Det tydligaste exemplet finns i SD:s arbetsmarknadspolitiska riktlinjer där det står: ”Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge.”
Att rösta på SD är helt enkelt att köpa grisen i säcken. Du kan aldrig veta vad du får förutom att du får en rasistisk politik. Det var därför inte helt oväntat att SD:s utrikespolitiska deklaration för två veckor sedan knappast heller innehöll några konsekventa politiska förslag. Den bärande delen i deklarationen var en ny biståndspolitik som byggde på två idéer .
För det första vill SD minska biståndet till att motsvara 0,7 procent av statens intäkter. En nivå som SD påstår att FN rekommenderar. 0,7-procentsnivån är emellertid inte någon maxnivå enligt FN. Det är en miniminivå och FN:s vilja är i verkligheten att medlemsstaterna ska bidra med mycket mer. Det väljer SD att inte nämna.
För det andra vill SD förändra Sveriges bistånd till att i större utsträckning bara handla om katastrofbistånd. Detta motsäger hela andemeningen i SD:s tidigare uttalanden om bistånd där målet har varit att hjälpa människor i sina hemländer så att de slipper fly till Sverige.
Katastrofbistånd är det mest kortsiktiga bistånd som finns och det är i princip inga flyktingar som kommer till Sverige som får asyl eftersom de har varit med om en katastrof eller är fattiga och hungriga. Rätt till att få stanna i Sverige får endast flyktingar som är förföljda i sina hemländer och mot det hjälper inte katastrofbistånd.
Det bistånd som behövs är istället ett långsiktigt demokratibistånd som bygger stabila demokratiska institutioner, fred och ekonomisk tillväxt. Den typen av bistånd säger dock SD helt nej till. Iallafall för tillfället.
