En ovärderlig skatt på BTH

Blekingeborna har Blekinge Tekniska högskola, BTH, att tacka för otroligt mycket. Idag leder BTH:s forskare och studenter den globala utvecklingen inom flera områden och utan högskolan skulle länets strukturomvandling på 90-talet förmodligen inte varit möjlig. BTH:s fortsatta existens är troligen den enskilt viktigaste faktorn för länets framtid. BTH har flera värdefulla tillgångar, men jag skulle vilja påstå att den mest ovärderliga skatten är de utländska studenterna. Trots detta har de flesta av Blekinges invånare ingen aning om vilka studenterna är.

BTH har länge haft många utländska studenter. De söker till BTH för att forska eller ta examen, oftast med inriktning mot IT- och telekom. De utländska studenternas närvaro har bland annat inneburit att BTH trots sviktande intresse från svenska studenter lyckats få fortsatta anslag för sin forskning. Men dessa studenter berikar också BTH:s forskning genom de unika kunskaper och erfarenheter de har med sig från universiteten i sina hemländer. Studenterna kommer exempelvis från Indien, Nigeria, Pakistan och Iran och studerar i Blekinge i allt från sex månader till ett par år.

För Blekinge skulle varje student som efter sina studier väljer att stanna kvar för att leva och arbeta vara en otrolig vinst. Idag flyttar tyvärr nästan alla de utländska studenterna från länet efter erlagd examen. Det finns i huvudsak två anledningar till detta. Den ena orsaken är att Sveriges regler för arbetskraftsinvandring är för dåliga och den andra är att studenterna inte får en tillräckligt stark koppling till Blekinge under sin vistelse. Blekinge är ett väldigt vackert län och det finns få platser i Sverige som har mer att erbjuda i form av boendemöjligheter, naturupplevelser och enastående historiska lämningar.

Idag kämpar ett fåtal eldsjälar på BTH med att försöka få upp studenternas ögon för den fantastiska miljö de befinner sig i. Det borde dock ligga i alla Blekinges invånares intresse att marknadsföra länet för studenterna. Enskilda personer och familjer skulle kunna vara faddrar och företag och politiker skulle kunna öppna upp sina dörrar för studenterna. Om studenterna verkligen fick uppleva länet skulle de med största sannolikhet bli ambassadörer för Blekinge i resten av sina liv. Det har Blekinge inte råd att gå miste om.

Rädda Blekinges näringsliv!

Blekinge har alltid varit beroende av kunskap och impulser från omvärlden för att utvecklas. Örlogsstaden Karlskrona hade inte kunnat grundas utan inspiration och kunskapsöverföring från centraleuropeiska stadsarkitekter och engelska skeppskonstruktörer. Dagens blekingska IT- och telekomindustri hade inte kunnat utvecklas utan USA:s och Asiens vetenskapliga framsteg.

Utan input utifrån skulle Blekinges IT-företag ha mycket svårt att hävda sig gentemot exempelvis Indien, där det idag finns över tre miljoner anställda programmerare och mjukvaruutvecklare. Sveriges och Blekinges sätt att hantera detta har i årtionden varit att öppna sig mot omvärlden och erbjuda forskare och studenter från andra länder att komma till Sverige för att utveckla sina idéer.

Att samla studenter och forskare med erfarenheter och forskningsrön från hela världen har visat sig vara en genial strategi, vilket inte minst bidragit till att göra Sverige till världsledande inom flera forskningsområden. Denna unika tillgång till spetskompetens och ny forskning har sedan svenska företag kunnat dra nytta av för att förbättra sina produkter och stärka sin konkurrenskraft.

Det här är det dock slut med nu. Sedan regeringen i höst infört studieavgifter för utomeuropeiska studenter har antalet nya studenter från dessa länder minskat från 16 600 studenter höstterminen 2010 till 1 200 studenter hösten 2011. På Blekinge Tekniska Högskola har de nya utomeuropeiska studenterna minskat med mer än hälften. Från 700 hösten 2010 till 300 hösten 2011.

Det här är på sikt ett allvarligt hot mot både Blekinge Tekniska Högskola och Blekinges näringsliv. Blekinges beslutsfattare och företagare borde därför snarast göra gemensam sak för att uppvakta regeringen om detta. En temporär lösning på problemet fram till dess att regeringen tagit sitt förnuft till fånga vore att skapa en lokal fond för att bekosta de utomeuropeiska studenternas studieavgifter.

En sådan stipendiefond skulle kunna skapas genom att Blekinges stora företag går in med hälften av insatsen och Region Blekinge och de blekingska kommunerna går in med den andra hälften. Det skulle utan tvekan vara en av Blekinges viktigaste investeringar för framtiden. Vi har helt enkelt inte råd att gå miste om de utomeuropeiska studenterna och deras kompetens.

Konsekvent antirasism efterlyses

Det är hög tid att de etablerade riksdagspartierna tar sig i kragen när det gäller hanteringen av Sverigedemokraterna. Allt sedan SD fick sina första kommunala mandat 1991 har de andra partierna haft svårt att upprätthålla en konsekvent hållning gentemot dem. I många fall har de skiftande attityderna främst handlat om okunskap. Ibland har det handlat om ren och skär populism.

Socialdemokraternas debattvägran i SVT och utspelet om temporära medborgarskap visar att också landets största parti behöver se över sina demokratiska principer. Även Folkpartiet har nyligen varit ute och fiskat i grumliga vatten angående minskad föräldrapenning för medborgare med utländsk bakgrund. Ur ett europeiskt perspektiv finns det viktiga lärdomar att dra av liknande utspel.

