För 15 år sedan kom jag i kontakt med politiken för första gången. Jag gick då i femman och vi fick lära oss att det fanns politiska partier. När jag kom hem frågade jag min mamma vad det var de där sossarna stod för. De hjälper de mest utsatta fick jag till svar. Min sinnesbild blev att de var som Robin Hood på julafton. Tog från de rika och hjälpte de fattiga och mest utsatta. Det var inte förrän ett par år senare som jag förstod att de där sossarna inte handgripligen snodde de där guldsäckarna utan att de kommit på något så finurligt som progressiv skatt. Det vill säga att alla i samhället bidrar, men de rika måste betala mer.Visst är det en genialisk idé? Fast frågan jag ställde mig då var varför alla de där rika gick med på att dela med sig. Nu, ett antal år senare, kan jag konstatera att väldigt många i samhället, oavsett storleken på plånboken, faktiskt tycker att det är bra att dela med sig. De som inte gillar den idén har för enkelhetens skull bildat ett eget parti, nämligen moderaterna. På senare tid har de i och för sig börjat tysta ner sina krav på sänkta skatter, men deras uttalade mål på lång sikt är att sänka skatten till ett EU-snitt. Det innebär en sänkning av skatten på 250 miljarder. Det är en femtedel av statskassan eller enkelt uttryckt lika mycket som kostnaden för all sjukvård i landet.
Förutom att sänka skatterna har moderaterna också valt att slå på de mest utsatta genom krav på sänkt ersättning till sjuka och arbetslösa. Något som är både omänskligt, men framförallt också fullständig samhällsekonomisk idioti. Det de inte verkar fatta är att trygga människor vågar mer. På arbetsmarknaden behövs mer trygghet inte mindre. Man kan säga mycket om Danmark, men deras arbetslöshetssystem är fantastiskt bra. Där har man a-kassa i fyra år, högre ersättning och undantag från karenstiden då man säger upp sig själv. Det gör att människor vågar mer. Trivs man inte på sitt arbete gör man inte heller något bra jobb. Det är varken bra för den anställde eller företaget. Kan man byta jobb utan att behöva sälja både hus och bil, blir arbetsmarknaden mycket mer dynamisk och bättre för alla. En sådan arbetsmarknad skapar tillväxt bara i sig.
En annan effekt av sänkt ersättning för sjuka och arbetslösa är att man minskar landets totala köpkraft. Vår välfärdsstat är idag uppbyggd på att alla ska ha möjlighet att konsumera. Något som i och för sig borde drivas i en mer hållbar riktning, men ändå. Konsumtionen generar skatt som i sin tur betalar för välfärden. Tar man bort ersättningen för de redan utsatta grupperna i samhället, urholkar man alltså både tillväxten och därmed välfärden. Den idén gillar i alla fall inte jag.
