Biståndsminister Carlsson har den ena dagen använt biståndsmedel för att skriva av u-länders illegitima skulder, för att den andra dagen använda pengarna för att betala kostnader för fredsbevarande trupper eller ta emot flyktingar i Sverige. Trots att experter inom bistånd radat upp bevis efter bevis på att dessa saker inte kan eller ska klassas som bistånd har Carlsson ihärdigt hävdat att det inte alls handlar om att biståndet får mindre pengar.
Det som gör det hela ännu mer pinsamt för biståndsministern är att hon själv tillsammans med moderaternas partisekreterare i mitten av förra veckan presenterade moderaternas nya biståndspolitik där moderaternas partistyrelse svart på vitt skriver att de vill att det svenska biståndets enprocentsnivå ska överges och ersättas av ett golv för biståndets storlek på 0,7 procent. Detta innebär i verkligheten cirka 10 miljarder mindre i bistånd, det vill säga nära en tredjedel av det svenska biståndet.
Det mest skandalösa i det hela är att när biståndsminister Gunilla Carlsson i fredags i Sveriges Radios program ”Studio Ett” blir utfrågad om den nya biståndspolitiken menar hon att moderaternas nya biståndspolitik inte alls innebär någon sänkning av biståndet. När reportern ännu en gång frågar henne hur en minskning från 1 procent till 0,7 procent inte kan ses som en sänkning vägrar biståndsministern svara på frågan.
Idag avslutar FN sitt globala toppmöte med temat ”bistånd i finanskrisens tid” i Quatar. Där har man kommit fram till att det aldrig funnits större behov av ett ökat internationellt bistånd till den fattiga världen än just nu. I dessa sammanhang har Sverige tidigare varit ett föredöme. Att nu avisera en svensk minskning till det internationella biståndets så kallade skamgräns ger helt fel signaler. Det är inte bara egoistiskt och oansvarigt av moderaterna. Det är tyvärr också väntat.