I Frankrike och Danmark har de etablerade partierna på höger- och vänsterkanten försökt vinna den främlingsfientliga opinionen genom att kopiera de rasistiska partiernas förslag och retorik. I båda länderna har denna strategi lett till ett ökat väljarstöd för de rasistiska partierna, men det mest allvarliga har givetvis varit det politiska etablissemangets misslyckande med att stå upp för de demokratiska värdena.

Det är även helt nödvändigt att de svenska partierna i grunden ändrar sin syn på rasismen som fenomen. Idag förklarar högern de rasistiska valframgångarna som ett resultat av globaliseringen och en allt för omhuldande välfärdsstat, medan vänstern envist hävdar att rasismen endast beror på ökade klassklyftor.

Partiernas ideologiska skygglappar gör att de missar att rasism alltid har handlat om nedsättande värderingar och fördomar mot andra människor. Människor röstar inte på SD trots partiets rasistiska politik utan på grund av den. Så snart övriga partier inser detta så kan också det antirasistiska arbetet sätta igång på allvar.

Apartheid i Sverige

I fredags gjorde Socialdemokraterna ett av sina dummaste politiska utspel i modern tid. Förslaget gick ut på att man i vissa fall skulle kunna upphäva medborgarskapet för svenska medborgare med utländsk bakgrund. Ett djupt odemokratiskt och omänskligt förslag som i praktiken skulle innebära apartheid i Sverige. Tyvärr var utspelet inte helt oväntat då Socialdemokraterna sedan Håkan Juholts tillträde allt mer börjat vackla när det gäller demokratisyn och hållning gentemot Sverigedemokraterna.

Trots starka främlingsfientliga opinionsvindar och de fruktansvärda händelserna på Utöya har Juholt knappt sagt ett ord om dessa saker. Det verkar som om Juholt fortfarande inte förstår vilka konsekvenser de rasistiska partiernas retorik kan få på samhället om den får stå oemotsagd. Detta gäller inte minst för Socialdemokraterna själva där redan två av Juholts talespersoner i riksdagen har slirat rejält på frågan om SD-samarbete, men där även lokala S-företrädare visat stöd för SD.

Vill Juholt och Co ägna sig åt att spå framtiden för partier som slänger sin demokratiska ryggrad och medmänsklighet överbord behöver de inte ta sig längre än till andra sidan Öresund. För Socialdemokraternas systerparti i Danmark är inte längre någonting heligt i jakten på kortsiktiga opinionsvinningar och makt. Där valde de att rätt och slätt kopiera det främlingsfientliga Dansk Folkepartis politik och retorik för att vinna tillbaka sina traditionella väljare från det rasistiska lägret.

Problemet för de danska Socialdemokraterna, förutom förlusten av sin ideologiska själ, är att de danska väljarna inte var dumma. Trots att Socialdemokraterna i Danmark sedan valet häromveckan innehar statsministerposten gick de tillbaka i valet och gjorde sitt sämsta val sedan allmän rösträtt infördes i landet. Vinnarna i det danska valet blev de småpartier som tydligast tagit avstånd från den rasistiska retoriken och fortsatt stått upp för sina demokratiska grundvärderingar i valdebatten.

Vill Håkan Juholt ha en chans på statsministerposten i valet 2014 måste han dra lärdom av sina danska partikamraters misstag och snarast ta kampen mot rasism och intolerans på allvar. Det håller inte att bara hålla tyst, vägra ta debatten och vänta på att striden blåser över.

Politikens stora utmaning

Samtidigt som människor runt om i världen engagerar sig i frihetsrörelser och slåss för sina demokratiska rättigheter har antalet medlemmar i Sveriges partier nu nått rekordlåga nivåer. På 15 år har medlemsantalet i de åtta riksdagspartierna nästan halverats. Värst ute är de båda gamla folkrörelsepartierna Socialdemokraterna och Centern som tillsammans står för över 90 procent av minskningen. På en del håll i landet har några av partierna till och med så få aktiva medlemmar att man tvingas annonsera i lokaltidningen efter kandidater till exempelvis kommunalråd.

Men även om partierna just nu upplever den allvarligaste medlemskrisen i historien ser det ut som att det finns stora möjligheter att vända trenden. Enligt en undersökning av fackförbundet Vision vill fler än någonsin engagera sig och fler än vad fjärde medborgare kan tänka sig att bli partipolitiskt aktiv. Undersökningen visar också att det bland väljarna finns ett stort förtroende för den lokala politikens företrädare. Förutsättningarna för att värva nya medlemmar är utan tvekan mycket goda. Det enda partierna behöver är att undanröja de hinder som verkar finnas för nyrekryteringen.

En central del av lösningen är att utveckla medlemskapets värde genom att ge medlemmarna ökat inflytande och fler chanser till att vara direkt delaktiga. Partierna behöver komma bort ifrån de slutna rummens politik och våga låta medlemmarna på allvar få diskutera och bestämma över politikens utformning. Tre arbetssätt som direkt skulle vitalisera partierna vore att använda sig av öppna möten, hearings av kandidater och medlemsomröstningar för att avgöra viktiga frågor. På så sätt skulle medlemmarna sluta behandlas som statister i en demokratisk kuliss.

Sist men inte minst behöver de politiska partierna även omvärdera sin syn på politiska uppdrag. Fler människor behöver få chansen att komma med goda idéer för att påverka politiken och då måste det finnas ett tak för hur länge samma person får sitta på samma förtroendeuppdrag. Idag kan vanligtvis en hög politiker sitta kvar på sitt uppdrag i årtionden oavsett om personen eller partiet förlorar eller vinner val. För att komma åt detta problem vore det utmärkt att införa ett tak på två mandatperioder per förtroendeuppdrag.

