedan i somras har krävt svar av Moderaterna ifall en eventuell borgerlig regering efter valet 2010 kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Något som Socialdemokraterna och Miljöpartiet redan har deklarerat som otänkbart om det blir en regeringskoalition från vänster.

Reinfeldt har upprepade gånger vägrat svara på frågan om samarbete med Sverigedemokraterna i riksdagen. Nu har vi svaret. Reinfeldt och Moderaterna har en annan taktik. Genom att ta till sig Sverigedemokraternas kärnfrågor och göra dem till sina egna hoppas Reinfeldt vinna deras röster och på så sätt aldrig behöva samarbeta med dem.

Leijonborg och fp fiskade i grumliga vatten redan inför valet 2002.

Det är en skamlig taktik och något som senast användes av Folkpartiet inför valet 2002 då Lars Leijonborg i strid med sitt partis egen arbetsgrupp för integrationsfrågor presenterade ”Språktest för invandrare” som valfråga. Folkpartiet var ute och fiskade i grumliga vatten då och det är likadant med Moderaterna nu.

Ett värderingskontrakt skulle vara lika meningslöst som Folkpartiets språktest. Problemen i Sverige är varken att invandrade svenskar inte kan tala svenska eller respekterar grundläggande värderingar. Problemet är att vi har en utbredd diskriminering av människor med utländsk bakgrund i Sverige. Det är den som delar vårt land.

Det kan handla om att svenskar med utländsk bakgrund inte släpps in på krogen, väljs bort till intervjuer, vägras lägenhetskontrakt eller utestängs från ledande positioner i samhället och näringslivet. Det är diskrimineringen vi behöver ta krafttag emot och då hjälper språktest och kontrakt föga.

Frågan är också vad det är för ”svenska värderingar” som moderaterna syftar på. När Moderaterna presenterade förslaget menade de att det t.ex. kan handla om jämställdhet. Med den ojämställdhet som råder mellan kvinnor och män i Sverige undrar jag om inte alla medborgare skulle behöva skriva under ett sådant kontrakt. Inte minst Moderaterna själva.

Nu vill M sänka biståndet

I flera år har ledande debattörer och personer inom biståndssektorn varnat för att den moderatledda regeringens politik urholkar biståndet och indirekt leder till en minskning av det. Den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson har i strid med OECD:s fastslagna definition av bistånd argumenterat för att bistånd inte alls måste syfta till fattigdomsbekämpning på plats i världens mest utsatta länder.

Biståndsminister Carlsson har den ena dagen använt biståndsmedel för att skriva av u-länders illegitima skulder, för att den andra dagen använda pengarna för att betala kostnader för fredsbevarande trupper eller ta emot flyktingar i Sverige. Trots att experter inom bistånd radat upp bevis efter bevis på att dessa saker inte kan eller ska klassas som bistånd har Carlsson ihärdigt hävdat att det inte alls handlar om att biståndet får mindre pengar.

Det som gör det hela ännu mer pinsamt för biståndsministern är att hon själv tillsammans med moderaternas partisekreterare i mitten av förra veckan presenterade moderaternas nya biståndspolitik där moderaternas partistyrelse svart på vitt skriver att de vill att det svenska biståndets enprocentsnivå ska överges och ersättas av ett golv för biståndets storlek på 0,7 procent. Detta innebär i verkligheten cirka 10 miljarder mindre i bistånd, det vill säga nära en tredjedel av det svenska biståndet.

Det mest skandalösa i det hela är att när biståndsminister Gunilla Carlsson i fredags i Sveriges Radios program ”Studio Ett” blir utfrågad om den nya biståndspolitiken menar hon att moderaternas nya biståndspolitik inte alls innebär någon sänkning av biståndet. När reportern ännu en gång frågar henne hur en minskning från 1 procent till 0,7 procent inte kan ses som en sänkning vägrar biståndsministern svara på frågan.

Idag avslutar FN sitt globala toppmöte med temat ”bistånd i finanskrisens tid” i Quatar. Där har man kommit fram till att det aldrig funnits större behov av ett ökat internationellt bistånd till den fattiga världen än just nu. I dessa sammanhang har Sverige tidigare varit ett föredöme. Att nu avisera en svensk minskning till det internationella biståndets så kallade skamgräns ger helt fel signaler. Det är inte bara egoistiskt och oansvarigt av moderaterna. Det är tyvärr också väntat.

