Vi vann femteplatsen!

Vi vann! SSU och partiets visionärer utmanade på partikongressen och vann femteplatsen. Efter en rätt långdragen kongress blev det först omröstning om tredjeplatesen. Den vann Peter Jeppsson från Sölvesborg. Grattis Peter!


På femteplatsen hade vi förberett oss för att ge dem en rejäl omgång. Efter tre grymma tal av Patrik Andersson, Faraj Abu iseifan och Eva Strömqvist gick Nils-Olov Olofsson upp och sa att han inte längre ställde upp på femteplatsen. Det betydde att jag kom på femteplatsen.


Det känns otroligt skönt och nu är det dags för att fira ett par dagar. :-) Sedan fortsätter dock kampen och vägen mot riksdagen. Med ännu fler vänner med mig än innan är jag övertygad om att jag har en stor chans att bli inkryssad i september. Låt oss visa blekingeborna en valrörelse de sent glömmer och kämpa ännu hårdare mot alla världens orättvisor.

Jag vill bara passa på att tacka alla som hittills stött mig och säga att det som hänt än så länge bara varit uppvärmningen. Nu höjer vi tempot!

Distriktskongress och kampen mot kvinnovåld i tidningen

Idag är det den stora dagen. Ska strax åka iväg till Ronneby och partidistriktets kongress och rösta om riksdagslistan. Vi kommer att utmana partiet om bland annat femte platsen på riksdagslistan. Vi får se hur det går...

Här kan du förresten hitta BLTs artikel om mitt utspel mot kvinnovåld igår. Kampen fortsätter!

Nu får det vara nog!

Igår skedde det igen! Ännu ett våldtäktsförsök i vår stad. Det är helt sjukt att människor inte kan gå säkra hem på kvällarna i Sverige. Niklas med protestlistorna i all ära, men det räcker inte längre med protestlistor och prat, nu måste samhället i praktisk handling förhindra fler våldtäkter och våldtäktsförsök. Jag har därför gått ut i tidningarna och krävt handling av kommunen, polisen och hela samhället. Här har vi några krav som snarast måste drivas igenom.

• Mer resurser till polisen!
• Polisen måste ut på gatan, polishuset är bara 50 meter från Hoglands park!!!
• Överväg att legalisera pepparspray!
• Ha alltid särskild våldtäktsberedskap på akuten!
• Göra stadsmiljön säkrare så att alla alltid är trygga!
• Fortsätt skriv under alla protestlistor du kommer över!
• Erbjud överfallslarm till alla kvinnor!
• Anordna kurser i feministiskt självförsvar i kommunen!
• Fixa rabatt för så kallad "ensamtaxi" på kväller och nätter!

Sydöstran skriver om bloggen

Min blogg skapade genast debatt. :-) Här hittar ni Sydöstrans artikel.

Nu startar bloggen!!!

Äntligen är det dags att köra igång min blogg! Från och med idag lovar jag att jag ska vara den politiker som träffar flest väljare i Blekinge. Jag vet, det är ett högt mål, men jag är en väldigt social och utåtriktad person. På den här bloggen kommer jag varje dag att kommentera och diskutera politik i Blekinge, riket och världen. Inget är för stort för en ung visionär sosse. :-)

Är du sugen på att hänga med i debatten för en bättre och rättvis värld så är det här helt enkelt sidan för dig. Så kolla in när du får tid, lämna en kommentar och delta i kampen!!!

På bloggen kommer jag varje dag berätta allt från vad jag åt till frukost till vad jag verkligen tycker om USA:s president. Jag lovar, det kan bli rätt spännande!

Varje onsdag kommer jag också publicera mina krönikor som jag skriver på Sydöstrans ledarsida. Det är bl.a. de artiklarna som jag redan lagt in här på bloggen.

Tack för att du besökte min sida! Vi ses på barrikaden!!!

Utrota fattigdomen nu!

