Politik hör hemma i skolan

Politik i skolan är nödvändigt för vårt demokratiska styrelseskick. Den senaste tiden har det debatterats mycket kring de politiska partiernas och de politiska ungdomsförbundens möjligheter att finnas i den svenska skolan. Lärarnas tidning har frågat 100 gymnasierektorer om de är beredda att släppa in Sverigedemokraterna i skolan inför årets val. 62 av rektorerna svarade ja, 18 sa nej och 20 hade inte bestämt sig än.

Jag är inte nöjd med svaren eftersom jag tycker att alla partier ska släppas in. Skolan bör och kan vara den främsta utposten för demokratin. En av skolans huvuduppgifter är att uppfostra demokratiska medborgare och för det behöver eleverna få en riktig chans att stöta och blöta alla sorters ståndpunkter. Att inte släppa in några partier alls är lika dåligt som att välja att inte släppa in ett parti på grund av dess åsikter.

Skolan är förmodligen den bästa arenan för att kunna bemöta extrema partier som Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, Kommunistiska Partiet och Svenskarnas parti. I klassrummet kan samhällslärare före och efter ett partibesök i lugn och ro kritiskt diskutera kring partiernas program tillsammans med eleverna. Ett sådant tillvägagångssätt är både lärorikt och demokratiskt utvecklande för eleverna.

Hur ska ungdomar få möjlighet att skapa sig ett förhållande till hur Sveriges demokrati fungerar om inte skolorna låter dem komma i kontakt med politik? Elevernas kunskaper om demokrati får inte stanna vid att ha hårdpluggat in partiernas historia eller antalet ledamöter i riksdagen. Sveriges demokrati innebär mycket mer än så och det kan inte bättre förmedlas än genom mötet med politiskt engagerade personer.

Mitt eget engagemang väcktes till liv när jag mötte aktivister från ungdomsförbunden på min skola. Jag vågar påstå att ännu mer politik i skolan skulle vara den bästa medicinen för att stärka den svenska demokratin, även om det ibland kan riskera att bli stökigt då extrema grupper kommer till skolan.

Demokratin grundar sig i att låta alla komma till tals och få uttrycka sina åsikter. Då måste vi också våga leva upp till det. Vi må ogilla de åsikter som ibland framförs, men det är vår demokratiska plikt att försvara deras rätt att uttrycka dem.

Stressamhället största hotet mot välfärden

Stressamhället är det största hotet mot välfärden. Som socialdemokrat kanske många tror att jag lätt skulle peka ut Moderaterna eller den oreglerade kvartalskapitalismen som de allvarligaste farorna för den svenska välfärdsmodellen. Även om båda dessa krafter är några av välfärdens farligaste fiender anser jag att stressamhället är den största boven i dramat.

Huvudskälet till att jag tycker att stressamhället till och med är farligare för välfärden än Moderaterna är att det idag faktiskt inte går att rösta bort stressamhället. De partier som över huvud taget tar upp frågan är de rödgröna som diskuterat arbetstidsförkortning och under den tidigare mandatperioden genomförde ”friåret”, men detta är oerhört långt ifrån tillräckligt.

Det är på sikt fullständigt ohållbart att samhället fortsätter ha samma lama inställning till stress. Det är redan vanligare att bli långtidssjukskriven eller förtidspensionerad på grund av stressframkallad depression än av fysisk utslitenhet. Studier visar att psykisk ohälsa genom stress kommer att vara den största folksjukdomen i hela västvärlden inom tio år.


I Sverige är vi väldigt bra på att konstruera föreställningar för hur livet ska ses ut om du har lyckats. Du ska vara duktig och ambitiös på jobbet, hinna träna, gärna engagera dig på fritiden, ha ett välordnat hem, ständigt vara påläst, ha ett perfekt förhållande, ha gott om tid för dina barn och gärna hinna umgås med vänner och bekanta.

Det är omöjligt att uppfylla allt detta och det är inte konstigt att de flesta människor ibland känner sig otillräckliga då det helt enkelt inte går att få tiden att räcka till för att göra alla måsten i vardagen. För att stoppa den här utvecklingen behöver folk ställa krav på att alla politiker tar frågan på allra största allvar.

Till att börja med borde riksdagen återinföra friåret och se över om dagens arbetstider verkligen är optimala. En gång i tiden var åtta timmars arbetsdag en utopi. Det är dags att utreda om en ändring av arbetstiden kanske kan vara bra både för produktiviteten och folkhälsan.

Det måste också bli lättare för vem som helst att få gå till psykolog vid tidiga tecken på stressrelaterade problem. En av nycklarna till att få bukt med den stressframkallade psykiska ohälsan är slutligen att likställa psykologi med läkarvård.

Rösta på Antifeministiskt initiativ!

Är du man? Har du fått nog av det ändlösa tjatet om feminism och jämställdhet? Är du trött på etablissemangets snack om genusglasögon? Män och kvinnor är skapta olika och det måste man ju vara blind för att inte se. Vi vet att barnen mår bättre av att vara med mamma, så varför ska du tvingas stanna hemma från jobbet i månader? Och visst är det hemskt att fler och fler kvinnor fått för sig att skilja sig från oss män eller att kvinnor ibland bestämmer sig för att göra abort när vi gjort dem med barn.

Nej, nu får det räcka. Lägg din röst på Antifeministiskt initiativ i höst. I valet kallar vi oss för enkelhetens skull för Sverigedemokraterna. Om vi får makten lovar vi att befästa könsrollerna, avskaffa pappamånaderna, sätta stopp för de ökande skilsmässorna och begränsa kvinnors rätt till abort. Du kan räkna med att vi alltid sätter männen i första rummet.

Så här skulle ett flygblad från Sverigedemokraterna kunna se ut. Ja, det är till och med så här ett flygblad från Sverigedemokraterna borde se ut. I alla fall om flygbladet ska återge den politik Sverigedemokraterna står för när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Sverigedemokraterna är det i särklass mest kvinnofientliga partiet som ställer upp i riksdagsvalet 2010.

 

Kristdemokraterna som annars ofta får kritik för sin konservativa kvinnosyn är bara en västanvind i jämförelse med Sverigedemokraterna som verkar hämtat sin ideologiska inspiration från 1800-talet. I partiprogrammet menar Sverigedemokraterna att ombytlighet mellan kvinnors och mäns traditionella roller skadar barnen.