Bildt sätter pengar före folkrätten

För en månad sedan inledde den Europeiska Unionen och Marocko ett fördjupat samarbete. Detta gjordes trots höga protester från europeiska politiker och människorättsorganisationer, som menar att EU därmed viker ner sig i kampen för att få Marockos olagliga ockupation av Västsahara att upphöra.

EU:s enda konkreta påtryckningsmedel för att få Marocko att lämna Västsahara har hittills varit ekonomiska och politiska sanktioner. Den möjligheten går i princip förlorad med det nya utökade samarbetsavtalet. Eftersom man släpper in den marockanska regimen i EU:s finrum och ger dem alla de resurser som tidigare har använts för att sätta press på Marocko.


Västsahara som är Afrikas sista koloni har varit en skamfläck för det internationella samfundet i över trettio år och frågan har det senaste årtiondet varit helt låst i FN. Många har därför satt sin tilltro till att EU och de europeiska staterna skulle kunna hitta en lösning och äntligen befria Västsahara.

Det nya samarbetsavtalet, som diskuterats i det europeiska och det svenska parlamentet, visar en tydlig skiljelinje mellan vänster och höger. Högerpartierna, som är i majoritet både i EU-parlamentet och i Sverige, har argumenterat sig varma för att Marocko kan påverkas genom stärkta ekonomiska förbindelser. Trots att tidigare ekonomiskt samarbete mellan EU och Marocko inte har lett till några framgångar.

Socialdemokraterna och vänstern menar däremot att kraven på mänskliga rättigheter och erkännande av folkrätten måste gå före ekonomiska intressen. Under den socialdemokratiska regeringen röstade Sverige bland annat emot EU:s fiskeavtal med Marocko och menade att inget ökat ekonomiskt samarbete kan ske före Västsaharafrågan är löst.

Det är mycket tråkigt att den svenska högerregeringen låter ekonomiska intressen gå före folkrätten och något så självklart som avkolonialisering. Västsaharafrågan visar tyvärr att den tydliga utrikespolitiska linje för folkrätt och rättvisa som Sverige en gång haft har försvunnit med Carl Bildt och moderaterna.

ESF – Ett forum för vänsterextremism

För en vecka sedan såg jag hoppfullt fram emot att träffa Europas samlade vänster på European Social Forum, ESF, i Malmö. Över 20000 aktivister, studenter, politiker och fackföreningsfolk från hundratals olika organisationer skulle samlas i Malmö för att diskutera hur det går att bygga ett rättvisare, mer hållbart, demokratiskt och soldariskt Europa. Nu när jag sitter på väg hem från forumet är jag inte lika positiv till att den europeiska samlade vänstern kommer att åstadkomma någonting ihop.

Under min uppväxt i Karlskrona var jag aktiv mot rasismen i flera år. Det var genom den kampen som jag för första gången mötte en odemokratisk och våldsam organisation. Det var det nazistiska Nationalsocialistisk front. Det var en obehaglig känsla att ha att göra med en organisation som öppet använde sig av våld, hot och andra antidemokratiska metoder. Samma känsla av obehag har jag sedan dess inte känt förrän nu på ESF.

Genom flera års erfarenheter av att vara politiskt aktiv har jag upplevt att folk en bit ut på högerkanten ibland har problem att i alla väder stå upp för de demokratiska värdena, men något jag tyvärr måste erkänna är att den politiska vänstern i Sverige och Europa faktiskt är betydligt värre. Det är vid många tillfällen jag sett vänsterorganisationer, inte minst vänsterpartiet, samarbeta med vänsterextrema politiska partier och organisationer som öppet förespråkar våld och avskaffande av demokratin i Sverige.

European Social Forum var en orgie i den typen av organisationer och samarbeten. I forumets seminarier och demonstrationer kunde man hitta allt från Antifascistisk aktion och Reclaim the Streets till leninistiska förbund och aktionsgrupper mot parlamentarism. Många av dessa organisationers aktivister var maskerade, vilket är olagligt, och under fredagen attackerade några hundra Reclaim the Streets-aktivister polisen med gatsten samt tände eld på bilar och slog sönder skyltfönster.