När jag var liten brukade jag fundera på vilken otur jag hade haft som hade fötts i Sverige. Här var ju det bara kallt, fanns inga roliga vilda djur eller öknar eller djungler. Allt spännande jag brukade se på naturprogrammen på TV fanns då bara i mina drömmar. När jag började växa upp och få lite fler referensramar än ”Ett med naturen” på SVT, förstod jag att jag hade haft en otroligt stor tur eftersom jag fötts i Sverige. De exotiska människorna på savannerna och i Amazonas djungler var kanske inte alltid så glada som de såg ut på TV.



I själva verket är det så att en överväldigande majoritet av världens befolkning idag lever nära eller under den extrema fattigdomsgränsen. Varje dag dör över 30 000 barn på grund av fattigdom. Orsakerna är främst svält och sjukdom. Det är fruktansvärt och vi får aldrig, aldrig acceptera det. Det skulle räcka med bara 13 miljarder dollar till i bistånd för att kunna förse alla människor på jorden med mat och grundläggande sjukvård. Jämför det med att bara Europas och USA:s kostnader för smink och glass är över 18 miljarder dollar. Det är sjukt. Hela världens samlade bistånd är idag på 50 miljarder dollar medan hela världens militära utgifter är på 900 miljarder dollar. Vi i Sverige har i och för sig världens högsta bistånd i förhållande till storleken på landet och dess ekonomi, men det räcker knappast. Det behövs mycket mer insatser.

Vi kan börja att genom vårt medlemskap i EU höja hela det Europeiska biståndet till minst samma nivå som Sveriges. Sedan kan vi avskaffa EU:s jordbrukspolitik. EU ger idag tre gånger mer bistånd till en ko i Frankrike än till en fattig människa i tredje världen. Nästa insats kan vara att vi ser till att de fattiga ländernas skulder skrivs av och att vi slopar våra handelshinder mot Afrika och Sydamerika. Det skulle vara flera bra steg på vägen mot en rättvisare värld.

Är man född i Sverige innebär det att man har haft ungefär lika mycket tur som någon som vunnit miljonvinsten på Bingolotto två gånger. Det är ett privilegium, men det innebär inte bara en massa rättigheter. Vi har också en skyldighet att faktiskt hjälpa de miljarder människor som lever i extrem fattigdom. Där har vår regering ett stort ansvar, men också den enskilda individen. För nu är det hög tid att utrota fattigdomen och för det krävs att alla är med. I ett tal uttryckte Nelson Mandela kampen mot fattigdomen så här: Ibland är det upp till en generation att utföra stordåd. Ni kan bli den generationen.

Det är lönsamt att hjälpa de utsatta

För 15 år sedan kom jag i kontakt med politiken för första gången. Jag gick då i femman och vi fick lära oss att det fanns politiska partier. När jag kom hem frågade jag min mamma vad det var de där sossarna stod för. De hjälper de mest utsatta fick jag till svar. Min sinnesbild blev att de var som Robin Hood på julafton. Tog från de rika och hjälpte de fattiga och mest utsatta. Det var inte förrän ett par år senare som jag förstod att de där sossarna inte handgripligen snodde de där guldsäckarna utan att de kommit på något så finurligt som progressiv skatt. Det vill säga att alla i samhället bidrar, men de rika måste betala mer.

Visst är det en genialisk idé? Fast frågan jag ställde mig då var varför alla de där rika gick med på att dela med sig. Nu, ett antal år senare, kan jag konstatera att väldigt många i samhället, oavsett storleken på plånboken, faktiskt tycker att det är bra att dela med sig. De som inte gillar den idén har för enkelhetens skull bildat ett eget parti, nämligen moderaterna. På senare tid har de i och för sig börjat tysta ner sina krav på sänkta skatter, men deras uttalade mål på lång sikt är att sänka skatten till ett EU-snitt. Det innebär en sänkning av skatten på 250 miljarder. Det är en femtedel av statskassan eller enkelt uttryckt lika mycket som kostnaden för all sjukvård i landet.

