Det går inte att bortse från att världspolitiken de senaste åtta åren har präglats oerhört mycket av president George W Bush och den republikanska administrationen i Vita huset.På nittiotalet under Bushs föregångare Bill Clintons tid kändes världen väldigt annorlunda. Visst fanns det skurkstater i strid med USA då med och utan tvekan genomfördes en och annan militär intervention i strid folkrätten även på den tiden, men de saknar helt motstycke i jämförelse med Bushs globala krig med terrorismen.
Självklart spelade attackerna den elfte september 2001 en avgörande roll för att möjliggöra den drastiska kursändringen i den amerikanska utrikespolitiken. Den republikanska administrationen var dock inte sena med att använda den amerikanska opinionens ilska för att starta ett världsomspännande krig mot terrorismen i strid med stora delar av världssamfundet och FN. Bara ett och ett halvt år senare hade Bush invaderat både Afghanistan och Irak med hundratusentals amerikanska trupper.
Sedan dess har vi egentligen bara sett en upptrappning av våldet i de ockuperade länderna och runt om i världen. Vi hör dagligen om självmordsattacker i Irak och Afghanistan. Tågbomberna i Madrid, discobombningen på Bali och nu senast attackerna i den indiska mångmiljonstaden Bombay är bara några exempel på att amerikanarnas världskrig mot terrorn inte går att isolera.
Samtidigt som USA de senaste åren har talat sig varma om att de i terrorismens fotspår ska sprida demokrati och frihet har Bushadministrationen i en närmast sorglig repris av det Kalla kriget gett ekonomiskt och militärt stöd till åtskilliga diktatorer som ställt upp som allierade i kriget mot terrorn.
De senaste åtta åren med George W Bush måste tyvärr sägas vara förlorade år. Världen har inte blivit säkrare, klyftorna har inte minskat och den globala ekonomin har inte heller direkt skjutit i höjden. Det är inte annat än att man får stor respekt för de utmaningar som väntar USA:s nya ledare Barack Obama.
Med både ett stort internationellt stöd samt en demokratisk majoritet i det amerikanska representanthuset och senaten har den kommande presidenten alla möjligheter att genomdriva stora reformer och skapa sin egen utrikespolitiska doktrin. Det är bara att hålla tummarna för Barack Obama.