Detta tog självklart ESF avstånd ifrån, men det är ändå svårt för ESF att helt svära sig fria då de i princip bjuder in vilka organisationer som helst att delta i forumet, utan några egentliga krav på att man står upp för demokrati eller avhåller sig från våldsamma metoder. Detta gör att den samlade vänstern på ESF har samma demokratiska trovärdighet som moderaterna skulle ha ifall de bjöd in nazister att delta på sin partikongress.

ESF blev en påminnelse om hur verklighetsfrånvänd och våldsromantiserande den utomparlamentariska vänstern är. För mig som socialdemokrat är revolutionstörstande leninister, stenkastande antifascister och stöveltrampande nazister av samma skrot och korn. Där är det viktigt att alla demokratiska krafter drar en tydlig gräns. Det gjorde tyvärr inte ESF.

Krönika: Möjligheternas land?

För några år sedan var jag och besökte min utvandrade släkt i den amerikanska mångmiljonstaden Chicago. På nyårsafton, efter middag med Kentucky Fried Chicken, då hela släkten var samlad för att skåla in det nya året fick jag frågan om jag längtade efter att få bo i USA. En något komisk fråga tyckte jag och svarade att det inte var det jag oftast drömde om på nätterna.

Möjligheternas land?

Deras fråga är emellertid mycket intressant och visar på den självbild som en stor del av det amerikanska folket lever med. Tydligen verkar min utvandrade släkt fortfarande tro att svenskarna lever i samma armod som deras förfäder lämnade i Blekinge för hundra år sedan. Att Sverige idag är ett välfärdssamhälle som mer än väl kan mäta sig med USA verkar inte alla amerikaner känna till.

Ett TV-program som tydligt visar på bristerna i det amerikanska samhället är TV3:s Extreme Home Makeover. Programmet har ambitionen att visa hur fantastiskt USA är och vilka himmelska stordåd en kringresande byggcirkus kan göra för människor runt om i landet. Sorgligt nog fastnar programmet bara i att visa hur allvarligt segregerat USA faktiskt är.

Ett avsnitt brukar utgå från en mycket fattig och utsatt familj som bor i ett fallfärdigt hus. Familjen har ofta någon svårt sjuk familjemedlem och inte tillräckligt med pengar för att låta ungdomarna i familjen studera vidare. Under programmets gång förvandlar Extreme Home Makeover-teamet huset från fallfärdigt ruckel till skinande slott och som avslutning brukar de skänka familjen pengar som täcker en medicinsk behandling för den svårt sjuka familjemedlemmen eller kostnaderna för ungdomarna att läsa vidare på universitet.

Kan det verkligen vara så att man behöver hjälp av ett TV-program för att få möjlighet att få en god sjukvård eller läsa vidare i USA? Nej, inte för alla, men tyvärr är det realiteten för miljoner amerikaner. Mer än vart femte barn som föds i USA växer upp i fattigdom och kan sällan förverkliga sina drömmar om livet. Att läsa vidare är en lyx som bara finns för dem som har pengar att betala för sig eller turen att lyckas få ett stipendium.

Blir du allvarligt sjuk får du hoppas att du inte är en av de 44 miljoner amerikaner som saknar sjukförsäkring. I annat fall är det upp till storleken på din egen plånbok om du har råd med den cancermedicin som förlänger ditt liv med fem eller tjugo år. Någon heltäckande sjukvård för alla som i t.ex. Sverige och en del andra västeuropeiska länder finns inte.

Vid närmare eftertanke är jag rätt säker på att jag inte längtar efter att emigrera till Amerika. Fastän USA påstås vara möjligheternas land där man har chansen att göra i princip vad man vill. Amerika har nämligen ett litet krux. Inga pengar - inga möjligheter.

Min senaste krönika i Sydöstran

Borgerlig attack mot fria medier

En mycket viktig del i den svenska demokratin är utan tvekan den mångfald och frihet som medierna har. Sverige har genom en stark public service, där Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) utgör ryggraden, en internationellt erkänd neutral och objektiv nyhetsförmedling.
Public service fyller dock även andra viktiga syften som plattform för folkbildning, idrott, kultur och fri debatt.

