Palme personifierade den gränslösa solidariteten som är själen i den socialdemokratiska rörelsen. Han tvekade aldrig att fördöma orättvisor var de än visade sig i världen. Genom Palme spelade Sverige en ledande opinionsbildande roll mot kriget i Vietnam och mot Portugals kolonialkrig. Han förkastade apartheid och drev en hård linje för att skapa fred i mellanöstern. När den spanska Francodiktaturen arkebuserade fem frihetskämpar gick Palme ut på gatan med insamlingsbössan i hand och kallade regimen för ”dessa satans mördare”.
Vår tids stora uppgift var enligt Palme att avskaffa hungern och världsfattigdomen. Han menade att det bara handlade om handlingskraft och politisk vilja. Man bestämde sig en gång i Amerika för att nå månen ett visst årtal. Då gällde det att mobilisera och använda teknologin. Skulle man bestämma sig för att avskaffa svälten och fattigdomen, är det fråga om att förändra politiska och sociala förhållanden. Det är svårare, men knappast omöjligt under vår tid.
För mig är det viktigaste i Palmes arv solidariteten med hela världens folk. En solidaritet som ytterst hämtar sin inspiration ur en tidlös humanism. På 1200-talet skrev den persiske poeten Muslih-ud-Din Sa`di: ”Alla människor är medlemmar av samma familj. De har ett gemensamt uppdrag i skapelsen. Om en lem drabbas av smärta grips de andra av oro. Om andra människors lidande inte gör dig ont, förtjänar du inte namnet människa.”
Olof Palme använde ofta ett citat från reformatorn Martin Luther: ”Om världen skulle gå under i morgon, vill jag ändå plantera mitt äppelträd idag.” Palmes orubbliga tro på människans förmåga att förändra är något alla människor borde lära sig av. Då kanske vi äntligen kan slippa världsfattigdomen.