Vänd inte egyptierna ryggen

Det har nu gått över ett halvår sedan de unga egyptiska revolutionärerna lyckades rensa bort diktatorn Mubarak och hans gamla garde från makten. Om bara några veckor är det dags för Egypten att genomföra landets första fria parlamentsval och innan årsskiftet kommer landet även ha fått sin första folkvalda president. Det är ingen tvekan om att det egyptiska folket har stora förväntningar på det nya styret.

Egypten har i årtionden varit i desperat behov av såväl sociala som ekonomiska reformer. Ett särskilt eftersatt område är utbildning. Då Egypten nyligen deltog i ett standardiserat mattetest för åttondeklassare fick de en bottenplacering. De fem bästa länderna var alla asiatiska länder med Taiwan och Sydkorea i topp och det är ingen tillfällighet att dessa länder haft mycket snabbare tillväxt än Egypten.

Av Egyptens 85 miljoner invånare är mer än hälften under 25 år. Den unga generationen är både utmaningen och den stora möjligheten för Egypten. Arbetslösheten är kolossal bland dagens unga egyptier och för att suga upp alla arbetslösa kullar som kommer ut på arbetsmarknaden skulle Egyptens ekonomi behöva växa med minst tio procent per år i tio år.

Samtidigt är det Egyptens unga som ligger bakom revolutionen och det är de unga som just nu driver fram kraven på fortsatta reformer samt ligger bakom bildandet av flera partier inför valet. Enligt de opinionsmätningar som gjorts ser det emellertid inte så ljust ut för de unga och sekulära grupperna i valet. Istället leder de religiösa och starkt konservativa grupperingarna.

Om de religiösa partierna med Muslimska brödraskapet och de islamistiska Salafisterna i spetsen vinner valet är risken stor att de unga frihetstörstande egyptierna blir mycket besvikna. I det läget är det extra viktigt att omvärlden inte vänder Egypten ryggen. Tvärtom, landet och dess befolkning kommer då vara i ännu större behov av internationella kontakter.

Sverige skulle kunna spela en viktig roll för det framtida Egypten genom att skapa ett stort studentutbytesprogram med subventionerade utbildningsplatser för egyptier. På så sätt får vi betydelsefulla forsknings- och näringslivskontakter med ett av Afrikas största länder samtidigt som fler egyptier kan få med sig värdefull kunskap hem för att utveckla nya företag och skapa fler arbetstillfällen.

Tio förlorade år

Om två veckor går Danmark till folketingsval. Den borgerliga regeringen som suttit vid makten sedan 2001 ser enligt de senaste opinionsmätningarna ut att förlora. Ett regeringsskifte är också nödvändigt för danskarna som redan kan se tillbaka på tio förlorade år. Sedan folketingsvalet 2001 har det liberalkonservativa Venstre byggt sin minoritetsregering på stöd av det öppet rasistiska och antimuslimska Dansk Folkeparti. För att köpa Dansk Folkepartis röster i Folketinget har Venstre med jämna mellanrum låtit Danske Folkeparti få realisera sina rasistiska och diskriminerande lagförslag.

Ledande företrädare för Dansk Folkeparti, som även är Sverigedemokraternas systerparti, ser inga problem i att göra skillnad på danska infödda medborgare och danska medborgare med invandrarbakgrund. Den danska utvecklingen har uppmärksammats av många internationella människorättsorganisationer som på senare år påpekat att Danmark allt mer har börjar likna en apartheidstat. Regeringen och Dansk Folkeparti har bland annat försämrat invandrade danskars möjlighet till att gifta sig, få tillgång till sjukvård och nu diskuteras en sänkning av deras pensioner.

Resultaten av den danska apartheidpolitiken har inte låtit vänta på sig. Under de senaste tio åren har antalet utländska turister i Danmark stadigt minskat till att idag befinna sig på rekordlåga nivåer. Det är kanske inte så konstigt i ett land som osar av främlingsfientlighet. Regeringens rasistiska agenda har också fått allvarliga konsekvenser för utvecklingen av näringsliv och forskning. Idag har danska företag svårt för att locka till sig kvalificerad personal från övriga världen och detsamma gäller när det handlar om att hitta internationell spetskompetens till de danska universiteten.

Ur ett skandinaviskt perspektiv är en valförlust för den danska regeringen och Dansk Folkeparti viktig. Det skulle visa att det är möjligt att slå tillbaka rasistiska och antimuslimska partier, trots att de redan blivit etablerade på den politiska arenan. Dansk Folkeparti kan bli det första av dessa partier som slås tillbaka i modern tid. Om antirasister och demokratikämpar även gör sitt jobb i Sverige kan förhoppningsvis Sverigedemokraterna stå näst på tur.

Hatet får aldrig vinna

Det har nu gått över två veckor sedan de ofattbara dåden i Oslo och på Utøya. Från en del håll har Anders Behring Breivik redan målats ut som en ensam galning. Vi vet fortfarande inte om han agerade ensam, men däremot vet vi att han hade en gemenskap, en idévärld där hans hat mot muslimer fick näring.

I Europa finns det mängder av partier som delar samma antimuslimska tankegods som Breivik. Ett av dessa partier är det norska Fremskrittspartiet, ett parti som Breivik varit aktiv och förtroendevald i, och i Sverige är motsvarigheten de högerextrema Sverigedemokraterna. Enligt Breivik och hans meningsfränder befinner sig Europa i krig mot islam.

I detta krig anses Europa vara utsatt för en ”islamisering” där de europeiska ländernas existens och kultur är hotad av en växande muslimsk del av befolkningen. Den antimuslimska rörelsen menar att de etablerade partierna medvetet har öppnat upp för islamisering genom att tillåta invandring och ett mångkulturellt samhälle.