Förutom detta har Sverige en stor mångfald av medier med framförallt dagstidningar som spelar en grundläggande roll för demokratin. Genom hundratals dagstidningar spridda över landet granskas både makthavare, näringsliv och samhället i övrigt på såväl nationell som lokal nivå. Det betyder oerhört mycket för förtroendet och kontakten mellan medborgare och samhälle.

Synen på media och dess roll är emellertid inte likadan i de politiska lägren till höger och vänster. Det borgerliga kravet på slopat presstöd är ideologiskt och har inte minst drivits hårt av den förre folkpartiledaren samt under senare år tagits upp i olika förslag av de moderata kulturministrarna.
Slopat presstöd skulle innebära en stor minskning av antalet dagstidningar och indirekt leda till färre journalister, färre arenor för debatt och sämre granskning av nyheter.

Den borgerliga regeringens mediepolitik drivs som sagt inte slumpmässigt utan riktar medvetet udden mot svenska medier. När det handlar om public service är borgarnas förslag att TV-avgiften ska bort och istället ska pengarna till public service ta omvägen över statsbudgeten. Det är ett hårt angrepp mot SVT:s och SR:s oberoende och sätter public service i en beroendeställning till staten.

Medborgarna måste känna sig trygga med att det som sänds från SVT och SR är oberoende och fritt från påverkan. Exemplet Ryssland där presidenten har alla fingrarna i mediernas syltburk borde avskräcka och även exemplet USA där kommersiella medier dominerar och oberoende medier helt har marginaliserats. Sverige bör slå vakt om sin unika situation och den svenska regeringen skulle egentligen snarare hitta reformer för att stärka public service än tvärtom.

Jag håller fullständigt med socialdemokraternas kulturpolitiska talesman i det hon tidigare i sommar uttryckte då hon menade att friheten på medieområdet är en demokratisk kärnfråga som ständigt måste hållas levande och aldrig får tas för given. I den frågan kommer vi socialdemokrater aldrig att vika ner oss.

Dagens krönika i Sydöstran

Fria val enda lösningen i Zimbabwe

Att det är dags för en demokratisk förändring i Zimbabwe kan knappt ha undgått någon de senaste månaderna. Efter det omdiskuterade presidentvalet i april, då diktatorn Robert Mugabe trots bevis på valfusk förlorade, har omvärlden väntat på att en andra valomgång skulle hållas.

Eftersom det demokratiska oppositionspartiets MDC:s ledare Morgan Tsvangirai fick en majoritet av rösterna redan i valet i april kunde man anta att en andra valomgång skulle leda till vinst för Tsvangirai. Detta skulle troligen också ha skett ifall valrörelsen sedan april skötts på ett fredligt, öppet och demokratiskt sätt.

Så blev tyvärr inte fallet. Istället har Mugabe skickat militären och sin partimilis för att förfölja och misshandla alla MDC-anhängare de kunnat hitta. Detta har lett till att hundratals medlemmar av MDC blivit mördade och tusentals blivit allvarligt skadade. Oppositionen har förbjudits från att hålla valmöten, presidentkandidat Tsvangirai har utsatts för mordförsök och till sist tvingats att hoppa sin kandidatur till presidentposten.

Ett problem för oppositionen har emellertid varit västvärldens sätt att tackla situationen. Europas ledare har med den tidigare brittiska premiärministern Blair i spetsen ställt krav på att Robert Mugabe måste bort oavsett vad. Tony Blair som idag är medlare i Mellanöstern uttryckte sig mycket klumpigt då han menade att man bara rakt av borde byta ut Mugabe med Tsvangirai.

När Europa på ett sådant onyanserat sätt lägger näsan i blöt spelar man bara Mugabe i händerna och han kan då peka på att MDC stöds av de tidigare kolonialherrarna och sitter på någon typ av dold agenda. Det Europa och omvärlden istället borde göra är att fortsätta ställa krav på att fria val hålls.