Förutom att sänka skatterna har moderaterna också valt att slå på de mest utsatta genom krav på sänkt ersättning till sjuka och arbetslösa. Något som är både omänskligt, men framförallt också fullständig samhällsekonomisk idioti. Det de inte verkar fatta är att trygga människor vågar mer. På arbetsmarknaden behövs mer trygghet inte mindre. Man kan säga mycket om Danmark, men deras arbetslöshetssystem är fantastiskt bra. Där har man a-kassa i fyra år, högre ersättning och undantag från karenstiden då man säger upp sig själv. Det gör att människor vågar mer. Trivs man inte på sitt arbete gör man inte heller något bra jobb. Det är varken bra för den anställde eller företaget. Kan man byta jobb utan att behöva sälja både hus och bil, blir arbetsmarknaden mycket mer dynamisk och bättre för alla. En sådan arbetsmarknad skapar tillväxt bara i sig.

En annan effekt av sänkt ersättning för sjuka och arbetslösa är att man minskar landets totala köpkraft. Vår välfärdsstat är idag uppbyggd på att alla ska ha möjlighet att konsumera. Något som i och för sig borde drivas i en mer hållbar riktning, men ändå. Konsumtionen generar skatt som i sin tur betalar för välfärden. Tar man bort ersättningen för de redan utsatta grupperna i samhället, urholkar man alltså både tillväxten och därmed välfärden. Den idén gillar i alla fall inte jag.

Presidentval i mini-Sovjet

På söndag är det presidentval i Vitryssland, men valet är givet på förhand. Oavsett vilka valsedlar vitryssarna väljer, kommer diktatorn Lukasjenko att vinna. Om han får 60 eller 100 procent av rösterna bestämmer han själv. Alla valfunktionärer kommer från presidentens eget parti och igår, en vecka innan valdagen, gick Lukasjenko ut med att alla utlänningar som ”stör” valet måste lämna landet. De som ”stör” är allt ifrån journalister och valobservatörer till utländska politiker och diplomater.


Lukasjenko har gjort Vitryssland till ett mini-Sovjet. Där oliktänkande fängslas och mördas, oppositionella partier förbjuds och fri media helt upphört att existera. De senaste veckorna har jag fått många email från de unga sossarna som är med i oppositionen i Vitryssland. De berättar om att 100-tals oppositionsaktivister har fängslats och misshandlats, däribland flera av dem jag träffade i Minsk förra året. KGB har format mängder av ”ordningspatruller” som förföljer och misshandlar demokratikämpar på gator och torg, men också söker upp dem i deras hem. Många försvinner spårlöst eller fängslas på obestämd tid.

Ett uppmärksammat försvinnande är journalisten Dimitiv Zavadskayas. Han arbetade åt den ryska tv-kanalen ORT när han rapporterade att Vitryssland kan ha hjälpt tjetjenska rebeller. Sedan dess har varken hustrun Svetlana eller sonen Yuri sett skymten av honom. Troligen dödades han av KGB:s särskilda mordkommando. Hans fall är knappast unikt.

Vitryssland största arbetsgivare är idag militären och polisen. Deras kombinerade säkerhetsstyrkor är lika stora som Frankrikes och Tysklands tillsammans. Under mitt eget besök i Minsk såg jag minst en polis i varje gathörn. Det var inte heller ovanligt med militärfordon och tanks som patrullerade på gatorna. Det är kanske inte helt oväntat att det börjat breda ut sig en viss rädsla för att uttala sig emot diktaturen i landet.

Allt detta låter helt overkligt för oss som lever i Sverige idag. De låter till och med för sjukt för att kunna vara hämtat från en film. Sanningen är tyvärr att allt detta händer bara 60 mil från Sverige. Utan att vi vet särskilt mycket om det. Det gör mig så förbannad så att jag nästan exploderar. Världen måste göra något åt detta nu. Sverige och EU måste säga ifrån. Det gör vi bäst genom att bojkotta allt som har med Vitrysslands diktatur att göra, men också genom att stötta oppositionen i landet. EU måste inte minst sätta ett hårt tryck mot Ryssland, som är det land som idag håller den vitryska diktaturen om ryggen.

