Tänk dig en stad uppdelad i enklaver. Små bostadsområden omringade av höga murar, byggda för att hindra människorna som bor där från att stöta ihop med någon från den ”andra sidan”. Områdena är utmärkta genom målade trottoarkanter och lykstolpar, flaggor och väggmålningar; allt för att ingen ska ta miste på vart gränsen går mellan oss och ”dem”. Du lämnar sällan eller aldrig ditt område och en promenad över gatan kan vara förenat med livsfara.
Tänk dig att alla du möter bär på en mer eller mindre tragisk historia. Att alla har minst en släkting eller närstående som gått bort i förtid, att de flesta män har spenderat sju år eller mer i fängelse och att de flesta av deras familjer har blivit trakasserade eller fått sina hem förstörda av stadens polis. En poliskår som till mer än 90 procent består av konfliktens ena part och som av de flesta mer ses som ”ockupationsmaktens” förlängda arm än upprätthallare av lag och ordning.
Tänk dig att den vanliga politiska skalan från vänster till höger är utraderad – istället röstar man efter nationell identitet. Att rösta efter något annat känns som att ge bort sin röst till den andra sidan. I den politiska debatten har frågor som sjukvård, skola och sysselsättning helt kommit i skymundan. Politiken handlar istället bara om konflikten och vad som skulle hända om man förlorade makten till den andra sidan.
Det är en vansinnig tanke, men verklighet i dagens Belfast och i den norra delen av Irland, fast förenklat även kallat för Nordirland, vilket dock är inkorrekt enligt folket på Irland. Där har jag tillbingat den senaste veckan tillsammans med fyra elever som gick Irlandslinjen på Skinnskattebergs folkhögskola för tre år sedan. Tack vare dem har jag fått en unik inblick i konflikten men också dagens situation i den norra delan av Irland.
När jag först kom hit trodde jag att konflikten bara handlade om territorium. Efter en vecka här har jag insett att den är mycket mer komplicerad än så. Konflikten har genomsyrat alla de senaste generationerna och blivit en ofrånkomlig del av vardagen för alla. För oss i Sverige är Nordirlandkonflikten något som man länge bara hört sporadiska nyheter om på TV. Storbrittanien har lagt locket på och det är väldigt lite av det som händer här som omvärlden får reda på.
Det råder nu en vapenvila sedan åtta år, men kampen mellan dem som är för en återförening med Irland och de som vill fortsätta tillhöra Storbrittanien har egentligen inte upphört. Man har varken lagt ner sin kamp eller sina vapen. Vapenvilan är snarare en time-out än en varaktig fred. Det är bara en tidsfråga innan oroligheter bryter ut här igen. Lösningen till varaktig fred och stabilitet ligger dock inte bara i ett par underskrifter på ett framtida fredsfördrag. Det som egentligen behövs är en politik som också krossar segregationen och bygger ett samhälle för alla.
