Världen saknar Olof Palme

Idag är det 20 år sedan Olof Palme mördades. Jag var fem år då och kan inte säga att jag minns något av Palme från mina första år i livet. Som ung SSUare har man fått höra en del om honom, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Jag har i och för sig fått se de otaliga gåvorna från världens befrielserörelser i Palmerummet på SSU:s kursgård Bommersvik och hört ett och annat inspelat tal, men det var inte förrän jag själv nyligen började läsa mer om Palmes liv och politik som jag verkligen förstod vad han betydde för Sverige och världen.



Palme personifierade den gränslösa solidariteten som är själen i den socialdemokratiska rörelsen. Han tvekade aldrig att fördöma orättvisor var de än visade sig i världen. Genom Palme spelade Sverige en ledande opinionsbildande roll mot kriget i Vietnam och mot Portugals kolonialkrig. Han förkastade apartheid och drev en hård linje för att skapa fred i mellanöstern. När den spanska Francodiktaturen arkebuserade fem frihetskämpar gick Palme ut på gatan med insamlingsbössan i hand och kallade regimen för ”dessa satans mördare”.

Vår tids stora uppgift var enligt Palme att avskaffa hungern och världsfattigdomen. Han menade att det bara handlade om handlingskraft och politisk vilja. Man bestämde sig en gång i Amerika för att nå månen ett visst årtal. Då gällde det att mobilisera och använda teknologin. Skulle man bestämma sig för att avskaffa svälten och fattigdomen, är det fråga om att förändra politiska och sociala förhållanden. Det är svårare, men knappast omöjligt under vår tid.

För mig är det viktigaste i Palmes arv solidariteten med hela världens folk. En solidaritet som ytterst hämtar sin inspiration ur en tidlös humanism. På 1200-talet skrev den persiske poeten Muslih-ud-Din Sa`di: ”Alla människor är medlemmar av samma familj. De har ett gemensamt uppdrag i skapelsen. Om en lem drabbas av smärta grips de andra av oro. Om andra människors lidande inte gör dig ont, förtjänar du inte namnet människa.”

Olof Palme använde ofta ett citat från reformatorn Martin Luther: ”Om världen skulle gå under i morgon, vill jag ändå plantera mitt äppelträd idag.” Palmes orubbliga tro på människans förmåga att förändra är något alla människor borde lära sig av. Då kanske vi äntligen kan slippa världsfattigdomen.

Alla religiösa friskolor borde förbjudas

För ett par år sedan bodde jag i Uppsala. Under mitt år i staden upptäckte jag att staden var väldigt segregerad. Uppsala är en klassisk studentstad så det faktum att det var en stor uppdelning mellan de inflyttade studenterna och de lokala uppsalaborna var kanske inte så oväntat. Det var den tydliga uppdelningen av infödda och invandrade svenskar som däremot chockade mig mest, inte bara i bostadsområden utan också allmänt i staden.

Under min egen segregerade uppväxt i ett villaområde i Karlskrona träffade jag i och för sig nästan enbart välmående medelklassfamiljer. Det var inte förrän jag började högstadiet och som jag mötte barn med en annan bakgrund och religion. Det mötet har med stor sannolikhet betytt mycket för min personliga utveckling och människosyn som vuxen.

Jag är övertygad om att det bästa sättet att motverka rasism och ett segregerat samhälle är att våra barn i skolan får sitta bredvid kamrater med en annan hudfärg, religion eller etnicitet. Skolan skulle ha kunnat spela en nyckelroll för att lösa integrationen i det segregerade Uppsala. Även om barnen bodde i områden dominerade av invandrare eller infödda svenskar så skulle de i alla fall ha kunnat träffas i skolan. Så var dock tyvärr inte fallet i Uppsala.

När barnen växte upp och började skolan fick inte alla gå i den vanliga grundskolan. I Uppsala valde istället många föräldrar att sätta sina barn i religiösa friskolor. Det fanns kristna och muslimska friskolor och till och med friskolor drivna av sekten Livets ord. På så sätt hade man i Uppsala cementerat det segregerade samhället även inom religionens område.

