Tankar om arbetarnas dag

Första maj är en mycket betydelsefull dag för många människor i världen, inte minst här i Sverige. Här har första maj spelat en avgörande roll i arbetarrörelsens kamp för ett bättre och mer solidariskt samhälle. Före demonstrationsfrihetens tid var första maj dagen då alla tillsammans gick ut och krävde sin rätt. Trots att vi i Sverige idag har ett helt annat välfärdssamhälle än för hundra år sedan utgör ändå dagen ett viktigt tillfälle för oss att visa att vi fortfarande inte är nöjda med hur världen ser ut.

De ekonomiska skillnaderna i och mellan länderna i världen är fortfarande ofantligt stora och FN:s millenniemål att halvera fattigdomen ter sig långt borta. För människor som lever i länder med stor fattigdom betyder därför första maj betydligt mer än för de flesta svenskar. I en del länder är det befrielserörelsens dag, i andra arbetarnas och i några de egendomslösas. Det viktiga är att man kämpar för demokrati och solidaritet, mot diktatur och egoism.

För mig betyder första maj just det här. Jag hade igår äran att få hålla förstamaj-talet i Bräkne Hoby. Större delen av mitt tal ägnade jag åt den internationella solidariteten och kampen i Olof Palmes anda. Så här talade han om fattigdomen:

”Fattigdomen är inte ödesbestämd. Den är inte påtvingad dem av en obeveklig högre försyn eller av obönhörliga jordiska lagar. Fattigdomen är en orättfärdighet som har samband med samhällets sociala och ekonomiska struktur.”

Om möjligheterna att avskaffa den menade han: ”Det är en fråga om handlingskraft och politisk vilja.”

Vi får aldrig ge upp tron på att det är möjligt att förändra världen. Det är just det som vi måste minnas och högtidlighålla på första maj. Det stora hotet mot socialdemokratin behöver nämligen inte vara borgarna, utan att vi förlorar våra visioner och istället ägnar för stor tid åt förvaltande. Så här uttryckte Palme en svidande kritik mot den rent administrativa politiken:

”Den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin. (…) När vårt parti blir förstelnat, kommer vi att förlora makten. Därför att det, som vi ser det, inte är vissa människor som sitter vid makten, utan en rörelse och vissa idéer.”

Årets första maj i Karlskrona gav oss tyvärr ytterligare ett skäl att stå fast vid våra idéer. Klockan tre på eftermiddagen ekade återigen nazisternas stöveltramp på våra gator. Det var hemskt att behöva se händelserna från förra valet upprepa sig. Jag hade hoppats att vi skulle slippa se nazisterna här igen. Vi måste se till att Karlskrona blir känt för att vara motståndets stad. Demokratin kommer att segra igen.