De etablerade partierna ses i detta sammanhang som kollaboratörer och landsförrädare och i Skandinavien är det i synnerhet Socialdemokraterna och arbetarrörelsen som sätts i centrum för detta hat. Det var därför ingen slump att Breivik riktade sin terror mot just de norska Socialdemokraterna och deras ungdomsförbund.

Breiviks syn på våld som medel är han emellertid relativt ensam om inom den antimuslimska världen. Därför bär han själv och ingen annan skulden för dåden. Det är viktigt att poängtera att partier som Sverigedemokraterna, trots sina hatiska idéer, inte kan ställas till svars för det som hänt.

Det är däremot ingen tvekan om att Sverigedemokraterna bär skulden för att sprida hat och rasism mot muslimer och för det måste de alltid ställas till svars.

Klimatkrigen är redan ett faktum

Experter varnar för att världen står inför en era av klimatorsakade krig och konflikter. I flera centralafrikanska länder har konflikter redan blossat upp till följd av minskade vattenresurser och betesmarker då regnen uteblivit och öknen brett ut sig. Torka som förr slog till ungefär en gång vart hundrade år kommer nu vartannat eller vart tredje år. En direkt följd är att de stora afrikanska sjöarna blivit allt mindre och Tchadsjön har förlorat 90 procent av sitt vatten sedan 1960-talet. Det allt varmare klimatet påverkar även vattentillförseln från Kilimanjaros isklädda topp och glaciär som riskerar bli helt isfria år 2020.


Då tillgången till dricksvatten minskar leder klimatförändringen till nya konflikter eller till att gamla kommer upp till ytan. Detta var exempelvis en del av bakgrunden till folkmordet i Darfur. Där drev ökenspridningen i norra Darfur boskapsskötarna allt längre söderut, varvid de inkräktade på böndernas marker. Den sudanesiske presidenten Omar al-Bashir, som nu är åtalad för folkmordet av den internationella brottsmålsdomstolen i Haag, utnyttjade konflikten genom att beväpna och liera sig med boskapsskötarna. I praktiken uppmuntrade han deras blodiga attacker mot bönderna.

Samtidigt håller det varmare klimatet på att skapa nya tvister om naturresurser som tidigare var otillgängliga, men nu håller på att smälta fram. Under Arktis krympande istäcke beräknas över 25 procent av världens kvarvarande olje- och naturgasfyndigheter finnas. Här står både oljebolagen och stormakterna i kö för att prospektera och muta in så stora områden som möjligt. Från diplomatiskt håll finns det stor oro för att tvister om rätten till dessa resurser kan leda till vapenskrammel. Enligt en rysk ambassadör kan det inte uteslutas att en felaktig resursfördelning på sikt kan leda till väpnade insatser.

Den är ingen tvekan om att världen är på väg att förändras radikalt. För det krävs en beredskap och det är i sådana tider som mellanstatliga organisationer som FN är viktigare än någonsin. För världens medborgare är det tyvärr inte längre enbart en fråga om att stoppa klimatförändringen. För innan vi lyckats stoppa den behöver vi också lära oss leva med den och stötta dem som råkat bli offer för den. En politik mot klimatförändringen måste därför stå i centrum för alla världens länder.

Myten om massinvandringen

I Sverige är det framförallt två partier som använder sig av begreppet massinvandringen. De partierna är Sverigedemokraterna (SD) och det nazistiska Svenskarnas parti. För SD är myten om massinvandringen central eftersom partiet bygger hela sitt existensberättigande på den. Partiet lägger därför ner mycket tid för att på olika sätt upprätthålla den genom att sprida felaktiga fakta och lögner om hur många asylinvandrare som varje år får stanna i Sverige.

I Sverige är det Migrationsverket som är ansvariga för att föra statistik över alla personer som anländer och lämnar landet. Genom att gå in på Migrationsverkets hemsida www.migrationsverket.se kan du bara genom ett par klick hitta all fakta som behövs för att med säkerhet kunna säkerställa om Sverige har en massinvandring eller inte. Detta känner SD till, men väljer att ignorera och sprider istället egna påhittade siffror om invandringen.

Den vanligaste siffran som SD sprider är att Sverige tar emot över 100 000 flyktinginvandrare varje år. SD målar upp en bild av att Sveriges gränser är vidöppna och att det formligen väller in asylflyktingar. Vad säger då Migrationsverkets statistik? Om vi kikar på Migrationsverkets siffror för år 2010 ser vi att 105 102 personer beviljades uppehållstillstånd det året, men att endast 12 130 av dem var asylflyktingar. Resterande kom hit av andra skäl.

I princip tog Sverige emot lika många studenter som flyktingar förra året. 14 188 personer erhöll uppehållstillstånd för att de skulle studera i Sverige. 13 113 personer kom som tillfälliga besökare, oftast som turister. 18 857 personer var EU- eller EES-medborgare som kom till Sverige för att jobba och ytterligare 21 507 personer var arbetskraftsinvandrare från övriga världen. För att de ska få stanna krävs det att de redan har ett arbete då de kommer till Sverige.

Sist men inte minst kom det 3 166 personer som var anhöriga till asylflyktingarna samt 21 460 som var anhöriga till svenska medborgare eller arbetskraftsinvandrare. Den största gruppen anhöriginvandrare kom från Thailand. Med facit i hand är SD:s snack om massinvandringen inget annat än en seglivad myt. 15 296 personer borde inte ens i Jimmie Åkessons huvud kunna uppfattas som en massinvandring till ett land med 9 433 875 invånare.