Min åsikt är att detta är fullständig galenskap, inte bara för att det segregerar samhället utan för att jag anser att stat och religion ska hållas åtskilda. Det gäller även för skola och religion. Vilken religion man väljer att tro på är en privatsak. Den svenska skolan ska vila på vetenskaplig grund. Då ska skola och stat kunna garantera att barnen inte undervisas i vetenskapligt ohållbara föreställningar.

Då man som förälder sätter sitt barn på en religiös friskola bryr man sig inte alls om barnets rätt till att välja sin egen religion. Barn har också rätt till religionsfrihet. Inte i någon övrig offentlig verksamhet tvingar vi på individer en särskild religion eller åsikt. Då ska vi inte heller påtvinga våra barn religiösa föreställningar genom skolan.

Som socialdemokrat kommer jag aldrig att acceptera att vi delar in människor på grund av hudfärg, klass, kön, etnicitet eller religion. Därför kan jag inte bara stå och se på medan de religiösa friskolorna breder ut sig i vårt land. Alla de borgerliga partierna säger tveklöst ja till religiösa friskolor. Det gamla skolpartiet Folkpartiet som förr faktiskt var ganska vettigt när det gällde skolan delar utan att blinka upp våra barn i religionssegregerade skolor under parollen ”Du ska bestämma!”. Detta betyder att du kan bestämma vilken sorts skola du vill ha i valet den 17 september. Vi sossar står för en bra och öppen skola för alla, medan borgarna står för en segregerad och inskränkt skola. Valet är ditt.

Häng med upp på barrikaden

Som ung och boende i Sverige är en vanlig syn på samhällsengagemang att det är tråkigt och meningslöst. Under min egen uppväxt levde jag länge med samma syn, men ju mer av världen jag såg desto mer ville jag göra för att förändra den. Under de senaste åren har jag följt flera av mina barndomsvänners karriärer till framgångsrika företagare och börsmäklare. Själv har jag aldrig lockats av den sortens karriär. Mitt karriärmål blev istället att försöka göra världen lite bättre och rättvisare under min livstid, så att jag på min dödsbädd i alla fall kan säga att jag försökt.

Frågan var bara vad jag skulle göra. Arbeta som lärare, jurist, läkare, polis eller kanske sjuksköterska. Alla gör de ju saker som tydligt förbättrar världen. Mitt första val av yrke föll konstigt nog på arkeolog. Vid 19 års ålder lade jag mina planer på att bli arkeolog på hyllan. Mitt stora mål blev nu att få jobba med bistånd. Efter ett halvårs biståndspraktik på Balkan förstod jag att vi i Sverige kan göra mycket för resten av världen genom att dela med oss av våra erfarenheter av välfärdsbygge och demokrati. Det kändes meningsfullt och roligt.

År 2000 upptäckte jag dock ett allvarligt hot mot det svenska biståndet. Moderaterna presenterade biståndet som en av sina valfrågor och krävde en sänkning och på sikt ett avskaffande av biståndet. Det gjorde mig förskräckt och dagen efter engagerade jag mig hos sossarna, vars mål, tvärtemot högerns, var att öka biståndet till den fattiga delen av världen.

Efter snart sex år i politiken har jag kommit fram till många nya insikter. En av dem är att det inte finns mycket plats för idealism i politiken längre. Den kämpaglöd som fanns hos hela arbetarrörelsen under kampen för rösträtt och åtta timmars arbetsdag är sällsynt idag. Trots att världen idag är ännu mer orättvis än för hundra år sedan hör vi inga brandtal eller ser några demonstrationer som på Brantings tid.

Vi har visserligen inte lika tydliga krav att kämpa för inom Sveriges gränser längre, men kampen mot klyftor och orättvisor är global för en socialdemokrat. Solidariteten stannar aldrig vid nationsgränsen. Det gäller att vi inte glömmer det. I valtider som dessa tenderar det inom arbetarrörelsen tyvärr till viss del att vara interna strider om makt och personer som engagerar istället för kampen för de svältande människorna i Sudan. Idealismen har då ersatts av likgiltigt förvaltande och karriärism. Sådant måste alltid motarbetas.

Verkligheten är tack och lov långt ifrån nattsvart för arbetarrörelsen. Jag möter ofta socialdemokrater i alla åldrar som fortfarande brinner starkt för att förändra världen. Starka människor som aldrig viker ner sig då det handlar om kamp mot orättvisor. Det hade emellertid inte skadat ifall fler människor lyfte på arslet och engagerade sig. Det finns fortfarande gott om plats på barrikaden.