Offentlig barnomsorg är dåligt enligt Sverigedemokraterna och barnen mår mycket bättre av att stanna hemma med mamma under uppväxten. Sverigedemokraterna vill även begränsa kvinnors rätt att själva styra över sina liv genom att införa en restriktivare lagstiftning kring abort samt minska antalet skilsmässor.

Sverigedemokraternas kvinnofientlighet speglar också av sig i partiets väljarkår och bland partiets förtroendevalda, som båda kraftigt domineras av män. I partiets styrelse är enbart 3 av 18 ledamöter kvinnor. En röst på Sverigedemokraterna är en röst emot jämställdhet och skulle partiet vilja byta namn borde det självklara alternativet vara ”Antifeministiskt initiativ”.

Magnus Manhammar

----------------------------------------------------------------------------------

Du har missat en del i din argumentation, Magnus Manhammar

(Följande är ett svar till Magnus Manhammar på hans krönika publicerad 9 mars skrivet av Gabriella Johansson (SD). Svaret har publicerats i Sydöstran med en direkt replik av Magnus Manhammar. Den hittar du sist i posten.)

Är du en människa, som tycker om fred, frihet och trygghet? Tycker du att kvinnor ska kunna ha på sig vad de vill på krogen, och få visa håret, halsen och vaderna ute i offentligheten om de vill? Tror du att föräldrar är kapabla att själva bestämma hur föräldraledigheten ska delas upp i just deras familj? Tycker du att det är önskvärt att barn får leva tillsammans med båda sina föräldrar i så många fall som möjligt?Då tycker jag att du ska rösta på sverigedemokraterna i september.

Magnus Manhammar skriver i sin krönika ”Rösta på Antifeministiskt initiativ!” att det är det namnet sd borde anta istället för det etablerade sverigedemokraterna.Han driver en tes om att sd skulle ha en kvinnosyn som härstammar från 1800-talet.Hans ”bevis” för vår uråldriga kvinnosyn rör sig kring vår syn på föräldraförsäkringen, som vi inte vill kvotera, aborter, som vi önskar se färre av, och skilsmässor, som vi ser som långt ifrån optimalt för barnen och vill försöka minska genom att till exempel erbjuda kostnadsfri familjerådgivning i samtliga kommuner.

Men Magnus Manhammar, som själv företräder socialdemokraterna, har nog missat ett steg eller två i sin argumentation. Hans eget parti har, påhejade av övriga riksdagspartier, lagt grunden till ett mångkulturellt Sverige som idag delar ut cirka 100.000 permanenta uppehållstillstånd varje år, varav en stor del till personer med bakgrund i muslimska länder, där kvinnosynen härstammar från 600-talet.Jag har svårt att acceptera att det bor mängder med människor i Sverige som ser svenska flickor och kvinnor som horor, för att svenskor inte täcker håret, eller för att de har sexuella förbindelser utanför äktenskapet, eller, Allah förbjude, kysser män på dansgolvet.

Sverige är världens mest jämställda land, det bästa landet att vara både kvinna och mamma i, enligt en del undersökningar. Varför vill socialdemokraterna då befolka det landet med människor som ser kvinnors värde som hälften av en mans, som lägger familjens heder på kvinnorna, som anser att det är kvinnans ansvar att inte väcka mannens lustar, som inte vill ge kvinnor rösträtt, och som vill kontrollera kvinnans sexualitet?Varför vill (s) rasera den jämställdhet som svenska kvinnor uppnått genom många års kamp? Det vore väl en sak om man var tydlig med att i Sverige gäller svenska normer och regler, och att man som invandrare förväntas anpassa sig till det svenska samhället.

Men om vi ska tala klarspråk så är Sveriges integrationspolitik ett dåligt skämt, och det är främst (s) som är skyldiga till vansinnet. Vems beslut var det att slopa gränskontrollerna?Ska vi diskutera trafficking - kvinnor som smugglas in i Sverige för att användas som sexslavar? Sverige har flest anmälda våldtäkter i hela Europa, (S) har inte lyft ett finger för att stävja denna utveckling. Är det någon som ska be Sveriges kvinnor om ursäkt så är det Magnus Manhammar och hans partikamrater.

Gabriella Johansson
Sverigedemokraterna

----------------------------------------------------------------------------------

Replik på Gabriella Johanssons, Sverigedemokraterna, svar på Manhammars krönika den 16 mars

Jag blir ledsen när jag läser Gabriella Johanssons svar och de hårresande generaliseringar av muslimer som hon för fram. Att likställa alla svenska muslimer med religiösa fundamentalister är lika befängt som att bunta ihop alla kristna svenskar med Livets ord eller Kristi brud i Knutby.

Att en sverigedemokrat skulle vända en diskussion om jämställdhet till att handla om invandring var väl i och för sig ingen högoddsare, men det är ändå lite anmärkningsvärt att Gabriella Johansson väljer att ägna större delen av sitt svar åt att svartmåla Sveriges muslimska befolkning. Att peka ut en grupp människor som roten till allt ont i samhället väcker otäcka minnen. Hennes rasistiska uttalanden borde skrämma alla som någon gång öppnat en historiebok.

Gabriella Johansson är en erfaren sverigedemokratisk politiker och det märks. Hennes angrepp mot muslimer är mycket lika de som gick att läsa i den debattartikel som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fick publicerad i Aftonbladet den 19 oktober 2009. Rubriken för Åkessons artikel, ”Muslimerna är vårt största utländska hot”, talade ensam sitt tydliga språk. Åkessons rasism blev uppenbar, men blir kanske än mer tydlig om du byter ut ordet muslimer mot judar eller kristna.

Sverigedemokraternas öppna rasism mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet kommer emellertid inte som någon nyhet för de som känner till Sverigedemokraternas historia. Av de personer som grundade Sverigedemokraterna år 1988 hade en majoritet rötter i den svenska naziströrelsen. Det är därför inte förvånande att Sverigedemokraterna ännu använder sig av en retorik som ekar av stöveltramp. Skillnaden mellan då och nu är att de har bytt namn på syndabocken.

Ett kännetecken för Sverigedemokraternas politik är att alla politiska frågor knyts till invandringen eller islam. Gabriella Johanssons svar är ett typexempel på detta. Det spelar ingen roll om det handlar om jämställdhet, miljö, EU eller gator och avlopp. Sverigedemokraterna lyckas på något sätt alltid hitta en koppling till den enda fråga som spelar någon roll för dem. Sverigedemokraterna är ett rasistiskt enfrågeparti med ett enda syfte - att skapa konflikter i samhället. Det gagnar ingen, varken kvinnor eller män.