Valchocken

I det senaste valet blev Sverigedemokraterna Blekinges tredje största parti. I skolvalen på Blekinges gymnasieskolor krönte SD ännu större framgångar. På Törnströmska gymnasiet i Karlskrona blev SD störst och fick stöd av 37,76 procent av eleverna och på EC Gymnasiet i Karlshamn vann SD med ett resultat på 31,63 procent. På Furulund i Sölvesborg och Knut Hahn i Ronneby blev SD näst största parti med ett stöd på 26,56 respektive 23,51 procent. På Nordenberg i Olofström kom partiet på tredje plats med 10,76 procent.

Dessa siffror är chockerande och bör vara en rejäl väckarklocka för alla som värnar ett öppet och demokratiskt samhälle. SD:s framgångar bland unga är extra alarmerande eftersom skolvalsresultaten brukar vara en indikator på vilka väljartendenser som blir gällande inför nästkommande val. Om Sveriges gymnasieelever hade fått bestämma skulle SD redan kommit in i riksdagen 2006. Då fick SD nästan 4,5 procent i det nationella skolvalet trots att det inte ens var möjligt att rösta på partiet på alla skolor.

I riksdagsvalet 2010 passerade SD fyraprocentsspärren med råge och går samma tendens igen i valet 2014 lär SD hamna på en bra bit över 10 procent. För att stoppa denna utveckling krävs omfattande åtgärder, men först och främst behövs en insikt om varför människor röstar på SD. Då är det nödvändigt att sticka hål på alla de myter som finns kring SD-väljaren. De undersökningar som har gjorts om SD:s väljare visar att de röstar på SD av samma anledning som andra väljare röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna.

Människor röstar på SD för att de håller med dem och tror på deras beskrivning av samhället. Det finns alltid ett missnöje inblandat, men den primära frågan för SD:s väljare är och har alltid varit invandringsfrågan. Väljare röstar på SD på grund av deras invandringsfientlighet och hets mot muslimer, inte trots den. Med denna kunskap i bagaget behövs sedan en landsomfattande diskussion om människovärdet, inte minst om vilka förödande konsekvenser SD:s hatläror kan få på det svenska samhället.

Var fjärde för diktatur

En färsk studie kring svenskarnas värderingar och attityder visar att nästan var fjärde svensk anser att det vore bra om Sverige var en diktatur. Studien heter World Values Survey och är den kanske största globala studien av människors värderingar och attityder. Enligt studien svarade 23,4 procent av de av undersökningens 1208 slumpvis utvalda personerna att det vore ganska eller mycket bra om Sveriges styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller politiska val”.

Studien visar sammantaget att svenskarnas attityder till demokrati inte är särskilt mer positiva än i länder där demokratibegreppet främst kopplas samman med valfusk och korruption. Extra allvarligt verkar läget vara bland unga mellan 18 och 19 år. Av dem är hela 26,5 procent för ett diktatoriskt ledarskap och en nästan lika stor andel kan tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar. Studiens resultat visar att den svenska demokratin står inför stora utmaningar.

Då studiens svenska forskningsledare Staffan I. Lindberg i en artikel i DN spekulerar kring orsakerna bakom resultaten pekar han framförallt på tre punkter. En bristfällig demokratisk skolning i grund- och gymnasieskolan, avsaknad av tydlig ideologisk debatt mellan de politiska partierna samt att tv och dagspress har misslyckats med att informera medborgarna om hur demokratin ska fungera. Dessa saker spelar säkerligen in till viss del, men jag tror grundorsaken är en annan.

I över två decennier har det talats om de politiska partiernas kris. I rapport efter rapport har det konstaterats att de politiska partierna har växande problem med allt från medlemsrekrytering till intern idédebatt. Partierna är demokratins ryggrad och det är inte så konstigt att krisen för dem också får konsekvenser för det övriga samhället. Partiernas kris kan dock inte skyllas på någon annan än politikerna själva.

Krisen kan lösas genom att partierna gör en välbehövd självrannsakan. Partierna behöver öppnas upp och alla som vill ska erbjudas en seriös möjlighet att engagera sig och komma med idéer. Politiken måste också ändras från det idag allt för förvaltande arbetssättet till att fokusera på dialogen med väljarna. Slutligen vore det sunt och vitaliserande att sätta ett tak på åtta år för alla politiska förtroendeuppdrag.

Ett gyllene tillfälle för fred

Efter flera års fruktlösa försök till en varaktig fredsuppgörelse mellan Israel och Palestina verkar nu lyckan ha vänt. En viktig faktor till att det har börjat röra på sig är de senaste månadernas demokratiska vår i Mellanöstern. Regionens nyväckta demokratiseringsprocess har skapat gigantiska politiska förändringar hos grannländerna, vilket nu spiller över på både Israel och Palestina.


För Israels del innebär förändringarna att landet inom snar framtid kommer att omges av demokratiskt valda regeringar som aldrig kommer att acceptera den israeliska statens folkrättsvidriga ockupation och förtryck av palestinierna. Tiden då Israel och USA kunde köpa arabstaternas diktatorers lojalitet med vapen och stora ekonomiska bidrag kommer snart att vara historia.

Det betyder att den israeliska regeringen har mycket att vinna på att ett fredsavtal sluts så snart som möjligt. Samtidigt har den demokratiska våren också förvandlat det politiska läget i Palestina. Ett starkt förändringstryck har vuxit fram. Det kommer inte minst från den allt yngre palestinska befolkningen som vägrar acceptera de gamla ledarnas låsningar i fredsprocessen.

Ett resultat av detta är överenskommelsen som slöts mellan de två rivaliserande palestinska partierna Fatah och Hamas i början av maj. Överenskommelsen är ett avgörande steg för att ena det delade Palestina och ska bland annat resultera i en samlingsregering som återigen kommer att styra över både Västbanken och Gaza. Målet är en enad palestinsk röst i fredssamtalen med Israel.