S vann valet i söndags

Du kan väl inte ha missat att S vann valet i söndags. Presidentvalet i Finland alltså. Den socialdemokratiska kvinnan Tarja Halonen vann striden på mållinjen mot den konservative högermannen Sauli Niinistö. Det har varit en minst sagt stormig valrörelse där Halonen, som har varit den sittande presidenten, inte alls var självskriven som vinnare. I det annars traditionellt mycket borgerliga Finland, har Tarja Halonen de senaste åren ihärdigt stått emot högervindarna och varit en tydlig representant för den politiska vänstern. Presidenten har visserligen till stor del mest ceremoniella uppgifter att sköta, men hon har också ett visst inflytande på utrikespolitiken. Hon har bland annat sett till att Finland inte gått med i Nato, vilket högern och hennes motståndare i presidentvalet gärna vill.

Finland och Sverige ses på grund av sin neutralitet idag som föregångsländer från många håll i världen. Vi är kända för våra internationella insatser och diplomatiska förmåga. Det har inte minst Finlands förre president Martti Ahtisaari och Sveriges Carl Bildt visat tydligt med sitt diplomatiska arbete på bl.a. Balkan. Hade moderaten Sauli Niinistö vunnit presidentvalet hade Finlands tid som en viktig internationell aktör varit slut. Med en socialdemokratiskt präglad utrikespolitik från både Finland och Sverige finns det fortfarande tydliga motkrafter och starka röster mot USA:s och Nato:s otäcka utrikespolitik. Det är något vi ska vara stolta över.

Det finska presidentvalet är dock inte bara intressant ur den politiska höger/vänster synvinkeln. Finland har nämligen inte en kung. Man har en folkvald president. Istället för ett förlegat system där kungens familj är de enda som föds med andra rättigheter än resten av folket är Finland en republik där alla föds lika. I Finland behöver alltså inte statens formellt högsta representant vara en person som alltid måste komma från samma familj, utan en folkvald representant som kan vara vem som helst. Det är väl det som ska kallas för demokrati. Att alla föds lika och har samma rättigheter.

Det är klart att en del människor föds i rika familjer och en del i fattiga. Det är något som vi aldrig helt kan ändra på, men när det gäller kungen så är det staten som står för fiolerna. Det är med våra skattepengar som kungen finansierar sitt lyxliv. Det känns som att vi i Sverige år 2006 borde ha kommit längre. Alla våra högsta ledare i landet borde vara folkvalda. Där är Finland ett föredöme. Det är bara att gratulera finnarna till sin republik och sin nyvalda president. Se nu bara till att byta ut regeringen i det finska riksdagsvalet 2007 också.

En amerikansk önskedröm i TV-soffan

Under de senaste åren har jag fastnat mer och mer framför TV:n om kvällarna. ”Inte ännu en dokusåpagalning”, tänker ni säkert. Jag kan försäkra er om att det verkligen inte är såporna som fångat mitt intresse. Nej, det som fångat mig är alla de påkostade amerikanska serierna som alla tävlar om tittarnas gunst. Förra året var det Desperate Housewives, Lost, Vita Huset och CSI som slogs om min uppmärksamhet, men i år har de fått konkurrens. Årets nykomling är nämligen fyrans storsatsning Commander in Chief och det verkar redan som om den vunnit min kärlek.



Serien handlar om USA:s första kvinnliga president och spelar upp ett scenario som inte är helt omöjligt om Hillary Clinton eller Condoleezza Rice får chansen i presidentvalet 2008. Det finns en liten chans i alla fall. Scenariot med en kvinnlig president är alltså inte helt uteslutet, men en president med åsikter liknande seriens presidents går inte ens att drömma om. I seriens första fyra avsnitt har president Mackenzie Allen inte bara lagt ner miljoner dollar för att rädda livet på en nigeriansk kvinna som haft sex och därmed av sharialagarna blivit dömd till döden, utan också genomfört en oblodig revolution mot en diktatur samt fått fängslade ryska regeringskritiska journalister befriade.

