Förra veckan presenterades resultatet av Aftonbladets och internetsajten Lunarstorms ungdomsval ”Ungt val”. I nästan alla svenska medier kunde man dagen efter läsa hur både politiker och forskare var chockade över de främlingsfientliga partiernas stora framgångar. Den slutsats som de flesta bedömare drog var att de etablerade partierna nu måste ta sig en funderare över vad man kan göra för att mota rasismen i vårt land. På den punkten har de helt rätt, men de har alla helt fel utgångspunkt.Till att börja med var Ungt val knappast något en seriös bedömare skulle kalla ett val. Tidigare valår har Ungt val varit ett välorganiserat val där samtliga gymnasieelever fått möjlighet att avlägga sin röst under skoltid. Årets Ungt val var enbart en internetomröstning på Lunarstorm. Något som bara en liten minoritet av alla förstagångsväljare valde att delta i. Att det nu i efterhand också framkommit att främlingsfientliga Sverigedemokraterna fuskat genom att använda sig av falska personnummer gör bara omröstningen än mindre tillförlitlig.
Varför ska då de etablerade partierna ändå ta sig en funderare, nu när resultatet av Ungt val inte alls går att lita på? Jo, bara det faktum att några procent av ungdomarna röstar på ett rasistiskt parti är skäl nog för att bli oroad. I många fall är en röst på ett rasistiskt parti ofta bara en missnöjesröst mot de etablerade partiernas oförmåga att lyssna på väljarna. Det är det som de etablerade partierna verkligen borde fundera över.
Idag är den svenska demokratin i en mycket större kris än vad någon ledande politiker egentligen vågar erkänna. De politiska ungdomsförbunden är på central nivå i många fall inte mer än kampanjorganisationer som styrs av ett fåtal personer och återväxten till partierna är minimal. Då de etablerade partiernas ungdomsförbund en gång var stora kunde de mota rasism och fördomar ute bland ungdomar. Där rasismen visade sig fanns alltid någon som sa emot. Så är det inte nu.
Ungdomsförbundens situation är inte unik. Moderpartierna är tyvärr lika svaga. Där det tidigare fanns starka folkrörelser finns det idag toppstyrda partihierarkier som inte lägger ner någon större tid på att möta väljarna eller de egna medlemmarna.
Tyvärr verkar den senaste generationen politiker, som tyst sett på medan den negativa utvecklingen för partierna har accelererat, inte heller vara beredda att göra något åt saken. Jag tycker därför att det nu är dags att säga stopp. Ska vi kunna vara seriösa både i vårt arbete med att förändra världen och att mota rasismen måste vi stärka partierna nu. Inte vänta till imorgon eller till efter valet, utan nu. Det går att åter väcka liv i partierna, men då krävs det vilja.