Magnus Manhammar
Socialdemokraterna

Åtala ayatollan för brott mot mänskligheten!

Sverige måste se till att Irans regim ställs inför rätta för brott mot mänskligheten. I över trettio år har det varit uppenbart att Irans ledare borde ha åtalats för det hänsynslösa styret av Iran. Tiotusentals oppositionella har fått sätta livet till i kampen för frihet och demokrati under Ayatolla Khomeini och Khameneis tyranni. Den iranska revolutionen som för folket länge var en dröm förvandlades till en tre decennier lång mardröm.

Irans demokratiska opposition råkade väldigt illa ut efter protesterna mot det illegitima presidentvalet i somras. Det rapporteras om att regimen fängslat minst femtusen nya politiska fångar och av dessa har flera hundra avrättats eller mördats genom grym tortyr i fängelserna. Trots detta har Irans befolkning fortsatt att demonstrera hela hösten och modiga kvinnor och män riskerar dagligen liv och lem i kampen för mänskliga rättigheter.

Av Irans över sjuttio miljoner invånare är en otroligt stor del unga. Nästan femtio miljoner iranier är yngre än 35 år. Alla dessa unga skulle naturligtvis kunna ha en enorm påverkan på det iranska samhället. För att få kontroll över situationen har regimen försökt etablera en religiös livsstil bland unga. Detta har misslyckats och det verkar nu bli allt svårare för ayatollan att hålla tillbaka den unga generationens krav på sociala rättigheter.

Det senaste halvårets folkresning mot regimen skiljer emellertid sig på ett viktigt sätt från tidigare års protester. Den här gången har världen direkt kunnat följa mycket av det som hänt genom media. Även då landets auktoritära ledning slängde ut den internationella pressen fortsatte rapporter och nyheter sippra ut till omvärlden genom bloggar, twitter och hemsidor. Kritiken från omvärlden har därför varit oerhört hård.

Tyvärr betyder inte det att världens ledare nödvändigtvis går från ord till handling. Det är egentligen inga länder som riktigt följt upp sina fördömanden av regimen med att praktiskt göra något. Den svenska regeringen borde ha varit först ut med att lyfta frågan i FN och sett till att åtala ayatollan för brott mot mänskligheten i den internationella domstolen i Haag. I alla fall om Bildt menat allvar när han sagt sig värna de mänskliga rättigheterna.

Blekinge - Ett grönt Silicon Valley?

Nu för tiden talas det mycket om hur framtidens Blekinge kommer att se ut. Hur ska Blekinges kommuner utvecklas positivt och vad ska länets invånare arbeta med i framtiden? Jag tror att lösningen går att finna i något som ligger de flesta blekingebor nära hjärtat, nämligen miljön.

Genom Blekinges starka tradition av högteknologisk tillverknings- industri, det initiativrika näringslivet och en högskola med spjutspetskompetens har Blekinge en unik möjlighet att bli ledande i Sverige när det gäller grön tillväxt.

Det råder ingen tvekan om att den gröna sektorn kommer att sysselsätta miljoner människor i flera årtionden framöver. För att möta klimatförändringarna beräknas världens länder behöva satsa minst 33 biljoner dollar för att ställa om till ett hållbart samhälle.

De stater och regioner som ligger i framkant med forskning och tillverkning av nya energikällor, infrastruktur och energieffektivisering är morgondagens vinnare. I Europa ligger redan Danmark och Tyskland bra till, men Sverige har definitivt möjligheten att bli ett grönt föregångsland.

Mest framgångsrika med grön tillväxt hittills är förvånande nog några regioner i Kina. I en av dessa regioner ligger den kinesiska staden Baoding. Enbart sedan år 2002 har 150 företag inom alternativa energiformer skapats där och idag drivs både hotell, fabriker och stadens infrastruktur av helt förnybar energi.

Utvecklingen i Baoding kom dock inte av sig själv. Det krävdes en lång och ihärdig kamp av stadens ledande politiker och det var absolut nödvändigt att det offentliga vågade gå före och satsa stora summor på gröna investeringar och forskning.

Jag tror på samma utveckling i vårt län. Blekinge är på rätt spår och har alla förutsättningar för att kunna utvecklas till Sveriges Silicon Valley för grön teknologi. I Karlskrona byggs just nu ett miljöanpassat kraftvärmeverk för hundratals miljoner, Ronneby kommun är i full färd med en satsning för att skapa gröna jobb för unga och i Olofström tillverkas allt mer miljöanpassade Volvobilar.

Nu gäller det bara för Blekinges politiker att samla länets näringsliv och högskolan för en gemensam storsatsning på hållbar utveckling och gröna jobb. På så sätt kan vi göra en insats för miljön och skapa framtidens nya arbetstillfällen samtidigt.

Varning för vänsterextremism

Som en motreaktion mot att de högerextrema och främlings-fientliga krafterna växer i styrka i Sverige är nu även vänsterextrema grupper på frammarsch. Högerns och vänsterns mest extrema politiska grupperingar möts ofta i flera av sina ståndpunkter. Deras motstånd mot representativ demokrati, förakt av människovärdet och vilja att se våld och tvång som lösningen på samhällets problem är vanligtvis åsikter som förenar dem.


Den svenska högerextremismen företräds i allmänhet av det nazistiska Folkfronten, de halvfascistiska Nationaldemokraterna och de främlingsfientliga och islamofobiska Sverigedemokraterna. Medan de största vänsterextremiska grupperingarna går att finna i det militanta Antifascistisk aktion, det antiparlamentariska Reclaim the Streets samt i den ”autonoma rörelsen” som för en väpnad kamp mot både fascism och kapitalism.

I tider som dessa då de högerextrema Sverigedemokraterna är i medias blickfång är det lätt att glömma att också de vänsterextrema gruppernas framväxt är ett allvarligt hot. Ett exempel på detta är det allt mer aktiva Antifascistisk aktion som med våld vill ändra det svenska statsskicket och i väntan på att det inträffar försöker hindra medborgare och politiker från att utöva våra grundlagsfästa fri- och rättigheter genom hot.

Även om Sveriges vänsterextrema framförallt är aktiva i sin våldsamma kamp mot extremhögern i landet och mot kapitalismen vid olika toppmöten i Europa har de under senare år lyckats hitta nya arenor. Bland annat satsar de på att få fredliga protester att urarta till våldsamma kravaller, vilket hänt flera gånger i Malmö det här året. Sist hände det i Rosengård och innan dess utanför Baltiska hallen vid Sveriges Davis Cup-match med Israel.