Enligt färska israeliska opinionsundersökningar ställer sig idag en majoritet av den israeliska befolkningen bakom stora eftergifter till palestinierna vid ett fredsavtal. Nästan hälften av de tillfrågade anser också att det är dags för Israel att officiellt erkänna den palestinska staten, särskilt eftersom israelerna själva kräver ett palestinskt erkännande av Israel.

Det nuvarande läget är utan tvekan ett gyllene tillfälle för att skapa, en av hela världen mycket efterlängtad, fred mellan Israel och Palestina. Vill Sverige vara med och stödja detta finns en utmärkt chans att agera då FN:s generalförsamling tar upp frågan om ett internationellt erkännande av Palestina i september. Ett svenskt ja skulle vara en ovärderlig insats för freden.

HOPE not hate

Förra veckans brittiska lokalval blev en katastrof för det högerextrema partiet British National Party (BNP). BNP lyckades endast få 2 av sina 268 kandidater valda och partiet är nu nästan helt utraderat från parlamentariskt inflytande. Det här är andra valet i rad då BNP lider ett svidande nederlag. I 2010 års brittiska val misslyckades partiet med att ta sig in i det nationella parlamentet samt förlorade allt inflytande i sitt starkaste fäste i östra London.

I snart ett decennium har högerextrema och högerpopulistiska partier kunnat skörda stora framgångar över hela den europeiska kontinenten. Detta har i all väsentlighet också gällt Storbritannien där BNP stadigt har vuxit i styrka sedan de bildades på 1980-talet. I Europaparlamentsvalet 2009 krönte de sina framgångar med två platser i EU-parlamentet och fick också med sig premiärminister Gordon Brown på sin paroll ”Brittiska arbeten till brittiska arbetare”.

Men så hände något efter Europaparlamentsvalet. Runt om i Storbritannien, såväl ute på landsbygden som i de större städerna, började en motrörelse att snabbt växa i styrka. Människor i alla åldrar som fått nog av BNP:s hatbudskap organiserade sig. Lokala antirasistiska grupper poppade upp överallt med allt från fackföreningsfolk och scouter till idrottare och pensionärer. Budskapet var klart och tydligt. Landet behövde hopp, inte hat.

Rörelsen anammade mottot ”HOPE not hate” och konstaterade att det nu fick vara slut med kortsiktiga kampanjer och tv-galor mot rasism. Det som verkligen behövdes var att det gavs en motbild mot BNP:s rasistiska retorik i direkta samtal med väljarna. Inför valet i maj 2010 samlade HOPE not hate-rörelsen över 100 000 sympatisörer och aktivister som tog upp kampen mot BNP genom intensiv dörrknackning och samtalskampanjer på gator och torg.

Resultatet lät som tidigare nämnts inte vänta på sig och HOPE not hate är en antirasistisk framgångssaga som saknar motstycke i modern tid. Det visar att det faktiskt går att slå tillbaka intoleranta idéer om det rasistiska hotet tas på allvar. Det finns därför all anledning att från svenskt håll titta närmre på exemplet HOPE not hate. Inte minst här i Blekinge där rasisterna i slips och kavaj nu blivit länets tredje största politiska parti.

Rasismen anfaller

Finnarna har gjort det. Likaså danskarna och norrmännen. Svenskarna har inte gjort det, än i alla fall. I Finland, Danmark och Norge har de etablerade partierna redan anpassat sig efter de rasistiska partiernas problembild av samhället. I Danmarks senaste valrörelse handlade mer än hälften av all politisk debatt i media om hatet mot muslimer och andra invandrade danskar. I Norge och Finland har idag nästan alla partier lagt om sin politik i försök att locka till sig de rasistiska väljarna.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. I samtliga tre grannländer har de rasistiska partiernas väljarstöd skjutit i höjden. I Finland triumferade Sannfinländarna för en vecka sedan då de blev tredje största parti i valet. I Europa blåser det nu bruna vindar och partier vars retorik ekar av stöveltramp är på stark frammarsch över hela kontinenten. En sådan utveckling borde skapa en stark motreaktion, men möts istället oftast av en ryggradslös hållning av det övriga samhället.

I Sverige har de etablerade partierna än så länge inte anpassat sig nämnvärt efter de högerextrema Sverigedemokraterna. I mars togs ett viktigt steg i motsatt riktning då den borgerliga alliansen gjorde en överenskommelse om migrationspolitiken med Miljöpartiet. Överenskommelsen andades en sund humanism och den kommer i praktiken betyda att SD är blockerade från att få något inflytande över migrationspolitiken fram till valet 2014.

Det finns dock ingen anledning till att blåsa faran över i Sverige. De etablerade partierna riskerar ständigt att lockas till uppgörelser eller samarbeten med SD. På lokal nivå har detta redan skett bland annat mellan FP och SD i Landskrona och S och SD i Burlöv. På nationell nivå är SD vågmästare i riksdagen och har en position som på sikt skulle kunna användas för att försöka tvinga antingen regeringen eller den rödgröna oppositionen till ökat samarbete.

Inte minst S har på senare tid visat en oroväckande flathet mot SD med den tidigare skolministern Ylva Johanssons invit till SD i Arbetsmarknadsutskottet och den nya ekonomiske talespersonen Tommy Waidelichs upprepade ickesvar till SD vid en rak fråga om samarbete. Ska Sverige lyckas undvika att gå samma väg som våra nordiska grannländer måste demokrater i alla partier nu vägra vika en tum i kampen för människovärdet.

