EU:s stora möjlighet till påverkan i regionen grundar sig i att unionen är den viktigaste ekonomiska aktören för både Israel och Palestina. EU är den överlägset största handelspartnern till Israel samt den mest betydelsefulla biståndsgivaren för Palestina. Detta gör att EU kan backa sina krav för förändring med starka ekonomiska muskler.
Det samarbetsavtal som EU har med Israel kallas för ett associationsavtal. Avtalets huvudsyfte är att skapa en fördelaktig handelsuppgörelse. I den andra artikeln i avtalet står det att samarbetet baseras på respekten för mänskliga rättigheter och att demokratiska principer styr parternas politik och utgör grunden för överenskommelsen.
Fina ord, men i verkligheten har EU inte ställt några krav kring den här delen av uppgörelsen förrän i december 2008 då Europaparlamentet beslutade att frysa den planerade förnyelsen av avtalet. Orsaken var Israels fortsatta brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna framförallt i samband med den fortsatta utbyggnaden av bosättningar och blockaden av Gaza.
Beslutet chockade den israeliska regeringen som vid det här laget var vana vid att aldrig bli allvarligt pressade från väst, trots att Israel är världsmästare i att bryta mot FN-resolutioner. Sedan dess har den blodiga massakern i Gaza ägt rum och efter det israeliska valet i februari där en extrem högerregering vann har Israels konfrontationspolitik snarast stärkts.
Att EU inte följt upp frysningen av associationsavtalet med ytterligare krav mot Israel under det tjeckiska ordförandeskapet, första halvåret 2009, är föga förvånande eftersom Tjeckien i princip ser sig som lillebror till USA. Sverige som har en tradition av att stå upp för folkrätten borde dock ha agerat annorlunda.
Istället valde den svenska regeringen att i strid mot Europaparlamentets beslut förnya delar av associationsavtalet i onsdags förra veckan. Med Reinfeldts och Bildts goda minne skrevs nya avtal angående jordbruk och polisiärt arbete. Därmed förlorade EU sitt starkaste påtryckningsmedel för fred.