Vid Davis Cup-matchen använde den ”autonoma rörelsen” till och med antisemitisk propaganda och blandade ihop kritik mot staten Israel med hela det judiska folket. Ett fruktansvärt angreppssätt som de direkt har gemensamt med nazistiska grupper. I Rosengård spädde de vänsterextremas agerande enbart på främlingsfientliga strömningar och minskade förståelsen för den ekonomiska misär som många i stadsdelen befinner sig i.

Det är uppenbart att vi i kampen för ett demokratiskt samhälle har motståndare både på den yttersta vänster- och högerkanten. För demokratins skull får vi aldrig glömma det.

Reinfeldts nya Sverigemoderater

Statsminister Reinfeldt borde skämmas. Det är många som sedan en längre tid med oro sett en förskjutning av Moderaternas politik åt det främlingsfientliga hållet och den senaste veckan tar verkligen priset. Först ut var Malmömoderaternas utspel om samarbete med Sverigedemokraterna, sedan kom regeringen med sitt förslag om försörjningskrav vid anhöriginvandring följt av Vellinges moderata kommunalråds föraktfulla inställning till ett boende för flyktingbarn.


Moderaternas nya ljusblå färg börjar allt mer flagna och te sig något brunfläckig. Det gäller dock inte att glömma att de nya Moderaterna är mästare på att byta färg och åsikter. Redan inför förra valet använde sig Fredrik Reinfeldt av en amerikansk politisk strategi som kallas triangulering. Denna innebär att ett parti byter uppfattning i centrala frågor, där ens egen politik är mindre uppskattad än motståndarens, för att inta en tredje ståndpunkt närmre motståndaren.

På så sätt framstår partiets politik som attraktivare för bredare grupper och det gör det möjligt att lättare vinna väljare från andra partier. Det negativa med den här strategin är att den är ideologiskt ohederlig och tenderar till att öka politikerföraktet eftersom resultatet blir att det låter som att allt fler politiker tycker likadant. I valet 2006 använde sig Moderaterna av den här taktiken, mot de socialdemokratiska väljarna, då de kallade sig för ”Sveriges nya arbetarparti” och till synes bytte fot i arbetsmarknadspolitiken.

Inför valet 2010 verkar Reinfeldt ha tänkt sig att göra om samma trick. Fast den här gången riktat mot Sverigedemokraternas väljarbas. Förutom förra veckans utspel var det tydligaste exemplet på detta när Moderaterna hösten 2008 la förslag om att inrätta ett ”Svenskkontrakt för invandrare”. Ett kontrakt om värderingar som invandrare skulle tvingas skriva under för att följa några godtyckliga regler som egentligen redan gäller alla enligt svensk lag.

Det enda positiva Reinfeldt har gjort kring främlingsfientligheten var när han i oktober till sist gav ett klart besked om att Moderaterna inte kan tänka sig regera med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Fast att istället försöka vinna över deras väljare genom att kopiera deras främlingsfientliga politik är knappast lösningen. Då kan Reinfeldt lika gärna kalla sig för Sverigemoderat.

Regeringen struntar i Mellanöstern

Sveriges regering sviker folken i Mellanöstern. Under det svenska ordförandeskapet i EU har regeringen haft en unik chans att göra en insats för freden mellan Israel och Palestina. Den chansen har herrarna Reinfeldt och Bildt nu försuttit, fastän det är nio veckor kvar av ordförandeskapet.


EU:s stora möjlighet till påverkan i regionen grundar sig i att unionen är den viktigaste ekonomiska aktören för både Israel och Palestina. EU är den överlägset största handelspartnern till Israel samt den mest betydelsefulla biståndsgivaren för Palestina. Detta gör att EU kan backa sina krav för förändring med starka ekonomiska muskler.

Det samarbetsavtal som EU har med Israel kallas för ett associationsavtal. Avtalets huvudsyfte är att skapa en fördelaktig handelsuppgörelse. I den andra artikeln i avtalet står det att samarbetet baseras på respekten för mänskliga rättigheter och att demokratiska principer styr parternas politik och utgör grunden för överenskommelsen.

Fina ord, men i verkligheten har EU inte ställt några krav kring den här delen av uppgörelsen förrän i december 2008 då Europaparlamentet beslutade att frysa den planerade förnyelsen av avtalet. Orsaken var Israels fortsatta brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna framförallt i samband med den fortsatta utbyggnaden av bosättningar och blockaden av Gaza.

Beslutet chockade den israeliska regeringen som vid det här laget var vana vid att aldrig bli allvarligt pressade från väst, trots att Israel är världsmästare i att bryta mot FN-resolutioner. Sedan dess har den blodiga massakern i Gaza ägt rum och efter det israeliska valet i februari där en extrem högerregering vann har Israels konfrontationspolitik snarast stärkts.

Att EU inte följt upp frysningen av associationsavtalet med ytterligare krav mot Israel under det tjeckiska ordförandeskapet, första halvåret 2009, är föga förvånande eftersom Tjeckien i princip ser sig som lillebror till USA. Sverige som har en tradition av att stå upp för folkrätten borde dock ha agerat annorlunda.

Istället valde den svenska regeringen att i strid mot Europaparlamentets beslut förnya delar av associationsavtalet i onsdags förra veckan. Med Reinfeldts och Bildts goda minne skrevs nya avtal angående jordbruk och polisiärt arbete. Därmed förlorade EU sitt starkaste påtryckningsmedel för fred.

Nu vill Socialdemokraterna erkänna Västsahara!

Vid en rödgrön valseger nästa år kan Sverige bli först i Europa med att erkänna Afrikas sista koloni. Det avgjordes i torsdags då de internationella frågorna debatterades på Socialdemokraternas kongress. En av de största striderna handlade just om Sverige ska erkänna Västsahara. I ena ringhörnan stod SSU och i den andra Urban Ahlin som är utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna.


Ungdomsförbundet har sedan mitten av nittiotalet ihärdigt drivit på mot Marockos ockupation av Västsahara, men nådde ingen verklig framgång förrän under Perssons sista år vid makten. Då beslutade den socialdemokratiska regeringen att Sverige som enda EU-land skulle rösta nej till EU:s och Marockos fiskeavtal. Ett avtal som uppenbart bröt mot folkrätten eftersom det också inkluderade kusten utanför det ockuperade Västsahara.

