Från och med idag kommer jag att lägga upp de krönikor som jag skriver i tidningen Sydöstran här på bloggen. Jag har varit krönikör för Sydöstran i snart tre år och har nu för tiden min plats på ledarsidan varje tisdag. Här kommer dagens:Sjuk medielogik kring Burma
De senaste veckorna har jag blivit väldigt upprörd över det sätt som media och nyhetsjournalistiken värderar människoliv olika. På fjorton dagar har två helt ohyggliga naturkatastrofer inträffat i Asien. Hundratusentals människor har dött i det cyklondrabbade Burma och tiotusentals liv har förlorats i den jordbävningsdrabbade Sichuanprovinsen i Kina. Två fruktansvärda katastrofer som om de hade inträffat i Europa eller Nordamerika hade orsakat ändlösa spaltmeter efter spaltmeter i tidningar, radio och tv.
Hur har då rapporteringen sett ut här i Europa? Trots att dödssiffran i Burma verkar hamna någonstans mellan 100 000 och 200 000, ungefär lika många som den sammanlagda dödssiffran vid tsunamikatastrofen, har rapporteringen kring Burma inte varit ens en tjugondel så stor som den var om tsunamin i december 2004. Cyklonen och tsunamin slog till mot två platser som ligger mycket nära varandra, de verkar ha krävt ungefär lika många liv och den humanitära situationen är i mångt och mycket likadan i båda fallen.
Den stora skillnaden mellan tsunami- och cyklonkatastroferna är att tsunamin även drabbade några tusen turister från Europa. Cirka 500 svenskar miste livet och flera hundra norrmän, engelsmän och tyskar dog också. Dessa européers öden har dock uppmärksammats otroligt mycket mer än de över hundratusen människorna som dog av tsunamin i Sri Lanka, Indonesien och Indien.
Det är klart att medielogiken säger att det som engagerar människor och då även massmedia är lokala händelser eller internationella nyheter som kan få en lokal koppling. Att exempelvis en svensk varit med om något utomlands, men att media tycker att några hundratusen liv i Burma inte är intressant nog att belysa eller diskutera kring är stor skandal.
Vad hade svensk media skrivit om det var hundratusen danskar som dött i en naturkatastrof eller om det var hundratusen amerikaner. I Burmafallet finns det egentligen än mer anledning att protestera och uppmärksamma det som hänt eftersom man förmodligen kunde räddat mer än hälften av de som dött ifall inte militärjuntan hållit ute all internationell hjälp från landet.
Trots att världssamfundet faktiskt skickat mycket förnödenheter och katastrofbistånd till Burma har alltså den burmesiska regimen konsekvent vägrat att ta emot hjälp. Detta har lett till ett indirekt folkmord mot de katastrofdrabbade burmeserna och är utan tvekan ett mångdubbelt mycket värre agerande än då man slog ner munkarnas protester förra hösten.
Det är omvärldens ansvar att nu på riktigt uppmärksamma det som hänt i Burma. Medkänsla och engagemang borde inte styras av hur långt ifrån våra medmänniskor vi bor. Burmesernas öde får aldrig vara mindre värt än danskarnas.
