Den svenska högerextremismen företräds i allmänhet av det nazistiska Folkfronten, de halvfascistiska Nationaldemokraterna och de främlingsfientliga och islamofobiska Sverigedemokraterna. Medan de största vänsterextremiska grupperingarna går att finna i det militanta Antifascistisk aktion, det antiparlamentariska Reclaim the Streets samt i den ”autonoma rörelsen” som för en väpnad kamp mot både fascism och kapitalism.
I tider som dessa då de högerextrema Sverigedemokraterna är i medias blickfång är det lätt att glömma att också de vänsterextrema gruppernas framväxt är ett allvarligt hot. Ett exempel på detta är det allt mer aktiva Antifascistisk aktion som med våld vill ändra det svenska statsskicket och i väntan på att det inträffar försöker hindra medborgare och politiker från att utöva våra grundlagsfästa fri- och rättigheter genom hot.
Även om Sveriges vänsterextrema framförallt är aktiva i sin våldsamma kamp mot extremhögern i landet och mot kapitalismen vid olika toppmöten i Europa har de under senare år lyckats hitta nya arenor. Bland annat satsar de på att få fredliga protester att urarta till våldsamma kravaller, vilket hänt flera gånger i Malmö det här året. Sist hände det i Rosengård och innan dess utanför Baltiska hallen vid Sveriges Davis Cup-match med Israel.
Vid Davis Cup-matchen använde den ”autonoma rörelsen” till och med antisemitisk propaganda och blandade ihop kritik mot staten Israel med hela det judiska folket. Ett fruktansvärt angreppssätt som de direkt har gemensamt med nazistiska grupper. I Rosengård spädde de vänsterextremas agerande enbart på främlingsfientliga strömningar och minskade förståelsen för den ekonomiska misär som många i stadsdelen befinner sig i.
Det är uppenbart att vi i kampen för ett demokratiskt samhälle har motståndare både på den yttersta vänster- och högerkanten. För demokratins skull får vi aldrig glömma det.