I ett antal år har nu Marocko fullständigt vägrat att följa de avtal som landet har kommit överens om med FN. Marocko har satt käppar i hjulen för den utlovade folkomröstningen om självständighet, avslagit FN-medling mellan parterna och förkastat möjligheten till ett fritt Västsahara. Detta har låst den diplomatiska vägen och egentligen endast lämnat möjligheten till ekonomiska sanktioner kvar.


Enbart svenska sanktioner kan sannolikt inte leda någonstans, men om hela EU beslutar sig för att använda ekonomiska påtryckningar skulle Marocko bli tvunget att agera. Tanken är att ett svenskt erkännande ska fungera som en katalysator för att få andra EU-länder att våga lyfta frågan. Redan ett par dagar efter S-kongressen talas det om andra socialdemokratiska partier i Europa som funderar på att följa svenskarnas exempel.

Ett svenskt erkännande av Västsahara ligger nu nära eftersom även Miljöpartiet och Vänsterpartiet är positiva till ett erkännande. Självklart vore det fantastiskt om de borgerliga partierna också vågade erkänna Västsahara. Av erfarenhet är det dock knappast Carl Bildt och högern som går först i striden mot ockupation och förtryck. Det är starkt av SSU att lyckas driva igenom frågan om Västsahara i det socialdemokratiska partiet. För att göra verklighet av beslutet gäller det nu bara att de vinner valet.

Jordens öde avgörs i Köpenhamn

Om fem veckor kan världens framtid bestämmas i Köpenhamn. Då kommer nämligen Danmarks huvudstad att stå värd för den största internationella klimatkonferensen sedan Kyoto för tolv år sedan. Målet med konferensen är att skapa ett globalt avtal för att en gång för alla sätta stopp för klimatförändringarna. Tanken är att samtliga jordens länder ska komma överens om att minska världens koldioxidutsläpp med hälften till år 2050.


Genom ett sådant avtal tror forskarna att det går att komma undan klimatförändringarnas allvarligaste följder. Det är dock omöjligt att slippa undan helt. De senaste fyrtio åren har mänsklighetens leverne orsakat utsläpp som med tiden troligen leder till att jordens medeltemperatur ökar med två grader. Polarisarna kommer därför att fortsätta smälta samtidigt som ökenspridningen tilltar. Med ett nytt avtal kan denna utveckling emellertid få en gräns.

Klimathotets paradox är att de rikaste länderna i världen som också bär mest skuld för utsläppen kommer lindrigast undan konsekvenserna av klimatförändringarna. Medan de slår hårdast mot de fattigaste som bär minst ansvar. Ökenspridningen drabbar främst den redan utsatta befolkningen i de torra regionerna kring ekvatorn och havsnivåns höjning hotar de flera hundra miljoner fattiga som bor i södra Asiens floddeltan.

Vill man ro hem ett globalt klimatavtal krävs att alla länder gör sitt och de rika länderna måste tveklöst ta ett större ansvar. Det är inte svårt att gissa sig till att det funnits stora åsiktsskillnader kring hur den rika världen ska bidra. Det är därför mycket positivt att se att flera av världens mäktigaste länder med USA, Kina, Indien och Storbritannien i spetsen förra veckan kom överens om att stärka sina ambitioner inför klimatmötet.

För att lyckas i Köpenhamn krävs att världens ledande politiker vågar sätta blicken längre fram än nästakommande val. En överenskommelse kan till och med vara nödvändig för en global ekonomisk återhämtning. För att få fart på ekonomin behövs investeringar och det är precis det som världen kommer tvingas till med ett nytt avtal.

Vill man skapa ett hållbart jordklot krävs gigantiska satsningar på infrastruktur, nya energikällor och effektivisering av energiförbrukningen. Faktum är att vi kanske till och med står för dörren av en grön revolution.

Hur gör Reinfeldt med SD?

Valet 2010 är ett ödesval. Om den borgerliga alliansen fortsätter att regera riskerar nedmonteringen av välfärdsstaten att ha blivit så djup att den nästan är oåterkallelig. Socialdemokraternas huvudmotståndare är utan tvekan Moderaterna och deras utstuderade attacker mot välfärden. Vänsterns chanser att vinna valet kan dock grusas av ett annat parti, nämligen de främlingsfientliga Sverigedemokraterna.

Sedan valet 1988 då Sverigedemokraterna för första gången ställde upp i val har deras väljarstöd i det närmaste fördubblats vid varje val. Under det senaste årtiondet har de ökat från 1,4 procent 2002, till 2,9 procent 2006, till att i de färskaste opinionsmätningarna ligga på 4,2 procent. Om deras väljarstöd håller i sig skulle det innebära att Sverigedemokraterna passerar fyraprocentsspärren och kommer in i riksdagen 2010.

Ifall Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen kommer de aldrig att ha något samröre med de rödgröna. Det har gjorts klart från båda håll. De riskerar emellertid att bli vågmästare. Det finns flera olika scenarion för vad som händer om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Det första är att det görs ett blocköverskridande samarbete för att hålla de främlingsfientliga borta från makten. En förutsättning för det är att något av de borgerliga partierna är intresserade av det, vilket är långt ifrån säkert.

Ett annat scenario kan vara att de borgerliga partierna välkomnar det främlingsfientliga partiet i sin regeringskoalition och startar ett aktivt samarbete med dem. Det har hänt i flera länder och i Sverige har redan borgerliga ledarskribenter lyft möjligheten. Om skälet till detta enbart är att få makt eller ett seriöst försök att krama ihjäl de främlingsfientliga är svårt att veta.

Det sista och troligaste scenariot är att Reinfeldt bildar regering med passivt stöd av Sverigedemokraterna som Carl Bildt gjorde med Ny Demokrati 1991. Det vore att utsätta Sverige för ett parlamentariskt kaos i likhet med det som vi har sett i Karlskrona sedan valet 2006. Reinfeldt har hittills vägrat lämna besked om hur han kan tänka sig göra med Sverigedemokraterna. Den riktigt intressanta frågan är varför.

Slå hål på myterna om Sverigedemokraterna

Om de demokratiska partierna ska klara av att hantera Sverigedemokraterna på allvar är det dags att vi en gång för alla slår hål på flera populära myter som spridits om partiet. Detta är ämnet för den här krönikan och jag kommer även att fortsätta på temat om Sverigedemokraterna de kommande två tisdagarna.