På söndag tänker jag tända ett ljus för demokratikämparna i Vitryssland. På måndag fortsätter dock kampen mot diktaturen. I den behövs både du och jag.

Sverige är inget jämställt land

Igår åkte jag tåget från Malmö till Karlskrona. Mitt emot mig satt en kvinna i övre medelåldern. Efter en stund började vi samtala om en artikel som stod i tidningen. Hon hade hört hur jag över telefon ondgjorde mig över artikeln som handlade om hur illa det står till med jämställdheten inom EU. Hon menade att vi som lever i Sverige inte borde klaga över jämställdheten. Vi är ju världens mest jämställda land. Här har kvinnor samma möjligheter som män i livet. Det resonemanget köper jag inte. Jag har visserligen bara levt i 25 år, men på de åren har jag ändå insett att vi i Sverige har så långt ifrån samma möjligheter för kvinnor och män, att vi inte ens borde få använda j:et i jämställdhet.

För att förklara min ståndpunkt för min kvinnliga medpassagerare bad jag få berätta om några av orsakerna varför jag var så förbannad över vår ojämställda värld. För det första för: - att kvinnor över hela världen utför ungefär 60 procent av allt arbete i världen och äger ungefär 1 procent av alla tillgångar, - att det 2004 i Sverige anmäldes 23 000 misshandelsbrott och 11 000 sexualbrott mot kvinnor, - att kvinnor i nästan samtliga yrkeskategorier har lägre lön än sina manliga kollegor, - att män tar ut endast 15 procent av föräldradagarna, då oftast under sommarmånaderna, idrottsmästerskap eller älgjakt, - att kvinnor över hela världen säljs av män till män, - att män fortfarande är norm överallt i samhället, - att kvinnor måste vara allt som en man inte är, - att manliga idrottare får mycket mer resurser, - att kvinnor är rädda när de vistas ute på offentliga platser efter skymning, - att många kvinnor är rädda i sina hem, - osv, osv, osv.

Som du märker finns det fortfarande många orsaker till kamp för att bryta de sjuka orättvisorna mellan könen. Ojämställdheten finns i våra liva varje dag. Det är bara så att många av oss har vant sig vid den. Vem är det som oftast tjänar mest i familjen, vem är det som är hemma med barnen, vilka är det som dag efter dag exponeras halvnakna i TV och på framsidan på Aftonbladet och Expressen? Vi lever alla liv som lätt faller i historiens ojämställda hjulspår. Därför är det viktigt att vi ibland stannar upp och funderar över vad vi verkligen gör i våra liv. Kan du kanske enkelt göra något annorlunda för att din flickvän, fru, sambo eller kompis i framtiden kan få en större chans att få göra vad hon vill i sitt liv?

Imorgon är det internationella kvinnodagen och ojämlikheten mellan könen kommer att uppmärksammas världen över. Det är då viktigt att vi inte glömmer att kampen för jämställdhet pågår hela tiden, inte bara en dag om året. För det är i vardagen som vi verkligen kan göra skillnad.

Världen saknar Olof Palme

Idag är det 20 år sedan Olof Palme mördades. Jag var fem år då och kan inte säga att jag minns något av Palme från mina första år i livet. Som ung SSUare har man fått höra en del om honom, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Jag har i och för sig fått se de otaliga gåvorna från världens befrielserörelser i Palmerummet på SSU:s kursgård Bommersvik och hört ett och annat inspelat tal, men det var inte förrän jag själv nyligen började läsa mer om Palmes liv och politik som jag verkligen förstod vad han betydde för Sverige och världen.



Palme personifierade den gränslösa solidariteten som är själen i den socialdemokratiska rörelsen. Han tvekade aldrig att fördöma orättvisor var de än visade sig i världen. Genom Palme spelade Sverige en ledande opinionsbildande roll mot kriget i Vietnam och mot Portugals kolonialkrig. Han förkastade apartheid och drev en hård linje för att skapa fred i mellanöstern. När den spanska Francodiktaturen arkebuserade fem frihetskämpar gick Palme ut på gatan med insamlingsbössan i hand och kallade regimen för ”dessa satans mördare”.

