Blockpolitiken är skadlig för den svenska demokratin eftersom den leder till en likriktning av politiken. Då partierna tvingas jämka ihop fler och fler av sina krav ökar risken för att de egna partiprogrammen och de ideologiska grundidéerna påverkas. Detta har gjort att partierna inte längre enbart till synes framstår som mer snarlika utan att de också i realiteten kan ha börjat närma sig varandras ståndpunkter. Vi har sedan valrörelsen 2006 sett oroande exempel på hur de borgerliga partierna har ändrat åsikt i fråga efter fråga för att allt mer påminna om varandra. Mest skrämmande har Folkpartiets och Centerpartiets grundläggande ideologiska omdaningar varit där båda partierna i stort sett lämnat sin socialliberala grund för att istället hitta ny ideologisk jordmån bland konservatism och nyliberalism.
Även hos de rödgröna går det att se en liknande utveckling. Den är än så länge inte lika långt gången som hos borgarna, men alla tre partier har redan gjort avkall på flera viktiga principfrågor. Talande exempel är Miljöpartiets kovändning när det gäller EU, Socialdemokraternas obeslutsamhet gällande friskolor och Vänsterpartiets tystade krav på återförstatligande av utsålda delar av välfärden.
Följden av en fortsatt period av blockuppdelad politik är att vi går mot ett tvåpartisystem där ideologierna minskar i betydelse och småpartierna riskerar att ätas upp av de stora. Färre partier innebär färre alternativ för väljarna att rösta på och den politiska debatten blir fattigare då inte lika många olika idéer och förslag får en chans att diskuteras.
För att undvika en negativ utveckling behöver vi låta varje parti stå för sin egen politik och inte pressa dem att komma överens före valen. När jag går till valurnan den 19 september ser jag det därför inte som att jag röstar på de rödgröna. Jag röstar på Socialdemokraterna och inget annat.