Det som nu är på väg att hända i Zimbabwe är att en samlingsregering håller på att skapas under den sydafrikanske presidenten och medlaren Thabo Mbekis överinseende.
Det kan bli en bra övergångslösning, precis som i Kenya, tills att ett nytt val kan hållas. Zimbabwe är olyckligtvis i ett mycket svårt ekonomiskt läge och kommer att behöva stöd utifrån för att över huvud taget kunna stabilisera landet och ha en chans att genomföra nya val inom några månader.

Därför är det viktigt att den svenska regeringen i fortsättningen först och främst står fast vid kravet på fria och rättvisa val. Samtidigt skulle Sverige på grund av sina goda kontakter med medlarna från Sydafrika kunna hjälpa till med att stötta de insatser som nu kommer krävas för att demokratisera landet.

Krönika om SD

SD står inte upp för allas lika värde

Att stå upp för demokrati betyder inte alltid att man tar striden för just rösträtt eller öppna och fria val. Sedan mitten av nittiotalet har exempelvis en kamp för demokrati mot de odemokratiska krafterna i Nationalsocialistisk front och Sverigedemokraterna pågått i Blekinge.
Kampen för demokrati i vårt län har inte i grunden handlat om allas rätt att rösta i val utan har snarare varit en kamp för att försvara de demokratiska värdena. Det vill säga att alla människor är lika mycket värda.

Dessa värderingar kan tyckas självklara i ett land som Sverige, men det är de tyvärr inte. Framförallt hos oss i södra Sverige där vi i nästan alla kommuners valda församlingar har främlingsfientliga partier som hävdar motsatsen. Det finns emellertid de som hävdar att de främlingsfientliga Sverigedemokraterna visst är demokratiska. Sverigedemokraterna har ju både interna demokratiska strukturer genom kongresser och årsmöten samt att de faktiskt även är demokratiskt valda av medborgarna till sina platser i olika kommunfullmäktige.

Det stämmer att Sverigedemokraterna både är demokratiskt valda och att de internt också fungerar på ett demokratiskt sätt. Det betyder dock inte nödvändigtvis att de är ett demokratiskt parti. Den väsentliga frågan är om Sverigedemokraterna står upp för alla människors lika värde. Är alla människor lika mycket värda i Richard Jomshofs ögon? Enligt min erfarenhet, som jag fått efter att ha suttit i samma kommunfullmäktige som Richard Jomshof i över fyra år, tycker Richard och hans parti inte det.

Jomshof och hans partikamrater har under många fullmäktigemöten uttalat att Sverige inte kan ta hand om alla fattiga i världen. Sverigedemokraterna har också rätt i det, fast argumentet saknar egentlig mening då Sverige inte heller tar emot några flyktingar av fattigdomsskäl.
Det skulle utan tvekan urholkat den svenska asylpolitiken som under årtionden varit lyckosam och räddat livet på tiotusentals människor på flykt undan diktatur och förföljelse.

Det som tydligast skiljer Sverigedemokraternas politik mot de andra partiernas är att Sverigedemokraterna gör skillnad på människor utifrån hudfärg och religion. Den gången jag verkligen förstod det var då Richard Jomshof för ungefär två år sedan äntrade talarstolen i Karlskrona och menade att det han framförallt ville förhindra med sin politik var att etniskt svenska skulle bli en minoritet i Sverige.

Med det resonemanget gör Sverigedemokraterna och Richard Jomshof skillnad på svenska medborgare utifrån vilken religion, hudfärg och tradition de har. Alla svenskar har enligt denna syn inte samma rätt till sitt medborgarskap. Det är här Sverigedemokraternas odemokratiska människosyn lyser igenom och det är här vi från de demokratiska partierna tänker fortsätta att ta striden. För demokrati och alla människors lika värde.

Lank till dagens kronika i Sydostran

Har ar en lank till den kronika som jag har publicerad i Sydostran idag.

"Demokrati maste fa kosta"

Här kommer min tisdagskrönika från Sydöstran

Världens starkaste demokrati?

Idag och de kommande två tisdagarna kommer jag att diskutera den svenska demokratins hot och möjligheter här på krönikeplatsen. Demokrati är något som vi ofta pratar om och inom politiken gärna även gör oss till talespersoner för, men hur står det egentligen till med den svenska demokratin?