Vår tids stora uppgift var enligt Palme att avskaffa hungern och världsfattigdomen. Han menade att det bara handlade om handlingskraft och politisk vilja. Man bestämde sig en gång i Amerika för att nå månen ett visst årtal. Då gällde det att mobilisera och använda teknologin. Skulle man bestämma sig för att avskaffa svälten och fattigdomen, är det fråga om att förändra politiska och sociala förhållanden. Det är svårare, men knappast omöjligt under vår tid.

För mig är det viktigaste i Palmes arv solidariteten med hela världens folk. En solidaritet som ytterst hämtar sin inspiration ur en tidlös humanism. På 1200-talet skrev den persiske poeten Muslih-ud-Din Sa`di: ”Alla människor är medlemmar av samma familj. De har ett gemensamt uppdrag i skapelsen. Om en lem drabbas av smärta grips de andra av oro. Om andra människors lidande inte gör dig ont, förtjänar du inte namnet människa.”

Olof Palme använde ofta ett citat från reformatorn Martin Luther: ”Om världen skulle gå under i morgon, vill jag ändå plantera mitt äppelträd idag.” Palmes orubbliga tro på människans förmåga att förändra är något alla människor borde lära sig av. Då kanske vi äntligen kan slippa världsfattigdomen.

Alla religiösa friskolor borde förbjudas

För ett par år sedan bodde jag i Uppsala. Under mitt år i staden upptäckte jag att staden var väldigt segregerad. Uppsala är en klassisk studentstad så det faktum att det var en stor uppdelning mellan de inflyttade studenterna och de lokala uppsalaborna var kanske inte så oväntat. Det var den tydliga uppdelningen av infödda och invandrade svenskar som däremot chockade mig mest, inte bara i bostadsområden utan också allmänt i staden.

Under min egen segregerade uppväxt i ett villaområde i Karlskrona träffade jag i och för sig nästan enbart välmående medelklassfamiljer. Det var inte förrän jag började högstadiet och som jag mötte barn med en annan bakgrund och religion. Det mötet har med stor sannolikhet betytt mycket för min personliga utveckling och människosyn som vuxen.

Jag är övertygad om att det bästa sättet att motverka rasism och ett segregerat samhälle är att våra barn i skolan får sitta bredvid kamrater med en annan hudfärg, religion eller etnicitet. Skolan skulle ha kunnat spela en nyckelroll för att lösa integrationen i det segregerade Uppsala. Även om barnen bodde i områden dominerade av invandrare eller infödda svenskar så skulle de i alla fall ha kunnat träffas i skolan. Så var dock tyvärr inte fallet i Uppsala.

När barnen växte upp och började skolan fick inte alla gå i den vanliga grundskolan. I Uppsala valde istället många föräldrar att sätta sina barn i religiösa friskolor. Det fanns kristna och muslimska friskolor och till och med friskolor drivna av sekten Livets ord. På så sätt hade man i Uppsala cementerat det segregerade samhället även inom religionens område.

Min åsikt är att detta är fullständig galenskap, inte bara för att det segregerar samhället utan för att jag anser att stat och religion ska hållas åtskilda. Det gäller även för skola och religion. Vilken religion man väljer att tro på är en privatsak. Den svenska skolan ska vila på vetenskaplig grund. Då ska skola och stat kunna garantera att barnen inte undervisas i vetenskapligt ohållbara föreställningar.

Då man som förälder sätter sitt barn på en religiös friskola bryr man sig inte alls om barnets rätt till att välja sin egen religion. Barn har också rätt till religionsfrihet. Inte i någon övrig offentlig verksamhet tvingar vi på individer en särskild religion eller åsikt. Då ska vi inte heller påtvinga våra barn religiösa föreställningar genom skolan.