Under tjugo års tid har både Sverigedemokraterna själva och deras motståndare skapat mängder av olika föreställningar och myter kring partiet och dess politik. Dessa vanföreställningar har ibland varit till fördel för Sverigedemokraterna, fast lika ofta legat dem i fatet.

Myterna har gjort det svårt för de demokratiska partierna att förstå vad Sverigedemokraterna är för parti och på vilket sätt det går att formulera ett svar på deras främlingsfientliga politik. Genom att göra ett försök att slå hål på fyra av de vanligaste myterna om Sverigedemokraterna hoppas jag kunna skapa en något klarare bild.

Den första myten är att Sverigedemokraterna i grunden är ett missnöjesparti. Det stämmer inte. I väljarundersökningarna är det mycket tydligt att majoriteten av partiets väljare lägger sin röst på Sverigedemokraterna för att de håller med om deras invandringspolitik och motstånd mot globaliseringen.

Myt nummer två utgår från påståendet att Sverigedemokraterna har en dold agenda. Detta kan ha varit riktigt på 90-talet då partiet fortfarande var ungt och hade många medlemmar som tillhörde extremhögern. Idag har dock partiledningen rensat i leden och agendan är lika öppen som vilket annat partis som helst.

Att ingen tar debatten med Sverigedemokraterna är den tredje myten och är ett felaktigt påstående. Partiledaren Jimmie Åkesson mötte själv det socialdemokratiska kommunalrådet i Sölvesborg i debatt i TV redan 1988 och sedan 2006 har nästan alla Sveriges partiledare mött Åkesson i direktsända tv-debatter.

Den sista myten är att det finns ett enhetligt svar på Sverigedemokraternas politik. Det gör det inte. Politik handlar i grunden om motsättningar och inte ens en centerpartist och en folkpartist har samma syn på flyktingpolitik och integration.

Varje person och parti måste helt enkelt utifrån sin egen värdegrund finna sina svar på Sverigedemokraternas politik. De bästa argumenten för att bekämpa främlingsfientligheten hittar vi hos oss själva.

Karlskrona - Kulturens Gnosjö

Karlskrona är på väg att bli kulturens Gnosjö. Det är jag övertygad om efter några soliga veckors semester hemma i Blekinge. Det är lätt att bli hemmablind när man kommer från en så unik kommun som Karlskrona, men den kulturella mångfalden och initiativkraften som finns i Blekinges residensstad är imponerande.


Det som verkligen fick mig att haja till i sommar var det nyöppnade museet ”The Kulenovic Collection” på Stortorget. I den anrika Vattenborgen har bröderna Kulenovic slagit upp portarna för ett konstmuseum som saknar motstycke i Sverige. Museet bjuder på en enastående samling målningar och föremål från ett flertal världskända konstnärer.

Även om konsten i sig är överväldigande är jag personligen mycket imponerad av bröderna Kulenovics initiativ och drivkraft. De har på egen bekostnad inte bara restaurerat en av stadens historiska byggnader utan har också skapat ett helt museum för att inspirera karlskronaborna.

Museet på Stortorget är emellertid bara ett exempel på hur eldsjälar driver på Karlskronas levande kulturliv. Under sommarhalvåret har olika evenemang avlöst varandra. På Ungskär har det bjudits på opera i världsklass, i Lyckeby har den utmärkta kammarmusikfestivalen fortsatt locka internationell publik och på Hasslö har öns populära festival dragit tusentals musikälskare.

För att inte tala om Marinens Musikkårs många förstklassiga spelningar samt stadens nya lyckade kulturfestival Viva Karlskrona. Faktum är att kommunen under stora delar av året verkligen sjuder av kulturaktiviteter med allt från konstrundor till barnteater och världsarvsturer.

Kulturen bidrar utan tvekan till att sätta Karlskrona på kartan och stärker stadens attraktionskraft. I kombination med världsarvet och att staden ligger mitt i en fantastiskt vacker skärgård har Karlskrona en otroligt stor potential att skapa en ännu starkare kulturprofil och lyckas locka fler turister.

Fler turister betyder fler jobb och vad vore väl en bättre satsning i dessa tider av ekonomisk kris. En storsatsning på kulturen skulle i själva verket kunna vara en av de viktigaste åtgärderna för att lyfta Karlskrona ur lågkonjunkturen den här gången. Bröderna Kulenovic har visat vägen. För att lyckas gäller det bara att fortsätta i samma anda.

Inkludera eller frysa ut?

Frågan handlar om på vilket sätt de övriga partierna efter nästa riksdagsval kan behöva hantera Sverigedemokraterna, Sveriges största främlingsfientliga parti. Samma fråga har på senare tid allt oftare ställts på sin spets då främlingsfientliga partier i flera europeiska länder stärkt sina positioner.


En stark extremhöger går inte att ignorera och Europas etablerade partier har framförallt valt att möta den på två olika sätt. Den första och vanligaste metoden har varit att öppna armarna för de främlingsfientliga partierna och deras åsikter. Genom att inkludera dem i koalitioner och olika typer av samarbeten har man hoppats försvaga extremhögern, vilket exempelvis Berlusconi försökt men misslyckats med i Italien.

I andra länder såsom Danmark och Polen har man valt att försöka absorbera extremhögern genom att anamma dess politik. I Polen har bröderna Kaczynskis högeroppositionella parti fullkomligt krossat två rasistiska partier längst ut på högerkanten genom att vända sig till deras väljare med likartade politiska förslag.

I Danmark fick samma försök motsatt effekt och Dansk Folkeparti har istället blivit ett av landets största partier. Resultatet blev också att samhällsklimatet hårdnade då främlingsfientlighet knappt längre var tabu för något parti.

Den andra metoden som går ut på att frysa ut extremhögern har prövats i Frankrike och Nederländerna. En förutsättning för att lyckas med detta är att den moderata högern och vänster- och mittenpartierna är eniga om det. Detta har lyckats i båda länderna och de främlingsfientliga har hållits borta från makten.

Franska Front National har på det här sättet försvagats medan den nederländska extremhögern ändå vuxit under tiden man hållits utanför. Det finns helt enkelt ingen mirakelkur mot extremhögerns framgångar. En sak är dock säker.

Om det står mellan att behöva acceptera främlingsfientlighet och rasism eller att fortsätta stå upp för människovärdet genom blocköverskridande samarbete är valet enkelt. Som demokrat och i mitt fall socialdemokrat kommer aldrig en inkludering av Sverigedemokraterna och deras unkna värderingar att vara ett alternativ.

