Allt detta är verklighet i dagens Zimbabwe. Trots att oppositionsledaren Morgan Tsvangirai tillträdde som premiärminister förra veckan och då ingöt ett litet hopp är ändå situationen i Zimbabwe katastrofal. Från att för några decennier sedan varit ett av den afrikanska kontinentens länder med högst inkomst- och utbildningsnivå bland folket är Zimbabwe nu ett land i total misär.
Till följd av den zimbabwiska diktatorn Mugabes väldigt oansvariga ekonomiska politik med tvångsövertaganden av företag och mark, utbredd korruption och fantasiräntor är Zimbabwes inflationsgrad idag över en triljon procent, det vill säga mer än en miljard miljarder. Detta har gjort att bara spillror av Zimbabwes tidigare starka exportindustri av jordbruksprodukter och mineraler återstår.
År 2001 gjorde hälsovården en uppskattning att andelen hivsmittade var 30 procent av befolkningen. Sedan dess vet ingen hur situationen har förändrats, men på landsbygden märks tydligt att hela generationer har mist livet och förlorats till följd av det fruktansvärda viruset. Det får givetvis också enorma följder för hela samhället och möjligheten till ekonomisk utveckling.
Situationen i Zimbabwe har inte blivit så här utan att någon har sett eller vetat vad som var på väg att hända. Sydafrika, den regionala stormakten och Zimbabwes grannland i söder, som styrs av de välkända frihetskämparna i ANC har hela tiden följt läget hos grannen i norr. ANC och dess ledare har dock valt att i realiteten inte ställa några hårda krav på att diktatorn Mugabe ska genomföra reformer för stabilitet eller demokrati.
Resultatet är det Zimbabwe vi ser idag. Lösningen ligger emellertid fortfarande i att de kringläggande länderna går in och tar ett stort ansvar. Ett sådant initiativ måste även EU stötta ekonomiskt. Förra veckans samlingsregering där både oppositionens Tsvangirai och diktatorn Mugabe ingår lär tyvärr få stora problem att komma överens. Därför måste omvärlden fortsätta engagera sig i Zimbabwes framtid.