Som socialdemokrat kommer jag aldrig att acceptera att vi delar in människor på grund av hudfärg, klass, kön, etnicitet eller religion. Därför kan jag inte bara stå och se på medan de religiösa friskolorna breder ut sig i vårt land. Alla de borgerliga partierna säger tveklöst ja till religiösa friskolor. Det gamla skolpartiet Folkpartiet som förr faktiskt var ganska vettigt när det gällde skolan delar utan att blinka upp våra barn i religionssegregerade skolor under parollen ”Du ska bestämma!”. Detta betyder att du kan bestämma vilken sorts skola du vill ha i valet den 17 september. Vi sossar står för en bra och öppen skola för alla, medan borgarna står för en segregerad och inskränkt skola. Valet är ditt.

Häng med upp på barrikaden

Som ung och boende i Sverige är en vanlig syn på samhällsengagemang att det är tråkigt och meningslöst. Under min egen uppväxt levde jag länge med samma syn, men ju mer av världen jag såg desto mer ville jag göra för att förändra den. Under de senaste åren har jag följt flera av mina barndomsvänners karriärer till framgångsrika företagare och börsmäklare. Själv har jag aldrig lockats av den sortens karriär. Mitt karriärmål blev istället att försöka göra världen lite bättre och rättvisare under min livstid, så att jag på min dödsbädd i alla fall kan säga att jag försökt.

Frågan var bara vad jag skulle göra. Arbeta som lärare, jurist, läkare, polis eller kanske sjuksköterska. Alla gör de ju saker som tydligt förbättrar världen. Mitt första val av yrke föll konstigt nog på arkeolog. Vid 19 års ålder lade jag mina planer på att bli arkeolog på hyllan. Mitt stora mål blev nu att få jobba med bistånd. Efter ett halvårs biståndspraktik på Balkan förstod jag att vi i Sverige kan göra mycket för resten av världen genom att dela med oss av våra erfarenheter av välfärdsbygge och demokrati. Det kändes meningsfullt och roligt.

År 2000 upptäckte jag dock ett allvarligt hot mot det svenska biståndet. Moderaterna presenterade biståndet som en av sina valfrågor och krävde en sänkning och på sikt ett avskaffande av biståndet. Det gjorde mig förskräckt och dagen efter engagerade jag mig hos sossarna, vars mål, tvärtemot högerns, var att öka biståndet till den fattiga delen av världen.

Efter snart sex år i politiken har jag kommit fram till många nya insikter. En av dem är att det inte finns mycket plats för idealism i politiken längre. Den kämpaglöd som fanns hos hela arbetarrörelsen under kampen för rösträtt och åtta timmars arbetsdag är sällsynt idag. Trots att världen idag är ännu mer orättvis än för hundra år sedan hör vi inga brandtal eller ser några demonstrationer som på Brantings tid.

Vi har visserligen inte lika tydliga krav att kämpa för inom Sveriges gränser längre, men kampen mot klyftor och orättvisor är global för en socialdemokrat. Solidariteten stannar aldrig vid nationsgränsen. Det gäller att vi inte glömmer det. I valtider som dessa tenderar det inom arbetarrörelsen tyvärr till viss del att vara interna strider om makt och personer som engagerar istället för kampen för de svältande människorna i Sudan. Idealismen har då ersatts av likgiltigt förvaltande och karriärism. Sådant måste alltid motarbetas.

Verkligheten är tack och lov långt ifrån nattsvart för arbetarrörelsen. Jag möter ofta socialdemokrater i alla åldrar som fortfarande brinner starkt för att förändra världen. Starka människor som aldrig viker ner sig då det handlar om kamp mot orättvisor. Det hade emellertid inte skadat ifall fler människor lyfte på arslet och engagerade sig. Det finns fortfarande gott om plats på barrikaden.

S vann valet i söndags

Du kan väl inte ha missat att S vann valet i söndags. Presidentvalet i Finland alltså. Den socialdemokratiska kvinnan Tarja Halonen vann striden på mållinjen mot den konservative högermannen Sauli Niinistö. Det har varit en minst sagt stormig valrörelse där Halonen, som har varit den sittande presidenten, inte alls var självskriven som vinnare. I det annars traditionellt mycket borgerliga Finland, har Tarja Halonen de senaste åren ihärdigt stått emot högervindarna och varit en tydlig representant för den politiska vänstern. Presidenten har visserligen till stor del mest ceremoniella uppgifter att sköta, men hon har också ett visst inflytande på utrikespolitiken. Hon har bland annat sett till att Finland inte gått med i Nato, vilket högern och hennes motståndare i presidentvalet gärna vill.