Kritik av Israel är inte antisemitism

Efter en artikel som publicerades i Aftonbladet förra veckan har Sverige kallats antisemitiskt i israelisk media. Den israeliska utrikesministern har till och med öppet uttryckt att svenskar nästan är som nazister. Jag tänker själv inte ta ställning till om artikeln, som handlar om påstådd organhandel i Israel och är skriven av journalisten Donald Boström, är sann eftersom jag inte har möjlighet att undersöka de påståenden och fakta som presenteras i artikeln.

Däremot är det väldigt olyckligt när israelisk media och den israeliska regeringen kallar Sverige för antisemitiskt. Att dra ett helt folk över en kam, i det här fallet svenskarna, är i grunden samma sak som antisemitism och annan rasism. Eftersom Israel och Sverige är demokratiska länder som båda har en stark yttrande- och pressfrihet är det också märkligt att den israeliska regeringen nu kräver att Sverige ska ursäkta sig för något som är skrivet av en fri tidning.

Det är även synd att artikelns kritiker inte dementerar den med korrekta fakta, utan istället enbart påstår att den är antisemitisk. Jag har själv fått ett antal mail från kollegor i Israel som är oroade för att de nu läst om att antisemitismen har blivit starkare i Sverige. De menar att det i israelisk media påstås att artikeln i Aftonbladet bara är en del av en trend av ökande svensk kritik av Israel och att den kritiken likställs med antisemitism.

Här är de verkligen fel ute. Det är farligt om ett lands regering och massmedia rakt av klassar kritik av landet som rasism. Varken den svenska kritiken av Gazakriget eller av Israels fruktansvärda ockupation av Palestina är antisemitisk. En osaklig diskussion kring detta gagnar ingen och i framförallt inte den israeliske utrikesministern som här uppenbarligen försöker vinna billiga politiska poänger genom att missbruka ordet antisemitism.

Farlig lax i fiskdisken

Framgången för den odlade laxen i fiskdisken hotar livet i haven. Detta är entydigt efter SVT:s Uppdrag gransknings program om Norges nya exportsuccé, ”Laxen - det rosa guldet”. Den odlade laxen från Norge står idag för hälften av världens odlade lax och 98 procent av all lax som konsumeras i Sverige. Odlad lax framhålls ofta som ett miljövänligt alternativ av fiskeindustrin. Sanningen är den direkt motsatta.

I verkligheten är den explosionsartade ökningen av laxodlingar en av de störst växande orsakerna till havens utfiskning. Laxen är en rovfisk och livnär sig naturligt på småfisk och kräftdjur. I fiskodlingarnas kassar där laxen odlas i miljontal kommer födan istället genom pellets gjorda av fiskmjöl. Fiskmjölet är i sin tur gjort på nedmalen vildfisk som ansjovis, blåvitling och tobis. Fiskarter som väldigt ofta tjuvfiskas och som är hotade i stora delar av världshaven.

Huvudproblemet är emellertid att det krävs minst två och ett halvt kilo vildfisk i form av foder för att odla ett kilo lax. Det innebär att ju mer lax du odlar, desto mindre fisk blir det i haven. Odlad lax är alltså inte alls någon lösning för våra redan utfiskade hav såsom fiskelobbyn gärna påskiner. Det kan inte klassas som en miljöinsats på något annat sätt heller, utan det handlar bara om att industrin använder fisken för att tjäna pengar.

Detta är en knepig paradox och något vi borde tänka på när vi står vid fiskdisken och ska handla fisk till middagen nästa gång. Det blir ingen mer odlad lax för mig i alla fall.

Ett starkare SSU

Det är ett starkt SSU som i fredags avslutade sin 35:e kongress i Uppsala. Till skillnad från det senaste årtiondets kongresser var årets möte utan några stora upprivande personstrider. Fokus blev därför lyckligtvis på politiken och under den sex dagar långa kongressen arbetade de 249 ombuden fram ett politiskt program lika omfattande som något av riksdagspartiernas.


SSU gör en imponerande insats inom flera politiska områden. Bland annat antogs ett nytt HBT-politiskt program som nu särskilt lyfter upp transpersoners rättigheter. Vidare tog SSU-kongressen hård ställning mot friskolornas totala etableringsfrihet. Ungdomsförbundet menar att det är den offentliga instans som betalar för skolan också måste få hålla i avgörandet vid nya skoletableringar. Det innebär ett kommunalt veto.

Det är viktigt att även påpeka att SSU har vänt medlemstrenden och i år ökar sitt medlemsantal för tredje året i rad. Efter att ungdomsförbundens tidigare medlemssystem havererade då oegentligheter framkommit 2005 gjorde SSU som enda ungdomsförbund helt om sitt system. Samtliga medlemmar skrevs ut och idag kan ingen som själv inte gett sitt medgivande samt betalat in sin medlemsavgift bli medlem.

Mest utrymme på kongressen fick ändå debatten om ungdomsarbetslösheten. Det är ingen tvekan om att detta är en ödesfråga för landet. SSU som inte bara är ungdomsförbund till Socialdemokraterna utan också LO har en avgörande roll i att formulera en politik för att få dagens ungdomsgeneration i arbete.

Här har SSU:arna mängder av förslag. Det handlar om praktikplatser, lärlingsutbildningar och nyföretagarsatsningar för unga. Framförallt handlar det dock om att hålla dörren öppen till vidareutbildning och högskolestudier för de unga som vill, en dörr som den borgerliga regeringen allt mer försökt stänga de senaste åren.

Det är bra att SSU lägger sin kraft på att bryta arbetslösheten bland unga. Just nu har Sverige näst högst ungdomsarbetslöshet i Europa. Om människor hamnar utanför arbetsmarknaden redan i unga år riskerar de att få problem med arbete även under senare delar av livet. Det är därför skrämmande att se högerregeringens passivitet i frågan.

Kravlista till Sahlin

På söndag startar SSU sin 35:e kongress och jag filar nu på den kravlista som jag tycker att SSU borde lämna till partiordförande Sahlin efter kongressen.

