(Det här är min krönika som var i Sydöstran i tisdags. Jag kommer att publicera mina krönikor på bloggen varje onsdag.)Det kan väl inte vara någon som har missat det som har hänt i Frankrike de senaste veckorna. Tiotusentals människor har varje dag demonstrerat mot den franska högerregeringens förslag om slopad anställningstrygghet för personer under 26 år. Stora delar av det franska folket har bokstavligen rest sig för att visa sin avsky mot högerns ungdomsfientliga politik. Här i Sverige står ett av våra partier bakom ett liknande förslag. Det är Centerpartiet. Ett parti som jag tidigare har sett som ett ganska sympatiskt gammalt folkrörelseparti verkar ha drunknat i den mörkblå färgburken.
Centerpartiets gamla folkrörelse med många engagerade jordbrukare och logdanser är idag ett minne blott. Idag styrs inte längre partiet av tusentals engagerade medlemmar utan av ett fåtal. Då folkrörelsen tappat sin styrka verkar det har blivit svårt att hålla den ideologiska linjen och då kan personerna i toppen tycka vad som helst, när som helst. Det har man tydligt märkt sedan Maud Olofsson tog över befälet. Problemet blir ännu större när personerna i toppen börjar se avståndet till riksdagens fyraprocentspärr krympa. Lösningen som Centerpartiet har hittat verkar vara att byta åsikt i så många frågor som möjligt, samtidigt som man ibland tar till extrema åsikter för att krydda lite extra.
Förslaget om att slopa anställningstryggheten för unga är en sådan fråga. Där får centerpartisterna inte ens stöd av moderaterna. Förslaget försvaras ivrigast av Maud och ungdomsförbundet som inte verkar kunna se några problem alls med att alla Sveriges unga kan få stora svårigheter att få bostad, bil, telefon och alla former av lån ifall deras förslag blir verklighet. Förslaget har egentligen inte mycket med arbetslösheten att göra utan är mest populism på riktigt låg nivå.
Unga människor i Sverige behöver mer trygghet och inte mindre. Ingen människa blir produktiv eller frisk av att ständigt behöva oroa sig för att när som helst få sparken. En sådan känsla skulle i vart fall inte göra mig särskilt engagerad och sugen på att slita för min arbetsgivare. Tyvärr har en del av oss unga det redan så här i Sverige. Det finns faktiskt telefonförsäljare och även unga i den offentliga sektorn som inte alltid vet om de får komma till jobbet nästa dag. De jobbar på provision eller går på timvikariat. Det är inte värdigt att behöva leva på det sättet i flera år. Genom Centerpartiets förslag kommer alla unga under 26 år att få leva med den känslan. Målet borde vara det motsatta.