Finland och Sverige ses på grund av sin neutralitet idag som föregångsländer från många håll i världen. Vi är kända för våra internationella insatser och diplomatiska förmåga. Det har inte minst Finlands förre president Martti Ahtisaari och Sveriges Carl Bildt visat tydligt med sitt diplomatiska arbete på bl.a. Balkan. Hade moderaten Sauli Niinistö vunnit presidentvalet hade Finlands tid som en viktig internationell aktör varit slut. Med en socialdemokratiskt präglad utrikespolitik från både Finland och Sverige finns det fortfarande tydliga motkrafter och starka röster mot USA:s och Nato:s otäcka utrikespolitik. Det är något vi ska vara stolta över.

Det finska presidentvalet är dock inte bara intressant ur den politiska höger/vänster synvinkeln. Finland har nämligen inte en kung. Man har en folkvald president. Istället för ett förlegat system där kungens familj är de enda som föds med andra rättigheter än resten av folket är Finland en republik där alla föds lika. I Finland behöver alltså inte statens formellt högsta representant vara en person som alltid måste komma från samma familj, utan en folkvald representant som kan vara vem som helst. Det är väl det som ska kallas för demokrati. Att alla föds lika och har samma rättigheter.

Det är klart att en del människor föds i rika familjer och en del i fattiga. Det är något som vi aldrig helt kan ändra på, men när det gäller kungen så är det staten som står för fiolerna. Det är med våra skattepengar som kungen finansierar sitt lyxliv. Det känns som att vi i Sverige år 2006 borde ha kommit längre. Alla våra högsta ledare i landet borde vara folkvalda. Där är Finland ett föredöme. Det är bara att gratulera finnarna till sin republik och sin nyvalda president. Se nu bara till att byta ut regeringen i det finska riksdagsvalet 2007 också.

En amerikansk önskedröm i TV-soffan

Under de senaste åren har jag fastnat mer och mer framför TV:n om kvällarna. ”Inte ännu en dokusåpagalning”, tänker ni säkert. Jag kan försäkra er om att det verkligen inte är såporna som fångat mitt intresse. Nej, det som fångat mig är alla de påkostade amerikanska serierna som alla tävlar om tittarnas gunst. Förra året var det Desperate Housewives, Lost, Vita Huset och CSI som slogs om min uppmärksamhet, men i år har de fått konkurrens. Årets nykomling är nämligen fyrans storsatsning Commander in Chief och det verkar redan som om den vunnit min kärlek.



Serien handlar om USA:s första kvinnliga president och spelar upp ett scenario som inte är helt omöjligt om Hillary Clinton eller Condoleezza Rice får chansen i presidentvalet 2008. Det finns en liten chans i alla fall. Scenariot med en kvinnlig president är alltså inte helt uteslutet, men en president med åsikter liknande seriens presidents går inte ens att drömma om. I seriens första fyra avsnitt har president Mackenzie Allen inte bara lagt ner miljoner dollar för att rädda livet på en nigeriansk kvinna som haft sex och därmed av sharialagarna blivit dömd till döden, utan också genomfört en oblodig revolution mot en diktatur samt fått fängslade ryska regeringskritiska journalister befriade.

Den verkliga amerikanska utrikespolitiken är dock tyvärr ljusår ifrån den i sagan. Bushs utrikespolitik håller snarare ett antal diktaturer om ryggen. Inte minst vår i dagarna väldigt omtalade motståndare i fotboll, Saudiarabien. USA:s biståndspolitik är inte heller något att vara stolt över. Idag ställer amerikanerna krav på att de länder som vill ta emot bistånd från USA varken får tillåta abort eller uppmana sina medborgare att använda kondom. Ett faktum som är riktigt sjukt då en stor del av USA:s bistånd går till de delar av Afrika som är värst drabbade av HIV/AIDS-epidemin. En sådan biståndspolicy borde i internationella sammanhang likställas med folkmord.