Den verkliga amerikanska utrikespolitiken är dock tyvärr ljusår ifrån den i sagan. Bushs utrikespolitik håller snarare ett antal diktaturer om ryggen. Inte minst vår i dagarna väldigt omtalade motståndare i fotboll, Saudiarabien. USA:s biståndspolitik är inte heller något att vara stolt över. Idag ställer amerikanerna krav på att de länder som vill ta emot bistånd från USA varken får tillåta abort eller uppmana sina medborgare att använda kondom. Ett faktum som är riktigt sjukt då en stor del av USA:s bistånd går till de delar av Afrika som är värst drabbade av HIV/AIDS-epidemin. En sådan biståndspolicy borde i internationella sammanhang likställas med folkmord.

Det verkar tyvärr som om seriens amerikanska ideal inte är något annat än en önskedröm. Faktum är att oavsett vilket parti det är som styr i USA så kommer det alltid att vara högerpolitik som gäller. Att välja mellan demokraterna och republikanerna är som att välja mellan moderaterna och en extrem form av kristdemokraterna. Inget av alternativen lär ju leda till en bättre eller rättvisare värld. Chanserna att USA ska få en så rakryggad och humanistisk utrikespolitik som i TV-serien är alltså mindre än mikroskopisk. Vi får istället sätta vårt hopp till oss själva och EU:s framtida gemensamma politik för en rättvisare värld. Det är mycket tråkigt att USA:s ledare alltid är uppfyllda av egoism och religiös fundamentalism. Det vore enklare om världen såg ut som på TV.

Dags att knäcka segregationen

Sverige är ett land som fortfarande har stora klyftor. Människor lever åtskilda trots vår höga välfärd. Skillnaden mellan fattig och rik ökar mellan vissa grupper i vårt land. Inte minst gäller detta mellan de infödda och de nya svenskarna. Det är ett delat Sverige som, även om de höga politikerna lovat bättring med stora ord inför förra valet, inte har gått åt helt rätt håll. Som ett monument över vår misslyckade integrationspolitik står miljonprogrammet. Byggt med en god tanke om allas rätt till bostad, men politiskt fruktansvärt misshandlat. Istället för att storsatsa och göra dessa bostadsområden till en stolthet för våra städer har 80- och 90-talens politiker gjort dem till fattigdomsfällor. Miljonprogramshusen har blivit som omringade av en osynlig mur mot övriga delar av våra städer. De ökande klyftorna och segregationen mellan bostadsområdena har skapat ett utanförskap för många av invånarna i de fattiga förorterna. Ett utanförskap som reser murar mot det övriga samhället.

Tack vare det socialdemokratiskt styrda Sveriges välfärdsmodell har vi än så länge klarat oss från så tydliga tecken på kris som exempelvis höstens kravaller i Frankrike. I ett Frankrike som i många år styrts av Chiracs högerregering har klyftorna vuxit sig enorma och invånarna i förorterna har år efter år i frustration sett på medan högerns politik avskärmat dem allt mer från det övriga franska samhället. Genom fler privatskolor, privata sjukförsäkringar och avgifter för högre utbildning har Chirac skapat ett allvarligt segregerat land. För att undvika en liknande utveckling i Sverige måste socialdemokratin göra en rejäl uppryckning och fokusera all sin kraft på att knäcka segregationen i landet nu. Det duger inte längre att bara tala om integration, den socialdemokratiska regeringen måste ta sitt ansvar och fokusera på att skapa möjligheter för att utvecklas och leva för människor i alla delar av landet. Det ska vara en självklarhet att du ska ha lika stora möjligheter att bli vad du vill oavsett om du kommer från Rinkeby eller Lidingö.

Det måste också skapas fler möjligheter för människor från olika delar av samhället att träffas. När människor inte träffas växer fördomar. Fördomar leder till diskriminering och orättvisor som märks överallt. Möjligheten att få jobb, hyra en lägenhet eller gå på krogen avgörs ofta av hudfärg eller efternamn. Det ska inte spela någon roll om din pappa heter Ahmed eller Gunnar eller om du tror på Jesus eller Allah. Det som behövs är att vi slutar döma folk utifrån deras språk, utseende och religion och istället ser människan bakom. Vi har alla en skyldighet att göra upp med våra fördomar. Det räcker alltså inte med att endast sossarna och regeringen slår hårt mot segregationen och diskrimineringen. Det är lika viktigt att du och jag gör detsamma. Låt oss börja det nya året med att göra det.