Frankrike avskräcker

Igår trädde det franska burkaförbudet i kraft. Från och med nu kommer personer som bär burka på offentlig plats i Frankrike omhändertas och bestraffas med böter. Förbudet är en stor skam för den franska nationen. En gång i tiden vändes världens blickar mot Frankrike för inspiration om mänskliga fri- och rättigheter. Idag kan landet snarare användas som ett avskräckande exempel på hur illa det går om kampen för dessa rättigheter tas för given.

I skuggan av det högerextrema partiet Front Nationals framgångar har både det stora höger och vänsterpartiet i Frankrike gett upp den antirasistiska kampen. Istället för att fortsatt våga stå upp för allas lika värde har de franska socialdemokraterna och det regerande högerpartiet UMP valt att försöka vinna röster genom att kopiera Front Nationals politik. Då burkaförbudet röstades igenom i den franska nationalförsamlingen var inget parti emot.

Likadant ser det ut när det gäller stora delar av det övriga arbetet i det franska parlamentet. Front Nationals motståndare tävlar ständigt om vem som kan överträffa deras mest rasistiska förslag. Bäst i klassen är utan tvekan den nuvarande presidenten Nicolas Sarkozy som på senare år bland annat tvångsavvisat romer med militär och polis, förbjudit unga kvinnor från att ha slöja i skolan samt nu varit drivande bakom det nya burkaförbudet.

Det är uppenbart att det som ligger bakom Nicolas Sarkozys agerande främst är en rädsla för att förlora mer av sitt väljarstöd till det högerextrema Front National. För att stoppa sina väljare från att byta parti tror därför Sarkozy att han kan locka dem att stanna kvar genom att själv presentera öppet rasistiska förslag. Där har han fel. I samtliga opinionsmätningar inför det franska presidentvalet har Front National ökat och ligger nu etta.

De franska socialdemokraterna är tvåa och trea ligger Sarkozy med sitt konservativa UMP. Enligt en ny studie från Göteborgs universitet är det också exakt så det fungerar. Studien visar att ju hårdare och mer rasistisk de etablerade partiernas retorik blir, desto mer ökar stödet för de högerextrema partierna. Det gäller såväl då det handlar om Sverigedemokraterna i Sverige som deras vänner i Front National i Frankrike.

Demokratisera partiet, Juholt!

Efter att i helgen ha besökt S-kongressen har jag fått nytt hopp. Juholt levererade ett utmärkt ideologiskt tal saftigt nog för att kunna charma den mest purkna partimedlem. Det funkade även på mig och jag tror att Juholt kommer att kunna ge Reinfeldt en rejäl strid om regeringsmakten.

Samtidigt höll den nyvalda partisekreteraren Carin Jämtin ett modigt tal som riktade udden mot den process som precis utsett henne själv. Jämtin konstaterade nyktert att partiets sätt att hantera personfrågor har visat på stora brister, inte minst när det gällde den pågående kongressens arbete.

Jämtin pekar på partiets akilleshäl. Socialdemokraterna kommer inte att lyckas med någon politisk förnyelse förrän man framgångsrikt förändrat partiets strukturer. Bristen på interndemokrati och öppenhet har accelererat i omfattning de senaste tjugo åren och kräver nu omfattande åtgärder.

Makten i Socialdemokraterna har sedan folkrörelsens dagar förflyttats till ett fåtal personer. I verkligheten styrs partiet, på samtliga nivåer, av små grupper män i övre medelåldern. Det är dessa distriktsordföranden och kommunalråd som avgör vem som utnämns eller vad som ska göras.

Så var också fallet på kongressen. Juholt och Jämtin blev i praktiken utsedda, inte valda. De fick inte ens chansen att berätta varför de kandiderade förrän i sina tal efteråt. Kongressombudens roll blev snarast att likna vid att agera statister i en fint riggad demokratisk kuliss.

Problemen blev pinsamt uppenbara då jag sprang på en av partiets internationellt ansvariga som berättade att det inte ansågs lämpligt att berätta om hur valet av partiledning hade gått till för kongressens internationella gäster. Dessa hade kommit från fjärran länder för att lära om demokrati.

Som tips för att lyckas demokratisera partiet levererar jag följande tre konkreta förslag: - Låt medlemmarna avgöra partiets viktiga beslut i medlemsomröstningar, lägg ner valberedningarna. - Skriv in i stadgarna att hälften av de förtroendevalda ska vara under 40 år och var sjätte över 65 år.

Risken för maktkorruption är stor då det går att sitta kvar på samma uppdrag hur länge som helst. Gör som då det gäller USA:s president. - Sätt ett tak på två mandatperioder, åtta år, för samtliga politiska uppdrag. Har du suttit på samma uppdrag i mer än åtta år? Avgå!

SD:s ihåliga biståndspolitik

När media rapporterar om Sverigedemokraternas politik är det nästan uteslutande deras rasistiska förslag mot invandrare som återges. Det är egentligen inte så konstigt att det är på det viset eftersom SD:s enda grundläggande värdering är rasism. För SD handlar alla andra politiska frågor enbart om röstmaximering och då kan SD skifta åsikt när som helst om vad som helst.

Det tydligaste exemplet finns i SD:s arbetsmarknadspolitiska riktlinjer där det står: ”Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.”

Att rösta på SD är helt enkelt att köpa grisen i säcken. Du kan aldrig veta vad du får förutom att du får en rasistisk politik. Det var därför inte helt oväntat att SD:s utrikespolitiska deklaration för två veckor sedan knappast heller innehöll några konsekventa politiska förslag. Den bärande delen i deklarationen var en ny biståndspolitik som byggde på två idéer .


