Det är hög tid att de etablerade riksdagspartierna tar sig i kragen när det gäller hanteringen av Sverigedemokraterna. Allt sedan SD fick sina första kommunala mandat 1991 har de andra partierna haft svårt att upprätthålla en konsekvent hållning gentemot dem. I många fall har de skiftande attityderna främst handlat om okunskap. Ibland har det handlat om ren och skär populism.Socialdemokraternas debattvägran i SVT och utspelet om temporära medborgarskap visar att också landets största parti behöver se över sina demokratiska principer. Även Folkpartiet har nyligen varit ute och fiskat i grumliga vatten angående minskad föräldrapenning för medborgare med utländsk bakgrund. Ur ett europeiskt perspektiv finns det viktiga lärdomar att dra av liknande utspel.
I Frankrike och Danmark har de etablerade partierna på höger- och vänsterkanten försökt vinna den främlingsfientliga opinionen genom att kopiera de rasistiska partiernas förslag och retorik. I båda länderna har denna strategi lett till ett ökat väljarstöd för de rasistiska partierna, men det mest allvarliga har givetvis varit det politiska etablissemangets misslyckande med att stå upp för de demokratiska värdena.
Det är även helt nödvändigt att de svenska partierna i grunden ändrar sin syn på rasismen som fenomen. Idag förklarar högern de rasistiska valframgångarna som ett resultat av globaliseringen och en allt för omhuldande välfärdsstat, medan vänstern envist hävdar att rasismen endast beror på ökade klassklyftor.
Partiernas ideologiska skygglappar gör att de missar att rasism alltid har handlat om nedsättande värderingar och fördomar mot andra människor. Människor röstar inte på SD trots partiets rasistiska politik utan på grund av den. Så snart övriga partier inser detta så kan också det antirasistiska arbetet sätta igång på allvar.