I Sverige har det stora socialdemokratiska partiets ungdomsförbunds roll länge varit betydelsefull. Inget starkt parti utan ett livskraftigt ungdomsförbund har parollen från Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen varit. SSU har under 1900-talet tagit ett stort ansvar för den politiska och ideologiska utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Det behövs inte minst nu i tider av opposition och för att ha ett färdigt och spetsigt socialdemokratiskt program att genomföra efter valsegern 2010. Det är därför jag hoppas att SSU skickar en tuff kravlista med fyra huvudpunkter till Sahlin efter kongressen. Det första kravet är att föräldraförsäkringen ska delas lika. I dagens Sverige måste det vara en självklarhet att samhällets signal till landets föräldrar är att ansvaret för barnen ligger lika mycket på båda föräldrarna.

Som sitt andra krav bör SSU kräva krafttag mot friskolorna. Varje månad ploppar fler och fler religiösa friskolor upp samtidigt som även vanliga friskolor i många kommuner nästan helt tar över skolsektorn. Det är hög tid att förbjuda religiösa friskolor, införa ett kommunalt veto vid nyetableringar av friskolor samt att helt sätta stopp för aktiebolag som vill tjäna pengar på skolan.

När Socialdemokraterna kommer till makten är det även dags att stoppa utförsäljningarna av de offentligt ägda företagen. Borgarna har genom dessa fått kapital för att kortsiktigt sänka skatterna, men samtidigt sålt ut vinstbringande företag som innan utförsäljningarna årligen bringat stora inkomster till statskassan. Genom att inte bara haft en rejäl offentlig sektor utan även starka gemensamt ägda företag har svenska staten under årtionden också kunnat vara en motvikt mot den fria marknaden.

Den fjärde punkten handlar om Västsahara. Den svenska utrikespolitiken måste återigen våga stå upp för folkrätten, demokrati och mänskliga rättigheter. Det får inte längre vara någon tvekan om att Sverige ska erkänna Västsahara. Skulle Sverige erkänna Västsahara hade vi varit det första EU-landet som gjorde det. Det skulle få en avgörande effekt på EU:s utrikespolitik och förhoppningsvis kunna leda till att Afrikas sista koloni blir fri.

Glöm inte folket i Iran

En torsdagskväll i våras träffade jag en grupp iranska aktivister som var i färd med att planera en manifestation för demokrati på Sergels torg i Stockholm. De unga aktivisterna menade att omvärlden glömt bort det iranska folket och att frågan om ett fritt Iran de senaste åren hade kommit i skuggan av diskussionerna om Irans eventuella kärnvapenprogram.

Jag höll med dem, men det var nog ingen av oss som i sin vildaste fantasi kunde ana vad som skulle hända på Teherans gator bara några veckor fram i tiden. Efter det riggade iranska presidentvalet den 12 juni har mycket hänt. I över tre veckor trotsade hundratusentals iranier den hårdnackade och våldsamma regimen för att varje dag ge sig ut på gatorna för att demonstrera för fria val och demokrati.

Trots veckor av massprotester lyckades folket inte att avsätta det styrande prästerskapet. Istället har tusentals aktivister blivit misshandlade, fängslade och mördade av den iranska säkerhetstjänsten. Alla utländska journalister har slängts ut ur landet och de få medier som fanns i Iran har stängts ned av regimen.

Nu har det gått över en månad sedan demonstrationerna började och det verkar redan som om omvärlden håller på att glömma det iranska folkets protester. Världens ledare som för en månad sedan riktade hård kritik mot de blodiga attackerna mot aktivister lever idag inte upp till vad de sagt. Inget land har infört nya sanktioner eller vidtagit starka diplomatiska åtgärder för att protestera mot det som hänt.

I Iran har ingenting blivit bättre, tusentals aktivister sitter fängslade och den auktoritära regimen försöker stärka sitt hårda grepp om landet. Nu gäller det att visa att vi inte glömt det modiga iranska folket och därför måste vi fortsätta de internationella protesterna. Senast häromdagen försökte Irans försvarsstabschef skrämma EU till tystnad på grund av kritiken som kommit från en del EU-länder. Det får han inte lyckas med.

Så även om det nu är semestertider i Sverige uppmanar jag dig till att ägna en stund åt kampen för demokrati i Iran. Skriv något i tidningen, gå med i en demonstration eller skicka rent av ett eget protestbrev till den iranska ambassaden i Stockholm. Det är oerhört betydelsefullt att vi visar att världen bryr sig om vad som händer i Iran och att vi aldrig glömmer det iranska folket.

Generationsskifte i Mellanöstern

För att nå fred mellan Israel och Palestina är ett generationsskifte nödvändigt på bägge sidor. Efter att ha arbetat nära tillsammans med israeliska och palestinska politiker under några år är min främsta slutsats just det här. Idag leder i princip samma politiker Palestina och Israel som för trettio år sedan. Det tydligaste exemplet är det högsta ledar-skapet i respektive land. I Israel fyller president Shimon Peres åttiosex år i sommar och i Palestina har president Mahmoud Abbas nyligen fyllt sjuttiofyra.

Det är ingen tvekan om dessa herrar sitter på mycket viktiga kunskaper. Problemet är att de genom sina erfarenheter av otaliga krig, konflikter och brutna överenskommelser har saker i sitt bagage som är till nackdel för freden och skapar låsningar i dagens förhandlingar. Samtidigt har dessa politiker effektivt hållit borta nya generationer från maktens korridorer och därigenom skapat en osund maktkoncentration kring ett fåtal politiker i varje land.

Detta kan emellertid vara på väg att förändras. Just nu håller Fatah, partiet som president Abbas tillhör, på att arrangera sin första kongress på tjugo år. Kongressen har bland annat tvingats fram genom internationella påtryckningar, men framförallt av den outtröttliga kampanj för förnyelse som Fatah Youth, Fatahs egen studentrörelse, drivit. En kongress kommer att innebära möjligheter att byta ut det åldrade ledarskapet mot yngre personer som är mer hängivna att få igång fredsprocessen på allvar.

I Israel är också saker och ting på väg att förändras. I de nationella valen i februari led den israeliska vänstern ett stort nederlag. Sammantaget fick de två partierna till vänster, Meretz och Labor, knappt femton procent av rösterna. Valförlusten har lett till ett uppvaknande inom den israeliska vänstern där studentledare och unga politiker från flera partier nu går i främsta ledet i skapandet av ny israelisk vänster med siktet inställt på fred.

Förhoppningsvis betyder dessa händelser att fredsprocessen i framtiden får förnyad kraft och att de politiska partierna på båda sidor gör upp med maktkorruptionen samt att Israel slutar med sin vålds- och ockupationspolitik för gott. För utan ett slut på Israels ockupation av Palestina kommer även nya generationer att misslyckas komma överens.