För det första vill SD minska biståndet till att motsvara 0,7 procent av statens intäkter. En nivå som SD påstår att FN rekommenderar. 0,7-procentsnivån är emellertid inte någon maxnivå enligt FN. Det är en miniminivå och FN:s vilja är i verkligheten att medlemsstaterna ska bidra med mycket mer. Det väljer SD att inte nämna.

För det andra vill SD förändra Sveriges bistånd till att i större utsträckning bara handla om katastrofbistånd. Detta motsäger hela andemeningen i SD:s tidigare uttalanden om bistånd där målet har varit att hjälpa människor i sina hemländer så att de slipper fly till Sverige.

Katastrofbistånd är det mest kortsiktiga bistånd som finns och det är i princip inga flyktingar som kommer till Sverige som får asyl eftersom de har varit med om en katastrof eller är fattiga och hungriga. Rätt till att få stanna i Sverige får endast flyktingar som är förföljda i sina hemländer och mot det hjälper inte katastrofbistånd.

Det bistånd som behövs är istället ett långsiktigt demokratibistånd som bygger stabila demokratiska institutioner, fred och ekonomisk tillväxt. Den typen av bistånd säger dock SD helt nej till. Iallafall för tillfället.

Inget annat än rasism

Roten till Sverigedemokraternas framgångar är fördomar och rasism. Inget annat. Från politikens höger- och vänsterkant har partierna sedan valet mest ägnat sig åt att skylla SD:s framgångar på varandra. Ofta påstås det att väljare som röstar på SD endast är missnöjda. Skälen som radas upp är många. Det kan handla om allt från arbetslöshet, skenande globalisering och ökande klyftor till att Sverige anses ha ett för slappt flyktingmottagande eller ha misslyckats med integrationen.

Det är ingen tvekan om att olika samhällsproblem, både verkliga och påhittade, kan göra det lättare för människor att stödja en politik som bygger på grova förenklingar och lögner. Men för att lägga sin röst på ett parti som SD krävs mer än simpelt missnöje. Det krävs fördomar och det krävs rasism. Detta är knappast SD först i historien med att saluföra. I Sverige har vi haft högerextrema partier och organisationer som agerat megafon åt den rasistiska opinionen sedan slutet av 1800-talet.

Därför är det viktigt att vi inser att arbetet för att motverka SD och deras hatbudskap är mycket större än det sverigedemokratiska partiet. Det finns rasism och det finns rasister i samhället och dessa människor har fördomar precis som du och jag. Nu handlar det om att långsiktigt ta kampen för människovärdet genom ökad kunskap och dialog. Att förändra människors värderingar tar tid. Ingen blir rasist över en natt och ingen slutar heller att vara rasist över en natt.

För att lyckas med detta behövs emellertid ett särskilt fokus på landets unga. Då Forum för levande historia i höstas släppte sin intoleransrapport var det tydligt att det bland ungdomar finns ett oväntat starkt stöd för intoleranta idéer och rasism. Det visade sig även i skolvalet där SD fick stöd av 13 procent av eleverna. Detta är alarmerande siffror och visar på ett stort behov av insatser. Det första och viktigaste steget för samhället är dock att erkänna rasismen som problem.

Ge ålen en chans

Ålbeståndet i Sverige är idag bara en procent av vad det var för 30 år sedan. Ålen är näst intill utrotad och det kan redan vara försent för att rädda dess existens. Trots det ytterst allvarliga läget har landets beslutsfattare och Fiskeriverket gjort väldigt lite för att ändra på det.

Personligen tror jag att det fortfarande finns en chans för ålen att överleva om både Sverige och de andra länderna i Europa genast agerar kraftfullt. Det måste alltså göras något nu direkt och den helt avgörande åtgärden som krävs är ett totalt ålfiskestopp i europeiska vatten.

I Sverige har vi ett ”låtsas”-ålfiskestopp som infördes 2007. Fiskestoppet innebär att fritidsfiskare inte längre får fiska ål. Stoppet gäller dock inte yrkesfiskare. Eftersom yrkesfisket vid införandet av fiskestoppet stod för ungefär 75 procent av ålfångsterna är fiskestoppet i praktiken inget stopp.

En annan av Fiskeriverkets åtgärder för att hjälpa ålen är import av ålyngel. Sedan ett antal år tillbaka importerar Sverige ålyngel, så kallade glasålar, från kustremsorna i Västeuropa. Denna ål, som annars skulle ha vandrat den långa och naturliga vägen till våra vatten, får skjuts hit med lastbil.

Bara under 2010 sattes nästan 2 miljoner importerade ålar ut i Sverige. Huvudproblemet med den här strategin är att den egentligen inte tillför några nya ålar. Eftersom alla ålar i Europa tillhör samma bestånd betyder importen bara att de förflyttas från ett ställe till ett annat.

Forskning visar även på att importerade ålar inte hittar tillbaka till Sargassohavet när de ska leka, vilket borde vara oerhört väsentligt då ålen endast kan fortplanta sig där. Dessa fakta är knappast någon nyhet för de ansvariga på Fiskeriverket.

Det är därför pinsamt uppenbart att Fiskeriverkets åtgärder först och främst inte handlar om att rädda ålens existens. Syftet verkar istället vara att säkra yrkesfiskarnas inkomster i så stor utsträckning som möjligt.

Med ett sådant fokus är det inte konstigt att ålens situation har blivit så katastrofal. Vi är redan ute i elfte timmen och Sverige måste nu våga gå före om vi ska lyckas rädda ålen.

Till att börja med behöver riksdagen snarast besluta om ett fullständigt ålfiskestopp. Sedan bör Sverige se till att samma krav röstas igenom i EU. Först då har ålen en chans.