Efter att ha varit aktiv i politiken några år börjar jag inse att allt kanske inte fungerar som jag trott. Jag har sedan min skolgång föreställt mig att den svenska demokratin är stark och nästan överlägsen i jämförelse med andra länders. En mycket naiv syn, men ändock en syn jag fått genom bland annat studier på gymnasiet och sedermera på universitetet.

Verkligheten ter sig dock annorlunda från den bild jag fått från skolböckerna. Ska jag vara helt ärlig har flera av mina lärare och föreläsare många gånger visat ett förakt för politik och det svenska parlamentariska systemet. Eftersom det är det systemet som vår demokrati vilar på har föreläsarna inte gett oss studenter någon sympatisk bild av politiskt engagemang.

Den information om svensk demokrati och politik vi studenter fått handlar snarast om att vi i Sverige har 349 ledamöter i riksdagen och att det är dessa riksdagsledamöter som tillsammans med regeringen sköter Sverige. Vad politik och demokrati egentligen innebär har inte verkat vara tillräckligt intressant för våra föreläsare att ta upp.

Min egen erfarenhet som vald politiker har i alla fall gett mig en annan bild. I verkligheten är politik och demokrati mycket mer än bara administration och förvaltning. Politik är engagemang och att våga kämpa för det man tror på. Demokrati är inte heller bara några siffror på ett papper utan handlar om värderingar om allas lika värde, allas lika rätt att uttrycka sig och allas lika möjligheter att påverka. Detta verkar det som att en stor del av den senaste generationen lärare har missat.

Även media lever i en konstig föreställning om vad politik och demokrati handlar om. Istället för att lyfta upp de tusentals engagerade politiker som lägger kvällar, helger och fritid för att förbättra Sverige på det sätt de tror på, väljer de flesta medier att bara lyfta politiska skandaler och syssla med allmän smutskastning av politiken.

Både lärarkårens och journalistkårens oförmåga att ge en rättvis bild av vårt politiska system har tyvärr bidragit till ett utbrett politikerförakt. Politikerföraktet hotar demokratin i grunden genom att det skapar förakt för vårt demokratiska system och avskräcker människor från att engagera sig politiskt. Detta är ett mycket allvarligt problem då vår modell med representativ demokrati är beroende av människors tro på förändring och vilja att engagera sig.

Talesättet säger att varje generation har till uppgift att själva erövra demokratin. Nu borde det vara dags för den nya generationen att göra det. Mitt förslag är att de först och främst utbildar sig till lärare eller journalister.

Här kommer min tisdagskrönika från Sydöstran

En världsorganisation i Karlskrona

Som karlskronabo funderade jag egentligen aldrig över vad Unesco var. Det enda jag kopplade samman det med var att Karlskrona var en världsarvsstad och att vi för tio år sedan fick utmärkelsen av en FN-organisation som hette Unesco. I och med världsarvsutnämningen antog jag också att det bara var skyddande av världsarv som var Unescos uppgift. Jag hade fel.


Unesco är den FN-organisation som utan tvekan har det bredaste arbetsfältet. Organisationen grundades av FN, år 1945, direkt efter andra världskriget. Syftet med Unesco var att främja fred och förståelse i världen genom att på global nivå samarbeta kring kultur, utbildning och forskning. På så vis skulle olika länders sammanhållning stärkas och den grundläggande respekten för demokrati och mänskliga rättigheter, som uttalas i FN-stadgan, säkras.

Mycket har hänt sedan 1945 och det vore att ljuga om man påstod att det idag saknas uppgifter för Unesco. I denna stund finns det 774 miljoner analfabeter i världen, i Kongo går det 83 elever på varje lärare och i Malawi är var tredje lärare som inte dyker upp på jobbet antingen sjuk i aids eller har redan dött i sjukdomen. Samtidigt lever mer än 500 miljoner människor i stater som anses instabila och en miljard människor tvingas leva i slummen utanför världens nya megastäder.

Vad kan då Unesco göra åt allt det här? Faktum är att Unesco är en av de FN-organisationer som lyckas genomföra mest projekt och arbete ute i fält. Till skillnad från FN i stort är Unesco inte bakbundet av obstruerande vetoländer som sätter käppar i hjulen. Unescos situation är snarare den motsatta där tusentals idéer och projekt nästan drunknar i ett ändlöst behov av insatser.

