Som ung och boende i Sverige är en vanlig syn på samhällsengagemang att det är tråkigt och meningslöst. Under min egen uppväxt levde jag länge med samma syn, men ju mer av världen jag såg desto mer ville jag göra för att förändra den. Under de senaste åren har jag följt flera av mina barndomsvänners karriärer till framgångsrika företagare och börsmäklare. Själv har jag aldrig lockats av den sortens karriär. Mitt karriärmål blev istället att försöka göra världen lite bättre och rättvisare under min livstid, så att jag på min dödsbädd i alla fall kan säga att jag försökt.
Frågan var bara vad jag skulle göra. Arbeta som lärare, jurist, läkare, polis eller kanske sjuksköterska. Alla gör de ju saker som tydligt förbättrar världen. Mitt första val av yrke föll konstigt nog på arkeolog. Vid 19 års ålder lade jag mina planer på att bli arkeolog på hyllan. Mitt stora mål blev nu att få jobba med bistånd. Efter ett halvårs biståndspraktik på Balkan förstod jag att vi i Sverige kan göra mycket för resten av världen genom att dela med oss av våra erfarenheter av välfärdsbygge och demokrati. Det kändes meningsfullt och roligt.
År 2000 upptäckte jag dock ett allvarligt hot mot det svenska biståndet. Moderaterna presenterade biståndet som en av sina valfrågor och krävde en sänkning och på sikt ett avskaffande av biståndet. Det gjorde mig förskräckt och dagen efter engagerade jag mig hos sossarna, vars mål, tvärtemot högerns, var att öka biståndet till den fattiga delen av världen.
Efter snart sex år i politiken har jag kommit fram till många nya insikter. En av dem är att det inte finns mycket plats för idealism i politiken längre. Den kämpaglöd som fanns hos hela arbetarrörelsen under kampen för rösträtt och åtta timmars arbetsdag är sällsynt idag. Trots att världen idag är ännu mer orättvis än för hundra år sedan hör vi inga brandtal eller ser några demonstrationer som på Brantings tid.
Vi har visserligen inte lika tydliga krav att kämpa för inom Sveriges gränser längre, men kampen mot klyftor och orättvisor är global för en socialdemokrat. Solidariteten stannar aldrig vid nationsgränsen. Det gäller att vi inte glömmer det. I valtider som dessa tenderar det inom arbetarrörelsen tyvärr till viss del att vara interna strider om makt och personer som engagerar istället för kampen för de svältande människorna i Sudan. Idealismen har då ersatts av likgiltigt förvaltande och karriärism. Sådant måste alltid motarbetas.
Verkligheten är tack och lov långt ifrån nattsvart för arbetarrörelsen. Jag möter ofta socialdemokrater i alla åldrar som fortfarande brinner starkt för att förändra världen. Starka människor som aldrig viker ner sig då det handlar om kamp mot orättvisor. Det hade emellertid inte skadat ifall fler människor lyfte på arslet och engagerade sig. Det finns fortfarande gott om plats på barrikaden.
Frågan var bara vad jag skulle göra. Arbeta som lärare, jurist, läkare, polis eller kanske sjuksköterska. Alla gör de ju saker som tydligt förbättrar världen. Mitt första val av yrke föll konstigt nog på arkeolog. Vid 19 års ålder lade jag mina planer på att bli arkeolog på hyllan. Mitt stora mål blev nu att få jobba med bistånd. Efter ett halvårs biståndspraktik på Balkan förstod jag att vi i Sverige kan göra mycket för resten av världen genom att dela med oss av våra erfarenheter av välfärdsbygge och demokrati. Det kändes meningsfullt och roligt.
År 2000 upptäckte jag dock ett allvarligt hot mot det svenska biståndet. Moderaterna presenterade biståndet som en av sina valfrågor och krävde en sänkning och på sikt ett avskaffande av biståndet. Det gjorde mig förskräckt och dagen efter engagerade jag mig hos sossarna, vars mål, tvärtemot högerns, var att öka biståndet till den fattiga delen av världen.
Efter snart sex år i politiken har jag kommit fram till många nya insikter. En av dem är att det inte finns mycket plats för idealism i politiken längre. Den kämpaglöd som fanns hos hela arbetarrörelsen under kampen för rösträtt och åtta timmars arbetsdag är sällsynt idag. Trots att världen idag är ännu mer orättvis än för hundra år sedan hör vi inga brandtal eller ser några demonstrationer som på Brantings tid.
Vi har visserligen inte lika tydliga krav att kämpa för inom Sveriges gränser längre, men kampen mot klyftor och orättvisor är global för en socialdemokrat. Solidariteten stannar aldrig vid nationsgränsen. Det gäller att vi inte glömmer det. I valtider som dessa tenderar det inom arbetarrörelsen tyvärr till viss del att vara interna strider om makt och personer som engagerar istället för kampen för de svältande människorna i Sudan. Idealismen har då ersatts av likgiltigt förvaltande och karriärism. Sådant måste alltid motarbetas.
Verkligheten är tack och lov långt ifrån nattsvart för arbetarrörelsen. Jag möter ofta socialdemokrater i alla åldrar som fortfarande brinner starkt för att förändra världen. Starka människor som aldrig viker ner sig då det handlar om kamp mot orättvisor. Det hade emellertid inte skadat ifall fler människor lyfte på arslet och engagerade sig. Det finns fortfarande gott om plats på barrikaden.