Det verkar tyvärr som om seriens amerikanska ideal inte är något annat än en önskedröm. Faktum är att oavsett vilket parti det är som styr i USA så kommer det alltid att vara högerpolitik som gäller. Att välja mellan demokraterna och republikanerna är som att välja mellan moderaterna och en extrem form av kristdemokraterna. Inget av alternativen lär ju leda till en bättre eller rättvisare värld. Chanserna att USA ska få en så rakryggad och humanistisk utrikespolitik som i TV-serien är alltså mindre än mikroskopisk. Vi får istället sätta vårt hopp till oss själva och EU:s framtida gemensamma politik för en rättvisare värld. Det är mycket tråkigt att USA:s ledare alltid är uppfyllda av egoism och religiös fundamentalism. Det vore enklare om världen såg ut som på TV.

Dags att knäcka segregationen

Sverige är ett land som fortfarande har stora klyftor. Människor lever åtskilda trots vår höga välfärd. Skillnaden mellan fattig och rik ökar mellan vissa grupper i vårt land. Inte minst gäller detta mellan de infödda och de nya svenskarna. Det är ett delat Sverige som, även om de höga politikerna lovat bättring med stora ord inför förra valet, inte har gått åt helt rätt håll. Som ett monument över vår misslyckade integrationspolitik står miljonprogrammet. Byggt med en god tanke om allas rätt till bostad, men politiskt fruktansvärt misshandlat. Istället för att storsatsa och göra dessa bostadsområden till en stolthet för våra städer har 80- och 90-talens politiker gjort dem till fattigdomsfällor. Miljonprogramshusen har blivit som omringade av en osynlig mur mot övriga delar av våra städer. De ökande klyftorna och segregationen mellan bostadsområdena har skapat ett utanförskap för många av invånarna i de fattiga förorterna. Ett utanförskap som reser murar mot det övriga samhället.

Tack vare det socialdemokratiskt styrda Sveriges välfärdsmodell har vi än så länge klarat oss från så tydliga tecken på kris som exempelvis höstens kravaller i Frankrike. I ett Frankrike som i många år styrts av Chiracs högerregering har klyftorna vuxit sig enorma och invånarna i förorterna har år efter år i frustration sett på medan högerns politik avskärmat dem allt mer från det övriga franska samhället. Genom fler privatskolor, privata sjukförsäkringar och avgifter för högre utbildning har Chirac skapat ett allvarligt segregerat land. För att undvika en liknande utveckling i Sverige måste socialdemokratin göra en rejäl uppryckning och fokusera all sin kraft på att knäcka segregationen i landet nu. Det duger inte längre att bara tala om integration, den socialdemokratiska regeringen måste ta sitt ansvar och fokusera på att skapa möjligheter för att utvecklas och leva för människor i alla delar av landet. Det ska vara en självklarhet att du ska ha lika stora möjligheter att bli vad du vill oavsett om du kommer från Rinkeby eller Lidingö.

Det måste också skapas fler möjligheter för människor från olika delar av samhället att träffas. När människor inte träffas växer fördomar. Fördomar leder till diskriminering och orättvisor som märks överallt. Möjligheten att få jobb, hyra en lägenhet eller gå på krogen avgörs ofta av hudfärg eller efternamn. Det ska inte spela någon roll om din pappa heter Ahmed eller Gunnar eller om du tror på Jesus eller Allah. Det som behövs är att vi slutar döma folk utifrån deras språk, utseende och religion och istället ser människan bakom. Vi har alla en skyldighet att göra upp med våra fördomar. Det räcker alltså inte med att endast sossarna och regeringen slår hårt mot segregationen och diskrimineringen. Det är lika viktigt att du och jag gör detsamma. Låt oss börja det nya året med att göra det.