Unesco finns på plats i de flesta av jordens länder och verksamheten är vidsträckt. Projekten handlar om allt från att bevara kulturell mångfald i Ukraina och värna dricksvattnet i Palestina till att kartlägga mangroveträsk i Belize och bygga nya skolor på Madagaskar. Behovet av stöd är dock stort på många håll runt jorden och resurserna för att verkligen göra skillnad finns inte alltid.

I själva verket är Unescos budget knappt större än de största europeiska fotbollsklubbarnas och man får därför ofta hoppas på välgörenhet eller vänligt inställda regeringar för att kunna genomföra sina projekt. Detta är inte hållbart i en tid då klyftorna mellan rika och fattiga i världen aldrig varit större. Hela FN-systemet och inte minst Unesco är allvarligt underfinansierat. Därför måste FN:s medlemsländer i framtiden ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar om de verkligen vill ha jämlikhet och stabilitet i världen.

Ny krönika i Sydöstran

Från och med idag kommer jag att lägga upp de krönikor som jag skriver i tidningen Sydöstran här på bloggen. Jag har varit krönikör för Sydöstran i snart tre år och har nu för tiden min plats på ledarsidan varje tisdag. Här kommer dagens:

Sjuk medielogik kring Burma

De senaste veckorna har jag blivit väldigt upprörd över det sätt som media och nyhetsjournalistiken värderar människoliv olika. På fjorton dagar har två helt ohyggliga naturkatastrofer inträffat i Asien. Hundratusentals människor har dött i det cyklondrabbade Burma och tiotusentals liv har förlorats i den jordbävningsdrabbade Sichuanprovinsen i Kina. Två fruktansvärda katastrofer som om de hade inträffat i Europa eller Nordamerika hade orsakat ändlösa spaltmeter efter spaltmeter i tidningar, radio och tv.

Hur har då rapporteringen sett ut här i Europa? Trots att dödssiffran i Burma verkar hamna någonstans mellan 100 000 och 200 000, ungefär lika många som den sammanlagda dödssiffran vid tsunamikatastrofen, har rapporteringen kring Burma inte varit ens en tjugondel så stor som den var om tsunamin i december 2004. Cyklonen och tsunamin slog till mot två platser som ligger mycket nära varandra, de verkar ha krävt ungefär lika många liv och den humanitära situationen är i mångt och mycket likadan i båda fallen.

Den stora skillnaden mellan tsunami- och cyklonkatastroferna är att tsunamin även drabbade några tusen turister från Europa. Cirka 500 svenskar miste livet och flera hundra norrmän, engelsmän och tyskar dog också. Dessa européers öden har dock uppmärksammats otroligt mycket mer än de över hundratusen människorna som dog av tsunamin i Sri Lanka, Indonesien och Indien.

Det är klart att medielogiken säger att det som engagerar människor och då även massmedia är lokala händelser eller internationella nyheter som kan få en lokal koppling. Att exempelvis en svensk varit med om något utomlands, men att media tycker att några hundratusen liv i Burma inte är intressant nog att belysa eller diskutera kring är stor skandal.

Vad hade svensk media skrivit om det var hundratusen danskar som dött i en naturkatastrof eller om det var hundratusen amerikaner. I Burmafallet finns det egentligen än mer anledning att protestera och uppmärksamma det som hänt eftersom man förmodligen kunde räddat mer än hälften av de som dött ifall inte militärjuntan hållit ute all internationell hjälp från landet.

Trots att världssamfundet faktiskt skickat mycket förnödenheter och katastrofbistånd till Burma har alltså den burmesiska regimen konsekvent vägrat att ta emot hjälp. Detta har lett till ett indirekt folkmord mot de katastrofdrabbade burmeserna och är utan tvekan ett mångdubbelt mycket värre agerande än då man slog ner munkarnas protester förra hösten.

Det är omvärldens ansvar att nu på riktigt uppmärksamma det som hänt i Burma. Medkänsla och engagemang borde inte styras av hur långt ifrån våra medmänniskor vi bor. Burmesernas öde får aldrig vara mindre värt än danskarnas.